En liten grupp med hus

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt belåtna beläte, din förgätna fräken i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna. Och det är som det är, det som händer händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:00:47] Hej somna, hej, hur mår du? Handen på hjärtat, säg som det är. Med mig kan du säga sanningen. Jag har ett minne av när jag var liten, en liten pojke, en liten yster liten pojke som trallelallade och truttedullade mig genom livet.

[00:01:30] När jag, idelt påhängt av diverse föräldrarinitierade appendix, klättrade och släpade mig själv genom samhällskroppen och dess abrovinker.

[00:01:47] Så slog jag på radion en gång. Och då sa radion så här. Det var en finlandssvensk röst. Alltså jag kanske måste förtydliga. När jag var liten spelade jag in mig själv väldigt mycket, precis som jag gör nu. Och jag slog då och då igång radion mitt under inspelningen. För det kunde man göra då. Då spelades radion in på kassettbandet.

[00:02:13] Och det var ju vad som helst. Random saker som var på Sveriges Radio, precis när jag slog på det. Slog över switchen, så att säga. Och vid just ett sånt här tillfälle så slog jag över. Och då var det en röst som sa så här. På finlandssvenska. Jag kan inte härma det nu eftersom det här inte är en podd där jag härmar saker. Men du får föreställa mig att det är en ganska mörk mansröst.

[00:02:43] Som långsamt och släpigt. Och dessutom på finlandssvenska. Säger frasen. Ur barnens munnar får man höra sanningen. Det slog jag bara över. Och så fick det tala för sig själv liksom. Alltså det var inte, om du är opåkant med hur det fungerar med sån gammal analogteknik. Så var det ju inte något jag hade planerat in skulle ligga där. Utan jag bara slog ju över den lilla plastknappen.

[00:03:13] Som markerade att nu går vi över från mic-ingång till radio. Och då var det då någon i radio då. 1983. Som sa. Ur barnens munnar får man höra sanningen. På släpig, låg. Finlandssvenska. Och sen slog jag väl tillbaks till mig själv igen. Och jag minns inte om jag kommenterade detta. Eller hur jag. Eller om jag bara lät det vara.

[00:03:42] Men däremot minns jag ju fortfarande frasen. Så den måste jag stanna till mig på något sätt. Idag ska jag berätta någonting. Här bakom mitt, min studio. Så finns det som en liten samling hus. Jag har inte sagt, jag har aldrig berättat det för dig. Men precis bakom äventyrsvargen.

[00:04:13] Eller bakom, bakom. Det beror ju på från vilket håll man tittar. Men precis om du står med huvudet mot dörren. Alltså ansiktet mot dörren. Då befinner sig den här lilla samlingen med hus. Till vänster. Ut mot skogen till. De är ganska låga.

[00:04:42] De ser lite ut som de här husen i. Och nu kan jag ju inte vad den heter. Den här urgamla turkiska staden. Turkisk stad. Det är väl orättvist att säga. För det hette ju inte Turkiet då. Det är ju en jättegammal stad. Som heter typ Göke eller Tepel. Eller något sånt där. Så ser de ut. Ungefär.

[00:05:08] Och där kan man till exempel. Om man. Det första man lär sig där. Det är att man aldrig ska säga. Till exempel. Ge mig stolen. För att. Så där. Så säker kan man inte vara på. Att någonting överhuvudtaget är någonting. Utan istället så måste man säga. Ge mig det. Som i morse var en stol.

[00:05:38] Det är för att klockan elva. Så kan den här stolen ha blivit något annat. Kanske en. Lång. Grå. Fågel. Som står på ett ben. Och tittar bort. För den är upprörd och ledsen. Och inmanarna i den här lilla samlingen hus. De har ju vant sig vid den här. Den här omständigheten. De. De är inte.

[00:06:06] Främmande för att allting hela tiden förvandlas. Det finns en regel i den här byn. Som ingen riktigt kan formulera. Men som alla känner till. Och den lyder ungefär. Så här. Allting förvandlas. Men ingenting förvandlas. Medan man tittar rakt på. Detta något. Man kan stirra på en sked i. Sex timmar. Och den kommer.

[00:06:36] Inte att ändras. Den kommer förbli en sked. Men så fort man vänder ryggen till. Eller när man så småningom vänder ryggen till. Så blir skeden en liten fisk. Eller. Ett litet brev. Till en kusin. På mödrenet. Eller. Eller vad som helst egentligen. Så byn är full av folk. Som låtsas titta åt andra hållet.

[00:07:05] När de vill att saker ska ändras. Till exempel. En av de mest. En av de tydligaste exemplen. På att allting ändras hela tiden. Var att. Floden. Som rinner genom den här lilla samlingen hus. Heter faktiskt. Kaveln. Därför att från början. Var det en.

[00:07:35] Brödkavel. Men folk orkar inte byta namn. Tidigare så var det liksom. Byns enda kavel. De hade en enda kavel i byn. Och. Det var. Förlåt mig. Men jag har lite som en liten blockering. Jag känner det i huvudet. Hur det står stopp i huvudet. Ibland blir det sådär. När jag försöker.

