Vandra med Henrik - Drottningholm

[00:00:01] Hej och välkommen till Vandra med Henrik. Idag är jag på Drottningholm och går omkring. Och kanske att du vill göra mig i sällskap och gå en sväng med mig. Det här kanske är lite pinsamt men jag då som boende i Stockholm har aldrig varit på Drottningholm. Så det här är första gången som jag sätter mina fötter här runt slottet och i parken.

[00:00:29] Och jag har absolut inga planer. Jag står här vid en informationstavla. Under senare delen av 1600-talet var Drottningholm en stor byggarbetsplats. Slottet med lustträdgård höll på att anläggas för en enkadrottning Hedvig Eleonora. Hedvig Eleonora var 24 år och nybliven i enka efter Karl X Gustav när hon köpte Drottningholm 1661.

[00:00:56] Då stod här ett slott från omkring 1580. Just det. Till, vad hette hon då? Jagiellonika. Va? Eller? Jaha, okej. Jag går in här och kollar. Som vanligt i Vandram med Henrik så finns det inga planer. Inga idéer.

[00:01:25] Jag har mycket liten förkunskap. Så jag går nu förbi Drottningholms slott och ser vakter där utanför. Jag tänker att jag går ner i parken. Jag känner mig lite såhär, oh, ja kanske här kanske jag kan gå. Här kanske är mysigt.

[00:01:59] Jag går nu med Drottningholms slott på min vänstra sida och halvmånen ovanför mig i ett mycket elegant scenario. Himlen är stålblå. Oj, vilken gård. Va? Här skulle jag gärna hänga. Det är lite för mörkt egentligen.

[00:02:25] Ehm, för att jag ska gå här. Det kommer att bli kolmörkt ganska snart. Men det tog längre tid än vad jag trodde att åka ut hit. Det var rusning. Jag har åkt hit bara för att spela in. Bakom mig nu har jag Drottningholms slott och framför mig så har jag den väldiga slottsparken. Och den är ju så vacker. Även såhär dags skulle jag säga.

[00:02:58] Häckar. Väldigt väl friserade. Jag hade avspärrat dock långa alléer med sådana här träd som det finns i Bamse, du vet. Jag tyckte alltid när jag var liten att Bamse-träden var konstiga. Underliga träd som bara hade grenar högst upp på toppen som brädde ut sig som ångestladdade armar.

[00:03:27] Speciellt när de var obeklädda med blad och löv och sånt. En gång så uppförde de en fest här. På Drottningholm. Ehm, ja, vad vet jag. De har haft fest här en gång. Och då gick allihopa ut här i trädgården.

[00:03:57] Och eh, hade det mysigt tillsammans. Gud vilket slott alltså. Undrar om de vakterna tycker jag är skum som går omkring här med eh, med min tekniska apparat.

[00:04:26] Här har det spelats teater. Längst av typ all... Det som vi ser som teater idag är ju här. Gustav III är skuld va? Är det inte så? Han var så intresserad av teater och satte upp egna pjäser och sånt på Drottningholms teatern.

[00:04:59] Och så bor ju faktiskt kungen och drottningen här. eh, ja... Tänk dig att du har varit ute. Och så har du svirat lite. Och sen så ska du dra dig hemåt. Och så stöter du på ett gäng kompisar som säger eh, ni har haft trevligt ihop liksom. Och sen så säger de eh, förlåt jag blev så distraherad för det är fåglar. Jag står framför ett staket där det står skyddsobjekt förbud.

[00:05:28] Jag får inte gå in i själva, där alla häckarna och... Eh, det är väl tujor va? Eller något. De är väldigt väl klippta. Eh, och då är det fåglar som flyger in där. Fast man inte får gå in. De bröt mot lagen. Och jag tänker, vem ska jag höra av mig till? Vem ska jag skvallra för? Jo, och sen så bara, ja men ska vi åka hem till mig då? För lite eftersläckning, säger man.

[00:05:57] Och sen så kör man hem. Och så visar det sig vara här då, på Drottningholms slott. Vad gör man där inne med alla rummen? Det är ju jättemånga rum. Gud vad det fyller mig med konstiga känslor. Dels någon typ av avund. Vad äckligt egentligen att jag... Att jag känner så.

[00:06:32] Alltså, varför har inte jag en sån här plats? Men också, någon typ av... Kanske något ideologiskt. Att vara orättvist. Sådär. Vad orättvist det är. Att sån här skönhet får omge vissa människor. Och sen också lite förundran.

[00:07:02] Det är ju helt fantastiskt. Vilket byggnadsverk och vilken... Vad vackert. Tänk att man kan liksom... Göra det här. Man har bestämt sig för att... Nu ska vi bygga ett stort hus och då finns det folk som vet hur man gör det. Den här barockträdgården anlades av enkedrottning Hedvig Eleonora. I slutet av 1600-talet.

