Hand

[00:00:06] Hej! Välkommen till Somna med Henrik, ditt aktsamma allitererande, din asketiska Agnes Cecilia i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är. Det som händer, händer.

[00:00:40] Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. Hej, Somna!

[00:01:07] Hej! Välkommen till Somna med Henrik som är en podd. Jag sitter här i mörkret och tittar på mina händer. Fast jag ser dem ju. Jag måste måla dig den korrekta bilden här, Somna. Jag ser inte mina händer nu. Eller jag ser... Det är nästan helt svart här inne i Äventyrsvargen, men jag känner mina händer.

[00:01:37] Jag känner att de finns där nere i knät. Viktlösa känns de. Lite varma faktiskt och det är ju skönt, för det brukar ju inte vara så här i Äventyrsvargen. Det är någonting med det där att titta på sina händer. Jag vet inte vad det är. Det är någonting djupt som händer när man tittar på dem.

[00:02:03] Kanske för att man inte alltid tittar på sina händer. Man använder dem ju. Det är idelbruksbruk. Djupt som händer är egentligen... De borde ju egentligen... Det är som en kompis man bara ringer till när man behöver något.

[00:02:33] Förlåt mig, mina händer. För att jag har tagit er för givna i snart 51 år. Det är så konstigt med händer tycker jag. För att nu till exempel... Alltså de gör saker utan att jag ber dem. Jag menar, jag sitter här och pratar med dig somna.

[00:02:57] Och så märker jag att mina båda händer har börjat fingra på tumfästerna på respektive hand. Alltså den... Inte tumfästen, men det finns ett litet väck i handflatan precis där tummen blir tumme. Där handen slutar vara hand och tummen blir tummen. På båda mina händer nu så håller jag på och petar och pillar med pekfingarna. På de platserna på respektive hand.

[00:03:28] Och sådär gör ju händer hela tiden. De bara fingrar på en bordskant eller drar i en löst tråd på tröjan. Eller helt på eget bevåg tyckte det som. Den bestämmer det. Inte jag i alla fall. Fast det är klart det måste vara jag. Det är ju inte som att det finns... Tänk om vi var ett spel, ett tv-spel som när... Att det var någon som spelade oss.

[00:03:55] Fast spelade sådana här random grejer som pekfingret... Fingrar vid tumfästet. Men jag har ju inte gjort något aktivt val. Att hålla på och pilla och så. För jag är ju upptagen med att prata. Och tänka ut vad jag ska säga. Det är som att det är ett helt eget litet liv som pågår mitt i mitt eget liv.

[00:04:24] På scenskolan kallar vi det här för shadow moves. Fast ofta var ju shadow moves... När man pratade om dem så var det ju saker som betydde någonting. Till exempel om man är arg över någonting så kan man låta lugn på rösten. Men man kanske bryter av en penna och så. Det är ett ganska tydligt shadow move. Men om man är stressad så skakar man med benet och sånt. Men vad betyder det här att...

[00:04:53] Mina fingrar bara börjar peta och pilla. Just nu. Medan jag pratar in i mikrofonen. Till en framtida version av dig som... Så vet jag faktiskt inte var min vänsterhand är. Det är sant. Jag måste faktiskt känna efter. Och där är den. Jag visste var den var.

[00:05:22] Men just då, just i den sekunden. Så var det som att jag inte visste var den var riktigt. Den ligger i mitt knä. Vänsterhand på vänsterben. Men det var lite läskigt. Borde jag vara orolig? Att jag inte omedelbart kunde placera var min... När saker har legat länge på samma ställe så är det som att man tar dem för givna. Det minns jag.

[00:05:47] De gånger jag har gjort roller där det har erfodrats av mig att gjuta av mig själv. I mitt ansikte eller min överkropp och sådana saker. Det har ju gjorts då i ett par tre tillfällen av mitt liv. Att jag har fått gå till en person som då har helt gipsflytande. Inte gips utan... Först gips och gjutit som en mall.

[00:06:17] Nej. Fast sen gör man. Man blir inkletad med någon typ av substans. Och så får man sugrör som man har i näsan som man kan andas. Och sen så häller de... Man blir helt inplastad så att säga. Och så får man ligga då i obegränsad tid hela tiden. Man får då ligga i olika lång tid beroende på vad det är man ska gjuta av. Och det här är ju ganska obehagligt men förvånansvärt görligt ändå måste jag säga.

[00:06:47] Och också lite skönt. Men gemensamt för alla de här gångerna när jag har gjort det. Så är det att när de sedan har tagit bort substansen som har omgett mig och stelnat. Så är det som att plötsligt blir jag varsad. Jag har ett ansikte eller en hand eller en arm. Som kan röra sig. Och då är det som att han har varit borta under 40 minuter eller vad det är. Vad det tar.

[00:07:16] Nu finns den igen. Så kändes den nyss med min hand. Någon gång i ditt liv somna så höll du någon i handen för första gången. Undrar när det var och med vem. Det måste ju ha varit någon av dina föräldrar eller kanske ett syskon. Någon person antagligen någon av dina föräldrar. Höll din hand för första gången.

[00:07:47] Det skedde ju förmodligen ganska tidigt i ditt liv. Alltså bara några timmar efter att. Eller minuter efter att du födts. Jag försöker tänka på vem som höll Hargets hand först. Det var nog jag. För hon kom ju ut och då var jag först som fick ta henne. För att hon, det var tjejsarsnitt.

[00:08:15] Och då var jag först då. Och sen fick jag vara själv med henne. För Nina fick ju åka till Uppvak. Då hölls det nog en del hand. Det tror jag. Gud vad det var speciellt. Jag tänker ofta på det nu när hon är tonåring. Och den här tiden är så otroligt långt borta. Ur alla möjliga aspekter.

