Romansen vid fyren

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din rätsidiga ruelse, din råmande reminiscans i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är.

[00:00:28] Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Och nu börjar vi.

[00:00:58] Hej Somna, hej och välkommen till Somna med Henrik. Alltså jag känner mig så solitär idag. Jag vet inte var det kom ifrån. Du vet när dagen bara går på och man gör det man ska, man är där man är och det ena leder till det andra i denna långa kedjereaktion som är livet.

[00:01:25] Och så plötsligt så känner jag hur jag bara vill stänga mig liksom. Hur jag bara vill vara en fyr på en kobbe någonstans långt ute till havs. Och vad jag, när jag var liten, när jag läste Muminpappans memoarer tror jag att det är. Eller om det är pappan och havet, jag är osäker. Så är det i alla fall mycket fyrliv.

[00:01:54] Mycket stormigt hav, kobbe, liten udde kanske. Och så en fyr. Och så tänkte jag att jag ville bli en fyrvaktare när jag blev stor. Och idag ska jag berätta en saga om en fyrvaktare som heter, hon heter, jag vet inte, vi kan väl se.

[00:02:28] Det börjar med en fyr, en sån här vitkaklad fyr med en svart kupa högst upp och så en lykta som sveper ut över vattnet. Och har svept ut över vattnet i olika teknologiska former i hundra år kanske.

[00:02:48] Och flickan, kvinnan som vakta fyren, hon heter Fleka. Fleka på Värmlandia. Ja, hon heter Fleka. Hon är fyrvaktare. Och hon är det därför att hon behövde stänga om sig ett tag. Precis som jag.

[00:03:18] Hon har varit här i ett år och två månader. Och för hon packade nämligen väskorna. Hon tog med sig lite böcker. Och sen lämnade hon allting i lägenheten bara. Det var ett sånt där beslut som man tar bara. Nu drar jag. Så hon packade det viktigaste av allt. Och då är det mestadels böckerna egentligen.

[00:03:50] Stenarna runt fyren är slipade sådär. Gråa. Rundade som hopkrupna kroppar. Som ligger med huvudna, knäna under sig och bara ryggarna på. Som ryggar. Och när hon sover i det rundade rummet. Allting i en fyr är ju runt. Att det finns inga hörn. Mer än artificiella hörn.

[00:04:18] Alltså hörn som inte utgörs av de bärande väggarna. Utan av saker man har ställt mot en vägg. Eller någonting man har murat fast på. För att skapa ett hörn. Vid spisen till exempel finns ett hörn. Vid hennes sänggavel finns ytterligare ett vit kaklat hörn. Och på kvällen när hon ligger där i sin säng. Så kan hon känna hur havet trycker på väggarna. Och försöker och försöker och försöker.

[00:04:46] Precis som det har gjort i hundra årar. Försöker välta den här väldiga fyren. Och det är klart att fyren rör sig. Men det är marginellt. Det är en stadig fyr. Hon vaknar varenda morgon klockan tidigt. Halv fem innan det har blivit ljust.

[00:05:11] Då sätter hon på kaffe i en blå emaljkanna. Det är litet kök. Varmt. Och det är ve-spis. Hon plockar drivved. Som ju naturligtvis är dyngsur. När hon plockar den. Och lägger den och torkar. Och så har hon ett system. Efter hand som veden torkar.

[00:05:41] Så lägger hon den på ett ännu lite torrare plats. Närmare och närmare. Nästan som en löpande bandsprincip. Fram till ve-spisen. Och de två. Kakelugnarna som också finns. Hon bor där. För hon har ju gått igenom en skilsmässa. Hon fick nog.

[00:06:10] Det var väl en sån där separation som. Bara hände. Utan att man tänkte på det först. Timmarna blev grå. De vackra textilier man bär emellan sig. Blev plötsligt sköra. Och revs vid minsta skiftning. Till slut gjorde allting. Liksom ont. Utan att någonting egentligen hade.

[00:06:39] Sagts eller gjorts. Från ett yttre håll. Skulle kunna ge anledning. Men. Till slut var det som att det uppstod. Som en stor tomhet. Och i den här tomheten. Så hörde hon sig själv säga. Att jag vill separera. Hon trodde att. Det skulle göra ondare. Hon trodde att hon skulle gråta mer. Och så. Men.

[00:07:09] Istället så. Så sover hon. Hon sover mer än. Hon har gjort på flera år. Hon tänker att så kan man också. Gå vidare i livet. Hon har en katt. Som heter. Nu ska jag hitta på något roligt här då. Nej. Katten heter Måns. Som den dumma katten i Pelle Svanslös. Och. Han är med där.

[00:07:43] Där ute. Han verkar trivas. Han sover på fönsterbänken. I köket. Där det är som varmast. Och. Vaknar bara. Öppnar ett öga. När fleka. Rör om i grötkastrullen. Eller bryr i kaffe och sånt. Han är den enda som är där. Han är den enda levande varelsen. Förutom. De. Själöst stirrande fiskarna. Som då och då. Förvirrat och paniskt. Fladdrar omkring. Där ute på stenarna.

[00:08:13] Bara för att i nästa sekund. Svepas tillbaka ut i havet igen. Av en ny våg. Och Måns är skön. Han är en katt. Han säger ingenting. Om hennes val. Om hennes. Liv överhuvudtaget. Det är ett enkelt liv. I M4. Även om det är hårt arbete. Men det är återkommande. Och lätt begripligt. Hon tar hand om.

