Björnbekymmer

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din frivola fransos, din spanska snabbfil i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är.

[00:00:28] Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:00:56] Hej Somna, Hej vad ljus jag lät på rösten. Hej, Hej. Nu kan du slappna av, nu kan du stanna upp. Nu kan du lägga ner, nu kan du lägga ner skölden och svärdet vid dina fötter och låta handflatorna vila längs dina sidor.

[00:01:24] De håriga handflatorna med vilka du har anfäktat hela långa dagen och vila. För nu är jag här och jag ska prata dig till sömns. Precis som jag brukar göra. Min vana trogen. Tack för att du använder Somna med Henrik, tack för att du finns. Jag vet att det här med att tacka någon för att den finns är lite metafysiskt.

[00:01:55] Det är ju egentligen svårt att tacka någon för någonting som... Det finns ju egentligen inga alternativ. Eller det är klart det finns. Men det är ju inte ens eget beslut att man föddes. Det beslutet har ju redan tagits långt innan man var kapabel att ta några som helst beslut. Så att tacka någon för att den finns är ju väldigt metafysiskt.

[00:02:26] Så jag ska försöka komma ihåg att inte säga det jämt. Och jag har varit ganska duktig tycker jag i det senaste på att inte tacka i varenda avsnitt. För det betyder ju egentligen ingenting när man säger tack för att du finns just. För att om du inte fanns så skulle jag inte kunna tacka dig liksom. Eller kanske lite. Jag kan ju säga tack för att du finns somna.

[00:02:52] För att i mitt liv så utgör ju du en beståndsdel som gör att det är roligt att vara Henrik. Så det är ju tack vare dig som det är roligt att vara Henrik. Alldeles precis här nyss när jag började spela in så hörde jag utanför... Utanför Äventyrsvargen så hörde jag ett brakande och knakande utandeslike.

[00:03:21] Och jag drog upp min lilla persienn. För det händer ju ibland att det går rådjur här utanför ibland. Och ibland ger de ifrån sig någon typ av ljud som låter ungefär som när en epatraktor snettänder. Jag ska inte härma ljudet här för det är ju liksom inte den sortens podd. Men det är i alla fall så det låter. Men det var inget sånt ljud. Det lät mer som en stor kropp förflyttade sig här utanför.

[00:03:47] Så jag tänkte att det var ett rådjur som klämde sig mellan staketet och Äventyrsvargens vägg. För det har hänt förut. Och då var det inte det då. Jag såg ingenting genom fönstret. Och då fick jag någon sån här bild av att det var en stor björn. Alltså vi har inga björnar här runt Äventyrsvargen. Inga vilda björnar liksom. Eller inga tama björnar heller.

[00:04:16] Men i fantasin så drog jag igång. Och så tänkte jag att det var en björn. Och jag tänkte att om det gick en björn utanför. Vad skulle jag göra då? Alltså vad skulle jag liksom. Vad gör man om det kommer in en björn på tomten? Man har ju sett den där filmen. Men spring det är en björn. Spring då gubbjävel. Kommer du ihåg den virala klippet? Det har jag aldrig varit med om.

[00:04:45] Jag har varit med om att det har kommit in älgar på tomten däremot. Eller älgar. En älg. Det här har jag berättat om förut i Somna med Henrik. Men det var ju en ganska ung älgkjur. Stor. En stadig. En stadig bit. Som redan hade färdiga horn och sådär. Men han var inte sådär. Han var ingen sån jättehanne. Sådär som jag är. Det är en väldigt stor hanne. Men han var.

[00:05:15] Han var stor. Han var större än jag om man säger så. Och han stod och åt på våra äppelträd. I lugn och ro. Och vi var alla mycket fascinerade. Och tittade på honom genom vardagsrumsfönstret. Och Harriet som var liten då. Hon hade en kompis här. Och de var väldigt uppspelta. Allting var uppspelt. Vi sprang omkring här och var så nervösa. Och Harriet ville gå ut och hälsa på älgen. Och jag sa att nej. Det ska vi inte göra. Men däremot så var jag själv då så här otroligt. Dumdristig.

[00:05:45] Så jag bestämde mig för att jag skulle gå ut. Och liksom mana på den då. Och göra den medveten om att det finns en mänsklig kontext här. Men den fattar ju ingenting. Jag gick inte nära den alltså. Det här är inte som den historien om räven. Som jag har berättat tusen gånger här. Jag fattar ju att en älg kan göra mig illa. Så jag gick ju inte jättenära. Utan jag ställde mig kanske en 20 meter ifrån den. Och sa typ att.

[00:06:15] Hörru. Hörru du. Älge. Unge. Vi bor här. Det är våra äpplen. Men den tittar bara lite vildögt på mig. Och jag förstår att den kanske. Ändå är det kanske lite berusad av den här frukten. För den blir ju det av fallfrukt. Så den fortsatte äta äpplen i alla fall. Den gjorde inget mer. Och då gick jag in. Och sen syntes den inte till mer.

[00:06:44] Den försvann ut i skogen igen. Tror jag. Och sen skulle jag gå ut och springa i skogen. Och så satte jag på mig löparskor. Och så tog jag ett par steg mot skogsbrynet. Och då kom den ut på stigen. Och ställde sig precis i passagen. Från vägen ner i skogen. Den blockerade alltså min väg. Den klev liksom ut precis där jag skulle fram. Så den ställde sig liksom i vägen.

[00:07:14] Blockerade min framfart. Och då blev jag faktiskt lite rädd. För då kom jag nära den. Och så tittade han på mig som att. Försök inte nu med det här. Det var väldigt tydligt att han inte tänkte tolerera. Att jag försökte springa förbi honom. Om jag hade försökt. Då hade jag fått springa bara några centimeter. Från hans behårade machobringa. Och det hade jag inga planer på att göra då. Så jag gick in igen.

