Ryta på Resturang

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt bevinnerliga elände, din tänkande trakt i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är. Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det och nu börjar vi.

[00:00:59] Hej somna. Hej. Åh vad jag har längtat efter det här. Längtat efter att få sitta ner och bara öppna käften och tala till dig som om vi vore gamla kompisar. Som om vi vore du med varandra.

[00:01:20] Jag vill börja med att slå ett slag för ordet du. Vad är det med det där att vi kallar varandra för vi? Jag var på Restaurang häromdagen och så kom servitören och så sa hon, har vi hunnit sitta lite på menyn?

[00:01:44] Ja det har vi sa jag för jag var ju en av vi och så beställde vi. Och vad vill vi ha att rycka till det? Då blir jag sådär, alltså det bara krypa i mig och så vill jag säga såhär, vill du också vara med? Liksom. Så säg bara det för att det finns ju plats här. Du kan sitta här också eftersom du får envisas med och prata om oss som om vi var ett gäng. Du och jag och mitt sällskap här vid bordet.

[00:02:15] Men jag sa ju inte det naturligtvis för det vore ju synnerligen gnälligt och gubbigt. Och då sa min kompis Erik som jag satte åt mig, då sa han, det här beror på att de vill säga ni. Men det vågar de inte göra för att det känns alldeles för formellt och konstigt. Och de vill absolut inte säga du, utan då blir det vi. Och då känner jag, kan man inte istället för att säga vi säga man då? Har man bestämt sig?

[00:02:45] För att då blir det mer rätt för mig. Då blir det lättare att tänka att servitören syftar på någon typ av allmänt tillstånd just här runt bordet. Här har man bestämt sig. Då blir det mer som att servitören är en voice over. Man har bestämt sig. Eller vad roligt om servitören kom in och sa, här sitter ett gäng människor.

[00:03:15] Vi får se när de är redo att beställa. Och sen går servitören igen. En så kallad voice over servitör. Sen kommer voice over servitören tillbaka igen lite senare. Och säger, nu verkar det som om de flesta runt bordet ändå har hon inte skaffat sig en rimlig uppfattning. Om menyns omfattning och olika rätter.

[00:03:42] Möjligen finns en chans att någon ska kunna lägga en första beställning. Och då kan man säga, ja vi är redo att beställa. Beställning påbörjas. Nej, så kan vi inte säga. Det är liksom att de blir en robot. Då säger servitören. Människorna runt bordet är redo att starta en beställning. Servitören tar fram sin lilla iPad. Eller om det är ett block då.

[00:04:11] Och sen kan beställningen då fortskrida. En annan sak som jag också stör mig på. Jag vet att det här är... Det är tråkigt som det. Det är tråkigt att tänka på och prata om. Därför att det spelar ingen roll. Språket förändras. Allting ändras. Varför ska jag sitta och vara en gammal farbror som på någon hög, veritabel häst.

[00:04:43] Gnäller på att språket utvecklas. Men det är en sak som jag har tänkt på. Jag kan väl lika gärna säga det då. För att så har jag något att säga. För jag vet ju inte vad jag ska säga i den här podcasten. Så är det... När jag säger tack så mycket. När servitören kommer med min cappuccino. Då säger jag tack så mycket. Och då säger servitören ingen fara. Det vet jag inte vad jag ska göra med den informationen. Vadå ingen fara?

[00:05:13] Det är inte som att jag säger förlåt mig. Då hade jag ingen fara. Det är på något vis. När man säger ingen fara. Så är det som att man säger. Du ska inte tro att jag behöver göra det här. Att det här är mitt jobb. Men jag gör det för att jag är så jäkla vänlig och snäll. Men det kostar mig. Det ska du veta. Det tar på krafterna att gå ut med cappuccino till bordet. Tack ska du ha. Det var det lilla.

[00:05:43] Kan man säga. Eller. Varsågod. Eller. Självklart. Men inte. Ingen fara. För det är ju som att när jag säger tack så mycket. Så säger jag. I praktiken så säger jag. Gud jag ber om ursäkt. Att jag tvingar dig att genomlida detta helvete. Som det måste innebära. Att göra det du är betald för. Förlåt mig Sanna.

[00:06:15] Men jag. Annars är jag. Väldigt. Jag är ju jättetrevlig kund när jag är på restaurang. En del jag är med. Han jag var med igår till exempel. Han är mer. Han har mer åsikter om serveringspersonalen. Och hur de. Ska vara. Hur han tycker de ska vara. Vad bra service är. Han. Han. Lägger märke till sånt. Och han blir också irriterad. Blir uppretad då. När det inte motsvarar.

[00:06:44] Han var inte. Otrevlig mot personalen. Och det tyckte jag var skönt. Han var missnöjd med personalen. Men han var inte otrevlig. Han var. Han var bara. Rak. Men jag blir. Omedelbart nervös. När jag märker att han inte är nöjd. Då blir jag så rädd att han ska säga det. När jag blir till den här. Ofta tycker jag. Väldigt unga människan. Som kanske gör sitt allra. första. Nedslag i yrkesvärlden.

[00:07:15] Det spelar ingen roll. Säger han. Det här är en person som har betalt. Som ändå. Man måste. Åtminstone. Man måste kunna. Förut. Man måste kunna förutsätta. Att han åtminstone vet lite. Sådär. Men det gjorde inte hon som. Serverade oss. Och. Alltså det var inte. Något fel på någonting. Det var bara en trevlig upplevelse. Lite. Sekt i. Alltså saker som inte kom. Och saker som kom för sent. Och sådana saker. Och då blev han. Då blev min kompis. Då blev han.

[00:07:45] Irriterad. Och då blev jag väldigt. Väldigt rädd och nervös. Och det här får ju. Det här är ju mitt problem. För det var inte så att någon. Runt det här bordet. Gjorde någonting. Olämpligt. Otrevligt. Oförskämt. Det var ingen som tog ut sin frustration. På den här unga människan. Som serverade oss. Men. Det fanns. Irritation. Runt bordet. Och. Det räcker för att jag ska känna. Att nu. Kommer någon när som helst. Att resa sig upp. Och säga någonting. Så den här människan blir ledsen.