[00:08:43] Hon. Putsar det som behöver putsas. Hon. Reparerar det som. Behöver repareras. Det är en av de mera. Sakerna som överraskar en i M4. Är. Att man måste torka salt. Från. Glaset i. Lyktrummet. Salt. Från havet. Har en tendens. Att lägga sig. Drivor. I hörn. Skrymslen. Och vrår. På ställen.

[00:09:13] Där det inte får vara salt. Det är för det sliter på glaset. Och försämrar sikten på sikt. Försämrar sikten på sikt. Hon för någon typ av loggbok. Som hon måste göra. Över väder. Och skepp. Och tidvatten. Hon trivs. Och vadar uppe i tornet. Det finns en friskhet där. Och samtidigt en tröst. I att befinna sig.

[00:09:42] Skyddad bakom glas. I en miljö som. Jo annars är så otroligt. Ogestvänlig. Ibland blir hon chockad. Under vissa stormdagar. När det ljus nog vadar uppe. Och ser ut. Att inte hela. Glaset bara. Rister sönder. Men det är. Med undantag. För det är salt som. Samlas i drivor. Så är det inte mycket som. Inte mycket åverkan.

[00:10:19] En dag. Så är det. Molnen är liksom. Låga. Och så har de en. En. Grå. Färg. Som du vet. Och jag vet. Och det känns i hela min kropp. När jag pratar om det. Att det betyder. Att det är något stort. Som är på gång. Jag får tårar i ögonen nu. Jag tycker det är så. Jag tycker det är så spännande. Den där himlen.

[00:10:50] Och hon börjar förbereda sig. Hon har varit med om det här förut. Hon har sett den här himlen förut. Flera gånger nu. Hon har ju varit här i 14 månader. Eller något. Så hon surrar fast grejer. Och dröffar fönsterluckor. Och kontrollerar att aggregatet fungerar. Ofta går ju strömmen. Som man måste. Då har hon ett dieselaggregat. Nere i källaren. Och när allt är kontrollerat. Så sätter hon sig. Vid köksbordet.

[00:11:20] Och väntar. Och det första som. Känns. När det kommer en storm. Av den här. Magnituden. Somna. Är. Jag skulle. Jag var på väg att säga. En doft. Men. För det är ju Petricor då. Men. Det är inte Petricor. För. Petricor är. Doften av regn. I jord. Det här är nästan en. En metallisk. Kyla. Liksom.

[00:11:49] Som hon känner i tänderna. Typ först. Och sen. Kommer ljud. Ljudet av. Doften av regn. Kommer senare. Ljudet är. Det lågt. Mullrande. Från sydväst. Som växer. Så långsamt. Att det knappt går att urskilja. Att det växer. Men det gör det. Det växer. Och när det blir mörkt. Då är det också. Regn. Och det blåser. Det är så mycket vatten i luften.

[00:12:19] Fönstren. I springorna. Genom fönster. Luckorna. Ser ut som om någon häller vatten på. Från utsidan bara. Och hon. Tänder. Sin lilla fotogenlykta. Och så sätter hon. På radion. Lite lågt. Skval bara. Det finns radiotäckning här ute. Men. Ibland bryts det.

[00:12:50] Och brusar till. Men det tycker hon bara är trevligt. Och så. Löser hon korsord. Och dricker te. Och då och då. Går hon upp och ner i tornet. För att kontrollera. Att allting sitter där det ska. Vid en tidpunkt. Måste hon ut. Det är klockan åtta. På kvällen ungefär. Så måste hon ut. Därför att hon hör. Att någonting har slitit sig där ute. Mycket riktigt. Så är det ett av.

[00:13:19] En av. Regnvatten tunnorna. Hon har tunnor som samlar regnvatten. Som har. Blåst om kull. Det är ju i sig inget problem. Regnvatten finns det gott om här. Men hon måste ta rätt på tunnan. Den har rullat. In i ett stenröse. Lite längre ner. Och hon vet att om vinner. På tag i den här. Då kommer den att bli en projektil. Som. Mycket. Som. Mycket väl kan slungas in mot. Tornet självt. Och då blir det naturligtvis.

[00:13:49] En enda med förskräckelse. Något fönster som kan gå sönder. Bara att fasaden. Slits. Så det är lite äventyrligt. Där hon. Springer runt och letar efter den där tunnan då. I mörkret. Och vinden. När hon springer med vinden. Så är det som att hela hon. Tar sju mila kliv. Så går den in igen.

[00:14:19] Och det är det skönaste som finns att stänga om sig. Den stora bastanta porten. När stormen tjuter. Genom dörrspringorna. Det är nästan som om någon andas genom dem. Och hon eldar. Litegrann. Och sen. Så lägger hon sig i sängen. Och. Måns är rädd för stormen. Han ligger under sängen. Vill inte komma fram.

[00:14:50] En av de tristaste grejer med stormar. Är att de tar slut. Speciellt när man betraktar dem inifrån. Någonstans. Ifrån ett tryggt kryp in. Då är ju en storm egentligen den största gåva en människa kan få. Av livet. Det är under förutsättning alltså att man inte är. Exponerad. Oskyddad mitt i dem. För då är en storm någonting förfärligt. Men det är med viss besvikelse. Som hon. När hon vaknar på morgonen.

[00:15:19] Märker att. Att. Stormen är borta. Vattnet är fortfarande oroligt. Slår vågor mot stenarna. Men stormen är över. Hon häller upp en kopp kaffe. Svart. Utan mjölk. Eller grädde. Eller något annat. Så går hon ner. Och väldigt nog. Hon är barfota. Slitna jeans. Och orakad.