[00:08:44] Men den där timman vi fick själva. På avdelningen. Innan Nina kom tillbaka. Från Uppvaket. Den gick ju. I mitt minne så är den ju en sekund lång. Den där timman. Jag pratade med henne mycket. Jag ville att hon skulle höra. Att det var samma röst som hade pratat med henne. Genom magen. Jag hade en sång som vi hade sjungit för henne.

[00:09:14] När hon var i magen. Som jag sjöng om och om igen. Och det som är så konstigt med nyfödda bebisar. Är ju att de kan lyfta på huvudet. Eller har jag fel där? Och sen tappar de den förmågan. Då är de liksom. Orkar de inte lyfta huvudet mer på några månader. Och sen så hittar de tillbaka till det igen. Men att precis när de är alldeles nyfödda. Så är det som att de har den förmågan. För att kunna hitta mat antar jag då.

[00:09:43] Så hon lyfter på huvudet och tittar på mig. Och hennes ögon. Var helt svarta som jag upplevde det. Nu är hon ju blåögt som jag. Men då var de liksom helt svarta. Hon tittade på mig. Det här är det konstigaste som finns. Att hon är tonåring nu. Det här lilla barnet. Det är så konstigt. Det är så konstigt. Jag förstår inte. Jag förstår inte.

[00:10:15] Det som också är konstigt. Det är hur man kan bara låta det vara. Förstår du? Man bara kan låta det vara vardag. Och hålla på att tjafsa om lasagne. Liksom. När man egentligen borde bara stå och gapa hela tiden. över hur otroligt sjukt det är. Att någonting. Att någonting. Som bara var några celler. Initialt. Nu är. Från att också ha varit ens lilla. Gosling. På något sätt. Nu har blivit en.

[00:10:45] Inte vuxen. Nej. Det är inte vuxen. För tonåringen är ju också en otrolig komplex tid. Alltså det är ju som. Det finns ingen motsvarighet. Till en tonåring. Själva det stadiet är också jättemärkligt. Allt är så konstigt. Jag borde bara stå och gapa och peka. Och dra efter andan. Men det gör jag inte. Utan. Jag säger. Du kan väl ställa in i diskmaskinen. Säger jag istället.

[00:11:19] Det finns ett ögonblick. Precis innan man håller någons hand. En sekund. Eller mindre. Där båda händerna är nära varandra. Men det inte rör. Och luften mellan dem känns nästan. Jag vet inte. Tjock. Liksom. Som vadd. Och sen är det någon. Som tar första steget. En millimeter. Och sen är det gjort.

[00:11:52] Det är inte bara handen. Om någon håller en hand. Nära en kind till exempel. Så uppstår samma sak. Hand. H-A-N-D. Det är ett konstigt ord. Det är ju ett vanligt litet sketet ord. Och ändå rymmer det ju allting.

[00:12:22] Handla. Handling. Behandla. Överhand. Handlag. Det är som om hela vårt sätt att göra saker i världen är inbakat i det här ordet. För den här kroppsdelen som vi tar för givet. Nu är inte jag etymolog. Eller vad heter det? Etymologist.

[00:12:53] Ehm. Så. Jag vill inte att du ska klättra upp i kyrktornet och vråla från dess topp. Att det här är två helt olika ursprungsord eller någonting. Men det känns rätt att handling och hand är samma ursprungsord. Och vad är i så fall ursprungsordet?

[00:13:23] Min farmor hade ju. Eller nu ska jag inte hålla på att säga sådär. För det är egentligen så vet inte jag. Ibland märker jag på mig själv. Att jag säger sådana här generella saker. Farfars händer. Eller sådär. Grejen är att jag minns inte. Min farmors händer. Jag minns min farmors skrovliga kinder. Jag var ju bara sex år när hon dog. Så jag kan inte rimligen ha riktiga minnen av henne. Jag minns hennes kinder.

[00:13:55] Det sorgliga med min farmor är att jag är det enda barnet som. Utav alla min pappas barn. Som minns henne. Min lillebror David fanns. Och jag fanns. Och min lilla syster Erika fanns. Kanske att Marcus var nyfödd. Men ingen av de andra minns farmor. Jag minns ju henne.

[00:14:22] Jag minns att jag strök med min hand över hennes gamla kind. Hon var ju en gammal farmor. Då. 1981. Hon var en gammal tant. Hon var ju gammal när hon fick barn och så. Så hon var ju. Hon föddes ju 1905 eller något sånt där. Urgammal. Och jag strök med handen över hennes kind. Och den var sådär lövtunn och skrovlig. Och jag minns att jag tyckte det kändes lite otäckt.

[00:14:50] Men också spännande. Den var mjuk hennes kind. Och väldigt blek. Och sen minns jag. Så det minns jag. Och sen minns jag. Att jag körde på henne med min leksakstraktor. Som jag kunde sparka mig fram. Så hon föll handlöst i golvet. Och då blev min pappa arg. Så det minns jag. Men det är två minnen av en hel komplex människa.

[00:15:21] Men däremot minns jag ju mormors händer. Hur den blir nästan genomskinlig. Och alla bruna fläckar och sånt som. Som om någonting har droppat på huden. Jag börjar märka det på mig själv. Inte på mina egna händer. Men på mina kinder börjar jag få sådana där små. Som jag minns att mormor hade på händerna.

[00:15:56] Det finns en sorts klumpighet som jag känner igen så väl i mig själv. Det där när man ska göra något litet och precis. Och händerna bara vägrar samarbeta. Visst är det frustrerande? Harriet ville jag skulle hjälpa henne trä en nål. Det går inte. Och då satte jag ändå på mig. Jag har sådana här läsglasögon.