[00:07:44] Och sen satt vi i köket och tittade på honom. När han stod utanför huset och tittade på oss. Och sen gick han längs gatan i området. Och försvann neråt. Samhället till. Och sen fick jag veta. Att det kom folk med olika gevär. Och liknande tingistar. Och gjorde processen kort med honom. För han hade ju gjort något utfall mot någon i en trädgård. Så det var väl synd. Det var ett tråkigt avslut för honom.

[00:08:14] Alltså det. Under åren som jag har bott här. Nu bor jag ju inte här längre. Men under åren så har jag ju mött djur. Allt som oftast här. Djur som har glömt bort att människor är farliga. Jag brukar ibland tänka på det när jag ser rådjuren här. Det är väldigt mycket rådjur. Och hjortar. Och då brukar jag tänka ibland att. Och det här har jag också gjort ett helt avsnitt om. Att de fattar inte vilken makt de ändå har.

[00:08:44] Att de skulle kunna. Göra slarvsylta av mig. Om de ville. Men det fattar de inte. De är livrädda för mig. Även de här stora. Hjort. Vad säger man? Hjort tjurarna. Hjort hannarna. Som har jättekronor. Det skulle ju. De skulle ju på riktigt kunna liksom. Göra. Den av myndigheterna omtalade slarvsyltan av mig.

[00:09:14] Men det gör de inte. Utan de springer som små harar när jag kommer nära. Och jag tänker att de. Om de bara hade förmågan att se upp. Över sina nedärvda instinkter. Så hade de ju kunnat tänka. Att om vi går ihop. Vi är ju flera hundra här nu. Och han är bara en. Vi kan ta han. Den jäveln. Det skulle räcka med två stycken. Så är jag helt chanslös. Och nu tänker jag. Alltid så.

[00:09:44] När jag är ute och går i skogen. Och de står där. Så brukar jag alltid tänka. En dag. Somna. Så är det en Hjort. Är det ett rådjur som tittar upp och bara. Vänta lite nu. Han har ju inga gevär med sig. Vi kan ta den här snubben. Vi kan knäcka han. Och så börjar de jaga mig. Och jag skriker och gråter. En annan gång när jag var ute i skogen. Och gick sent på kvällen. Senare än.

[00:10:15] Det var på sommaren. Så det var ljust fortfarande. Det var senare än vad jag brukar vara ute. Och det var heller inga andra ute. Klockan kan ju ha varit kanske halv nio. Eller något sånt där. Så de enda som är ute då. Det är ju de här mycket. Initierade. Herrarna på sina träningscyklar. Men de brukar inte vara precis just där. Där jag gick. Och så ginade jag. Eller genade. Som man nu uttalar. Över ett kalhygge. Och så gick jag med lurar på mig.

[00:10:45] Sådana här noise cancelling lurar. Så man hör ju ingenting. Men då blir jag varsel. Hur liksom. Min kropp med ens. Påminner mig om att den. En gång i tiden. Alltså inte just min specifika kropp. Men att människokroppen. En gång. Var precis lika närvarande i. Den vilda naturen som alla andra djur. För plötsligt så var det som att hela min kropp blev. Elektrisk. Jag kände.

[00:11:15] En närvaro. Otroligt kraftigt. Fast jag hade musik på hög volym. Så jag hörde liksom inte ens mina egna steg. Fast det var så. Så kände jag att det var något annat i närheten av mig. Så jag stannade väldigt snabbt. Och så tog jag av mig lurarna. Och framför mig. Snett framför mig. Så står det en älgkjur. En annan. Inte den här som kom ut i skogen. Också en kalv. Fast inte liten. Utan en stor då kalv.

[00:11:47] De har inte hunnit bli rädda. För människor än. När de är sådär små. Han stod bakom ett träd. Så jag såg honom inte förrän jag gick fram en bit. Och vi tittade på varann. Han var dold. Bakom träden. Och stod helt stilla. Och då tänkte jag. Vad gör jag nu? För. När jag hade mött älgen förut i skogsbygden här. Då var jag ju. På min hemmaplan. Då var jag här vid Tomtense. Så då kunde jag ju bara backa tillbaka in.

[00:12:15] Men här var jag mitt på det här kalhygget. Jag var i älgens domän. Och jag stod helt still. Och så tänkte jag. Vad är rätt sak att göra? Ska jag bara vända om och gå tillbaka? Men då tänkte jag. Då kommer den att rusa på mig bakifrån. Och det bakifrån det vill jag inte. Så jag började backa lite försiktigt. Och den tittade på mig då.

[00:12:45] Stint. Och när jag försvann in bakom ett träd. Alltså. Så att den var bakom trädet i förhållande till mig. Så såg jag den inte mer. Eller den såg inte mig mer. Och då satte den av. I ett jehu in bland kvistar och löv. Och jag blev så rädd. Så att jag nästan defikerade på plats. Och pep lite för mig själv. Och sen gick jag snabbt över kalhygget. Och ut på vägen på andra sidan. Och nu tänker jag på det varje gång jag går där.

[00:13:17] Det hände ju inget farligt. Eller så. Men. Den skrämde upp mig där lite. Och ändå är ju jag uppvuxen. Där det är mycket älg. Och ibland så hörde man då. Om hur folk råkade ut för olika olyckor med älgar. Min pappa och hans hund Gruff. De var också ofta ute och smög. På älgar. Och så kom pappa hem. Och var helt lysande i ögonen.