[00:07:30] Den skulle imponera i storlek och symmetri. Och dessutom vara praktfull och festlig. Allt enligt stormaktstidens trädgårdsideal. Jag hade i hand Tessin, ja. Nicodemus Tessin, som har en egen park också i Stockholm. På Östermalm. Den... Nicodemus Tessin, den yngre ritade trädgården.

[00:07:53] I Broderiparteren, parterren, närmast slottet, kom barockens prakt och festlighet tydligast till uttryck. På 1960-talet utfördes en omfattande restaurering som gav parterren en modern och anspråkslös enkelhet. Ja, det låter som 60-talet. Okej, så det här avsnittet blir att du och jag går runt den här barockträdgården.

[00:08:23] Så kommer vi runt på andra sidan, drottningholms slott. Och himlen är... Det börjar verkligen skymma nu. Himlen är... Det är som rosa stråk som far över himlavalvet. I övrigt är det inte ett moln på himlen. Stjärnor börjar tona fram.

[00:08:54] Och jag inser att jag kan inte gå runt, för det är avsparat där. Vad kul det vore om jag somnade... Nej, vandra, förlåt. Du vill vandra nu, inte somna. Vad kul det vore om jag bestämde mig för att jag skulle planka in. Det skulle bli spännande innehåll att höra mig springa i panik från 18-åringar med bajonettgevär. Nu är jag vid vattenparterren.

[00:09:24] Vad är en parterr? Vattenparterren var en av de mest påkostade delarna i enkedrottning Hedvig Eleonoras barockträdgård. Den anlades på 1690-talet med tio fontäner och en terrassmur med vattenkaskader. Det vill jag göra. Jag vill säga till någon... Jag vet inte vem. Vem pratar man med?

[00:09:51] Man säger det först och främst till sin kammarhovmästare. Jag skulle vilja ha tio bassänger med vattenkaskader. Det ska bli, säger de. Och så springer de iväg och drar det och rycker i olika personer. Gud vad vackert det här är. Jag skulle önska att du var här nu. Det hade varit jättefint att se. Jag har tröttnat lite på att ta bilder och lägga upp på sociala medier.

[00:10:21] Jag vet inte varför. Det är så få ändå som går in och tittar. Det känns så onödigt. Du får lita på att jag står här framför Drottningholmslott. Jag skulle ju egentligen bara i teorin kunna gå omkring var som helst. Ja, så okej. Ändrade planer. Jag går tillbaka igen. Samma väg som jag kom tillbaka in genom den stora allén.

[00:10:48] Men när jag bara står här en stund och beundrar det här väldiga slottet. Som är alltså två stycken flyglar och sen huvudbyggnad. Härifrån där jag ser i alla fall. På vardera sidan så är det en stor kupol. På vardera sidan av flyglarna. Det är väldigt symmetriskt utformat.

[00:11:15] Allting ser likadant ut på båda sidor. Fick man gå här på 1600-talet också? Eller var det förbjuden mark här då om man var en vanlig ofrällse? Men fåglarna har aldrig brytt sig om några regler.

[00:11:43] De bara går. Eller flyger. Eller vad man ska säga att de gör. Överallt är det strålkastarutposterade. Så man är ju inte i mörker här. Men det är ändå lite kusligt nu. De stora häckarna, friserade häckarna är liksom som stenmonoliter i mörkret.

[00:12:09] Och träden som ju ännu inte har slagit ut ser ut som förgrenade. Det är verkligen, de ser verkligen ut som gestalter. De här träden. Vad heter de? Vad kallas de här träden? De som växer i allén vid Drottningholms slott. I barockträdgården. Dels är det ju ekar här. Men jag menar de som växer i allén. De ser ut som yviga troll som sträcker upp sina multipla armar i luften.

[00:12:40] Och så bassängerna då. Som ligger utposterade som tappade knappar i trädgården. Det är inget vatten i dem nu först såklart. Trots att klockan nu är sex på kvällen så är det ändå ganska mycket folk här. Eller hon är inte sex, klockan är fem.

[00:13:11] Och månen är halv. Och jag ser två stjärnor. Den ena är planeten Venus. Och den andra vet jag inte vad det är för stjärna. Tänk att jag får göra det här. Som jobb. Tänk att jag får gå såhär. Jag bara hittar på att jag skulle åka hit. Och så gör jag det. Och nu är jag här. Och nu lyssnar du.

[00:13:41] På det här avsnittet. Och kanske att du också är ute och går med mig. Nu är jag snart tillbaka i allén igen. Jag tror det här blir det sista aktiva jag gör idag. Ja. Jag tror att jag kommer vara...