[00:08:04] När jag försöker hitta på saker för sakens skull. Då märker jag hur jag liksom spänner mig. Det måste jag sluta med nu. Därför ska jag berätta någonting väldigt alldagligt. Om det här lilla samhället. Det är nämligen så att de har inget rörligt. Inga rörliga leder. Någon av invånarna som bor där. Det bor väl en 30-40 tusen invånare. Kanske i den här lilla samlingen. Av hus. Det är alltså väldigt små hus. Och.

[00:08:33] De har inga rörliga leder. Vilket gör att de rör sig lite grann som legogubbar. Om du tänker. Så när de ska gå ner till kaveln. För att hämta vatten till exempel. Så rör de sig med raka ben. Raka armar. Alltså det är precis som legogubbar egentligen. De som är händigast. Det är de som har en av naturen krökt extremitet. Till exempel ett ben eller en arm eller någonting. Som ger dem ett övertag.

[00:09:02] I vissa specifika sysslor. Som till exempel att baka. Men det kan man inte längre. Det är det för brödkaveln är ju. Har ju blivit en flod. Det finns en. Tjej som heter Inge Gerd. Svärren Perre. Och hon. Hon gillar inte förvandling. Hon har protesterat. Hon är emot den. Hon limmar fast sina ägodelar.

[00:09:31] Hon skriver namn på grejer med en tjock penna. Och hon sitter uppe på nätterna. Och vaktar på någon kruka eller något. Men så fort hon tittar bort en sekund. Så förvandlas krukan till en duva. Eller en marsmorgon. Nej. Det blir inte trovärdigt. Att den förvandlas till en marsmorgon. Det måste ju vara något ting. Det går inte. En marsmorgon är ju någonting ganska abstrakt ju.

[00:10:00] Vad är ens en marsmorgon? Det är ju så många olika saker. Eller så är det någonting i allra högsta grad konkret. En av de äldsta sakerna man säger till barn. Är släpptaget. Håll inte för hårt. Säger de. Och det betyder två saker samtidigt. Det betyder håll inte för hårt i leksaken.

[00:10:29] För då går den ju sönder. För den är gjorda av papier-maché. För alla leksaker i det här lilla samhället är gjorda av papier-maché. Men det betyder också att. Håll inte för hårt vid. Att leksaken. Ska förbli samma sak. Så barnen lär sig väldigt tidigt. Att sätta namn på det de tycker om. Utan att bestämma. Att det ska vara så för alltid.

[00:10:58] De säger det typ. Om de har en liten. En liten gummioxe. Som ju barn har. Jag minns så väl min gummioxe. Jag minns när den försvann. Jag lekte med den på gårdsplanen. Hos mormor och morfar. Och så kom min bror Marcus. Och han tog den. Och lekte med den. Och jag sa. Du får inte leka med min gummioxe.

[00:11:27] Och då sa mamma. Det kan väl du låta honom leka med den. Du är ju stora syskon. Du måste stå tillbaka. Är du så ogino. Missundsam mot din älskade lillebror. Nej sa jag. Det är jag ju inte förstås. Omor. Okäremor. Käremor. En av de största skräckorna i mitt liv. Har som barnsben varit. Det som jag också i botten av mig själv. Alltid har misstänkt. Att jag i grund och botten.

[00:11:55] Är en egocentrisk känslokall människa. Och det kommer från den där tiden. I tidig uppväxt. För att lyfta lite på ett lock. In i något mörkare. Och i alla fall. Så då lät jag min bror Marcus leka med min gummioxe. Och så kastade han den ystert. Så som små bebisar gör. Och så försvann den. Och det här handlar ju inte om min gummioxe.

[00:12:25] Eftersom gummioxe vet jag inte ens vad det är för någonting. Utan det handlade om en av mina Star Wars figurer. Yoda. Star Wars figuren. Som ända sedan dess har varit försvunnen. Och borta. Någonstans på mormor och morfars. Gräsmatta. Mitten av 1980-talet. Men om ett barn har en liten gummioxe. Som det håller mycket kärt. Så lärs de väldigt tidigt. Att kunna släppa taget om.

[00:12:55] Sin leksak. Människor i byn förvandlas inte. Tingen byter form. Men människorna förblir samma. Åtminstone på utsidan. Förutom då det vanliga att man åldras. förändras. Och förändras av yttre omständigheter. Som om man till exempel får. Den trubbiga änden av.

[00:13:24] En järnoxe. Förlåt. Men vi vet ju alla. Att järnoxar har en trubbig ända. Och en vass ända. Om man då får den trubbiga änden av en järnoxe. I plytet. När man är ute och solar. Solar magen. Då. Kan man ju då bli.

[00:13:53] Till exempel. Lite intryckt. Ena kinden kanske får en liten lätt. Konkav form. Om konkav. Jag vet inte om konkav betyder. Buktar inåt. Och vad heter motsatsen? Konkav och. Bankir. Det finns en gammal gubbe i samhället.

[00:14:24] Han heter. Bror. Och han är gammal. Och han. Kommer ihåg. Hur det var innan allting började förvandlas. Det fanns. Säger han. En gyllene storhetstid. Då en stol var en stol. Tills den gick sönder. Och en kruka var en kruka. Tills den. Tappades i marken. Och ingenting förvandlades till något annat. Och det var bättre förr. Menar bror. Och de andra ler artigt åt honom.