[00:13:46] Och sa att han hade sett en älg. Och att Gruff hade morrat. Men på. När pappa hade sagt tyst med dig. Så hade han lagt sig ner. Och så hade de legat där helt stilla. Och smugit på den här stora älgen. Och älgen hade ju känt av. För den var ju som människan då. Att en. En gamla sortens människa. Att man. Känner av när någon är i närheten. Så den hade ju känt att någon var där. Men kunde liksom inte placera var. Och blev väldigt orolig.

[00:14:15] Och pappa beskrev det här som det mest spännande. Han har varit med om i hela sitt liv. Han fick någon sorts frihet där ute. I skogen. Som han inte fick hemma med barnen. Och frun. Han och hunden där i skogen. Det var som att han blev. En annan lite. Kanske lite. Gladare version av sig själv. Jag är ju annan än han. I det avseendet. Jag hade ju inte legat där och smugit på älgen. Det var som att pappa tyckte.

[00:14:45] Han tyckte nog om att låta gruff spåra upp. De där djuren också. Att det var med flit liksom. Det var som att. Som nattliga strapatser. Men en björn har jag faktiskt aldrig stött på. Eller i fantasin har jag mött två björnar en gång i skogen. Den första björnen. Kom. Rultande då. Som björnar.

[00:15:14] Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara. Jag fick ju aldrig. Jag har ju aldrig träffat på varg eller björn. Eller alltså vilt i skogen. Jag har ju inte träffat på dem tamt i skogen heller. Det är sånt där man inte gör. Har man ju hört. Alltså jag har heller aldrig. Det är ganska mycket vildsvin här. I skogarna runt äventyrsvagn. Men jag har aldrig träffat på vildsvin heller.

[00:15:44] Det är sådana där djur som man har lärt sig vara lite rädd för. På mer eller mindre lösa grunder. Jag tror kanske att om jag mött en varg i skogen. Så skulle jag nog bli rädd. Eller det är klart jag skulle. Inte för att jag är så himla rädd för vargar. Att jag går och tänker på det. Det är mer att det är ett djur man nästan aldrig ser. Och som ju förmodligen. Om den hade lust med det då. Skulle kunna skapa problem för mig.

[00:16:15] Och det är ju en björn också. Jag kommer ihåg att när jag var liten så berättades det. Att det fanns björn i skogarna ovanför där jag bodde då. Då blev jag lite rädd tror jag. För vi var ju i skogen hela tiden då. Och det. Ja det här har jag återkommit till gång efter annan. Men av någon anledning så tyckte ju mamma. Att det.

[00:16:45] Det är helt okej. Hon tyckte det var farligt att vi gick upp i byn som det hette. När vi gick upp i Linghed. För där åkte det ju tre bilar med fyra timmars mellanrum. Och det var farligt. Men mamma tyckte nog att det här med skogen var naturligt på något sätt. Hon hade nog den bilden att det som var naturligt kunde inte skada mig. Men jag tänker att om jag tio år gammal hade råkat på en björn.

[00:17:09] Då hade den nog potentiellt kunnat utgöra ett lite större hot än alla raggabilar i hela världen. Fast det vet ju inte jag i och för sig. Ibland försöker jag fantisera om hur det skulle vara att möta ett vilddjur som är vilt på riktigt. Som inte bara är ett sånt här. Nervöst klövdjur.

[00:17:36] Utan ett djur med klor och en agenda. Som inte bara rör växter, blad och barr. Utan faktiskt. Där jag faktiskt. Åtminstone i teoretisk mening. Står med på något slags meny. Alltså jag menar i teoretisk mening. Jag vet att björnar inte äter människor. Jag vet att sånt inte händer. Med några rovdjur. Men om man skulle störa en björn då. Och komma för nära den och sådär.

[00:18:07] Om den har ungar eller något. Jag undrar vad man skulle göra. Folk säger ju att man inte ska springa. Men det skulle jag nog ändå göra tror jag. Jag tror att det skulle vara väldigt svårt för kroppen. Att resonera sig själv ur springimpulsen. Vad var det man fick lära sig i skolan? Eller jag fick lära mig. Ja kanske att jag fick lära mig detta i skolan. Eftersom det fanns björn där.

[00:18:36] Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg. Men eller så var det någonting man läste i Kalanka. Om man möter en björn då ska man låtsas vara död. Just det. Om man ska lägga sig på marken då låtsas vara död. Jag vet inte om jag hade. Min kropp hade liksom inte köpt den förklaringsmodellen. I det paniktillståndet som jag hade varit i. Så här hade det gått till. Jag är ute och går i skogen. Jag möter två björnar. Björnarna står och gidrar med varann.

[00:19:06] På björnvis. Och jag hör på långt håll hur de snackar. Hon är falsk och manipulativ och dum i huvudet. Säger den ena björnen. Och den andra björnen säger. Ja men det är därför det är så svårt att konnekta. Jag kan inte riktigt konnekta med familjen längre. Säger den ena björnen. Det känns svårt i och med att alla de andra är tjejer. De andra.

[00:19:35] Både Pia och Cissi och Björn och Nina. De är ju tjejer. Och jag är den enda killen i björnfamiljen. Och nu när de här små tjejerna har blivit stora. Så känner jag att de har en connection som inte jag har. Där jag utesluts. Och då känner jag mig ensam. Men det kan jag inte prata om. För då blir jag bara den där sura björngubben. Som bara gnäller och sitter själv på sin åkeräs klippar. Och dricker bärs och åker runt och runt och runt. Och muttrar någonting.

[00:20:03] Om att de har parkerat slarviskt i samfälligheten. Och samtidigt som. Samtidigt som de andra. Björntjejerna. De tittar på olika webbsidor. Och planerar på vad de ska köpa. När de åker till Ullared nästa gång. Och jag känner mig utanför. Alltså jag vill inte till Ullared. Men jag vill också sitta där och skratta och fantisera om allt jag ska köpa. Men så fort som jag kommer dit. Då säger de bara. Ta du en öl Lennart. Och så sätter du dig på åkergräsklipparen.