[00:14:09] Jag har gjort flera stopp idag. Runt omkring i stan. Och jag känner att det händer någonting i huvudet när man har rört sig över liksom... Jag tänker ibland på hur människor förr. Hur de kanske under sin livstid rörde sig runt sånt här som jag har gjort nu. Jag har varit alltså i Uppsala. Jag har varit söder om Stockholm. Och så nu är jag här på Drottningholm.

[00:14:37] Och det är liksom enorma sträckor man tänker när man inte hade tillgång till bil. Men jag tror faktiskt, om jag ska vara helt ärlig vandra, att det här som jag ser framför mig nu... Jag har ryggen mot flottet och tittar vidare ut längs med den bredare allén här i barockträdgården. Och himlen är...

[00:15:05] Högst upp är den nästan svart. Sen går den tonaren från djupblå indigo typ till ljusblå, grå, vit och så småningom ljusljusblå och lite rosa vid trädtopparna rakt framför mig. Det är ju inte ofta man får röra sig i en sån här miljö där det är såna raka sträckor, såna raka linjer av bara trän och grus.

[00:15:34] Det är nog trots allt skulle jag säga, fast det är så vackert, så är det nog ändå definitionen av ångest. Just eftersom det är så kalt, det är så avskalat och otroligt... Jag skulle vilja säga hjärtlöst. Men missuppfattar mig inte nu. Jag tycker om det. Det finns ju någonting. Det berättar ju någonting.

[00:16:01] Jag fick en liten panikångsattack när jag åkte hit idag. Ibland får jag det och jag fick den i bilen och det är ju inte så kul. Då blir man ju rädd för att det får man ju inte tappa kontrollen över sig själv när man är i en bil. Men så är jag så duktig tycker jag. Jag vill ge mig själv en klapp på axeln för att... Jäklar vad duktig jag är. Jag bestämde mig för att det här ska inte ta makten över mig.

[00:16:29] Och istället för att hålla på och kämpa mot den och harkla mig och gnugga mig i håret och sånt där som jag gör när jag... För att liksom komma tillbaka till min kropp, liksom. Det här händer verkligen inte ofta längre, men när det händer... Så bestämde jag mig istället för att jag skulle låta den vara, liksom. Och bara betrakta den och se vad den gjorde med mig. Och ja, men gissa vad som händer. Den försvinner ju liksom direkt. Den tonar bort och istället blir det nästan en liten kick.

[00:16:57] För det är ju adrenalin inblandat när man får en panikkommelsattack. Och den är ju härlig att ha om den är positivt betingad. Så istället för att bli rädd och tvingas köra åt sidan... Det var motorväg, så det var inte som att jag kunde köra åt sidan. Alltså det gick så himla bra. Och jag skulle vilja ta det här tillfälligt i akt och säga det inför dig också varandra.

[00:17:21] Tack så mycket Henrik för att du är så duktig på att ta hand om din panikångest numera. Undrar om de som bor där inne i slottet har panikångest ibland? Det tror jag med största sannolikhet att de har ibland. Men det kan jag väl såklart aldrig veta. Jag hörde ju... Jag såg ju Karin Af Klintbergs dokumentär om kungen.

[00:17:47] Och då sa han ju att jag är ju inte en sån som går och sätter mig i terapi i alla fall. Förlåt att jag skrattar, men det är ju en sån generationsgrej det där. Han nästan satte en stolthet i att säga så. Det finns ju någonting fult svagt i att be om hjälp. Liksom att rota i gammalt byk. Och det är väl en hållning man måste respektera.

[00:18:17] Det är väl inget man egentligen ska döma bara utan att veta vad det är för byk vi pratar om. Men ibland kan jag tycka att det är så roligt. För det blir ju så... Jag menar inte att man alla måste per definition rusa iväg och gå i terapi. Det är absolut inte svaret för alla och jämt och för allt. Men bara det här att helt kategoriskt utesluta någonting som ju faktiskt hjälper ganska många.

[00:18:46] Det måste man väl ändå kunna säga. Även om man kan ha olika meningar om hur man själv skulle respondera mot till på terapi. Ja. Så, Ers Majestät, jag skulle vilja att du provar det. Terapi. Du kan prata med någon du känner typ. Det behöver inte vara... Alltså... Eller nej, det kan du väl inte. Det måste ju ske på riktigt förstås.

[00:19:15] Ja, jag vet inte. Men jag erbjuder mig. Vi kan ta en promenad här i Slottsträdgården. Nu är jag tillbaka. Och här får jag... Här vid... Vänstra... Vid den högra flygeln. Utanför Drottningholms slott. Så avslutar jag veckans avsnitt av Vandra med Henrik.

[00:19:44] Du ska ha tack för att du har varit och här med mig vandra och vandrat med mig. Nästa vecka så är jag tillbaka igen. Och då vet ingen var jag är någonstans. Hej då!