[00:16:24] För med linser så kan jag inte längre fokusera på någonting som är så nära. Så då måste jag sätta på mig läsglasögon. Och så satte jag och så kände jag mig som 16 000 år gammal. Och ändå är händerna alldeles för trubbiga. Jag kan inte. Jag gick inte. Jag fick säga, tyvärr. Eller när man ska plocka upp något litet mynt från golvet. Plötsligt är fingrarna som korvar liksom.

[00:16:53] Helt obrukbara. Jag känner mig nästan vanmäktig inför min väldiga mystiska kropp. Men de har ju gjort så himla mycket i mina händer. De har ju tagit mig dit jag är idag kan man ju säga.

[00:17:18] Och ändå är de inte brukbara i ganska simpla, enkla grejer. Jag och mina kompisar Marcus och Fredrik vi hade en sketchidé som vi tänkte vi skulle göra. Som vi faktiskt, vi åkte ut och filmade det faktiskt. Men det blev aldrig något av. Då kan jag väl lika gärna ge dig den här idén då. Den gick ut på en kille som spelades av mig då. Som var ute och gick på en landsväg. Och kastade med ett mynt.

[00:17:49] Nej, nej. Han upptäckte ett mynt som låg mitt på vägen. Och han går genom en sån här grönskande landsvägs med en kohag intill. Och så står det. Och så ser han det där myntet som ligger på vägen. Och då går han fram. Han tittar sig omkring. Det är inga bilar i närheten. Det är en sån där stilla landsväg. Där man kan se om det kommer en bil på långt håll. Så han går fram och försöker få upp det här myntet.

[00:18:18] Men hans fingrar är som korvar. Han får inte grepp om myntet. Och då ser han på långt håll hur det kommer en bil. Men han tänker han har tid. Så han håller på och pillar och pillar och pillar. Och så själva sketchen skulle bara då gå ut på hur han. Det blir mindre och mindre tid. För bilen kommer närmare och närmare. Och han får inte upp myntet. Men han måste helt enkelt få upp det. En enkrona liksom. Och så slutar det då med att han blir påkörd.

[00:18:47] Och så skulle vi zooma in på en ko. Som skulle stå och titta på olyckan. Om man skulle höra djuret av bildäck och krasch och sånt. Så ska man bara se den här oberörda kon. Och allt det här bara för myntet. Jag har gjort så mycket. Som ändå har krävt mycket mer skicklighet. Lyft grejer. Vridit om saker.

[00:19:16] Hållit i saker. Skruvat på. Hundratals små handlingar som har bara ägt rum. Utan att det har varit något problem. Det är nästan sorgligt. Eller nej. Inte sorgligt. Men jag tänker att. Jag undrar av hur mycket mitt liv som sker automatiskt. Av mina händer som kan. Sina rutiner liksom.

[00:19:46] När man lär sig någonting med händerna. En knut. Eller hur man håller i någonting. Eller. Alltså en penna. Jag höll pennan fel fick jag veta. När jag gick i ettan. Tvåan. Jag höll pennan rakt upp. Men pennan skulle liksom ligga. Pennfattning. Det var någonting som man fick träna på. Och då fick jag som en liten gummigrej.

[00:20:18] Som man satte på pennan. Som gjorde. Som var triangelformad typ. Som låg längs med pennan. Och som gjorde att den kunde vila mer i handen. Och det gjorde ju att. Det blev omöjligt för mig att skriva. Därför att jag kunde inte skriva på det där liggande sättet. Det var väldigt viktigt. Vad man hade för handstil. När jag gick i skolan. Handstil. Vittnade om karaktär. Och begriplighet. Jag fick väldigt ofta.

[00:20:48] Mycket stark kritik. Mot min handstil. Jag skrev fult. Men det var ju som att. Jag hade lärt mig skriva. Och då hade jag haft det här. Då hade jag haft det här. Där jag höll pennan. Liksom. Mellan tummen och pekfingret. Rakt upp. Och det kunde jag inte lära av. Det var som det var.

[00:21:20] Det är ju som när man lär sig någonting. Så fastnar ju det. På ett annat sätt. Än om man lär sig med. Sitt intellekt. Jag kan ha glömt. Nästan allt. Om en period i mitt liv. Men om jag tar upp. Rätt verktyg. Typ en penna. Eller fiolen. Som jag har hemma på väggen. Så vet händerna fortfarande.

[00:21:50] Det är det som kallas för en muskelminne. Tänk om händerna har ett eget minne. Skilt från mitt. Eller musklernas minne. Tänk om mina händer min saker. Som jag inte vill minnas. Eller som jag. Som jag. Har valt att glömma bort. Eller som aldrig riktigt nådde fram. Till mitt medvetande. Hur det kändes. Alltså.

[00:22:21] Hålla. Något som jag inte längre får hålla. Formen på farmors kind. Eller. Håret på Harriet. När hon var liten. Nyfödd. Det här fjuniga första håret. Det där berör mig väldigt djupt. När jag tänker att. Just med händerna. En gång. En gång kommer vara sista gången du håller en. Viss person i handen.

[00:22:51] Sådana saker. Det vet man ju inte om. Oftast. När det sker. Men en gång var också första gången. Och det vet man. Jo det vet man också om. Kanske när det sker. Men det är väldigt sällan som man tänker så. Jag har alltid tyckt att det är fint hur barn håller. I saker. De håller med hela handen. Eller med hela kroppen egentligen. Alltså små små barn. De greppar. Om du lägger fingret.

[00:23:21] Det är det finaste som finns. Egentligen är det väl en skyddsgrej va. Så att man ska klamra sig fast i sin mammas päls typ. Eller något. Men på människobarn. Så är den där reflexen ju inte till någon nytta egentligen. Mer än att den är så himla gullig bara. Då man lägger fingret i. En hand. En bebishand. Så knyts den lilla bebishanden. Runt hans finger. Som om det vore det viktigaste i hela universum. Det är liksom ingen tvekan i det.