[00:20:33] Ja då gör ju jag det då. För det är ju rätt nice att åka åkergräsklippare. Det hörde jag första björnen säga då. Ja men jag fattar. Ajt. Ajt. Säger den andra björnen då. Det där problemet har jag också. Men jag har ju Donny då. Min son. Och han och jag. Vi har ju en connection utöver. Vi brukar hålla på med sånt här björngott. Det är att man stoppar.

[00:21:03] Man tar mossa. Och så syr man en påse av den. Med olika typer av svampmycel i sömmarna. Och sen proppar man ner mossa i den då. Så att den blir så mjuk. Som en kudde. Och sen så ger vi kuddar till olika personer. Som ute och går i skogen. Och om de inte vill ha kudden. Då dödar vi dem direkt. Och det är väldigt roligt då. När man ser en person i typ toppluva. Som det står typ läxans IF på. Som springer det fortaste den kan.

[00:21:31] Och skriker typ rakt ut i falsett. Och hjälper en björn en björn. Samtidigt som vi springer efter då. Och försöker ge honom en kudde då. Annars dödar vi en. Det är ju alltid jättekul. Och där kan jag och min son. Konnekta. Jag och Donny. Och där blev jag ju så fascinerad. Så jag lyssnade ju då otroligt intensivt. Och så smög jag mig närmare då. För jag var ju inte. Som jag sa. Så var jag ju inte rädd då för björnarna. Eller det var ju vargar.

[00:21:59] Men jag ångrar lite. Att jag sa att jag inte är rädd för varg. Det är klart jag skulle bli jätterädd. Om jag mötte en varg. Ja. Jag. Jag är ju inte liksom. sinnessjuk. Jag menar inte att vargar är farliga. Per definition. Men det är ett djur man aldrig möter. Klart jag skulle bli rädd. Men jag var inte rädd för björnarna då. På den här tiden. I min fantasi här. Så då gick jag dit. Och satte jag foten rakt på en gren. Som såklart gick av då. Så det sa Samal.

[00:22:27] Och båda björnarna tittade dit. Och de uttryckte väl olika typer av bestörtning. Över att de hade blivit hörda då. Av en människa. För det är ju hemligt. Förstod jag ju. Det är ju hemligt att björnar kan prata människors språk. Det är ju ingenting som de vill skylta med. Utan de är ju. Precis som människor med. En extraordinär talang.

[00:22:57] Ganska måna om att behålla sina yrkeshemligheter för sig själva. Om jag till exempel. Har en talang som många tycker. Oj, oj. Hur kan han göra sådär? Då vill ju jag hålla. Hur jag gör det. Det vill ju jag hålla hemligt. Jag vill inte göra så stor. Sak av det. Liksom. Så då fick jag ju lägga benen på ryggen. Och med lägga benen på ryggen menar jag att. De vek ihop.

[00:23:27] Jag vek ihop mig. Alltså bakåt. Inte bara att mina ben böjde sig. Alltså i vecken. Utan att. Jag vek mig i midjan. Och la mina ben. Alltså. Jag vek ihop mig som ett papper kan man säga. Så att mina ben hamnade raka. Längs min rygg. Det är ju det. Som det innebär. Att lägga benen. När man säger att. Att lägga benen på ryggen. Så.

[00:23:58] Är det ju det man menar. Inte att man springer fort. Det handlar egentligen alltså om att man. springer med båda benen. Synonymt. Alltså man tar. Så här. Benen är hela tiden. Som ett ben. Och så skjuter man sig själv framåt. Och sen så. Tar man i så hårt. Så att benen liksom hamnar som en vikt papper. På ens rygg. Och så stöter man sig fram kan man säga.

[00:24:27] Och då går det fort. Och det gör ont. Och det är jobbigt. Och farligt också. För det är ju mycket inre organ som hamnar i kläm där. Man är ju inte menad att vika sig själv bakåt på det viset. Och jag förundrades och imponerades av björnarnas. Agila. Ilande. På sina små tassar. De har ju inga.

[00:24:57] Motsatsplacerade tummar som vi människor har. Vilket gör att de är ganska platta. När de rör vid saker. Alltså. De har en. När de rör vid saker. De har ju väldigt svårt att ta i saker. Med tummen och pekfingret och sånt. Men de kan springa fint i skogen. Sådär. Och så tog de mig.

[00:25:26] Då högg de tag i mig då. Shabufsa. Och så. La dem en bit kalkon. Kråsan. Under mig och över mig. Och gjorde som ett slags hamburgare då. Och började äta då. Men. Och det var ju det som var så spännande för då. I det här läget så kunde jag. Men det är inte ofta som jag har stått upp för mig själv. Jag har i mitt liv varit väldigt. Vad säger man.

[00:25:57] Jag har inte visat mig själv. Den tillbörliga respekten. Men i det här läget. När jag höll på att bli uppäten. Av två björnar. Så kände jag. Jag vet inte varför. Men det var som att. Alla stjärnor stod i rätt position. Eller att alla faktorer som äntligen skulle kicka igång. Min självkänsla då. Plötsligt trädde in. Underligt att det hände nu. Precis när jag. När jag. var på väg att bli uppäten. Men det kanske är just då.

[00:26:27] När man ligger mellan två. Kalkonkroas halvor. Och står i begrepp att bli uppäten. Av två björnar. Som har problem att konnekta med sina familjer. Och sina stora barn. Som kanske har gått vils i sin egen manlighet. Kanske är det först då. När man är på väg att bli uppäten. Av två sådana björnar. Som ens självkänsla och rättvise patos. Hamnar på plats.