[00:15:48] Och barfota. Så går hon ner mot. vattenlinjen. Över de. Blankpolerade klipporna. Och det bästa sättet egentligen. Att röra sig över blankpolerade klippor. Är ju att gå barfota. Det är det säkraste sättet. Ur halkningssympunkt. Och när hon. Kommer fram till strandkanten. Så ser hon att det ligger någonting där. Det är ju inte.

[00:16:18] Det ligger ju alltid någonting. Vid strandkanten här. Havet kastar upp allt möjligt. En gång kastade den faktiskt upp en halv tramporgel. Hon försökte i det längsta. Baxa in den i fyren. Men den gick sönder bara. Hon rörde vid den. Och till slut lät hon den bara ligga. Och havet återtog gradvist. Tangent efter tangent. En annan gång flöt upp en hammock. En sån där du vet som står i trädgården. Hemma hos gamla människor.

[00:16:49] Den var fullständigt uppäten. Alla textilier var urblekta söndriga trasor. Metallskelettet var rostigt och förvridet. Någon gång hade någon suttit och gungat i den här. Tänkte hon. Men det här var inte någon drivved. Det såg ut som en säl först. Men det är ingen säl.

[00:17:20] Utan det är en kar. En karslok. Som ligger på magen. Med ansiktet åt sidan. Och en massa tång. Intrasslade tång. Han är en enda röra. Han har en vit skjorta. Som är trasig och söndersliten. Håret klibbar i pannan. Och han har slagit sig.

[00:17:50] Han är skadad. Allvarligt skadad. Och han är medvetslös. Hon tänker inte. Utan hon bara springer. Kroppen tar över. Hon vänder honom på rygg. Och känner på halsen. Han har puls. Och han andas. Kan hon känna på hans bröst. Han har blå läppar. Och han är naturligtvis aptung. Hon kan inte bära honom.

[00:18:19] Men förstår att hon måste bära in honom. Men det är här som realismen. Det förtvivlade i att vara en verklig människa. I den verkliga världen. Gör intåg. Man orkar helt enkelt inte lyfta. En i landfluten vuxen man. Det är helt enkelt omöjligt. Så hon springer och hämtar. En presssändning. Och rep.

[00:18:48] Och det tar henne nästan en timma. Att få honom från klipporna upp till köket. In i fyren. Hon släpar honom på presssändningen. Alltså en meter i taget. Det är upp för också. Hala klippor. Och det är kallt. Hon skakar. När hon till slut får in honom innanför tröskeln. Och då tar hon av honom alla våta kläderna. Och sveper in honom i varenda filt hon kan hitta. Och det finns asmånga i den här fyren.

[00:19:18] Och så lägger hon honom på golvet framför spisen. Och eldar tills det glöder där inne. Och hon värmer stenar. Ovanpå ugnen. Och lägger dem i tygpåsar runt kroppen på honom. Och hon gnider hans händer. Mellan sina egna. Och hans fötter och hans armar. Och hon pratar med honom hela tiden. Utan att veta vad hon säger.

[00:19:49] Det här är ju en ung man. Han såg äldre ut när han låg där i alltång. Men han har ett brett ansikte. Svart hår. Som är genomdrängt av salt. Och det finns ett R. ovanför vänstra ögonbrynet. Ett gammalt där. En tunn vit linje. Och hon ringer.

[00:20:18] Efter hjälp. Alltså hon har ju radio. Hon har inte telefon men hon har radio. Men stormen har. Slagit ut. Eller gjort någonting med masterna. Så rösterna kommer bara fram som brottstycken. Så hon fattar att det här kommer ju ta tid. Och få hjälp med. Det kanske tar ett par dygn till och med. Och hon är nu ensam med den här frammande mannen. Och nu börjar verkligheten.

[00:20:49] Bli tydligare. Det som förut bara var någon typ av. Att släcka en eld. Rädda den här stackars mannen. Det har nu blivit verklighet. Vem är han? Egentligen. Hon har gjort något rätt i alla fall. För att. Han andas djupare. När det går lite tid. Så börjar han andas lite djupare. Han får. Han har varit så blek. Men nu får han lite mer färg.

[00:21:19] Det är det här otäcka blåvita. Som försvinner. Och det ger henne en farmkänsla. I magropen. Och när filtarna. De har ju blötts ner. Så hon byter dem. Och sen sätter hon sig på golvet. Och dricker kaffe. Och tittar på honom. Och Måns kommer fram från sängen. Och luktar på hans hand. Och sen. Så lägger han sig.

[00:21:48] Och det här är något som flingarna alldeles skulle göra. Han lägger sig tätt intill den här mannen. Medvetslösa mannen. Som ligger där på golvet. På trasmattan. Och spinner. Precis bredvid mannens kind. Det är lite svårt att veta vad man får göra och inte får göra med en medvetslös kropp. Han är ju väldigt i händerna på henne där så att säga. Hon har ju fått lov att ta av honom allt.

[00:22:18] Och hon måste ju också undersöka. Om man är skadad på något mer sätt. Men det känns som osäkra marker att röra sig i. Vad får man exakt göra? När man undersöker en medvetslös kropp. Men hon måste ju så hon letar efter skador. Hon hittar ett blåmärke på.

[00:22:46] Han har slagit i bröstet antagligen. För det är ett stort blåmärke över ena revbenet. Som ser ut som en kvällshimmel. Och så har jag en massa skrapsår på armarna. Och han har skrapat sig på axeln. På skulderbladet. Hans händer är väldigt opåverkade.

[00:23:18] Nyss var de så vita. Nu ser de friskare ut. Och hon ser att det här är inga grovarbetarhänder. De har ett ädelt uttryck. Och så går det ett helt dygn. Och när man inte har någonting att göra. Utan bara sitter där och vakar på någon. Hon är också lite rädd. Vad händer om han vaknar nu? Och är rädd och inte vet vad hans kläder har tagit iväg. Vad är det som har hänt?