[00:23:50] Ingen artighet. Bara ett grepp. Det finns något jättevackert i det tycker jag. Att det här är livet. Det här är vad jag behöver. När börjar vi hålla försiktigt istället? När lär vi oss att man inte ska hålla i med hela handen? Jag kommer inte ihåg att någon sa det.

[00:24:22] Det är ingen som har sagt så här. Henrik. Greppa inte med hela handen så där. Vem? När? Gjorde jag. Så här då. Vid någon tidpunkt. Så var sista gången. Som den där reflexen. Att greppa om någonting. Som läggs i min handflata. Automatiskt. Den försvann ju någonstans på vägen.

[00:24:51] Jag förstod att den måste ha. Gradvist tonat bort. Men. Vid någon tidpunkt var sista gången. Reflexen ens hade lite makt. Och när var det? Men nu har jag faktiskt något minne. Av någon gammal flickvän. Att jag har lagt mitt finger i hennes hand. En natt när hon sov. Och att handen slöt sig runt mitt finger. Det kan ju vara så att.

[00:25:18] Att det faktiskt finns kvar. Den där reflexen. Det finns en. Gest. Den där man lägger handen på någons rygg. Mellan skulderbladen. Du kanske kommer upp bredvid den personen. Och så lägger du handen. Mellan skulderbladen. Bara helt lätt. Som.

[00:25:48] Hej. Här är. Hej. Här är jag. Gud vad äckligt sagt. Hej vännen. Här är jag. Nej men. Jag är här. Typ. Jag minns att. Mina första erfarenheter av den. Just den gesten. Den kommer från scenskolan.

[00:26:18] Det kunde vara så otroligt värdefullt. Detta att stå. Inför en. Sen övning. En uppgift eller någonting. Man var ju så rädd hela tiden. Och man kände sig så dålig hela tiden. Så kunde det vara så otroligt. Vädefullt. Där någon bara kom upp. Och la sin hand. Mellan en skulderblad. Eller. Det här var ju mer laddat. Men. När jag gick scenskolan. Var det fortfarande någonting. Som var väldigt.

[00:26:48] Värmande och värdefullt. För mig. Jag ska inte säga att det är det. Är det. Eller var det för alla. Men. För mig var det det just då. Vi hade någon grej. Om att vi rörde vid. Bröstkorgen på varann. Vi kunde. Någon kunde komma fram. Och lägga handen. På. Min bröstkorg. Och jag kunde känna den värmen i. Det är ju egentligen en väldigt intim grej att göra. Och. Är väl. Kanske inte egentligen helt okej att göra på människor. Bara vem som helst. Men det var.

[00:27:18] Här var ingenting vi hade diskussioner om. 1996. På scenskolan i Göteborg. Det var. Ens kropp var ju bara någon slags allmän. Tillgängligt verktyg. Som vem som helst fick. Göra bruk av på något sätt. Men jag minns det i alla fall som väldigt. Känslomässigt. Betryggande. Detta när. André kom fram och la sin hand på mitt bröst. Som att. Det är ofta där man är. Hopknuten och rädd ju.

[00:27:47] Det minns jag som fint. Jag undrar vilken som var den första saken. Mina händer någonsin höll. Jag minns inte det. Det måste ju ha varit en första gång. Alltså ett finger och så. Men om man. Eller någons hår.

[00:28:16] Eller en filt kanske. Det där första greppet. Helt utan att veta vad det är. och gripa tag i saker. Det är bara en reflex. Jag har en. Naglar är någonting som jag inte förstår alls. Att det växer ut små sköldar i ändarna. Och fingrarna. Hela tiden.

[00:28:46] som om det vore riktigt viktigt. Långsamt hela livet. Vad är de till för egentligen. Nu för tiden. Det känns ju som ett arv. Men ett väldigt idogt arv. Envisas med att hela tiden fylla på med nya naglar. Fast vi klipper av dem hela tiden. Det är som från någonting som hörde hemma. I tidigare versioner av människor. Klor liksom. Är det det som är naglar? Att det är gamla klor.

[00:29:20] Och så klipper vi av dem. Alltså det kan ju vara helt fel. Nu får ju någon nagerexpert höra av sig till mig och säga. Att det är verkligen inte därför. Naglar är bara. Ungefär som de här. Plasthöljerna längst ut på skosnörerna. Det handlar om att inte. Fingrarna ska bara. Fransa upp sig. Förlåt. Men det är lustigt. Att det är ganska lite med kroppen. Som egentligen kräver.

[00:29:51] Omhändertagande i samma frekvens. Det är kanske skägg och sånt då. Hår som växer. Men naglarna är liksom en egen liten konstighet. Mitt i allt det där. Varför tycker kroppen det så viktigt att fylla på med nya naglar hela tiden? När vi ju faktiskt gör vad vi kan för att. För att hålla dem korta.

[00:30:20] Häromdagen höll jag en hand. Det var länge sedan jag höll en hand. Det är ensamt att inte hålla hand. Alltså inte hela tiden hålla hand. Jag menar inte att man måste hålla hand jämnt. Men vetskapen om. Att det inte finns någon hand. Där. Om man ville så skulle den finnas där. Att.

[00:30:52] Jag tittar på mina händer nu och tänker. Tänk om de aldrig. Mer skulle få hålla i en annan hand. Det uppstår ju. Det har väl naturligtvis med tidsperspektivet att göra. Jag märker på mig själv ibland. När jag tänker sådär dramatiskt. Att jag tänker dramatiskt. Vi tenderar ju att föreställa oss framtiden som så här. Frysta ögonblick som ska vara för evigt.

[00:31:23] Och vi slänger oss med termer som aldrig mer och sånt. Vad vet jag? Och som sagt. Häromdagen höll jag faktiskt en hand. Och det var. Av myndigheterna kallat skitfint faktiskt. Mina händer är ju ganska. Jag har berättat det förut. Tror jag. Men de är ju väldigt små. Och ganska spinkiga.