[00:08:16] Och sen ska den komma. Människan komma med. En. En kräm brulé till mig. Och jag ska veta. Att den här människan är ledsen. Och känner sig värdelös. Eller är arg kanske på oss. Och för mig. Det går inte ihop. Att ta emot någonting. Av en person som är ledsen. Och arg. Av någonting jag. Eller någon. Affilerad med mig. Har utsatt henne för. Jag tycker. Jag vill helt enkelt inte ha. Om jag har gjort någon ledsen. Då vill inte jag sen säga.

[00:08:45] Och nu vill jag ha min kräm brulé. Tack. Om jag skulle skälla ut serveringspersonalen. Det har aldrig hänt. Men om jag skulle göra det. Att säga. Hur kan du ha mage. Att komma med. Med. Vinet. Efter att du har serverat maten. Jag har ju redan litit upp maten. Och jag vill ju ha vinet till maten. Och så vidare. Om jag hade sagt det. Då hade jag sen sagt. Notan tack. Eller ännu. Ännu hellre. Jag hade bett om notan först. Sen. Hade jag sagt mitt. Så att jag inte behövde.

[00:09:15] Ha någon dealning kvar. Jag vill helt enkelt kunna springa därifrån. Jag vill inte. Jag skulle absolut aldrig kunna säga. En gång var jag på. Jag var ihop med en tjej. Och vi var på en restaurang. Jag och hon tillsammans med hennes mamma. Och mammans pojkvän. Och det var en restaurang i centrala Stockholm. Och vi satt oss ner och beställde. Och maten lät vänta på sig. Länge.

[00:09:44] Mycket länge. Ägaren. För det var en liten restaurang. Som också var servitör. Han kom ut till oss ibland. Och kollade läget. Och fyllde på våra glas. Men han sa ingenting om maten. När det hade gått en timma. Då sa min dåvarande flickvänns mamma. Nu vill vi ha vår mat. Tack. Och det var lite oförskämt. Vad säger man? Oförskämt formulerat. Tyckte restaurangägaren. För han sa.

[00:10:14] Vad menar du? Det är inte mitt fel. Det är köket. Det var inte så proffsigt av honom heller. Och då började de. Då blev det gräl. Och det var en liten restaurang. Ganska tätt mellan borden. Så alla hörde detta. Uppslitande gräl. Där. Ägaren till restaurangen. Sa. Förfärliga saker till. Min dåvarande flickvänns mor. Och. Hon sa. Förfärliga saker tillbaks.

[00:10:44] Och. Sen reste sig. De två upp. Och gick. Och jag och min. Tjej satt kvar. Och väntade på vår mat. Och han var mycket arg. Den här killen. Det var ju uppenbart. Att han hade glömt. Att bånga in den maten. Som var vår. Liksom. Han hade ju bara glömt det. Men han kunde inte stå för det. För han var en man. Med hög värdighetströsker. Så han satte sig vid vårt bord. Och började prata med oss. Om.

[00:11:15] Hur dålig. Kökspersonalen hade. Och sen så kom han ut. Och sa han. Bara så du vet. Nu har jag sparkat. Kocken. För att han var så dålig. På det här. Och vi. Jag vet inte varför vi stannade kvar. Jag tror att vi kände. Att. Det var så pinsamt. Så vi ville liksom inte gå. Och idag har jag så svårt för det där. För ja. Om det hade hänt idag. Ja men. Jo. Nej men så här var det.

[00:11:45] Det var ju det. De gick ju bara sin väg. Och lämnade oss med notan. För de hade ju beställt. Vi hade beställt saker att dricka. Så att vi. Vi hade ju fortfarande business kvar. Med restaurangägaren. Så. Det där med att be om notan. Vågade vi inte riktigt. Vi väntade. Och till slut kom maten. Och vi åt. Och så betalade vi. Och vi sa tack. Det var så gott. Och då hade det ju tagit nästan fyra timmar. Det där kan jag nu i efterhand kan jag tänka. Varför gjorde vi så? Varför. Varför bara.

[00:12:14] Sa vi inte notan tack. Och så gick vi. Men det skulle jag ju då aldrig kunna göra. I en situation som den som var igår. När jag var ute och åt. Att jag säger. Det här var det sämsta service jag har fått i mitt liv. Nu vill jag ha min creme brulé tack. Det är för mig. Det skulle aldrig ske. En gång var jag på ett turné. Och då var vi i Karlstad.

[00:12:43] Och då var jag och en tjej. Som var frontade. Den här. Föreställningen. Konserten. Och. På kvällen så var vi ute och åt. På ett ställe i Karlstad. Och. Maten kom in. Och hon tittade på sin mat. Och så sa. Så tillkallade hon sig servitören. Återigen. En väldigt ung människa. Och så sa hon. Det här var inte vad jag väntade mig.

[00:13:12] Jag vill inte ha den här maten. Det här. Får du ta tillbaks. Och då vill jag ju bara springa därifrån. Jag vill gömma mig. Springa därifrån. Hoppa framför någon förbipasserande. Kollektivtrafik. Färdmedel. För jag tycker det är så pinsamt. Och. Mycket riktigt så blev ju då servitören. Han blev ju jättekränkt. Och ledsen. Och rädd. Och kände sig tillrättavisad.

[00:13:42] Det är lätt att man gör det också. När man är yngre och blir tillsagrad. Hon var ju inte otrevlig på något sätt. Min kollega. Det var bara väldigt rakt. Det här får du ta tillbaks. För det här är inte vad jag. Ville ha. Men det som hände sen. För jag skulle ju ha min mat. Och hon vill ju ha en annan mat. Så då. Var hon fått hitta på menyn igen. Och gjorde en ny beställning. Och så kom det ju då en ny mat. Och då var ju allting dålig stämning.

[00:14:12] Servitören. Var. Lite snorpig. Och jag åt. Som att jag hade begått ett brott. Mot hela restaurangen. Och framförallt servitören. Det finns också någonting i. Vissa människor. I hur de ser på serviceyrken. För jag är. Jag är dubbel där. För å ena sidan. Det är ju en tjänst som jag köper. Och i vilka avseenden. Annars skulle man vara.

[00:14:42] Sådär tolerant. Med någon som inte utför. Nämnda service. Som man betalar för. Å andra sidan kan jag känna så här. Vi lever ju i ett samhälle. Där. De som vi omger oss av. Oavsett om vi köper en service eller inte. Så är det ju människor. Som har. En viss. Vad säger man. Ett visst svängrum. I sin egen prestation. Alla människor kan ha en dålig dag. Och jag. Jag blir helt. Jag är helt.