[00:14:54] För det är ingen som riktigt tror på den här tiden. För det låter så konstigt. Det låter nästan kvävande tycker de. Att ingenting tilläts vara flytande. I existentiell mening. Utan allting bara var vad det var. Tills det slutade vara. Och då försvann det. Och det kan jag tycka låter känns samma. Det bror pratar om som en gyllene tid tycker jag snarare. Känns som någon typ av sten. Stenhuggen tid.

[00:15:28] Jag måste berätta om brödet i byn. För brödet är speciellt. Eftersom det är en av de få saker som förvandlas snabbt nog. För att man ska hinna se det. Man bakar en limpa. Och ställer den på fönsterbrädet. Och ibland. Om ljuset faller rätt. Så kan man nästan ana hur den börjar runda sig. Till en sten. Eller en igelkott. Eller en katt. Eller en bankir.

[00:15:58] Därför äter man alltid brödet direkt. I det här samhället. Därför är det alltid nygräddat bröd. För man vet ju inte vad det kan bli. Och brödet behövs ju. Man behöver ju äta. Och ibland så kan det här gå väldigt snabbt. Och någonting som man kanske har tagit hela förmiddagen. Man kanske har odlat en sur deg eller något. Och sen. Och det kanske har tagit flera månader. Och sen ska man då göra ett bröd av det här.

[00:16:26] Och då måste man smida så att säga. Medan brödet är varmt. Därför att annars kan det här brödet bli. En hennafärd frisör. Från bollebygd. Som heter Karsten Thorvall. Och har författar ambitioner. I likhet med sin syster Kerstin. Men det blev aldrig något. Av Karsten Thorvalls böcker.

[00:16:54] Karsten Thorvall skrev faktiskt elva böcker. Och nu ska jag räkna upp dem allihopa. Den första hette. Hund av sten. Den andra hette. Brunnen. Nu måste jag hålla koll på fingrarna här. Den tredje hette. Dricker du något svärmor? Den fjärde hette. Den som blir tysk. Den femte hette. Torg två gånger.

[00:17:25] Nummer sex hette. Lukten. Sjunde. Mormors hall. Åttonde. Inget blev. Inget blev av. Nio. Hon bara lekte med mig en stund. Tio. Bror är en idiot.

[00:17:53] Det är en direkt bok faktiskt till. Som kommenterar då. Brors gamla bror. Hans påstående att. Att det var bättre förr. När allting var vad det var. Och slutligen. Den elfte boken. Den är alldeles nyutgiven faktiskt. Frukostar. I bakfull. Vansinnesånger. Han berättar om. Du vet.

[00:18:22] När man har gjort något riktigt dumt på. Och varit berusad. Så vaknar man dagen efter. Alldeles för tidigt. Och man är ju fortfarande under påverkan. Så att säga. Och så. Minns man. Sporadiskt. De fruktansvärda. Mist. Steg man tagit. Och. Så äter man. Och alla andra är glada. Och muntra. Och själv låtsas man som ingenting. Men. På insidan är det. Som ett getingbo. Av motstridighet. Och självförakt. Och detta vet.

[00:18:51] Karsten Thorvald mycket om. Det är någonting med mörkret. Här inne i äventyrsvargen. Jag kan bara se. Det är ljust utanför. Sommarljus. Men. Det syns. Bara som små. Små. Sträck. Under dörren.

[00:19:22] En dörr i den här samlingen hus. Ska vi hitta på ett namn på det här. Samlingen hus. Nej. Det är en samling med hus. Eftersom det är en. Eftersom det är. Jag tycker. Jag hamnar ofta. Att jag pratar om städer och byar och sånt. Jag tycker. Att ibland känns det lite för kaka på kaka. Det sa alltid mamma. När jag var liten. Då sa hon alltid. Det blir kaka på kaka. Och jag tyckte ju alltid. Att det lät så mumsigt.

[00:19:52] Det hade man ju inte sagt nej till. Tänkte jag. Två kakor. Alternativt fler. Beroende på hur många som ligger på. Ytterligare en kaka. När jag var liten. Så var det det här med kakor. Var ju någonting ganska sällsynt. Det menar inte jag. Och får det att framstå. Som att jag. Levde i armord. Som liten. Men. Mamma hade. Ganska.

[00:20:22] Strikta regler för det här med socker. När jag var liten då. Så det bjöds godis. Sällan. Och det gjorde ju att. När det gjordes. När det bjöds. Så att säga. Så var det ju. Så nästan heligt. Det var ju som en kyrka. Och det kan jag fortfarande känna. I förhållande till sötsaker. Som vuxen. Att det är inte klokt egentligen. Vad mycket jag. Vad glad jag blir. När det dyker upp.

[00:20:55] Sen är jag alltid vid sviken numera. Jag känner ju alltid att. Det var inte så märkvärdigt. Det var inte så mycket att. Hänga jul. Förlåt. Jag måste justera min. Min kropp. Som säckar ihop. Som en ostbåge. Här i stolen. Kom ihåg att vi fick de här. Det här är säkert berättat. Men. Någon gång då och då. När vi satt i bilen. Och så skulle pappa och mamma stanna bilen.