[00:31:54] Spensliga. Någon refererade. Till dem som är ädla. En gång för många många år sedan. Och då blev jag så stolt och glad. Så det har jag kommit ihåg sen dess. Det är inga hantverkare händer. Mina händer kan inte skapa något verkligt. De är inte i samma mening som en snickare till exempel. Eller någon som kan bara ta ett stycke trä. Och känna på det. Och veta hur det är.

[00:32:24] Hur ett stycke trä vill brytas till exempel. Eller någon vars händer vet vad det är för temperatur på någon. Chateau Mont Blanc. Nej det var ju ett vin. En deg. En deg utan termometer. Undra om sån kunskap går att kvantifiera. Alltså skriva ner i.

[00:32:53] Skriva in som datapunkter. Jag tänker. De mänskliga handburna yrkenas historik långt bort. Där det ena har getts i arv till någonting annat. Det där tänker jag på ibland när jag ser folk som jobbar som hantverkare idag. En snickare till exempel. Då tänker jag. Den här personen har ju gått i en skola kanske. Eller gått som lärling och lärt sig någonting. Men kunskapen i sig.

[00:33:18] Den uppstår ju inte i läromästarens värld för en generation sedan. En grundkunskap till exempel hur man handhar trä. För att bruka trä. Det är ju en flera tusen år gammal kunskap. Och det tycker jag är spännande. Det på ett sätt ägnar jag väl med åt det också. Men det är så suddigt för en person som håller på med konst. Eller innehåll. Eller vad det här nu är.

[00:33:49] Skådespelderiet är ju ett mångtusenårigt yrke. Men det är liksom så mycket som kan vara skådespelderi. Att snickra en hylla är liksom att snickra en hylla. Oavsett vad man har för verktyg när man gör det. Jag gillar att ta hantverkarhänder.

[00:34:16] Jag tycker om att lägga min hand i en hantverkares hand. Och höra. Ronny. Säger ägaren till handen. Hej. Säger jag så säger jag mitt eget namn. Och fnittrar. Fnittrar skälmskt. Så som man gör. Att vinka. Det är konstigt.

[00:34:45] Man öppnar och stänger handen i luften. Eller viftar med handen. För handen från sida till sida. I luften. Mot någon som åker bort. Eller dyker upp. Eller dyker upp. Eller som vars uppmärksamhet man vill vinna på något sätt. Ofta fortsätter man lite för länge. När man vinkar.

[00:35:15] Alltså speciellt när man säger hej då. Då vinkar man ju tills bilen är borta runt hörnet. Och kanske några sekunder till. Mot ingenting. Jag har gjort det. Vinkar mot en tom väg. När jag kom ner i garaget häromdagen. Så var det en man som stod vid bilen. En annan bil längre bort. Och skulle låsa upp den. Och då. När man är i garaget. Sånt där parkeringsgarage. Under jord. Så blir det ibland ett sånt där jättestort eko. Så ibland brukar jag försöka låta bli.

[00:35:44] Att säga hej med rösten. Jag vet inte vad det är. Jag tycker att det tar liksom för stor plats. Med ekar och brummar och dundrar. Så istället vinkade jag bara. Och då kändes det lite grann som att han var. En gammal farbror. Och jag var ett ungt barn. För han sa nämligen hej. Och då kunde jag liksom inte säga hej. För då var det som att jag hade. Jag hade ju redan valt bort. Att låta rösten bära. Så då. Bara var jag tyst.

[00:36:13] Liksom nickade lite så här bortkommet. Annars står jag ju gärna med händerna i fickorna. Jag har funderat på vad det är. Om det är apati. Eller kyla. Eller blyghet. Är det att jag inte vet vad jag ska göra med mina händer. Det är som att fickan är liksom. Ett bo. Speciellt ett par nya byxor som jag har.

[00:36:42] Med väldigt sköna fickor. Jag vill gärna ha händerna där. I Kalanka-tidningarna. Så går alla karaktärerna med händerna på ett visst sätt. Det är aldrig någon som har händerna i fickorna. Som jag minns det. Då kanske är Musse Pig. Men på sådana här bilder när han påsar. Då kan han ha. Jag minns någon sån 80-tals bild på Musse Pig. Där han står med händerna i fickorna. Benen i kors vid någon lyktstolpe.

[00:37:12] Och ser skälmsk ut. Men annars minns jag det som att. De går med händerna framför sig. Lite hängande. Med handryggarna uppåt. Händerna jämter varandra. Ungefär som att de ska spela piano. Det är konstigt. Då är det bättre tycker jag. Att stå med händerna i fickorna.

[00:37:46] Jag har tänkt mycket på handslag också. Det har ju med olika amerikanska presidenter. Och deras jätteobehagliga sätt. Att skaka hand. Hur han liksom rycker in människor mot sig. Jag har ju träffat andra sådana män. Jag tror inte att man gör det med flit. Jag tror man har fått lära sig. Att man ska vara ordentlig och redig. Och visa att man är att lita på. Och så. Och då rycker man liksom tag.

[00:38:14] Men det blir ju väldigt hårt. Men det är en konstig överenskommelse vi gör. Att vi greppar varandras högra hand. Just den. Och skakar den. Jag läste någonstans att det kommer från att man. Visade då att man inte hade ett vapen. Men jag vet inte.

[00:38:42] Det enda jag vet är att man känner väldigt mycket i ett handslag. Ett svagt handslag. Eller ett för hårt handslag. Eller ett fuktigt handslag. Eller ett varmt. En gång så kände jag en kille. Det här var när mina föräldrar nyss hade konverterat till katolicismen. Och vi började gå i kyrkan. I katolska kyrkan i Falun. Då fanns det en pojke där. Och hans händer var alltid iskalla.