[00:27:02] Förlåt. Så jag satte ner foten då. Jag visade väldigt tydligt. Att det här inte var okej med mig. Att de vek ihop mig. Och bet mig. Och försökte äta upp mig då. Så jag sa med väldigt klar. Och tydlig röst. Nej. Gör inte så här. Jag vill inte bli björnmat. Jag vill leva. Och fortsatte med min podcast. Somna med Henrik. Och då var det som att de bara.

[00:27:33] Liksom frös. I rörelsen. Och så släppte de ner mig. Ur kroasangen. Och jag kunde veckla ut mig själv. För mina ben låg ju fortfarande. På min rygg då. Det var ju bara. Därför de hade fått in mig i kroasangen. För att annars hade jag inte rymt. Så jag är längre än en kroasang. Generellt måste jag säga. Att min längd är längre. Min längd är större än den. Som en kroasang normalt har. Och så sa. Den ena björnen då. Som för övrigt hette. Hans-Olof.

[00:28:03] Vad sa du förlåt. Och då sa Bo. Den andra björnen. Ja precis vad sa du. Och då sa jag. Jag vill inte. Att ni äter upp mig. Nej men nej. Det där är. Det där andra. Sa Hans Olof. Om din podd. Ja alltså. Min podd heter Somna med Henrik. Sa jag. Det är en insomningspodd. Som man ska somna till. Ursäkta mig.

[00:28:34] Men behagar du med mig. Skämta aprillo. Sa björnen Bo. Nej sa jag. Vad menar du. Vadå skämta aprillo. Jag älskar. Somna med Henrik. Sa björnen Bo. Jag somnar med den varenda natt. Oj sa jag. Men. Det var roligt att höra. Fast jag vågade ju inte riktigt. Ta ut svängarna riktigt än. Jag var ju fortfarande lite skakad. Och hade också jäkligt ont i svanken. Efter vecket.

[00:29:04] Ja det är. Det här är. Det var kul att ni lyssnar. Så ja. Det är. Det är bara jag. Det finns inga andra inblandade. Det är klart att. Jag har ju diverse. Inspirationskällor. Och inspiration och hjälp. Har jag också naturligtvis. Och jag har också stort stöd och hjälp av. Alla somna. Och av Julia som klipper podden. Men. Annars är det ju bara jag. Helt och hållet. Jag har också stor hjälp av människorna på Acast. Sade jag.

[00:29:33] Som jobbar. Indirekt. Eller direkt med min podcast. Så det känns ju som att vi är flera som gör det här. Men. Det är jag som gör det här. Det här är min. Grej. Jag pratade om sånt som dyker upp i mitt huvud. Just för tillfället. Det kan vara vad jag går igenom. Det kan vara berättelser och fantasier. Som i det här fallet. De två björnar. Ni finns ju inte.

[00:30:03] Passade jag på att upplysa björnarna om. Det tog de inte in. För sånt kan man ju inte ta in. Det går ju bortom ens begreppsvärld. Så björnen Bo sa att jag. Alltså. Love it. Sade han. I love it. Hans-Olof. Öj. Hans-Olof. Det här är alltså Henrik som jag somnar till varje natt. Åh fan. Sade Hans-Olof. Ursäkta svordomen. Men som sagt. Jag vill återge. Så nära sanningen. Jag bara kan komma här.

[00:30:32] Och Hans-Olof svor. Ja men du. Du ska veta. Farsan. Han håller på och. Somnar varje natt. Eller vadå. Är ni far och son? Men vem är den här sonen Donny då? Nej men vi är far och son. Men jag kallar bara. Nej.

[00:31:02] Så vi är inte far och son. Vi är bara kompisar. Jag bara kallar honom för farsan. Han är egentligen bara min kompis. Fast han är en äldre björnman. Sade. Hans-Olof. Hon bor då. Vore det inte helt otroligt somna. Om man hade en äldre björnman i sitt liv. Jag har inga såna. Jag har inga äldre björnmän i mitt liv. Jag skulle gärna vilja ha. För de behövs ju.

[00:31:31] I alla möjliga situationer. Jag är uppvuxen med en äldre björnman. Han var ju inte äldre då. Eller han var ju äldre än jag. Men han var ihop med en i min släkt då. De är inte det mer. Och det är synd för. Att det var ju fint att ha den där äldre björnmannen. Nu har vi ingen kontakt.

[00:31:57] Men som liten så hade jag väldigt stor behållning av björnmannen. Eller hela familjen hade det. Det var han som hämtade oss. När det var djurgrånsplundring. Och vi blev. Det kom en snöstorm. Det var alldeles mörkt. Och han kom och hämtade oss. I stormen. Min mössa blåste iväg och försvann ut.

[00:32:26] Och jag minns att pappa var lite kärv på rösten. Han sa att jag skulle glömma mössan. Glöm den bara. Han hade väl andra grejer att dela med helt enkelt. Som att hålla fast sin yngste son. Som enligt uppgiftsstord. Som en flagga ut i stormen. Ja det här har jag berättat tusen gånger. Fast det var snökaos. Och så bilar körde i vägen. Så körde av vägen.

[00:32:54] Så körde den här äldre björnmannen oss. Till mormor och morfar. För julkansplundringen. Och körde hem oss sen. Och sen när vi kom hem till Hökviken. Där vi bodde då. Då var stormen ännu starkare. Och jag kommer ihåg att den lät som om den morrade. Som en björn mot husväggen. Och jag var mycket rädd. Och grät och skrek. Och som sagt. Pappa och mamma hade nog andra grejer. Att dela med. Än att bistå äldste sonen.