[00:21:24] Och någon av dem skulle gå in och handla. Eller något. Då fick vi vänta i bilen. Och så sa. Då skrek vi alla. Då pepade vi och skrekade alla. Kan vi få en sån där korschoklad. Och det var en sån här blå chokladbit. Med en kossa utanpå. De är ju hiskerligt små. Den fick vi då dela på. Jag kan inte tänka mig att det blev särskilt mycket. Till var och en av oss.

[00:21:52] Jag vet inte vad jag tycker om det där. Att vi var så. Vi var inte bortskämda. Så kan vi säga då. Jag tycker att det är ett ord som är lite svårbeskrivbart. Vad är det att vara bortskämd egentligen? Att vara bortskämd kan väl vara. Bara att ha tak över huvudet. För människor som inte har det. Och tycker att det är på något vis hedervärt. Men vi var inte bortskämda då. Vi hade en. Vi var. Vad kan man säga då?

[00:22:22] Det är ju ett fel ord. Men felaktigt. Vi var svält födda på godis. Så kan man säga. Så när det dök upp godis. Då var vi. Då blev vi som galna helt enkelt. Som galna gamar. Som kastade oss över godiset. Och åto. Och pepå och skrek. Vi hade också. Någon gång i månaden hade vi något som hette myskväll. Det här var säkert inte något som pågick under alla år.

[00:22:52] Men jag minns det ganska tydligt. Då hyrdes det en videobox. För min mamma. Jag vill säga mina föräldrar. Men det är ju. Hanne på hjärtat var ju mamma. Som var. Hon tillhörde ju den här generationen. Vuxna då på 80-talet. Som var. Rädda för vad videon. Och videofilmerna. Lätt tillgängligheten. Av vilka filmer som helst. Skulle göra med barn och ungdomar. Det kom ju filmer då. Som hette Motorsågsmassaken.

[00:23:21] Och som SVT gjorde. Med Sivert Öholm. I någon typ av alarmistisk ledarroll. Väldigt, väldigt. Grova. Brett riktade anklagelser. Om vad som skulle hända med barn. När de fick se. Detta våld. Och hur de skulle förroas på olika vis. Och där min mamma var verkligen med. I den där gruppen. Människor.

[00:23:50] Hon tyckte ju att videon var. Onska. Livsfarligt. Och därför hade vi ingen video. Men vi kunde då nedlåta oss till. Att en gång i månaden. Kunde man hyra. En videobox. Som man då. En videobandspelare. Man hyrde på en macken. Och då kunde man hyra filmer till. Och då kunde ju mamma välja då. Då kom jag ihåg att vi tittade på. Alla stjärnornas krig i filmerna. Och det förvandlade mig från.

[00:24:20] En person till en annan. Längtan bar mig. Likt vinden. Genom världen. Genom drömmen. Jag gick ut efteråt. Och kände hur liksom. Det gick våg. Efter våg. Efter våg av. Obeskrivbar längtan i mig. Så bitterdjuft. Att man ville gråta. Men kunde inte. Och man vill bli ett med den där världen. I alla fall så. Minns jag ju då.

[00:24:53] Hur vi då hade myskvällar. Och då köptes det ju då chips. Eller popcorn. Eller något annat. Inte dip. Dip var jag 16-17 år. När jag provade första gången till chips. Och blev bergtagen. av denna exotiska. Exotiska. Side dish. Men då minns jag hur vi. Det kändes heligt. När vi hällde upp chips i skålar.

[00:25:23] Satt framför tvn. Och tittade på en film. Då hyrde hon ofta film till oss barn. Och sen en till henne och pappa. Som de skulle titta på sen. Och det var ofta. Skrönor. Kanske också med lite erotisk underton. Jag vet inte. Jag vet inte riktigt varför. Jag minns det så. Men som jag minns det så. Handlade det ju mycket om. Små byar i Italien.

[00:25:53] Där. Brokiga. Okonventionella människor. Levde sitt liv i sus och dus. Liksom. Brokiga skrönor. För vuxna. En som hon hyrde. Som jag fortfarande minns. Det var nyckeln till Provence. Det var bara två filmer tror jag. Och det var ju obegripligt för oss barn. Men väldigt, väldigt starkt och gripande.

[00:26:23] För vuxna då. För henne i alla fall. Sen så hyrde hon en som hette. Kocken, tjuven. Hans fru och hennes älskare. Eller något sånt där. Det var såna titlar som man som barn bara. Men gud vad tråkigt. Man bara la ju sig på marken. Och ville äta trasmattan i hallen. Snarare än att titta på. Olika människor som sitter vid ett matbord. Och pratar om livets förgänglighet. Mellan de dricker vin och äter ost. Liksom. Jag ville se små björnar som räddar en annan liten björn.

[00:26:52] Genom att svinga sig i lianer. Och en prinsessa i ett torn och sånt. Det finns ett berg utanför det här lilla samhället. Eller det sägs vara ett berg. Men egentligen var det en. Alltså eftersom allting förvandlas. Så var det en snubbes ego.

[00:27:22] Nej. Det var en snubbes. En kille som hette Henrik. Och det var hans. Omotiverade. Underliggande känsla av skuld. Att han. Han kände sådana skuldkänslor. Över att han var en egoistisk och känslokall person. För det hade han blivit itutad. Som liten på något vis. Och. Det här. Den här skuldkänslan. Den. Den.