[00:39:11] Han var alldeles blek. Han var mycket blek. Och lite fladdrig. Lite darrig. Han hade någon sjukdom tror jag. Som gjorde att han inte kunde vara still riktigt. Alltså inte att han var aktiv eller så. Utan att hans muskler rykte. Det var inte Parkinson. Jag vet inte vad det var. Han var väldigt fladdrig. Och sen var han också väldigt kall. Iskall.

[00:39:41] Och i mässan i den katolska kyrkan finns ett moment som kallas för fridshälsningen. Och då säger prästen. Kristi frid var det med er alla. Någonting som. Ja. Då säger varandra fridshälsningen. Och då ska alla i församlingen skaka varandra. Deras händer. De som står runt omkring. Och så ska man säga kristi frid. Och det tyckte jag alltid. Det var så pinsamt och jobbigt när jag var liten. Och då minns jag hur jag vänder mig om mot den här killen. Som står bredvid mig. Och vi skakar han.

[00:40:10] Och han. Just den här blekheten av de iskalla händerna. Jag minns hur de liksom fyllde mig. Både att jag tyckte synd om honom. Men också att det skrämde mig liksom lite. Kylan var det som berörde mig mest tror jag. Det var som att jag tänkte att han var lika kall inuti.

[00:40:41] Men vad vet jag. Jag fingrar ofta på olika saker när jag tänker. Just nu till exempel så är jag. Ringfinger, långfinger och pekfinger av min vänsterhand. Och håller på och plogar och gör fåror och märken i min panna. Precis i den vänstra viken. Alltså där mitt hår har börjat ge vika för. För bara kalheten.

[00:41:11] Min gässas obevekliga kalhet. Och min högerhand. Det är så svårt att beskriva för jag gör så konstiga saker. Jag är ju pillade på tumfästet nyss till exempel. Nu. Alltså hur ska jag ens beskriva det här? Jag har alltså knöglat ihop min högerhand. Så att mitt lillfinger korsar mitt ringfinger.

[00:41:39] Och nagen. Den utväxande klon på mitt lillfinger på högerhanden. Kliar på fingerspetsen av mitt långfinger på högersida. Alltså det är som att jag kliar mig på långfingret med lillfingret. På själva. Där fingeravtrycket sitter. Varför?

[00:42:13] När man håller hand med någon riktigt länge. Så att händerna blir varma och lite svettiga. Då uppstår någon sorts förhandling. Om man ska släppa eller inte. Vem släpper först? Och varför? Varför släpper man? Det får inte kännas som ett litet svek. Att vara den som släpper. Jag har hållit hand tills handen. Hela armen har domnat.

[00:42:41] Bara för att inte jag vill vara den som drar sig undan. Det är fortfarande någonting som skrämmer mig lite. Hur slutar man? Hur drar man sig ur? Det gäller ju en kram också. Eller egentligen all typ av fysiska. Alla fysiska manifestationer. Jag har alltid haft väldigt svårt. att avbryta dom.

[00:43:11] Samtidigt så känner jag ju ofta ganska tydligt att nu är det nog läge att sluta. Det gäller nog kanske framförallt kramar. Men också när man går arm i arm. Det kan jag ibland känna. Är det inte dags att släppa nu? Och istället så stelnar man. Det kommer jag ihåg. Jag var så kär i Li. Och vi gick ner från Lugnetgymnasiet ner till Falun. Och Björn och Titti gick framför oss. De hade väl ihop det på något vis.

[00:43:39] Men jag och Li hade ju inte det. Men jag var ju jättekär i henne i alla fall. Och då tog hon mig under armen. Det hade aldrig någon gjort förut. Och jag... Hela jag höll på att svimma av liksom. Jag tyckte det var så mysigt och så härligt. Och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde liksom inte ha handen avslappnad i rockfickan då. Utan istället så krökte jag handen som en... Som ett L. Och lät hennes arm där hänga där.

[00:44:08] Och jag minns att jag hade ont i armen när vi kom ner till stan. För jag vågade liksom inte dra mig ur det där. Och samtidigt visste jag inte riktigt hur gör man det här avslappnat. Jag tänker på alla gånger som en hand har strukit mig över håret. Eller på ryggen.

[00:44:32] Eller hur den beröringen liksom går rakt förbi alla ord. Och in i någonting äldre igen. En hand i håret kan ju få en vuxen människa att bli en liten unge igen ju. På gott och ont. Undrar om vi någonsin slutar längta efter den där handen. Den som bara stryker. Som inte vill någonting. Som bara säger.

[00:45:01] Eller som inte säger någonting som bara är där. Min vänster hand har nu skapat permanenta avtryck i min panna. För jag trycker fingertopparna så hårt mot tinningen. Jag känner att det är små nagelmärken. Varför gör jag så här? Och så har jag en smart klocka på min vänstra handled.

[00:45:29] Och det är konstigt hur vi bär tiden på just den platsen. Precis under handens arm blivande. Eller precis vid armens hand blivande. Det är konstigt att just den delen. Det är som att handen behöver påminnas om. Hur lite tid den har på sig för att hålla i allting den vill hålla.

[00:45:59] Jag vet inte varför vi valde handleden. Vad skulle det annars vara? Vad skulle man anna som klockan? Jag har ju haft klockan alltid med uret uppåt. Från på handryggens sida. Uppåt. Men en del har ju klockan på andra sidan. Så klockan blir då jämte handflatan. Alltså fast på armen då.

[00:46:29] Det har jag aldrig förstått riktigt. Jag kommer ihåg min första klocka. Det var... Jag minns ju naturligtvis inte hur den såg ut då. Tråkigt nog. Men jag minns att den var typ laxrosa band. Och pappa... Han gjorde en stor grej av att jag fick en klocka. Jag tror jag fick den när jag fyllde sju.