[00:15:10] Jag blir så frustrerad. När jag pratar med människor om det här. Och. De verkar vara av åsikten av att man får helt enkelt inte. Ha det där svängrummet. Om man har ett serviceyrke. Det är som att säga. Att en skådespelare inte får. Missa en replik. Det får inte hända. Det är oförskämt. Och jag menar. Det är klart att om det är ens regel. Snarare än undantag. Det är väl en sak. Jag menar. Det gäller väl alla yrken.

[00:15:39] Men så länge det inte rör sig om någonting livsavgörande. Så måste vi väl kunna få göra fel. Ha dåliga dagar. Eller uppfatta saker och ting olika. Beroende på vad det är som man går igenom. Liksom. Jag uppfattade inte att du hade beställt maten. Eller. Ja jag glömde. Och så vidare. Vi måste ju bara unna varann. En liten större. Fel marginal. Jag har en annan kompis. Som. När vi ska gå ut och äta.

[00:16:07] Då brukar den här kompisen. Vill ha stå i hallen. På restaurangen innan. För att känna om det är rätt vibe. Och. Vill gärna stå länge. Och liksom. Absorbera stämningen. Och där kan man ju tycka. Jag menar. Det finns ju. Det är ingen skada skedd. Liksom. Men när det här sker. Liksom. Efter restaurang. Efter restaurang. Är det kändes inte rätt. Sådär. Vad var det som inte kändes rätt. Nej men det verkar inte som om. Serveringspersonalen.

[00:16:36] Var tillräckligt på. Borden. De var för på. Borden. Eller andra sådana saker. Eller. Det luktade konstigt från köket. Är det i och för sig en indikation om något. Men då kan jag ibland känna. Varför går vi ens ut? Varför sitter vi inte hemma då? Om allting är ett nollsummespel. Där det måste vara. Där det antingen måste vara. Perfekt. Eller fullständigt värdelöst. Då blir ju allting outhärligt.

[00:17:04] Varför går vi ens ut och gör saker. När det är så stor risk. Att allting blir fel. Och mycket riktigt är det ju så att. Nästan alltid blir det fel. Och den. Just den här kompisen. Den säger också till då. Med. Med. På skarpen. Och använder ibland ett lite. Raljerande. Hånfullt. Säker utan att veta det. Nej men som jag tidigare sagt. Sex gånger.

[00:17:33] Så vill jag ha vinet till maten. Alltså sådana saker. Och. Jag menar inte att man ska dalta med serveringspersonal. Det finns väl en massa skäl. Att stå på sig och säga vad man vill. Och att om någon gör ett dåligt jobb. Så kanske man. Det kanske till och med är så att man borde säga det. Liksom. Men jag skulle aldrig göra det. Jag skulle aldrig.

[00:18:02] Sätta mig i en situation. Där jag gör någon annan ledsen. Och sen. Och då kanske du säger. Vän av. Vän av. Att kritisera serveringspersonal. På restauranger. Kanske du säger. Men vadå. Det är väl inga porslinsfigurer. Som går där. Det är ju. Människor som jobbar inom restaurangbranschen. De är ju vana vid att folk. Ställer krav. Och kritiserar. Bara är ett. Ooschyssta liksom. Ja det kan ju säkert hända.

[00:18:31] Men jag vill inte vara en sån person. Jag vill inte vara en sån som. Folk efterhand bara. Gud vad var det där aset vi bor tre. Det vill liksom inte jag vara. Hälst av allt vill jag ju vara en. Som glöms bort. I samma ögonblick som jag går ifrån restaurangen. Det kanske är något som många tror om mig. Att jag är någon som vill bli ihågkommen. Det är väl en lite mer allmän betraktelse. Det är många som tror att jag vill.

[00:19:01] Gå till historien och sånt där. Jag kan inte tänka mig något som. Är mindre viktigt för mig. Folk pratar om. Forna tiders människor pratar ju om arv. Och vad man lämnar för. För renomméa efter sig. Vad man lämnar efter sig för ekon. Byggnader och släkt. Och mark. Organisationer eller konst. Och jag känner att.

[00:19:31] När jag är borta. Då är det fullständigt oviktigt. Vad människor tänker och tycker om mig. Eller tänker att jag gjorde. Eller skapade. För jag kommer inte vara här. Jag bryr mig inte. Jag har inte en tanke på. Hur jag. Jag brukar aldrig tänka. Hur ska folk minnas mig. Efter att jag försvinner och sånt. Jo kanske. Harriet. Att det är viktigt för mig. Vad hon tänker om mig.

[00:20:02] Eller rättare sagt. Det kan vara viktigt. Att hon bär mig med sig. Även efter min bortgång. Men. Utöver det. Så om jag äter på en restaurang. Då vill jag gärna. När jag går därifrån. Att det ska vara som. Business as usual. Jag vill inte lämna dem. Som i. Som man kan föreställa sig. En. En klassisk skådespelare. Som gärna vill gå därifrån. Och känna att. Nu gjorde jag avtryck här. På den här restaurangen.

[00:20:33] Jag är överhuvudtaget. Ganska ointresserad. Och det här kommer ju låta. Jättekonstigt nu då som. Men jag är väldigt ointresserad. Av. Att prata om mig själv. Det låter konstigt. Förlåt. Det låter jättekonstigt. För det är ju det enda jag gör. I den här podden. Men jag måste. Alltså jag tror att jag kan. vara så ärlig som. Jag tror att jag är så ärlig. Som jag kan vara. Jag tycker att det är jättetråkigt. Att berätta för människor. Vad jag sysslar med.

[00:21:02] Att berätta om mitt jobb. Eller mitt liv. För folk. Här är något annat. För här är jag ju. I mitt eget huvud. Det är skillnad bara. När jag gör. Som de är Henrik live. Jag tycker ibland. När jag börjar hamna i. Sånt här som jag är i nu. När jag ska. Analysera och. Kvantifiera mig själv. På något sätt. Hur otroligt tröttsamt det är. Och tråkigt. Och ointressant.

[00:21:31] Och jag vill bara. Jag pratade med. Med Julia. Som klipper min podd. Eller som. Det klipps ju ingenting. Egentligen. Hon klipper faktiskt bort en del grejer. Ljud. Och sånt. Men. Men. Jag pratade om det idag. Så sa jag. Att jag tycker det är så jobbigt. Jag skulle egentligen bara vilja. Komma in i ett sammanhang. Där människor säger. Hej. Vad gör du? Ja jag gör en podcast. Okej. Kom.