[00:27:52] Hade stelnat. Lite grann som matfett som man häller ner i. Om man bara. Om man har stekt körv. Och så häller man ner. Det smälta fettet från stegpannan ner i slasken direkt. Då ska man inte göra. För då stelnar det där nere. Och blir det en propp. Så var det med den här skulden. Den hade funnits så länge. Och blivit så omfattande. Att den hade blivit. Som ett berg.

[00:28:23] Kan skuld bli ett berg? Ja. Varför skulle annars ordet skuldberg finnas? Men innan du nu rusar iväg. Och skriker ifrån bergets topp. Att. Åh. Där gjorde jag en liten. Abrovink. Jag bytte från kyrktorn till berg. Det är första gången. Jag tror jag har gjort det i poddens historia. Innan du nu rusar iväg. Och klättrar upp i kyrkans topp. Som står på bergets topp. Och skriker ut att.

[00:28:53] Henrik pratar om. Sin egen skuld. Blivit cementerad. Eller förstenad. Och tagit proportionerna av ett väldigt berg. Så vill jag säga att. Det finns mycket bra med berg. Man kan odla potatis. I sluttningarna. Och. De smakar lite. Bäskt. Jag vill.

[00:29:22] Som att du ska förstå. Lite grann hur ljuset är i det här. Längs med äventyrsvargens. Östsida på eftermiddagarna. För det är ett särskilt ljus. Det är lite gulnatt. Som honung typ. Eller vax. Och det lägger sig över torget. Och över alla grejer. Som håller på att förvandlas.

[00:29:50] Och gör att allting ser ut lite grann som. I en dröm. Är det inte väldigt intressant. Om man djupt tänker på drömmar. Hur saker verkligen är i ständig förvandling. Allting ändras. I stup i kvarten i drömmar. Och det kan man ju hålla på att skratta lite tokroligt åt. Plötsligt var jag i min gamla lägenhet. Fast sen var det jobbet.

[00:30:20] Fast det var ändå lägenheten. Och det är ju en sak. Man kan ju göra sig lite lustig över att drömmar är så inkonsekventa. Men det som är så spännande tycker jag är. Att en dröm är ju aldrig konsekvent. Alltså är ju inte ens i sin ursprungsbild konsekvent. Det är som att drömstatusen. Där du befinner dig. Säg att du befinner dig i ditt eget vardagsrum. I drömmen. Så är ju det vardagsrummet hela tiden.

[00:30:49] Redan från början. Det premissen är. Att det här är någonting som är i stadt i förändring. Redan från allra första sekunden. Du befinner dig i vardagsrummet. Så det är inte ditt vardagsrum. Det är ditt drömvardagsrum. Och det är någonting mycket mer flyktigt än alla andra statiska saker som vi rör oss med i vårt vakna liv. Därför tycker jag inte man ska prata om det på det där lite konstiga sättet.

[00:31:16] Eller lite lustiga sättet när man berättar om drömmar. Sen plötsligt så var det min första lekkamratsrum på Hökar i Ixvägen. I Mjulekarbrak. Utan det ska man bara ta som självklart. Att man förflyttar sig i drömmarna. Man ska fokusera på det känslomässiga temat istället. Hur kändes det att vara i den här världen som hela tiden byter.

[00:31:46] Världen har inget egenvärde i drömmen. Alltså den geografiska platsen har inget egenvärde. Utan det är vad som händer på platsen som är det som betyder något. Vad föredrar du somna? En värld där allting ändras hela tiden. Eller en värld där allting hela tiden är detsamma.

[00:32:17] Gamle bror han har en teori. Som ingen ber honom om men som han ändå delar. Och den handlar om varför förvandlingarna började. En enda gång så var det en som glömde att säga tack. Och då tackade tingen för sig. Saker som inte känner sig behövda. De börjar leta efter att vara någonting annat.

[00:32:47] Något mer användbart. Något mer älskat kanske. Jag vet inte om jag tror på bror. Men det river lite i mig den där tanken. Att tänk om det är sant det som jag alltid tänkte när jag var liten. Detta när jag gick runt och ritualiserade hela världen runt omkring mig. Den långvariga somdan har ju säkert minnen av att jag har pratat om det här förut.

[00:33:14] Hur jag bestämde mig för ett par år sedan. Att jag skulle försöka dra ner på mitt otroligt frekventa ritualiserande av allting runt omkring mig. Därför att det gör min värld lite mindre. Även om jag alltid har sett det som att den blir vidare. Rikare.

[00:33:39] Så mitt ritualiserande gick ut på att jag till exempel bugade mig för en sten i skogen varje gång jag gick förbi den. Eller att jag alltid sa en viss liten ramsa tyst i huvudet när jag varje gång jag klev på en brunn och sådana saker. Och jag tyckte väl att jag var kanske lite... Jag gav min värld en liten större dignitet. Alltså det blev lite spännande sådär.

[00:34:04] Men så var det något år när jag kände att jag begränsade mig bara faktiskt. Jag kände att jag låser fast saker i... Det här var aldrig så illa att det blev ett problem för mig. Det var aldrig så att jag inte kunde gå ut genom en dörr utan att känna på låset 16 gånger. Eller öppna och låsa eller tvätta händerna vissa antal gånger. Ingenting sånt där. Ingenting som man skulle kunna betrakta som OCD.