[00:46:57] Han gjorde en stor grej av att nu ska du lära dig klockan liksom. Det var någonting väldigt viktigt. Och då lärde jag ju mig den analoga klockan. Och sen så började ju skolan ställa krav på att man skulle kunna digital klocka. Och det förstod jag inte alls. Det var omöjligt för mig att fatta. Och då minns jag att pappa blev sådär. Pappa irriterad. Det finns ju någon... Eller det fanns. Det finns fortfarande kvar det. Det är någon slags trend i sociala medier.

[00:47:27] Där man... Där är djuret av någon som gråter. Och så någon som skriker då. Det är två plus två. Vad är två plus två? Och så är det sådär. Göra hemläxa med min pappa typ. Och så är det så jättemånga som typ kan reagera. Som relaterar till det där. Och jag... Jag relaterar ju. Min pappa var ju inte... På något vis kolerisk eller argsint. Men vi var i ett visst läge. När vi kunde rinna till ordentligt för honom. Och det var när jag inte fattade. När han försökte förklara något.

[00:47:57] Som han tyckte var... Alltså... Jag upplevde ju som att han tyckte det var självklart. Men egentligen tror jag... För jag känner så själv när det blev nu. Att han blev frustrerad. För han fattar inte själv. Det tycker jag är jättejobbigt. När jag ska hjälpa Harriet med läxan nu. Speciellt Matte och sånt. Jag fattar ingenting. Jag fattar absolut... Ingenting. Och jag blir så arg på det. Och då märker jag hur jag... Hur jag blir liksom arg på rösten.

[00:48:32] Jag undrar vad det är med varma händer och kalla händer. Att vissa människor alltid har varma händer. Och andra alltid kalla. Oavsett väder. Och hur en varm hand kan kännas... Som det finaste som finns. Och en kall hand kan vara jättejobbigt. Och jag har ju kalla händer då. Det spelar ingen roll hur mycket jag gnuggar dem. Eller spreta med fingrarna och så. Fast nu är de faktiskt inte kalla.

[00:49:00] För nu är det sommar och sol. Och koskit i hagen somna. Då kan man gå ut i hagen. Och så kan man stoppa ner händerna. I färsk koskit. Och då blir man varm. Även kylslagna människor som jag. Att knäppa händerna. Nu gör jag det. Eller jag har knutit min högerhand i en sån. Ska du ha spögest.

[00:49:29] Där jag lägger vänsterhanden som en kupa över. Högerhandens knutna näve. Men man knäpper ju också händerna när man ber. Eller bara när de väntar. Eller tänker. Eller är nervösa. Man flätar samman fingrarna. Så att det är som att handen. Händerna håller om sig själv. Man håller sig själv i handen.

[00:50:05] Har du blivit spoddig i handflattan någon gång somna. Det var ju någon som gjorde det med mig. Och som sa att. Du har ju väldigt kort livslinje. Det var ju. Förlåt uttrycket. Jävligt roligt att höra då. När man var tonåring. Jag tänkte att. Det fanns nog med grejer att oroa sig över. Dina livslinjer. De löper ihop här. Det betyder kort liv eller något. Det var ju roligt att höra. Det går ju inte att påverka då.

[00:50:34] Den här linjen är ju vad den är då. Liksom. Om det är någonting som är hugget i sten. Då är det väl bara att försöka göra det bästa möjliga av situationen. Men det är möjligt. Alltså jag bara säger. Jag sticker ut en hakan här lite då. Chanser. Det är ju möjligt att det faktiskt finns andra orsaker till. Hur långt ens liv blir. Än hur långa godtyckliga liner i handflatan är. Men jag menar. Jag vet ju inte.

[00:51:05] Det finns en sorts trötthet också som sätter sig i händerna. Inte i musklerna direkt. Utan något annat. Jag kan känna det nu. Inte just nu. Men i dagarna dessa. Det är som någon slags. Alltså. Känns i händerna som att jag har burit och hållit på. En hel lång dag. Och så kan jag känna det. Jättedjupa behovet av att bara låta händerna falla. Helt slappa.

[00:51:33] Ner i fickorna eller i knät. Att låta händerna ge upp. Jag tror kanske att jag känner det nu också faktiskt. Den där tröttheten. Händerna vill bara vila. Undrar om det är därför som vi håller handen. Vi är rädda. Speciellt barn. För att handen är.

[00:52:03] Den. Del av oss som sträcker sig längst ut. Från oss. Längst bort. Det är upptäcktsresanden. Med den. Största avståndet i kroppen. Det är den vi möter saker med. Det är. Vår Vasco Dagama. Vår Kolumbus. Det är därför det är den som behöver mest tröst.

[00:52:32] När. Planet skakar. Eller när nyheten. Dimper ner. När någon är sjuk. Då vill handen bli hållen. Jag fastnade en gång i en hiss. På dramaten. Tillsammans med en. Mycket känd. Svensk skådespelerska. Född. 60-talet någon gång. Hon.

[00:53:02] Hon. Hon blev mycket rädd. När hissen fastnade. Eller den stannade. Mitt mellan två våningsplan. Och då blev hon. Mycket mycket rädd. Och då sökte jag. Hennes händer. Till mig som. Lite som. Ett barn som klamrade sig fast. På ryggen. Champignonbarn. Eller vad som säger. En. Ett schimpansbarn. Som klamrade sig fast. I. I pälsen. På sin mor. Så var hon. Och. Så skrek hon. Rakt i mitt öra. Hon var väldigt rädd.