[00:22:01] Så ska vi. Ska jag visa dig hur man gör det här. Och det här. Eller. Nu ska jag visa dig mitt jobb. Följ med mig här nu. Ska jag lära dig det här. Så. Det är min drömsituation. Av andra människor. Men eftersom. Att umgås med andra människor. Men eftersom mitt jobb är. Vad det är. Så tenderar jag att hamna i situationer. Där andra människor tycker att deras jobb är så otroligt intressanta. Och så tror de att. Dels tror de nog att jag vill berätta. Eftersom jag är skådis. Eller något.

[00:22:31] Och sen är de ju också nyfikna då. De vill gärna. Veta mer. Och då hamnar vi i en. Situation där jag sen nästa gång. Eftersom jag pratade så länge om. Mitt jobb förra gången. Så tror folk att. Det vill jag ju fortsätta göra. Och då blir det någon typ av ensidisk kommunikation. Som jag. Jag känner hur jag. Jag får panik. Det känns som ett hjul. Som snurrar snabbare och snabbare och snabbare. Som jag inte kommer ut ur.

[00:23:00] Det jag längtar efter mest av allt just nu. Det är att bli lite buren. Lite medsvept. Jag vill att någon ska ta mig i sin hand. Och säga kom vi springer. Och jag ska bara springa med. Som den här gången i Grekland. När Nina drömde att hon. Att det kom en stor insekt. Hon. Vaknade ifrån drömmen till någon slags. Hon trodde att det fortfarande var sant.

[00:23:30] Att det kom en stor insekt. Så hon tog mig i handen. Och vi sprang ur sängen. För hon tänkte vi måste sätta oss i skydd. Och jag sov ju. Men jag sprang. Jag sprang som om inte det fanns någon morgondag. Jag ställde inga frågor. Jag bara sprang. Och det brukar vi skratta åt ibland. När vi pratar om det. För att hon. Hon drömde ju en mardröm på något vis. Hon hade ju något skäl. Jag hade ingen skäl att springa.

[00:23:58] Men jag är så invan vid. Att det kan hända skit. Rätt vad det är så måste du bara springa Henrik. Bildigt talat. Så jag var bara med på det. Det spelar ingen roll vad som precis hade hänt. Eller att jag bara sov djupsömn. En annan människa hade kanske sagt. Vad gör du? Släpp mig. Jag sover. Men inte jag. Men nu blir det där en. Motsats till vad jag vill.

[00:24:27] Jag vill ju faktiskt springa lite nu. Hålla någon i handen och springa. Det skulle jag tycka mycket, mycket om. En gång. När mor var liten. Hörde hon hur någon en kväll. Stod där ute och banka. Och av dörren smäll. In där kom en julebock. Skäggig. Och med ludenrock.

[00:24:56] Han tog ur en påse. Små paketer. Hopp. Mor hon fick en docka. Riktigt söt. Och riktigt klädd. Men när bocken hoppade. Oj vad hon var rädd. Mor hon har en bror du vet. Han fick också ett paket. Och i det han fann en trumma. Och trumpet. Tänk att jag kan den sångtexten. Fast jag inte har sjungit den. Sen jag var.

[00:25:25] Nio sekunder gammal. Det måste ju vara en jullåt. Som är. Bara det faktum att den pratar om en bock. En julbock. Fast i och för sig. Den pratar ju om någonting. En jul när mor var liten. Så den. Den är ju skriven i. Förfluten tid. Så att säga. Det är en återblick. En flashback. Det är ju. Jag får. Svallningar i knäna.

[00:25:55] När jag tänker på den här sången. Nostalgiska svallningar. Jag minns att vi har dansat runt julgranen. När jag var liten. Och sjungit en sång. En jul när mor var liten. Är det typ. Ja vad mer. Gullan Bornemark. Nej det är ju äldre. Det är ju inte gullan. Det är ju äldre än så. Alltså det kallas ju för julklappar. För att man klappade på dörren.

[00:26:25] Eller hur. Julbocken kom och klappade på dörren. Och så slängde man in. Julklapparna. Ja nu. Det här är ju verkligen. Det här avsnittet. Det släpps ju mitt i sommaren. Och det har ingenting med julen att göra. Och jag längtar inte tillbaks till julen. Åh vad jag njuter just nu. Somna av att jag är mitt i den. Exploderande sommaren.

[00:26:54] När jag hade varit på middag med min kompis där. Igår kväll. Så tog jag en voj. En sån här sparkcykel hem. Eller jag hade ställt bilen. Men jag orkade inte åka hela vägen in till söder. För vi var på söder. Jag orkade inte åka hela vägen in. Och kryssa i trafiken. Så jag hade ställt bilen utanför. En liten bit utanför. Så jag åkte voj till bilen. Sen åkte jag bilen hem. Och. Det där att åka.

[00:27:22] Då var klockan elva på kvällen typ. Och jag åkte där genom stan. Och det var fullt av en massa människor som var ute och partade. Och dansade och svängde sina lurviga. Och jag svänger ju inte mina lurviga så mycket längre. Det är verkligen svänglöst bland mina lurviga. Och jag känner alltid ett vemod. När jag utsätts. Eller när jag rör mig genom såna här rum.

[00:27:51] Såna miljöer. För att det var ju naturligtvis också väldigt, väldigt kul för mig. De där lurv svängningarna som jag ägnade mig åt så mycket förr. Det var ju. Jag höll ju på med dem av en anledning. Därför att det var roligt. Det gav mig helt enkelt en massa njutning. Sinnlighet. Glädje. Ren rå glädje.

[00:28:19] Och att jag också kunde njuta av mitt liv. Och min framgång. Och allt möjligt sånt som jag inte kan. Då kanske jag hade känt. Att jag ville att restaurangen ska minnas mig när jag hade varit där och så. Men då är det alltid en visst vemod. Och så satte jag mig i bilen. Och så spelade jag en ny artist som jag tycker om. Som heter Harriet Nauer.

[00:28:49] Och så lyssnade jag på hennes musik. Och så körde jag hem. Jag har bott utanför stan. Några nätter nu. Och så körde jag hem. Eller körde till huset där jag har bott. Och lyssnade på hennes musik. Och kände att det finns en ny mening i mitt liv nu.