[00:23:46] Så det är så svårt att veta vad han ska göra. Så hon har ju också lite vaksamhet. Och när han vaknar så är det inte alls som hon har tänkt att han ska vakna och skrika och flämta. Utan han bara öppnar ögonen. Utan att röra någonting annat. Sådär som människor gör när de vaknar fast de ännu inte är vakna.

[00:24:15] Han har gråa ögon. Och de letar stilla runt i rummet. Och så möter han hennes blick. Han säger ingenting. Och hon säger ingenting. Och då ger honom lite te på skeden. En sked. Och han sväljer och hostar.

[00:24:45] Och så ger honom en till. Och sen så säger hon sitt namn. Gud vad hette hon? Fleka. Fleka säger hon och pekar på sig själv. När han försöker tala så kommer det inte fram några ord. Han rör på munnen.

[00:25:14] Men det är inget ljud. Han är väl för svag. Så hon säger att det är ingen fara. Du är trygg. Du behöver inte göra något nu. Och han nickar. Och så blundar han och somnar direkt. Han andas djupt. Och hon känner en viss lättnad. Och så plötsligt. Så är det. Som att hennes ex-man.

[00:25:44] Säger någonting till henne. Han säger. Ska du ha dem här eller? Och så håller han i några gamla LP-skivor. När de håller på och röjer ut sin gemensamma lägenhet. Och hon vaknar med tryck. Hon har somnat. Hon ligger på golvet. Bredvid den främmande mannen. Måns ligger också där.

[00:26:12] Och så tittar hon på honom. För att se att han är okej. Hans andning verkar okej. Han sover jättedjupt. Och hon lugnar sig. Och somnar om. Nästa morgon.

[00:26:41] Så vaknar hon. Och går upp. Gör kaffe. Tittar ut. Havet är lugnt nu. Alldeles. Stilla. Som att det lugnar sig efter ett jättegräl. Och han vaknar. Och hon har gjort buljong. Som hon ger honom till en mugg. Ger honom i en mugg. Och han kan också sätta sig upp nu.

[00:27:10] Mot kuddar mot väggen. Och han dricker buljongen direkt ur muggen. Och. Händerna skakar. Så hon får hålla om hans händer. Medan han dricker. Och han har varm hud nu. Han har feber. Förstås. Men det är bara lite feber. Åtminstone så vitt hon kan bedöma. När hon frågar honom vad han heter.

[00:27:39] Så ser han bara länge på en utan att svara. Och sen. Börjar han försöka forma ord. Igen. Han ser milt förvånad ut. Över att han inte minns. Han ser inte rädd ut eller så. Bara förvirrad. Som att han har räknat fel. Någonstans på vägen. Hon kallar honom inte vid något namn. På flera dagar. För det går flera dagar.

[00:28:08] Hon säger du. När hon talar med honom. Det funkar ju bra. Hon märker att han. För han rör sig inte. Han är bunden. Till filtarna på. Hon måste ju hitta någonstans åt honom att ligga. Hon bäddar åt honom. På golvet. Bredvid V-spisen. Med en sån. Dunmadrass. Hon märker att han.

[00:28:39] Känner sig trygg med henne. Och det gör henne varm. På ett lite oväntat vis. När det har gått fyra dagar. Har han fortfarande inte sagt ett enda ord. Men nu kan han resa sig upp och gå. Om hon stöttar honom på ena sidan. Så de tar tre steg. Från madrassen till fönstret. Och han står där. Och tittar ut över vattnet i flera minuter. Och säger ingenting.

[00:29:11] Han har en tatuering. På insidan av vänster handled. Den är väldigt liten. Så det är svårt att urskilja. Vad det är för någonting. Det skulle kunna vara en hatt. Han har en hatt tatuerad. På insidan av handleden. Alltså väldigt stiliserad. Med ett band runt brättet.

[00:29:42] Och han har väldigt aptit. Hon loggar soppa. Rotfrukter. Och fasan. Och han äter och äter och äter. Och hans ögon blir helt tårfyllda. När han äter upp. Men han säger fortfarande ingenting. Och så blir livet. Somna.

[00:30:12] Nu är han här. Den här främmande människan. Som plötsligt bara poppade upp. Som i början behövde henne. Och fortfarande gör det. Som fortfarande bär den här milda förvirringen. Som ett slags ständigt uttryck i ansiktet. Men som i allt högre grad blir. En fullt autonom vuxen människa. I hennes närhet. På kvällarna så sitter hon vid köksbordet. Och då brukar hon läsa högt ur en bok. Som.

[00:30:42] Hon gillar. Som handlar om. Att leta efter. Någon man har tappat bort. Och inte riktigt vet hur man ska hitta. Och han lyssnar. Och då försvinner för några ögonblick. Det där förvirrade uttrycket i hans ansikte. Det ser faktiskt ut som att han börjar minna saker.

[00:31:14] En kväll. Så när hon häller på kanel. På risgrynsgröten. Så tar han upp fatet. Och luktar på det helt nära. Drar in lite kanel i näsan. Och börjar hosta och nysa. Och då säger han. Sitt första ord. Så länge hon har känt honom. Och det är. I fan.

[00:31:44] Det var inte så. Det var inte så storslaget. Barnbrytande. Känns som en ganska. Futtig liten sak att säga. När man har legat medvitslös. Och sen inte pratat på nästan en vecka. Han ser i alla fall ut som att han.