[00:34:35] Men på sitt lilla vis så gjorde det mitt liv lite trängare tror jag. Så jag hade bestämt mig för att sluta göra det. Det finns en lek som barnen leker där. Som heter Var still och bli. Och den går ut på att stå fullständigt orörlig. Och se vad som först...

[00:35:05] Nej just det, människor förvandlas ju inte. Det är inte så här vem som först... Ja men till exempel om man står helt still. Och så här leker de. Man står helt still och så blundar man. Och sen så... Den som först... Nej man behöver inte blunda. Man behöver bara fokusera på vad man nu fokuserar på. Och den som först lägger märke till att någonting i omgivningen, i rummet har förvandlats.

[00:35:35] Den vinner. Så att säga. Så man står still och blir. Vid sin läst. Och så ser man när saker ändras. Jag måste ju säga som att jag inte vet någonting om förvandling egentligen. Jag är ju bara en man i en plåtlåda. Som hittar på några hus. Jag har aldrig sett en stol bli en häger.

[00:36:03] Jag har ju inte sett en larv bli en fjäril heller om jag ska hårdra det. Kanske på tv någon gång. Mitt i naturen. Med Arne Weisse. Men jag har aldrig sett själva ögonblicket. Så om du lite till äventyrs kanske kan någonting om hur saker blir andra saker. Så kan du väl höra av dig till mig och berätta om hur. Hur går det egentligen till?

[00:36:37] Berget bakom huset. Den som är byggd av skuld. Den blev ju något fint. För längs med bergets Beranter Så rande regnvatten varje år. Och det här regnvattnet förde med sig kalkavlagringar Från den tunga bastanta stenen som skulden bestod av. Och den berikade jorden vid bergets fot något så infernaliskt. Så Gud vad det växte fina saker runt det här skuldberget.

[00:37:07] Och katterna levde hejvilt i buskagen runt omkring. Katterna förvandlas inte alls. De är helt obrydda av förvandlingarna. Eller snarare de verkar njuta av dem. En katt kan ju ligga och sova på någonting som är en bänk på morgonen. Och en luden puma på kvällen.

[00:37:36] Och katten bryr sig inte. Den bara flyttar på sig. Katter i en evigt föränderlig värld är ju ändå det coolaste. De är liksom så förlikade med att världen inte rör dem riktigt. Så att en stol som blir en häger Det får de inte ens att lyfta på ögonlocken.

[00:38:04] Jag tänker att jag vill vara lite mer som de där katterna somna. Att kunna ligga kvar och bara typ öppna ena ögat och titta på någonting som att jag inte kunde bry mig mindre. Det finns en klocka i tornet. Det ligger precis vid äventyrsvargens fot. Eller det fanns en klocka.

[00:38:31] För klockor är lite knepiga på en plats där allting ändras. Den slutade visa tid för länge sedan. Den började visa fingret istället. Alltså det långfingret. Och folk blev väldigt upprörda först. Men efter ett tag så började de acceptera att det är som det är. Det som händer, händer. Och nu när pekfingret, långfingret står

[00:39:00] på tolv då vet man att nu är det dags att gå och ta sig brasan. Säger man så fortfarande? Ta dig brasan. Säger man fortfarande Ta dig i brasan, Holger. Om man är arg på en person som heter Holger. Äh, gå och ta dig i brasan.

[00:39:33] En gång så var det två i byn som blev kära i varann. Det var Tage i butiken och Solvej som såldes solvägar. De träffades aldrig. Utan de bara lämnade olika grejer till varann som förvandlades. Han brukade lämna

[00:40:02] tekoppar. De förvandlades ju alltid allt möjligt. Taggtråd, knivar, bomber, granater, sågtandade, sabeltandade tigrar, vassruggar, knogjärn, batonger, ninjasvärd, talljuxar och bensin.

[00:40:31] Och hon brukade lämna dikter som hon hade skrivit. Och de förvandlades ju alltid till vässade pennor, traktforer, vasco da gama, impersonatörer, trevligt fika, dankar och broderier av fiskar.

[00:41:03] Överhuvudtaget så var det en omöjlig kärlekshistoria. Det är för ingen av dem fick ju den andra att förstå vad de ville med sina gåvor. Nu har han lämnat här en rulletaggtråd till mig. Vad vill han, tänkte hon. Och han i sin tur tänkte Vad vill den här broderiet av en karp med mig? Varför vill hon förmedla detta? Jag är ju allergisk mot fisk.

[00:41:31] För Tage var nämligen fiskallergiker. Något som faktiskt finns. Det är faktiskt en riktig grej. Tage var för övrigt, förutom allergisk mot fisk så var han också allergisk mot intryck. I någon form. Vilket gjorde deras förhållande, deras potentiella förhållande för att vara helt ärlig, döfött. Det fanns inte mycket att säga eller göra

[00:42:00] åt deras situation. De hade inte klarat att vara tillsammans. Men de blev ändå ihop. Fast de var så olika. De var på så långt håll också. och det var ju bara smärta och tragik och så onödigt. Så fruktansvärt onödigt.