[00:29:17] Den är inte avhängig. Lurvsvänget. Det finns någonting större och djupare och mer stillsamt i att inte lurvsvänga. Även om jag såklart saknar det. Så att jag smäller av ibland. Det där...

[00:29:47] Hur man träffar nya kontakter hela tiden. Man går på toa. Så kommer man tillbaka till bordet. Och då har man träffat någon kompis i toakön. Och så har man pratat. Och det där hände ju med hela tiden också. För att jag var ju offentlig. Så jag träffade människor som kände igen mig och som ville prata. Människor som också var för friskade och så. Det hände ju nu också. Men nu är jag ju på en annan plats.

[00:30:14] Jag är inte alls sådär öppen och mottaglig. Jag har garden uppe. Jag är blygare och långsammare. Och kanske inte lika intresserad av att snacka strunt heller. Min kompis och jag när vi var ute då. I går. Så var vi först och åt. På en italiensk restaurang. Och sen gick vi till en pub efteråt.

[00:30:43] Och det var första gången. Jag kommer inte ihåg hur många år. Som jag var på en pub. Därför att jag dricker ju inte längre då. Och det är så konstigt att sitta där och dricka alkoholfria alternativ. I en värld som egentligen uteslutande är för alkoholens skull. En miljö som... Och grejen är att jag tyckte faktiskt att det var lite trevligt.

[00:31:13] Jag hade aldrig föreslagit det om det hade varit jag. Men eftersom min kompis drack alkohol. Så hade vi liksom en förevändning. Och gå dit och så satt vi där och så pratade vi om saker. Vi pratade om Ingmar Bergman bland annat. Vi pratade om... Vi pratade om...

[00:31:35] Vi pratade om...

[00:32:06] Vad han använde sig av för verktyg. Man måste förstå vad som kom före honom. För att på riktigt uppskatta Bergmans storhet. Och så pratar vi om det. Är det ett måste när man konsumerar kultur? Att känna till det som kom innan. Borde inte berättelsen i sig... Konstverket i sig äga sin egen rätt. Så försökte jag föreställa mig en ung människa.

[00:32:35] För det var en massa ungdomar där på den här puben. Så pratade vi om... Om vi slår på sjunde inseglet för... För de här ungarna här. Och så får de titta på Gunnar Björnstrand och Max von Sydow. När de i jättebjärt kontrastbelysning... Står och tittar på någon som är korsfäst. Och pratar om digerdöden.

[00:33:05] Och varats meningslöshet. Utan att kameran bryter. Eller några klipp. Eller ingen musik heller. Utan bara tystnad och deras ord. Och de tittar inte på varann heller. De tittar framåt. Det är ju en teatermonolog. Filmad teatermonolog. Och det är jättestilistiskt. Och det är stilbildande. Och det är historiskt. Men de skulle ju hata det. De skulle inte förstå alls vad det är de tittar på.

[00:33:35] Och varför. Det är helt enkelt konst för en gammal publik. Alltså en publik som inte finns längre. En publik som fanns när filmen gjordes. Och årtiondena efter det. Århundradet kanske man ska säga om den filmen. Och då pratar vi om att det handlar om att ställa sig på axlarna av det som har varit. Att det är konstnärens på något vis uppgift.

[00:34:04] Vad står Somna med Henrik på axlarna av för någonting? Det vet inte jag. Men jag vill gärna ha dina synpunkter på det Somna. Om du har det i dig och känner att du skulle vilja skriva en liten rad. På Facebookgruppen kanske. Eller bara skriva till mig direkt kanske. Skriv någonting om. Vems axlar du tycker att Somna med Henrik står på. För om allting är en fortsättning. Av det som har varit.

[00:34:33] Då måste det här som jag håller på med nu vara en fortsättning av någonting. För min egen del så måste jag ju säga att jag fortsätter ju på det jag har gjort. Som liten här. Jag har spelat in mig själv så länge jag har haft. Alltså sen jag var sju kanske. Sju år var jag nog när jag spelade in mig själv första gången medvetet. Sen finns det ju kassettbandsinspelningar som mamma gjorde med mig ännu yngre.

[00:35:02] Men jag minns det trollska. Det omedelbara attachmenten som jag kände till det här jag håller på med just nu. När jag som sjuåring slog på mitt första inspelningsband. Det var orange. Och jag har kvar det. Och jag har nyligen digitaliserat det så det finns. Och jag har med mina klasskamrater från skolan. Så jag är sju år eller åtta år. För just det för Matti är med.

[00:35:32] Och han flyttade ju till vår skola i tvåan. Så jag måste vara åtta då. I åtta år ve på mitt rum. Eller mitt och Davids rum. I Hökviken. Och det är olika sketcher. Vad tycker ni vi ska hitta på frågar jag. Mina kära lyssnare. Så jag står ju på axlarna av mig själv. Men den Henrik som började med det här. Måste ju omedvetet eller medvetet ha härmat någon. Eller några.

[00:36:01] Vilka var det? Eller är det bara så att jag står på axlarna. På alla barn som lekt någonsin. Kan det vara så fint. Tro. Att det som jag gör nu är en fortsättning av. Inte bara vad jag som barn gjorde. Utan vad så många barn har gjort. Även sedan innan det fanns möjligheter att spela in sig själv. Det är helt enkelt lek delux.

[00:36:31] Och att jag fortsätter med det här. Är ett helgande av barndomen på något märkligt sätt. Ett helgande av min egen men också andras barndom. Inte som att jag. Menar inte att jag vill ge mig själv någon fjäder i hatten eller så. Men att det finns någonting för min egen del ganska livivande i att ägna mig åt det här. Att det är ganska rart av vuxna logistik Henrik.

[00:36:59] Att se till att en levande glada barn Henrik fortfarande får ägna sig åt någonting. Som ger honom fritt flygspace i huvudet. Men det skulle vara spännande att veta om det finns något annat. Om det finns någon tradition. Kanske rent utav en enskild utövare av någonting. Som man skulle kunna säga. Ja men det här är bara en fortsättning av det eller det eller det.

[00:37:31] Ibland pratar ju människor med mig. Och så säger de att du är. Det är som någon slags. De använder uttrycket. Eller de drar. De pratar om programmet på minuten till exempel. Och så pratar man om det. Och så säger man att det är ju lite som på minuten. Eller något. Men på minuten är ju ett uttänkt program. Oavsett improvisatoriska element. Så är ju på minuten en. Ett koncept som.