[00:32:13] Någonting med kanelen. Ger honom en känsla. Som han inte kan skaka av sig. Nu kan han röra på sig. Så när det har gått en vecka. Då går de ut för första gången. Och han har fortfarande. Det är något med benet. Så han kan inte stötta på det riktigt. Så han håller sig i henne. Och de går runt fyrtornet. Väldigt långsamt.

[00:32:43] Och det är salt, frisk vind. Och han andas in väldigt djupt. Och hans ögon. Förvirringen är där. Men han ser också tacksam ut. Han andas in djupt. Och visar honom hur. Hur det går till att jobba i en fyr. Hon förklarar. Maskineriet i det automatiska fyrljuset. Hur man måste fylla på med olja.

[00:33:15] Och att glaset inte är bara vanligt glas. Som på en veranda. Där uppe högst upp i tornets topp. Utan att det är ju optiskt glas. Som förstorar och förstärker ljuset. Eftersom det upplevs som större. När det sveper över vattnet nattetid. Och. Han lyssnar. Men. Utöver det här. I fan. Så säger han inte så mycket. Det är små ord. Små grympningar. Eller små.

[00:33:45] Instämmande. Jaha. Eller oj. Och tack. Och sånt. Men han har fortfarande inte sagt sitt namn. Nu har han fått en mer permanent säng också. Istället för att ligga på madrassen. Bredvid V-spisen. Det finns fler sängar. Han sover nu i ett rum som ligger under hennes. Ett rum som också är kombinerat förråd. Men det finns en brits.

[00:34:15] Och där ligger han också och sover. Och där finns också en kakelugn. Så det är varmt och gott där nere. Så det blir hans rum. Hon vet inte vad hon ska göra med honom. Han är så skör. Fast han numera är i stort sett funktionsduglig. Hon har fortfarande inte fått någon kontakt med fastlandet heller. Ibland så skriker han på natten. Och då springer hon ner.

[00:34:43] Och då hittar honom ibland. Hon har honom ibland sittande upp i sängen. Svettig och förvirrad. Och då brukar hon lägga honom ner. Och lägga täcket över honom. Och då brukar han mumla. Att han drömmer om vatten och mörker. Och att vara fast i vatten och mörker. Och hon stannar hos honom resten av natten.

[00:35:12] När sånt händer. Hon sitter med ryggen mot väggen. Och han ligger med huvudet mot. Hennes ben kanske. Och hon stryker hans hår och sådär. Det känns otroligt. Hur hade det kommit att bli från att hon bara ville fly undan världen. Och stänga om sig till att. Den här främmande svartåriga mannen. Plötsligt. Ligger och snyftar.

[00:35:41] Och hon stryker honom över håret. När det har gått tio dagar. Och hon fortfarande inte har fått kontakt med fastlandet. Hon kan heller inte ge sig därifrån. Ge sig av därifrån. Därför det är. Dels finns det inga vägar fram. Det krävs liksom att man. Att man har en jeep. Eller något.

[00:36:10] Hon har ingen bil. Utan det måste ju kommunen hämta henne. Och eftersom hon inte får någon kontakt. Så kan hon inte bara börja gå. Med honom. Hon måste stanna där. Tills hon etablerar kontakt med fastlandet. När det har gått tio dagar. Då säger han vad han heter. Det kommer han på. Han heter. Karn. Karn. Karn. Karn. Fleka och Karun.

[00:36:40] Bor nu i fyren tillsammans. Karun börjar hjälpa till. I fyren i alla fall. Han diskar. Han viker tvätt. Han matar måns. Han rör sig väldigt långsamt. Det kanske är någonting som är hans vana. Hon märker att. Han är väldigt varsam. Överhuvudtaget. Han håller saker som om de var ömtåliga. Som om.

[00:37:11] Det ska gå sönder. Om han är ovarsam. Och hon märker ju att han är snygg. Förstås. Alltså det är ingenting som hon välkomnar. Det är ingenting hon har letat efter. Hon bara märker. Att blicken fastnar. Vid nacken på honom. När han böjer sig över bordet. Vid den.

[00:37:40] Den lilla märkliga. Anonyma platsen. Där. Bakom örat. Där käken möter. Halsen liksom. Eller. Vad man ska säga. Där örat möter käken. Och så. Det där tar hon bort på en gång. Det där är obekvämt. Så då bara. Det bryter hon bara.

[00:38:14] På kvällen. Den dagen. Så frågar han henne om henne. Och hennes liv. Och då berättar hon faktiskt om separationen. Lite kort. Och han. Avbryter inte. Han bara. Nickar. Och han. Tittar på henne. Och hon tycker det. Och känns okej. Och han säger. Att han. Han får. Han börjar kunna formulera. Lite längre meningar nu. Han säger.

[00:38:45] Att han inte vet. Om han har familj. Om han har någon som väntar på honom. Som är orolig. Han vet inte om det finns. Någon som aktivt letar efter honom nu. Han börjar kunna se. Skepnader.

[00:39:14] Han berättar hur han har. Som fragment av bilder i huvudet. En byggnad. Med fyra våningar. Och stora fönster. Och en. Stor skylt. Med en hatt på. Det kanske är ditt jobb. Säger hon. Kanske du jobbade med hattar. Det skrattar de åt. För det känns så. På något vis så apart.

[00:39:43] Här ute vid fyren. Men hans händer. Antyder ju att han har arbetat med någonting. Som kanske inte. Är direkt grovarbete. Han har jobbat med mjuka tyger. Och sånt tänker hon. Och de promenerar längs strandkanten ihop. Han är stark nog för att gå utan stöd. Och de plockar drivved.