[00:42:32] Och han kände sig lekt med. Och tog lång tid innan han till slut föll för sin egen spegelbild och flyttade in i sig själv. Och bodde där till döddagar. det luktar lite jord här inne nu. Somna.

[00:43:02] Kanske inte regn på gång. Åh, jag hoppas det. Jag hoppas att det ska bara regna nu. De har en kyrkogård på ibland den här lilla hussamlingen. Fast de begraver inte sina döda för det är ingen som dör. Utan så småningom jag vet att jag sa i början att människor inte förvandlas men det gör de ju.

[00:43:31] därför att en viss tidpunkt det som vi kallar för livets slut det är i själva verket då metamorfosen i den här världen. Det är att när en viss tidpunkt har gått för gamle bror till exempel så står ju detta inför bara runt hörnet. En dag så förvandlas även människan men människan förvandlas bara en gång. Därför att sen är de ju inte människor längre. Så bror kanske kommer att förvandlas till en vacker astrakana apel till exempel. Nej. kan man säga så.

[00:44:01] Astrakana apel. Alltså en astrakana för ett äppelträd va? Eller? Astrakanen det är väl i utvandrarna va? Ja tyar rike Karl-Oskar hit med den jävla astrakanen skrek hon. Sofia

[00:44:32] jag tänker på hur de bygger hus när allting ändras hela tiden. Hur de kan bygga de här husen. Det måste vara märkligt att bygga någonting när man vet att det inte kommer att förbli så. Men de bygger liksom inte för evigheten. Äns för några hundra år. De bygger för en liten stund. För att man vet att så fort man lägger ner hammaren så kommer det här huset att förvandlas till en levande

[00:45:06] gåskvinna utan större aptit på livet. Det finns ett djur i byn som man hör men aldrig ser. Och vem var det som sa det när jag var liten? Barn ska synas inte höras. Är det någonting på? Jag menar inte att mina föräldrar har sagt det till mig men att

[00:45:36] detta har sagts om barn av någon eller några i samband med min upprinnelse. Barn ska synas inte höras. Vilken fruktansvärd syn på barn. Håller du inte med mig kär älskliga somna? Det finns

[00:46:05] i alla fall ett djur i byn som ska synas inte höras. Man kan höra det men aldrig ser det. Man kallar den för stora skymman. Det är själva förvandlingen själv som har tagit formen av ett djur och det rör sig om nätterna som ett mjukt prassel och på morgonen så är det någonting som har blivit något annat. Då säger man att skymmanen har varit här.

[00:46:35] Det gäller ju även på dagarna men det är på nätterna som man kan höra det här prasslet. Det vet du ju själv som när man går och lägger sig och så kanske man upplever att man hör som ett slags prassel och det är ljudet det obönhörliga ljudet av skymaren som skrider fram genom ens liv och ställer till oreda och stökar till det man möblerat så fint. Skymaren är ett obönhörligt djur. Man kan inte hindra dess framfart. den bara

[00:47:05] drar in som ett släp. Ett mörkt tungt svart släp som dras genom ett rum och flyttar stolar och bänkar och billboards och bakeliter och brunnar och byster. Det är väldigt svårt att hitta också hantverkare i byn.

[00:47:34] Alltså för att laga saker. För att det är ingen idé för allting ändras ju bara allting förvandlas ju bara hela tiden. Det finns en snubbe som heter Werner von Heidenstam Heidenstam heter han. Han är han var skomakare men han har fått ge upp det för tusentals år sedan. Det är för att skorna som han lagar han ju blir till fåglar fötter

[00:48:04] fnattar traktorer konståkare belgiska våfflor kunder hundar och hallåer. Så nu sitter han istället och gör inte ett jota. Han bara sitter med sina verktyg i knät och stirrar på dem för att han vill inte att de ska förvandlas. För att så länge han tittar på dem så förvandlas ju ingenting.

[00:48:33] Verktygen har hittills inte förvandlats. Och det är egentligen det sorgligaste i hela den här lilla gruppen hus. En hantverkare som inte har något att hantverka och som sitter och stirrar på sina verktyg. Är det den futilaste men ändå mest begripliga sorgen bortsett från sorgen att förlora en nära anhörig eller så? Detta att bli fråntagen det verktygen gör det man kan göra med verktygen.

[00:49:03] Verktygen finns kvar men blir i praktiken meningslösa fullständigt meningslösa eftersom det som verktygen kunde göra eller det man kunde göra med verktygen de det är borta. Det finns en plats utanför alltså lite längre in i skogen här dit ingen går inte jag heller ingen av invånarna

[00:49:33] det är en glänta och där samlas alla människor som förvandlas till buskar och blad och korvar och torg där brukar de samlas efter sin slutgiltiga förvandling alltså inte saker som har blivit andra saker utan det är någonting lite subtilare det som händer med människor i den sista förvandlingen

[00:50:02] alltså de former som de definitiva slutformerna en sorts kyrkogård för former som inte ändras mer gamle bror säger att om man går dit en munter onsdagkväll så kan man höra liksom hur det viskar och prasslar av allting som en gång var en stol som minns att den var en stol