[00:38:01] Är väldigt styrt av någonting som är uttänkt. Som en redaktör. Och en producent är med och arbetar fram. Det här är ju inte det. Det här har ju vuxit fram till vad det är just nu. Helt av. Dels dig som. Somna. Den interaktion som du har. I förekommande fall ägnat dig åt. Med mig. Genom åren. Men också. Bara slump. Jag tänker på det jättemycket. De här. Klassiska sakerna. Som ni hela tiden återvänder.

[00:38:31] Till. Somna med Henrik. Lite mycket svamp kanske. Och innan du nu rusar iväg. Hej. Somna. Hej. Och det är som det är. Det som händer. Händer. Det finns ju inget av dem som jag har tänkt ut innan. Att det här ska jag säga många gånger. Utan det har blivit så av en slump. Och också i samspel med publiken. Jag tycker det är en viktig sak att komma ihåg. Somna. För du är ju publik.

[00:39:01] Oavsett vad du använder den här podden till. Så är du en publik. Och publiken är viktigast av allt. För att om inte publiken finns. Så finns det ingen. Vad det här nu är. Och vad allting annat är. Som tarvar en publik. Och då är det. Blir det. Det betyder att publiken har. Jättemakt. Inte kanske makt på så vis att. Du kan säga. Jag vill att du ska göra ett.

[00:39:31] Avsnitt om långkalsonger. Vänligen ordna detta. Som man skulle säga till en person som jobbar på restaurang. Bär ut crème brûlén. Men. Du kan. Du kan ju lita på att. All kommunikation med mig. All interaktion med det som. Som jag gör och. Det stannar ju någonstans i mig. Du styr ju mig. Även om det inte sker i direkt mening.

[00:40:03] Man tänker ju ofta som publik. Att man är oviktig. Att ingen bryr sig. Men det kanske. Det kanske stämmer på individnivå. I varje enskild tillfälle. Men det är lite som en sten. Som det rinner vatten över. Man slipas ju. Jag har ju slipats mot dig somna. Under de åtta år som podden har pågått. Du och jag har slipats ihop kanske också. Det är också därför som saker blir bra. Inte för att de är bra i någon objektiv mening. Utan för att du och jag tillsammans. Växer ihop kring det här.

[00:40:32] Det är ju det som har hänt här. Fast vi inte känner varandra. Du och jag har vuxit ihop. Runt omkring somna med Henrik som en handske. Du och jag har tillsammans utan att prata med varandra egentligen. Har någon diskussion om det. Kommit fram till vad somna med Henrik är. Och varför det är. Sånt kan man inte göra på. Workshops och redaktionsmöten och sånt. Eller där man ska sitta på.

[00:41:02] När man ska pitcha en idé för SVT. Att man ska sitta på olika möten. Med olika mellanchefer och toppchefer. Som ska sitta och bedöma och säga. Det här är bra. Det här är dåligt. Och sen ska man gå vidare. Tillbaka till redaktionen. Och sen ska man workshoppa saker. Sen ska man gå tillbaka. Och sen ska man pitcha idén igen. Och så ska de säga nej. Eller så ska de säga. Jag vill att det här går bra. Men bara om den och den är med. Och sånt. Och det känns ju så. Det sättet att skapa passar inte mig.

[00:41:32] Om jag hade pitchat den här idén. Somna med Henrik från början. För någon. Ja det gjorde jag ju. Och ingen sa ju ja. Ingen trodde på idén. Kanske den enda som trodde på idén. Var ju jag själv. Inte ens somna i början. Även om det finns några somna som var med. Väldigt, väldigt tidigt. Men då var ju inte somna somna. Det var ju ett embryo. Det här som är nu. Det här verksamheten som är somna med Henrik. Det är ju din och min förtjänst. Somna.

[00:42:03] Det är en gruppdynamisk pryl som har. Utan att vi har pratat om det. Vuxit fram. Genom åren. Och för att sånt här ska hända. Så måste man ge saker tid. Man måste ge saker lång, lång tid. Och tålamod. Och acceptans. Man måste säga. Ja det där blev inte så bra. Och sen ändå tänka. Vi fortsätter ändå. Det är det som jag också tycker saknas mycket. När det kommer till vad som.

[00:42:31] Får visas och sändas. Och finnas. Att de husen. Som ligger runt omkring berättelserna. Producenterna. Alltså de utsändarna av berättelser. Streamingjättare. Institutioner. Företag. De ger allting så lite tid. Att få bevisa sig. Man får. Några. Några. Sekunder på sig.

[00:43:00] Och om det inte klickar hundra procent på en gång. Då läggs allting ner. Och. Jag tycker det är så sorgligt. Så det rister i mig. Av sorgfullheten. Det är ju bara. Tänk om. Tänk om. Som de med Henrik hade. Efter ett år. Haft ett utvärderingsmöte med någon. På Sveriges Radio till exempel. Det hade framlagts olika argument. För varför. Jag borde förbättra detta på olika sätt. Jag hade gjort det kanske.

[00:43:30] Jag hade förbättrat. Jag hade gjort mitt bästa. Liksom. Jag hade ju. Det hade kanske varit också. Det är inte det. Jag menar inte att det hade varit idiotiska synpunkter. Eller så. Det hade säkert varit väldigt kloka tankar och idéer. Men det hade varit fel tillfälle för mig. Och jag hade kanske varit fel person att implementera det. Och så hade allting dött. Om det hade varit upp till någon annan. Att pull out the plug. Så att säga. Väldigt tidigt när jag började med det här.

[00:43:58] Så var det många kloka människor. Som talade om för mig att det här kommer inte att flyga. Därför att du är för ospecifik i vad det är för podd. Du är för otydlig. Du är jätteintressant. Samtidigt som du är ointressant. Ingen kommer förstå vad det är du vill. Och det kommer falla på sin. Att den inte når ut. För folk vill ha en tydlig rubrik. Folk vill veta. Vad det är för nisch. Vad det är för genre. Vad du är för typ.

[00:44:28] Och jag kände att det skulle vara som att dö. Om jag skulle nischa mig själv efter befintliga nischer. Det här är sömnpodd. När folk säger att somna med Henrik är en sömnpodd. Så känner jag ju spontant. Att det är ju inte alls. Det används ju till det. Och jag säger ju också att det är mitt syfte. Men det är ju inte hela idén med den här podden. Det här är ju en idé. Där du och jag som har tillsammans har byggt ett tankrum.