[00:33:25] Det kanske var så att även andra. Yngre barn behövde en annan typ av tröst. Och smärtstillning. Eller något. Men jag minns. Inte att de var så rädda. Det var mest jag. Jag hade den där känslan av alltings undergång. Och sånt. Det har jag alltid haft. Ända sedan jag var liten. Ja jag kanske var. Nio. Tio år här. Det är inte mycket när man tänker efter.

[00:34:00] Ja så minns jag dagen efter den här stormen. Den bjärta kontrasten från gårdagens. Mörker och storm och skräck. Och så bara. Den soldrängta förändrade värld. Som vi vaknade upp till. Solen gassade. Och bakom vårat hus så hade. Vinden. Stormen hade. Kastat upp som en enorm stelnad våg. Av skare. Gnistrande snö. Det såg ut som om man hade tagit en.

[00:34:29] Havsvågens när man surfar på. Och bara frys den i ett ställe. Och den var fullständigt kompakt. Det var omöjligt att göra någonting. För att få den att rasa eller så. Och vi tyckte det var så. Roligt. Vi gick ut och lekte i den här vågen. Av snö hela dagen. Och flera dagar därefter. Jag minns att. Min bror och hans kompis gjorde någon slags snowboard. Ramp där i den här vågen av snö. Så det var som.

[00:34:58] Från den här mörka ångesten. Till den här. Jätteljusa dagen. Jag minns det så tydligt fortfarande. Sen kom. Pappa och så sa han att han hade hittat. Min mössa. Som hade blåst av mig då igår. Så gav han tillbaka den till mig. Det blev som att jag gick från den här mörka. Undergångskänslan till det här. Barnparadiset. Som uppenbarades i dagen efter.

[00:35:34] Nu som vuxen kan jag ju tänka att. Jag hade aldrig gett mig iväg. Med barn i bil. Under en sån snöstånd. Oavsett om det var den här äldre björnmannen. Som körde eller inte. Jag hade ju aldrig. Med barn. Massa barn också i bilen. Jag hade aldrig gjort det. Men jag kan ju nu med det minnet i. I förnimmelse. Känna mig glad över. Att de tog det beslutet. Pappa och mamma då.

[00:36:04] 1985 eller något. Nu är jag lite gråtmild nästan. Det är konstigt. Men jag tror att det drabbar. Drabbande det där. Jag tänker att de tog det beslutet. Vi måste ju ha varit så desperata. efter julgromsplundring. Och så att jag är pappa själv nu. Hon är ju inte tio. Hon är ju snart femton.

[00:36:35] Men hon liknar mig. Jag ska inte prata för mycket om henne. Hon tycker inte om det. När jag berättar för mycket om henne. Men vi är ju ganska lika varann. Hon och jag. Och det är inte bara mysigt. Det är också lite frustrerande att märka. Att det här som jag besvärdes av. Så mycket när jag var liten. Det besvärar också henne i en del avseenden då. Kanske att det är så för alla som är. I en viss ålder.

[00:37:05] Att känslorna liksom. De är så starka och stora. Och så små saker som utlöser så enorma tankeskedjor liksom. Och även om jag kan tycka att det är vackert när jag pratar om det. Så minns jag ju också hur tungt det är att bära på. Och nu när jag pratar så slår det i mig att jag fortfarande är sån. En liten, liten gnista. Kan sätta eld på en skog som Håkan Hellström sjunger.

[00:37:33] Bara ett litet ord kan sätta eld på en skog. Det kan liksom väcka en lång, lång, lång, lång process. Som tar en hel vecka att ta oss igenom. Och som utesluter andra grejer. Jag blir liksom inkapabel att. Ja. Så. Det är ju det här jag har att säga om björnar då. Så det visade sig då att de björnarna som skulle äta upp med den här skogen.

[00:38:03] De gillade sådana med Henrik jättemycket. Och den här äldre björnmannen då. Alltså den riktiga i det här fallet äldre björnmannen. Inte han som körde oss till mormor och morfar. Jag brukar säga mormor bara. Anledningen till det är att morfar. Ja nu är han också död. Men han försvann ju ur mitt liv. Långt innan han dog. Han var dement länge.

[00:38:32] Men även innan han blev dement försvann han. Han försvann från oss när mormor dog. Då försvann han. Och det är ju. Ja. Det här har jag ju pratat om tusen gånger i Somdame Henrik. Men det är här att en del män. Att de har avstått. Alltså att min farfar. Har avstått från sitt barn. Och sina barnbarn. Och min riktiga morfar också. Som jag aldrig har träffat. Han har också avstått. Han har sagt nej.

[00:39:03] Min. Riktiga morfar har jag förstått. Hade synpunkter på det här. Att han inte var. Vårdnadshavare. Han gick ju in och ut ur missbruk. Vad jag har förstått. Men han. Han. Jag kände honom inte. Jag vet ingenting. Och jag hade varit gött och känt honom. Men han. Jag har förstått det. Att han var ledsen över det här.

[00:39:33] Att han inte. Hade någon kontakt med sina barn. Men jag förstår bara inte hur man kan låta det vara så. Jag vet ju som sagt inte omständigheterna. Jag minns att jag. Med just morfar. Alltså han som jag betraktar som morfar. Men som inte är det. Eller var det. Som jag tjatar om hela tiden. Varför är det så viktigt. Vem som är vad. Hela tiden.

[00:40:01] Nu vet alla lyssnare av sådana med Henrik. Att Henrik Ståhl har en morfar. Som han växte upp med. Som han såg som sin morfar hela livet. Och som. Det är sent i hans liv. Framkom att det inte var hans morfar på riktigt. Sent i hans liv. Jag var väl. 14 eller något. Att han inte var min riktiga morfar. Och sen dess har det blivit så himla viktigt för honom. Av någon anledning. Att göra den distinktionen. Fast. Olle var morfar i allt. Vad är det som räknas att ha en morfar.