[00:50:31] en nyckel som minns att den var en gycke och jag vet inte varför men jag blir alldeles rörd av tanken på en plats där där tomma former vilar alla de skepnader som världen har vuxit ur eller som har vuxit ur sin värld undrar vad de skriver

[00:51:01] för brev i det här samhället och i så fall kommer breven fram som brev eller har de blivit något annat på vägen kanske är det därför som alla i den här alla invånarna babblar de tjattrar och babblar så infernaliskt därför att det skrivna ordet är inte att lita på ett kärleksbrev kan ju bli en torr kvist eller en

[00:51:32] en en en uppsägning kan bli ett en invit till exempel och det blir ju så otroligt besvärligt för att om man skriver ett brev och så skickas det och så tas det emot som någonting helt annat då måste ju den här personen hålla på och tolka det och i tolkningen uppstår alla möjliga typer av missförstånd någon som skriver ett brev för att tala om att du är

[00:52:02] så vacker förstår du inte det själv det kan ju bli en bild en bild på en katt som har blivit som är jagad av en vissen uggla att få typ en vissen en bild på en vissen uggla vad det nu är och av det försöka förstå att det betyder jag tänker på dig

[00:52:32] det kräver ju någon sorts typ av hjärnkraft som ingen människa har egentligen eller ljud i byn undra hur det funkar alltså även en sång kan ju förvandlas om en vaggvisa som man sjöng igår är en annan melodi idag kanske det är därför ingen i byn bryr sig om och lära sig sånger utan till därför de

[00:53:01] lär sig dem på nytt varenda gång allting måste göras på nytt och kanske är det här inte en brist utan en gåva att aldrig kunna en sång helt att alltid liksom upptäcka den lite åh gud det låter underbart att den alltid är ny i munnen även om den ju i sin alltså som entitet räknat för sånger förvandlas

[00:53:31] nämligen bara till sånger ingenting annat folk frågar aldrig så här om saker vad är det här för någonting utan de frågar vad är det här just nu och det är ju hela skillnaden för just nu så för just nu där finns ju detta det obeständiga det obeständiga faktumet det obeständiga

[00:54:01] rastret som ligger under allting som en brummande motor just nu det borde vi själva tycker jag använda oss av lite grann somna vi skulle nog må bra av lite mer just nu i våra frågor lite mindre slutgiltighet i hur världen är beskaffad så att säga näspä jag tycker att det finns något fint i tanken att en sak inte vet vad den ska bli

[00:54:30] att den bara blir något nytt utan att den planerar eller vill någonting som en brödkabel som från början var en flod som inte valde vad den skulle bli eller vart den skulle rinna undrar om alla sakerna i byn lider av sin förvandling eller om det kanske bara är alltså att de tvärtom känner en sorts

[00:55:01] lättnare att äntligen få bli något annat att få slippa vara det de har varit så länge kanske att stolen var trött på att vara en stol trött på att bli suttan på och längtade efter att få stå på ett ben i ett hörn och vara en häger och bli lämnad i fred och jag tänker som att jag förstår stolen så mycket

[00:55:28] jag vill också ändras jag vill också transformeras och förvandlas det finns så mycket som jag håller fast vid som jag ibland känner att det vore så lätt om jag bara släppte taget om det jag kunde gräva mig riktigt djupt in här där jag står och kasta loss de ankare som fjättrar mig fast vid

[00:55:58] marken vid jorden det är ju i den här samlingen hus via äventyrsvargens lilla fot så är det här vardagsmat varenda kväll när man går och lägger sig så säger man tack för ikväll var du än blir imorgon liksom så man har hela tiden en beredskap för att vad som än

[00:56:27] händer imorgon så blir det bra det är sent nu utanför utanför åker en flygplan på himlavalvet och jag tänker på barnen igen hur de ger namn på sina leksaker

[00:56:54] fast inte fasta namn som nall eller docka eller så eller gummioxe utan de ger dem namn som är liksom där förändringen är implicit de kan kalla en leksak för den som kanske blir en gummioxe eller eller andra mer abstrakta egen namn som fluppen till exempel fluppen var för övrigt

[00:57:23] det namn jag bestämde mig för att ge min panikångest när jag gick i KBT mot den för några år sedan då var ett en av hemläxorna att jag skulle ge ett lite löjligt oförhärligt namn på min panikångest då döpte jag den till fluppen för att jag tänkte att det skulle men det som hände då tyvärr var att fluppen blev ett ganska laddat namn för mig och är numera lite att jämställa med Voldemort jag vet inte

[00:57:53] det är inte alltid bra att namnge även om jag förstår ju varför jag gjorde det och jag tänker på Werner från Heidens damm skomakaren utan skor och laga och han var så sorglig ju men kanske att det en dag kom en en gammal tant till honom och frågade om han inte kunde laga en sko

[00:58:24] och att hon kunde få titta på för att lära sig att hålla i verktygen och då blev han fick han sitt nya yrke och det var inte att laga skor utan det var att lära andra hur man lagar skor för sakens skull för att det är så gött att kunna laga ett par skor kanske är det det som är vägen när man när ens verktyg blir verklösa verkningslösa

[00:58:53] då får man ha då får man byta inriktning på sitt yrke att från att vara en som lagar skor vara en som visar andra hur man lagar skor och därigenom så möter vi varandra