[00:44:59] Som jag står för mycket av fiolerna i förstås. Men det är ju det som är den här podden. Och sen att den används för att somna till. Det är nästan sekundärt. Sen har ju det här faktumet att det är en sömnpodd. Det kanske jag har gjort lite av det jobbet som jag ändå fick höra mycket att jag borde göra då. Nischat mig. Men samtidigt är det ju också så att den här nischen den stöt ju bort väldigt många människor.

[00:45:29] Det är många som säger till mig. Ja jag har aldrig hört din podd för jag sover bra. Och det är inte ett argument som är giltigt i det här sammanhanget. Det är för mitt prio. Eller så här. Min agenda nu när jag sitter här och pratar med dig. Är ju inte att få dig att somna. Det har ju aldrig varit. För så fort jag försöker få dig att somna. Så kommer du inte att somna.

[00:45:58] Det här är ett tankerum som du och jag delar somna. Fast det är ensidigt på ett sätt för att det är bara jag som pratar. Men dina tankar är precis lika legala i det här sammanhanget som mina. Vi äger det här rummet tillsammans. Det var så svårt. Nu har jag slutat med det där. Men det var så svårt att försöka definiera. Jag tog hjälp av folk.

[00:46:27] Människor som jobbade med content som man säger. Människor som sa. Men du måste nischa dig som komiker. Eller du måste nischa dig som skådespelaren. Och sådär. Och jag tyckte det var så otroligt ointressant. Det kändes som att jag gav upp en så stor del av mig. Och hela tiden så var det en röst i mig som sa. Du är nischen Henrik. Du är genren. Henrik är genren.

[00:46:56] Det är den största tjänsten du kan göra dig själv. Men det tar längre tid. Om man vill göra det så. För en person som är jätteduktig på att steka plättar. Och gör det. Med olika färger på plättarna. Och olika toppings och sånt. Kan nå väldigt stor framgång bland människor som gillar plättar. På TikTok. Väldigt snabbt. Men sen då. När det kommer någon som är bättre på att göra plättar. Eller som gör. När det kommer framåt plättar egentligen. Det är ganska osexigt.

[00:47:26] Vad händer då då? Det enda jag kan göra är att vara Henrik. Sen har jag olika verktyg till mitt förfogande. Men de verktygen är i det här sammanhanget i stort sett sekundära. Det viktigaste är att jag är jag. Så att nischen och genren är Henrik. Och det här rummet är ditt och mitt. Och den gemensamma nämnaren är jag. Och sen om du använder det till att somna.

[00:47:55] Eller för att lyssna på. För du tycker om det. Och vill vara vaken till det. Det är helt oviktigt. Kanske just därför som det fungerar som sömnpodd. Därför jag ställer inga krav på dig. Jag kommer inte försöka trolla dig till att somna. Jag kommer inte försöka lura dig. Eller vagga in dig i någon slags. Vad säger man? Falsk trygghet.

[00:48:26] Därför att rätt vad det är. Så drömmer du om att det kommer en insekter. Då måste du springa. Och dra med din yrvakne sambo. Som råkar ha en predestinerad inställning. I förhållande till olika plötsligt uppdykande katastrofer. Så han går med på språngmarschen. Utan vidare mankemanger. Jag kommer ens in på det här. Jag pratade om.

[00:48:54] Att jag har svårt med servicepersonal. Jag har svårt för att kritisera servicepersonal. Jag tyckte i och för sig min kompis igår. Att han var bra. För han var. Han var ju väldigt tydlig med vad han ville. Och sen sa han till mig. Att han var missnöjd. Men gentemot henne. Så var han inte. Otrevlig. För vad ska hon göra åt saken. Dels kan man väl säga att det finns försonande omständigheter. Hennes ungdom och nivå av stress kanske.

[00:49:26] Men också. Vad spelade det för. På vad gott gör. Ilska i det här läget. Han var tydlig med att påpeka. Vad det var han ville ha igen. När han inte fick det. Han sa. Vid något tillfälle. Jag sa ju. Att jag ville. Något sånt där. Och då blev jag rädd. Då kände jag. Det är det bara isa i magropen. För då tänker jag.

[00:49:56] För då märkte jag hur hon kröp ihop. Liksom. På ett sätt. Och sen efteråt. Så. Så sa hon. Frågade hon om jag ville lämna omdöme. På henne. För de hade någon grej. På restaurangen. Och så lämnade hon QR-koder. Som vi skulle scanna. Och ge henne omdöme. Och då sa jag tack. Och tog emot QR-koden. Men han sa. Jag gör inte sånt. Och det tyckte jag ju. Det var så otroligt rakt. Och reko.

[00:50:27] För jag hade ju inte heller. Som ambition av att göra det. Jag går ju inte in. Och scannar någon QR-kod. Bara för att ge någon person. På en restaurang. Ett omdöme. Det skulle aldrig falla mig in. När jag är klar med mitt besök. Då är jag klar. Jag släpper det. Så går jag vidare. Men jag sa inte det. Det var oärligt av mig. Jag bara tog emot den där QR-koden. Och smusslade ner den i servetten. Men han sa nej. Jag kommer inte att göra det. Sånt gör inte jag.

[00:50:59] Och då blev jag också lite nervös. Och isande sådär. Jag tänker. Nu blir det dålig stämning. Men det blev det inte. Och sen gick vi ut i Stockholmsnatten. Som är alldeles ljus. Och den här stan är så vacker på sommaren. Somna. Om du inte bor här. Jag skulle önska att du gjorde det. För att. Det är. Det finns mycket att säga om den här stan. Mycket. Som jag tycker är så.

[00:51:29] Futtigt här. Men. Den är så vacker. På sommaren. Allt är förlåtet. Liksom. Att. Kunna gå i sin tröja bara. Mellan olika. Platser. Som har historia för mig. Jag var och tittade på en. Plats nu idag. Och.

[00:51:59] Så fick jag sådana minnen. Jobbiga minnen. Men också glada minnen. Minnen som betyder någonting. Som besjälar platsen. Och världen som jag rör mig i. Jag har gått omkring i den här stan. Sedan 1998. Och jag har varit. Typ 30 olika sortens människa. Jag har varit. Sju sorters apa. Och jag har. Gjort mig löjlig. Och.