[00:40:31] Han var också väldigt fin. Han var också väldigt rar och snäll. Han hjälpte till. Han liksom hjälpte mamma. Med hur mycket som helst. Alla sina döttrar. Och. Han var snäll. Och han körde mig hit och dit. Och så. Men han var ju ingen man. Som han kunde prata med. Han var ingen man. Som riktigt förstod sig på. Han fattade inte vem jag var riktigt. Och. I samma veva som mormor dog. Så försvann han ju bort från sina egna barn också. Jag förstår liksom inte riktigt det.

[00:41:00] Det här kanske hans egna barn har andra bilder av. Så jag vill inte trappa honom på tårna. Eller så. Men. Från mig. Försvann han spårlöst. Jag träffade honom kanske någon gång. På någon släktmiddag. Innan han. Gick in i demensen. Och nu. Och sen. Ja. Vad skulle jag säga om det här. Nu börjar det kännas som att jag bara gnälla på. Det jag inte förstår. Det är hur man kan.

[00:41:28] Bara dra sådär. Jag förstår. När man väl har dragit. Att det är lätt att bygga en värld. Som sen gör det omöjligt att sträcka ut en hand. Man har byggt in sig själv. Som i en borg. Det är bara det. Jag förstår inte hur man kan ens få idén att bygga borgen in the first place. Han försvann. Alla de här tre männen. Försvann liksom ur våra liv. Min farfar. Dök ju inte ens upp i mitt faktiska liv.

[00:41:57] Varken min farfar eller riktiga morfar. Dök ju egentligen upp i mitt liv. Jag kände dem ju inte. Ingen av dem. Och det är ju väldigt synd. Jag vill säga det. Jag vill rikta ett meddelande till mitt. Framtida jag. Att oavsett vad livet drar dig igenom för någonting. Nej men det här behöver jag inte ens säga. Jag tänkte säga håll kvar i ditt barn. Det behöver jag inte säga.

[00:42:31] Men jag tänker att det var kanske mormor som tog hand om allt socialt med oss. Och sådär. Och morfar hade inte behövt bry sig då. Han var ju den som. Om jag bara får återknyta till min bild av de här björnarna. Som snackade i början om att de kände sig utanför kvinnorna i familjen. Som satt där tillsammans och skrattade om vad de skulle köpa. När de åkte till Ullared. Så. Och han då satt ensam i åkras klipparen och drack bärs. Det var ju min låtsas morfar då. Det var ju han.

[00:43:02] Han var ju inte delaktig i allt det här. Hoppsi-hoppsandet och gruppskrattandet. Han satt. Att sitta där i en grupp och skratta. Det där känner jag tyvärr att jag har drag av. Alltså inte av honom då. Men jag har sådana drag. Att jag söker mig. Jag drar mig undan. Jag har väldigt svårt att sitta och skratta. Och titta på inredningsdetaljer på någon hemsida. Eller planera vad vi ska köpa i Ullared då.

[00:43:31] För då känner jag lite det som att jag kvävs. Och samtidigt så vill jag inte detta. Jag vill vara med. För annars så känner jag att jag blir den där sura gubben då. Som går ut. Men jag går inte ut och kör åkgräsklippare då. Det är väl det då. Jag gör andra saker. Spelar in avsnitt och sånt. Men annars liknar jag ju. Ja.

[00:44:00] Det är därför jag säger oftast bara mormor. Åka hem till mormor. Inte mormor och morfar. Men jag brukar tvinga in morfar i det där. För det var ju ändå han som byggde det där huset. Som de bodde i. Det är svårt att ta det från honom. Det har jag ju inte gjort. Jag har inte byggt något hus till mitt barn. Det var ett bra hus liksom. De bodde där hela sitt liv tillsammans. Och min mamma är uppvuxen där. Och hennes systrar. Det är ju mer än vad jag har gjort.

[00:44:29] Byggt ett hus. 1955 eller någonting. Tänkte jag vara typ 27 år. 1955. Och så bestämmer du dig för att du ska bygga ett hus. Och du har ingen familj eller släkt i den här stan där du ska bygga det här huset. Utan du bara jobbar där och så har du blivit kär. Och du har ju vänner förstås. Men det är väldigt mycket att bygga själv. Och så gör du det då med garage och källare och ström och vatten.

[00:45:01] Jag vet inte hur dyrt det kan ha varit att bygga hus då. Det var ett sånt här typiskt sutteränghus som byggdes på 50-talet. Med rikligt tilltagna. Såna här lite mörklagda ställen där man kan dricka olika spriter. Det var väldigt inne och ha sin egen bar och så då. Bygga ett hus med en sån tiki bar. Det känns liksom som en sån grej som fanns då.

[00:45:34] Och jag tror att kanske att det faktum att jag när jag hade min 40-årskris byggde en bar ute i trädgården. Det är någon slags rest av att min mor och mor och morfar. Eller rättare sagt min morfar var bartender då. Alltså låtsas morfar. Och riktiga morfar också by the way. Det var ju så de träffades. Mormor och låtsas morfar. För mormor jobbade ju med min riktiga morfar då inom barväsendet.

[00:46:04] Märta. Hon var det vi kallar för cigarettflicka. Det är en bransch som har åldrats och som filmjölk. Den dog ut kan man säga. Men så gifte sig då mormor med morfar. Först riktiga. Och sen så gick inte det så bra då. Och det var svårt. Och så skyllde de sig. Jag vet ju inte vad som hände egentligen. Och sen när min mamma och hennes lilla syster var små så skyllde de sig.