[00:40:11] Och letar efter saker som saker. Som havet har kastat upp. Hon. Hittar en glasflaska med en kork. Men. Det är inget i den. Det känns så sorgligt. En flaskpost utan post. Hon tar med den. Fast hon inte vet varför.

[00:40:36] Och han. Frågar henne hur hon. Kunde tycka om att vara ensam. Varför hon vill vara här. Hon säger att hon. Att hon inte har tyckt om att vara ensam. Förrän.

[00:41:07] Hon blev det. På riktigt. När hon gav sig själv chansen. Att få vara det. När hon slutade vänta på. Att nästa sak skulle hända. När den här pausen hade uppstått. I hennes förhållande. När det här tomrummet hade uppstått. Och hon hade hört sig själv yttra orden. Jag vill gå min egen väg. Så var det som att. Där. Där kom ensamheten.

[00:41:35] Hon bjöd in den själv. Och den tog plats. Och den var inte skrämmande. Den natten så skriker han igen i skräck. När. Hon kommer ner till honom. Så säger han att han minns. Att han har en bror. Att han har en tvillingbror. Och.

[00:42:09] Hon frågar honom. Varför blir du. Saknar du honom. Det säger han att du vet han inte. Men att den här. Att det här gav. Ger honom väldigt stor oro. Det ser. Det syns ju. Hon. Hon ser ju hur hela hand skakar. Vem den här brodern än är. Så är det ju en väldigt laddad gestalt. Och så somnar han med huvudet. Mot hennes axel.

[00:42:37] Hon rör sig inte på en hel timma. Hon andas knappt. Hon känner värmen från honom. Genom. Tröja. Och hon vet. Att nu är det någonting som är annorlunda. Nu har någonting hänt här. Någonting. Har. Som inte fanns förut. Finns nu. Och det är hon inte säker på. Att hon vill. Att det ska vara så.

[00:43:07] Hon lyfter försiktigt. På hans huvud. Och bäddar ner honom. Och. Så står hon kvar. Och tittar på honom. I lampskenet. Han har så fint ansikte. När han sover. Han ser ju mycket yngre ut. Än vad han är. Och. Hon känner en oro. Inom sig. Och någonting annat också. Så då släcker hon lampan snabbt. Och går upp till sitt eget rum.

[00:43:42] När det har gått. Två veckor. Så kommer ett brev. Och det levereras med. Proviantbåten. Den har inte kunnat komma ut. Det har varit stormar och så. Det har inte varit någon fara. För att. De har. Mycket lager. Men då kommer båten. Det fungerar så. Eftersom båten inte kan lägga till. Vid kobben. Och. Så fungerar det så att.

[00:44:12] Det finns en slags. Flaskpost liknande lösning. Där båten åker förbi. Utanför fyren. Och knyter an till en lång. Metallarm. Som går långt ut över vattnet. Och sen kan. Inte flaskpost. Utan en linbanelösning. Och sen. Så halas brev. I. I land då. Till henne vid fyren.

[00:44:40] Och det kommer ett brev. Från. Hennes advokat. Och det är ju om skilsmässan då. Uppdelningen av ett gemensamt. Sparkonto. Hon och ex-mannen. Hon lägger. Hon läser inte ens. Och han. Karun. Karun. Frågar inte.

[00:45:09] Vad om brevet eller så. Han bara tittar på henne. Med en sorts uppmärksamhet. Som. Hon känner sig väldigt naken. Hon inför. Och sen säger han att han. Att. Så frågar han om hon är okej. Och då märker hon att hon rådnar. Och så börjar de arbeta tillsammans. På riktigt nu. Han lär sig. Putsa.

[00:45:38] Vad namn han nu putsar. Han får. Ta bort salt. Från fönstret. Han jobbar i sin egen takt. Hon märker hur försiktig han är. När han. Hanterar. Trasan. Hon uppskattar det på ett. Ordlöst vis. Hur. Ömsint han är.

[00:46:09] Ja jag vet vad det här håller på att bli som. Nej jag vet. Nu blir det så här. När det har gått. 18 dagar. Då minns han. Mer. Han minns att det. Han minns ett kontor. Och han minns ett stort skrivbord. Och med. De stod telefoner på. Och han minns en mansröst. Som antagligen är hans pappa. Som var snäll. Men ganska. Professionell. Och han kommer ihåg en mamma som.

[00:46:38] Inte finns kvar längre. Och. Att han hade en hatt på mammas begravning. Som var för stor för hans huvud. Så att han rasade ner över ögonen på honom. För det här är. Karun. Hatt. Hatt. Hattimperiets arvinge.

[00:47:07] Hans pappa har byggt upp ett stort företag. Som tillverkade hattar. Hattar i alla storlekar. I alla former. I alla färger. Hattar för präster. Hattar för hästar. Hattar för drottningar. Hattar för vanliga. Snubbar. Och. Att. Hans familj var en hattfamilj.

[00:47:38] Så du och din bror. Ni. Växte upp i den här hattfamiljen då. Säger hon. Och då blir han tyst igen. Han säger att han. Och hans bror. Inte är samma. De ser exakt likadana ut. De är enäxtvillingar. Men. Men. Men. Hans röst darrar när han pratar om sin bror.

[00:48:08] Nätterna och dagarna börjar flytta ihop. Hon sover dåligt. Hon ligger. I sin säng i en våning. Ovanför hans. Och hör honom. Andas. Där nere. Och hon tänker på hans. Hand. De gånger de har rört vid varandras händer. Och hur det känns ändå upp till armbågen. Och hon. Tänker att hon är. Fyrtio år.