[00:52:30] Märkvärdig. Jag har varit arg. Och jag har varit ledsen. Och jag har varit rädd. Och jag har varit i djup kris. Och jag har varit lycklig. Och jag har varit varm. Och jag har varit ung. Och jag har. Varit. Framgångsrik. Och jag har varit misslyckad. Och jag har tvivlat. Och jag har varit säker. Och jag har ätit.

[00:53:01] Sådana ofantliga mängder mat. I den här stan. Överallt har jag varit och stoppat in olika. Födoämnen i min trut. Och jag har lyssnat på så mycket musik. Och jag har suttit på så många. Gräsmattor i olika parker. Och jag har cyklat och cyklat och cyklat. Och nu kör jag bil också. I den här stan.

[00:53:29] Och hela tiden har den funnits där. Och den är ju inte min stad. För jag var ju inte ung. Jätteung här. Jag var ju 23 när jag flyttade hit. Så det är ju inte min stad från barndomen. Jag kan avundas dem. Som växte upp innanför tullarna. Liksom. Det är någonting med innanför tullarna. Nämligen. För så fort man går utanför tullarna. Då finns det.

[00:54:00] Lika många berättelser som det finns. Förorter. Om man är född och uppvuxen i Skärholmen. Så har man en berättelse som kommer från Skärholmen. Och det är ju lite som. För mig. Som har en berättelse som. Kommer ifrån Falun. Eller en svärdsjö. Men. Innanför tullarna är som en enda värld. Fast den är ju så stor ändå. Det är skillnad om du har vuxit upp på Östermalm. Eller Södermalm. Eller Kungsholmen. Eller Norrmalm.

[00:54:33] Att det finns. Så många skiftningar. Men ändå i stort sett samma. För mig då. Som utsocknes. Och min första flickvän här. Min första flickvän i den här stan. Hon. Hon. Var från Lidingö. Det var inte riktigt. Men det var en annan. Exotisk känsla. För det var en inkomstklass. Som jag aldrig hade sett. Det var.

[00:55:04] Jag hade aldrig sett. Den typen av. Samhällsklass gestaltad i. En familj. Och det var exotiskt för mig. Lockande och exotiskt. Men sen. Min andra flickvän i den här stan. Hon var ju född och uppvuxen. I Stockholm City. Hon och hennes vänner. Hade ett sätt att prata med varandra. Som jag tyckte var nästan. Omöjligt att förstå. En typ av. Snabb.

[00:55:35] inte så känslofylld. Inte så känslofylld. Ganska grov. Jargon. Som. Och det gällde inte bara henne och hennes vänner. Det gällde flera som jag kände från innerstan. Ett slags. Jag som utifrån. Jag tolkade det som att det var väldigt snabbt. Allting gick oerhört snabbt. Och det har jag ju anammat nu. Efter alla år här.

[00:56:04] Att när man säger någonting till någon. Så säger man vad man vill. Och om man inte vill. Eller om man har en annan åsikt. Så säger man det. Jag var van vid en annan. Nivå av småprat. Runt allting. Framförallt gällde det här på telefon. Min kompis Albin. Som född och uppvuxen. Kanske inte född i innerstan. Men en innerstadsunge. För mig i alla fall. Och när jag flyttade hit. Han tog liksom hand om mig lite.

[00:56:33] När jag var nyanflyttad här. Och arbetslös. Och vi hängde mycket. Och när han ringde mig. Så var det alltid så här. Tja. Så sa han alltid. Sen sa han vad han ville. Och då var jag fortfarande kvar i. Nej men hej. Ringer du. Veta sådär. Det är småpratet runt. Och sen sa han. Ska jag gå på bio? Ja vilken tid. Ja där och där. Klockan där. Ja det vore. Ja tja. Klick. Slut. Avklarat. Och jag. Då var jag ju inte ens färdig liksom.

[00:57:05] Och det för mig var någonting som hörde ihop med. Mindre samhällen. En långs. Ett långsammare tempo. Och idag kan jag uppskatta det här. Direktheten. Jag vet inte om det här är någonting som jag har konstruerat. Men jag upplevde ju också. Att hon som jag var ihop med då. Att hennes värld. De sa. De kunde. Alltså att de kunde dissa varandra på ett sånt hjärtligt. Vis. De.

[00:57:34] De höll inte på att vänta in varandra. Vad tycker du? Vad tycker jag? Utan de sa saker. Om de sa emot. Om de hade. Debatt. För det hade de ju. Då blev det. Det som jag uppfattade som bråk. Då sa de nej till varandra. På ett väldigt direkt och oblygt sätt. Det är det. Det var oblygt. De var vana vid. Att det skulle gå snabbt. Och att om man hade något att säga emot. Var man tvungen att säga emot.

[00:58:04] Inte som. Som jag på något vis var uppfostrad. Eller uppvuxen ska jag säga. Där man. Det framgår så småningom. Vad jag tycker. Och någonting formas med tid. Kanske själva motsatsen till det du och jag. Det jag precis har pratat om här. Somna med Henrik. Och att. Det här är en effekt av att allting har fått ta tid. Om jag hade fått göra den med samma typ av. Om jag hade fått göra såna med Henrik. Med samma typ av inställning som den. Jag mötte då när jag flyttade hit. Och tyckte var så exotisk.

[00:58:33] Då hade såna med Henrik kanske inte blivit av. För vem hade orkat hålla på med det här. Under alla de här. Åren när jag. När det inte gick bra. När jag bara hade det som en sidosyssla. Mellan 2018 och 2020. Om du har varit med sedan dess somna. Tack. Tack. Tack världens bästa. För att du är här. Fortfarande.

[00:59:03] Efter alla de här åren. Tack för att du. Tack för den presenten du har gett mig. Tack för att du har varit med och byggt det här. Tack för att du har format det här. Mer än vad du kanske tror att du har. Även om du aldrig har hört av dig. Även om du aldrig har. Än sagt. Tack eller hej. Eller bu. Du. Även om du bara har använt podden. Så vill jag säga tack för det.

[00:59:31] Det är utan dig ingenting. Och nu. Tror jag kanske att jag ska sluta det här avsnittet. Kanske att det är läge nu. Att bara runda av. Och pensionera sig. Pensionera sig för dagen. Krypa ihop till en liten boll. Och sjunga en liten sång för sig själv. Kanske en liten sång om. En jul. När mor var liten. Det är en. Vi är än.iksö.