[00:53:32] För att fastna i hissar. Då visade det sig. Så jag. Min egen rädsla. För jag kan ju inte heller känna. Att jag tycker det är jättemysigt. Att fastna i hissar. Alltså rätta mig. Om jag har fel. Men. Det kanske. Kan jag räkna upp på en hand. De människor som kan tycka. Att det är mysigt. Att fastna i hissar. Men jag. Men jag. Han liksom inte blir rädd. För hennes rädsla. Tog hela rummet i armsspråk. Och det var ett väldigt litet rum. Som. Det var bara hon och jag. Det hade också skett en stor samhällelig tragedi.

[00:54:02] Samma dag. Så det var som. Någon typ av yttre. Som också gjorde allting väldigt kritiskt. Inte nog med att det där har hänt. Nu fastnar vi dessutom i hissen. Liksom. När jag var. Nej. Jag ska inte.

[00:54:31] Jag ska inte påstå. Att jag har något att säga. För jag vet inte vad jag var. Men jag tänker på hur. Hur man är som barn överlag. Då lär man sig. Att man inte får ta på vissa saker. Alltså. Ajaj. Du vet. Akta det geting där. Eller akta het spis. Akta det där kan gå sönder. Eller alla vägg uttag och sånt. Och hur mycket av vår barndom. Som handlar om att händerna lär sig gränser.

[00:55:00] Lär sig att inte ta. Att hålla sig tillbaka. Det är nästan synd ju. All den här rörelsen mot världen. Som sakta liksom tuktas. Men nödvändigt förstås. Vad var det som. Vad är ditt go to. När det kommer till små barn. Och inte röra. För mig var det ajaj. Ajaj. Ta inte i den. Ajaj.

[00:55:27] Det är fortfarande betingat i mitt huvud. Jag känner att. När någon säger så. Om du vill att jag ska sluta med något. Så får du säga ajaj. För då kommer jag sluta direkt. Om du till exempel. Kommer på mig. Somnar med. Att. Själa din. Själa dina. Tryfflar. Som du har sparat. För det kan hända. Jag kan bryta mig in. Och ta dina tryfflar. Då får du bara gå fram. Och så får du säga ajaj.

[00:55:57] För då vet du. Då vet du att jag kommer sluta direkt. I min klass. På senskolan. Luktade cigaretter. Av händerna. Och innan du nu rusar i väg upp. I kyrktornet. Och skriker. Varför luktar du på den här personens händer. Så vill jag bara säga att. Det var så på senskolan. Det var väldigt. Det var väldigt lite gränser. I allt fysiskt.

[00:56:27] Och i början var det där. Skrämde det där mig väldigt mycket. Men sen. Blir det vardag. Detta. Att allas kroppar. Och ens egen. Var på något sätt. Någon slags allmän. Allmän resurs. Så jag har luktat på. Diverse händer. Genom åren. Inte bara för allt. Liksom. Utan för att. Man har helt enkelt kommit varann så nära. Att jag vet. Att den här personens händer. Luktar i cigaretter. Så undrar jag ibland hur mina händer luktar. Ibland tycker jag att de luktar gott nämligen. Ibland kan jag känna.

[00:56:56] Vissa dagar. Utan att jag har gjort något särskilt. Är jag inte smort in dem. Med någon olja eller något. Då kan jag ibland känna att. Åh vad de luktar gott. De luktar liksom jag. På ett sätt som jag inte riktigt kan bryta ner. Lite grann som när man var liten. Och det luktade på sina föräldrars kuddar. Och de luktade så gott. Det var ju trygghet. Och samtidigt var det orörda kuddar då. På dagen. Eller de var ju. osovda på. På några timmar. Så de var svala. Och då kunde jag verkligen känna. Här är pappas lukt. Och här är mammas lukt.

[00:57:26] Och jag var. Hemma hos dem. För några veckor sedan. Och då luktade på deras kuddar. Och jag kände inte. Någon lukt längre. Någon doft. Den finns inte kvar. Min förmåga att känna. Den lukten är borta. Och det var sorgligt. Jag tänker ofta på hur händer ser ut i sömn. När man har somnat. Och handen bara ligger där.

[00:57:57] Då är den alltid. Alltså om handflottarna är uppåt. Då är den alltid halvöppen. Alltså att fingrarna är liksom lite lätt böjda. Som en aphand. Helt avslappnad. Det finns ingen avsikt i en sovande hand. Det är ingen handling på gång. Det är bara vila. Ändå är de sådär krökta handleden. Vad heter det? Fingrarna.

[00:58:26] Jag minns som liten att jag tittade på min egen hand. När den låg sådär avslappnad. Och så tänkte jag. Det här är ju en apas hand. Nu har jag mina händer knutna. Lustigt. För de har ju verkligen gjort olika saker genom hela det här avsnittet. Nu har jag knutit mina händer. Som en sån. Nästan som du vet. Som när två trappetskonstnärer möts i luften.

[00:58:56] Ska ta varann. Om man säger underarmsgrepp. Alltså händerna är lika disponerade. Den ena är uppåt och den andra är neråt. Men. Vi har greppat varandra bara om fingrarna. Mina två händer. Och bildat en något slags kedja. Och as we speak som någon så drar jag händerna isär. I ett försök att liksom. Ja inte vet jag. Få dem att släppa eller någonting. Kanske.

[00:59:25] Och. Jag ser dem knappt. Alltså nu har ju mina ögon vant sig. Så jag är gög. För det är klart. Så det är klart jag ser. Det finns en sorts liksom kommunikation mellan dem som jag inte är medveten om. De håller ju ofta på att pilla på varann. Jag undrar om det finns någon del av min hjärna som är ställföreträdande handkontrollrum. Där den ena delen av hjärnan kontrollerar min högra hand och den andra min vänstra.

[00:59:55] Och att det på så vis är ganska nära två olika personer som kommunicerar med varandra. Om detta tvistade lärde. Nu vinkar min hand till dig. Somnar. Godnatt.