[00:48:38] Och att hon. Tror att den där satt en känsla var förbi. Och så. Hur många dagar har gått nu då? Nitton. När det har gått nitton dagar. Så oskar det igen. Och de sitter vid fönstret. Och räknar sekunderna mellan blixt och. Osksmäll.

[00:49:10] Och. Där blir det lite. Hångel. Jag ska inte. Ja men det blir det. Det blir mysigt där. Vid. Vid öskarna där. Ösksmällen. Och nu. Är de plötsligt. Tillsammans där i fyren. Fleka och Karun. Karun eller Karun. Karun säger vi.

[00:49:40] Fleka och Karun. Som om det alltid har varit de två där i fyren. Och den natten somnar de tillsammans. Och. Den natten kommer han också ihåg sin brors namn. Arnold. Nu minns han allt.

[00:50:09] Han minns att han och Arnold var i en båt. Han minns att de grälade. Om någonting som deras pappa har skrivit sitt testamente. Han minns att. Någonting hände. Någonting gjorde plötsligt väldigt ont. Och sen minns han att en hand som trycker ner honom under vattnet. Det var Arnold som försökte mörda mig. Säger han. Han försökte mörda mig.

[00:50:38] Arnold har alltid varit aggressiv. Jag är några minuter äldre. Och det har han alltid avundrats mig. Och tydligen så räckte de här minuterna enligt pappas testamente. För att han. Och för han har aldrig gillat Arnolds. Sätt att. Sköta affärerna. Och det betyder att. Det här beskedet vi fick. Som vi satt ut i en båt och läste.

[00:51:08] För att vi. Vi åkte. Vi åkte på väg från. Hattfabrikens lilla filial. Som ligger ute på en udde i en insjö. Inte i en insjö naturligtvis. Eftersom vi är till havs nu. Utan vi. Ligger i. Ja. Det var i en liten. En bukt. Och på vägen. Så öppnade han brevet. Och läste. Och kunde då. Eller på min fars testamente. Pappa är alltså inte död än. Men han. Han har inte långt kvar.

[00:51:38] Enligt läkarna. Och då. Då. Läste han att. Om inte. Arnold. Inom en månadstid. Kan uppvisa moget affärsmässigt beteende. Så kommer. Alla mina tillgångar. Och kontrollen över hela hattföretaget. Att gå. Till. Karun. Och.

[00:52:08] Det är. Därför. Som han sen. Utsätts av. Av det här mordförsöket då. Av sin bror. De sitter tätt. Sigginsammans. Omslingrade. I fönstret. Och tittar ut. Pratar väldigt lågt. Och förtroligt med varandra om det här. Som om de aldrig har gjort något annat. De har bara känt varandra i. En halv månad. Ändå är det. Som om. De alltid gjort. Känt varandra.

[00:52:36] Alltid levt tillsammans i den här fyren. Och hon frågar honom. Vad vill du göra? Och han säger att han vill stanna i fyren. Jag vill vara den som jag har varit nu i de här. 20 dagarna. Och jag vill aldrig åka tillbaka till någonting annat. Men det är ju inte möjligt förstås. De bestämmer under dagarna som kommer. Att de ska.

[00:53:09] Ta en portabel radio. Och fortsätta en liten bit inåt. Över det lilla korta sundet. Från kobben in till. Ön som ligger. Och se om de kan få bättre radiosignaler. Och så ska de kontakta en advokat. Som Karun litar på. Som är en gammal vän till pappan. Och sen så ska Karun försvinna. Officiellt. Under några veckor. Och samla bevis. Och sen.

[00:53:38] Ska han återvända med juridiken på sin sida. Det låter väldigt rimligt. Men radion funkar inte. Även om de försöker. Inne på ön. Hela förmiddagen. Utan att få fram någonting. På eftermiddagen. Efter 25 dagar. Så ser de. En liten båt vid horisonten.

[00:54:07] Liten mörk båt. Som långsamt rör sig mot dem. Och. Fleka känner igen. Att det inte är proviant. Hon får en obehaglig känsla i magropen. Och Karun ser den också. Och så säger han Arnold. Han säger det liksom lite uppgivet. Som att han nästan har väntat på det här. Och sen säger han åt. Fleka. Att hon ska gå upp i tornet.

[00:54:37] Och låsa luckan efter sig. Det vägrar hon göra. Hon säger att. Jag tänker inte. Jag vill ju vara här med dig. Det här är min fyr. Här kommer inte. Dessutom kan han inte lägga till här. Och det tar en timma för den här båten. Fleka tar fram signalpistolen. Och hagerbrakan.

[00:55:08] Och. De flyttar tunga möbler framför ytterdörren. Och hon går till dagboken. Där hon skriver alla händelser. Trafiken och tidvattnet. Och radiotrafik och båtar och sånt. Och så skriver hon in datumet. Och tiden. Och en kort beskrivning av den lilla båten. Och så skriver hon in. Att. En man som heter Karun. Karun.

[00:55:38] Befinner sig i fyren. Och att. Hon är hennes gäst. Och att. Just nu nalkas en. Hans tvillingbror. Som heter Arnold. Med ont uppsåt. Och så låser hon in. Dagboken i ett vattentätt skrin. Och sätter in skrinet i lyktrummet. Under en hemlig lucka. Under lampan. Och mycket riktigt går det ju inte att ankra där vid ön. Utan. Arnolds båt får ju tuffa vidare in mot ön.

[00:56:07] Lägga till i en liten bukt där inne. Och sen. Gå till fots. Så det tar ytterligare en timma. Innan Arnold står. Vid fyrens dörr. Och dunkar på. Arnold har exakt samma ansikte som Karun. Men han rör sig annorlunda. Han rör sig i. Dominant. Som någon som är van att äga. Vad gör du här brorsan. Säger han.

[00:56:37] Han låter vänlig. Men uppfordrande. Det stämmer inte med ögonen. Vad gör du här brorsan. Ska du inte ta och komma hem. Flika känner igen den där sortens röst. Det låter som ömhet. Men det är något annat. Och Karun säger. Jag vet vad du har gjort. Jag vet att du försökte mörda mig. Och.

[00:57:08] Arnold bara skrattar. Med mild förvåning. Vad pratar de. Vi har varit så oroliga. Jag och pappa. Det är dags att åka hem nu. Och prata. Kom nu. Säger han. Jag vet inte vad. Han har sagt till dig. Säger hon. Till Fleka. Säger han till Fleka. Min bror kan ha små. Maniska episoder. Och då. Så går han upp mot.

[00:57:38] Dörren. Där de står båda två. Då höjer hon geväret. Picardollen. Vad heter det? Hagelbrakan. Och så säger hon. Det här är min fyr. Här kommer ingen in. Som inte har blivit inbjuden. Gå tillbaks till båten. Jag tror inte att. Att Karun vill följa med dig. Och sen ljuger hon och säger. Att kustbevakningen är på väg.

[00:58:08] Och att. Det vore bättre om han bara gav sig av. Och Arnold. Går ett steg till framåt. Och då. Och då. Skjuter hon i marken. Framför fötterna på honom. Och det är ju inte helt hundra smart. Att skjuta på. Sån. Sten. Så det är ju. Är ju urberg. Någonstans. Nej det är det ju inte. Det är inte urberg. Det är ju stora stenbumlingar. Som har bildat. Någon typ av röse.

[00:58:37] Så det far ju stenflyser åt alla håll. Arnold. Och det skrämmer honom. Arnold. Så han stannar. Och. Allt vänligt försvinner. Jag förstår inte varför du lägger i det här. Säger han. Du kommer få ångra det här. Säger han. Och då går. Karun går fram.

[00:59:07] Och så ställer de sig. Nära ansiten mot ansiten. Sådär tuppigt. Sådär som killar gör. Och bröstar sig liksom mot varandra. Och då blir hon så trött. Då skjuter hon i luften. Sex gånger. Och då. Då blir han. Då blir han alldeles tyst. Och Karun går tillbaka upp. Och ställer sig bakom henne igen.

[00:59:41] Och så säger Karun. Till Arnold att. Jag kommer ihåg allting nu. Jag kommer ihåg att. Hur du puttade mig i vattnet. Hur du tryckte ner mig. Och då rusade Arnold rakt på dem. Och. Och så blir det. Råkurr. Och slagsmål där i trappan.

[01:00:13] Och då hör de. De rullar runt där. Rullbrottar. Brorsorna. Och. Hon har inga skott kvar i hagelbrakan. För hon hade ju uppenbarligen. Sju skott i sitt dagelivär. Så vet jag vet då. Så funkar inte hagelivär så. Men. Men vad vet jag. Jag har ingen kvar. Jag har inte doktorerat i vapen. Liksom. Om man. Om man. Hårdrar det. När de har rullat ända ner.

[01:00:41] Till strandkanten. Så blir båda bröderna. Nästan komiskt. Ihoptrasslade. Av tång. Och vatten. Och deras hår. Trasslar in sig i varandra. Och hon. Får någon typ av konstig flashback. Från. När Karun själv låg där nere. Avsvimmad. När hon hittade honom för första gången. Och när hon tittar bakom. Bortom bröderna. Så kan hon se. Att nu kommer kustbevakningen. Och de kan ankra.

[01:01:11] De har en mycket bättre båt. De kan åka upp. Liksom. På stenarna en bit. Så de. Lägger till där. Och rusar det upp. Och griper tag i båda brorsorna. Och. Katten Måns har sprungit ut. Och snor sig runt benen. På. På. Fleka. Och. Kustbevakningen. Pratar. Hon hör inte vad de säger där nere. Men de skiljer bröderna åt. Och för dem var och en för sig. Och då tänker hon.

[01:01:41] Jag måste ändå gå ner. Och se till att inte. Karun blir. Gripen här. Så hon går ner. Och pratar. Med en av. Kustbevakarna där. Och. Då är det precis som det är i sagor som. Polisen förstår. Och tror på dem. Och leder bort.

[01:02:10] Och leder bort. Brorsan. I handbojor. Det här ska ni få ångra. Skriker han. Och de bara. Bara. Vinkar trött. Och så. Ledes han bort. Och sen är det precis som i sagor. För en av poliserna säger. Han kommer få sitta inne länge. Vi har jagat den här. Snubben. Över land och hav. Han har nämligen försökt dränka sin. Dränka pappa också. Jaha. Han är helt i rävsaxen nu. Vi har bevis mot honom.

[01:02:40] Vi är glada att du lever. Du har varit anmäld som försvunnen jättelänge. Här är din fars reviderade testamente. Han är ännu vid liv och god hälsa. Och du kommer få ha honom kvar i många år. Men här är hans testament i alla fall. Och så öppnar de det tillsammans. Och där står det. Att Karun är min enda arvtagare. Han kommer ärva hela förmögenheten. Och hattimperiet. Men han är också fri att göra som han vill.

[01:03:08] Och det finns en annan som kan ta över. Och driva imperiet. Om det skulle vara så. Så hur vill du göra? Frågar polisen. Som också har med sig familjens advokat. Och så står de där tillsammans. Och vågorna piskar in. Och Karun tittar på hattpappret. På advokaten. Och på fleka. Och så säger han. Jag vill stanna här med dig fleka. För alltid.