[00:46:33] Och så blev hon ihop med min låtsas morfar. Och så fick de ett till barn. Alltså de två. Men mamma var jätteliten så hon minns ju inte det här riktigt. Jag förstår det faktiskt inte. Nu är jag tillbaka igen på det där med de här männen som har lämnat sina barn. Jag förstår att det var en annan tid.

[00:46:58] Att man inte kunde föreställa sig liksom ett universum där mamman skulle vara den som försvann från barnen. Men att det verkar också ha funnits något slags antingen eller diskussionssätt. Att man antingen är hos mamma eller hos pappa. Att det finns liksom inga. Det finns inget. Eftersom pappa och mamma då. Eftersom de skiljer sig så måste de hata varandra som pesten.

[00:47:28] Att det finns liksom inget mellan. Man kan inte samsas eller få det att funka. Utan en skilsmässa eller en separation var ett oåterkalladigt brott. I evighet skrivet i sten. En kanjon mellan parterna. Och då var det som att ena föräldern bara försvann. Alltså det är så hjärtlöst. Förlåt somna. Jag ska inte vara så här känslosam i somna med Henrik.

[00:47:57] Jag ska ju vara som en spegel för dig i somna. Jag ska ju inte sitta här och tugga för addiga. I alla fall då. Så visade det sig då. Efter att jag har berättat om att jag har en podcast som heter Somna med Henrik. Så blev björnarna extremt vänligt inställda. Då. Gentemot mig då. Och jag fick rida på deras ryggar.

[00:48:25] Alltså först lite grann på gammelfarsan Bo. Och sen lite på den unga praktbjörnen Hans Olof. De var alltså inte far och son. Som jag antydde där i början. Det är bara att Hans Olof kallade Bo för farsan. Och Bo kallade Hans Olof för min son. Men de var inte släkt. Eftersom de båda två.

[00:48:50] Eftersom jag började med att berätta att de här björnarna kände sig lite ensamma med sina respektive familjer. Men de har hittat varann förmodligen via björnjobbet då. De jobbade ju som. Alltså vad jobbar björnar med? De jobbar ju som björnar i skogen. De går runt och lajvar typ björnar. Och så kommer det turister och ser björnarnas kultur. Och björnarnas päls. De gjorde olika björngrejer.

[00:49:20] Så fick turisterna komma dit och ta kort på dem. Och ibland jagade turisterna. Och åt upp dem då i sådana kalkonkroassanger. Och kastade dem utför brantor. Och hängde dem i trän. Och drog av dem byxorna. Och allt sånt där. Vanligt turistgrejs liksom. Och så fick jag åka med till deras björn. I det hål. Och där bjöds det på. Hos deras familj då.

[00:49:51] Familjerna. Det visade sig vara en enda familj. Så de var släkten då på något vis. Fast det var som att de inte riktigt ville erkänna det. Det var något brott där. Någon typ av brott i släktleden. Någon typ av konflikt hade ägt rum historiskt. Som gjorde att det var två grenar inom samma familj. Men alla var väldigt nära varandra genetiskt. Ungefär som det här. Vad kallades det för?

[00:50:22] De här gatumusikanterna i Falun. När jag var liten som hette Antara. De spelade sådana här panflöjtsmusik liksom. Och sen så. Eller det här är ryktet i alla fall. Jag vet inte om det stämmer. Men då spelade de jämt på olika torg och sånt. I Falun. Och turnerade väl också runt. I hela Sverige. För jag minns att jag har sett dem i Stockholm också. Alltså på 90-talet. Och så sålde de kassetter med musik. Det var ju väldigt traditionell musik.

[00:50:51] Panflöjts och ryttrummor och sånt. De tolkade också nya låtar med det här. Paul Simon och Garfunkel grejer. Och sånt där. Mio min Mio. På panflöjt typ. Fast jag kommer faktiskt inte ihåg. Men det var också mer traditionell musik. Jag minns bara att de hade ett jäkla PA. För när vi skulle sjunga. Jag och mina kompisar. Vi hade en barbershop kvartett.

[00:51:21] Då gick det inte vara nära dem. För att när Antara kom. Då tog de över hela stan. Och vi var mycket arga på det. För vi var ju acapella. Vi hade inga förstärker. Men ryktet gick i alla fall då. Att Antara hade något slags konflikt. Att det var som en stor familj. En stor släkt. Och så hade de haft en konflikt. Och då delade de upp sig i flera små band. Som allihopa hette Antara. Och att det fanns alltid någon Antara. Någonstans.

[00:51:49] Och det var jättejobbigt för mig och mina kompisar. Som bara ville uppträda på gator och torg. Och tjäna lite pengar. Med vår barbershop kvartett. När vi var i tonår. Då kom allt i Antara. Och tog över. Jag vet inte. Det var någon sån konflikt i alla fall. Som hade pågått där. I familjen Björn. Jag blev aldrig på det klara med exakt arten. Och den där konflikten. Men jag fick i alla fall stekta blåbär.

[00:52:20] Med lingonfläsk. Och en omgång. En riktig omgång. Du vet en sån där som i The Revenant. När Leonardo DiCaprio blir påhoppad av en grislig björn i skogen. Om du inte har sett den. Förlåt som när jag ber om ursäkt. Utan du är helt sömndrucken. Jag ska inte bli för grafisk. Men det är verkligen en otroligt välgjord scen. Med tanke på att björnen i fråga inte finns. Utan är ritad då. Så kallat CGI.

[00:52:49] Du kan titta på den i forskningssyfte. Om du är intresserad av. Hur det ser ut när man blir påhoppad av en björn. Väldigt snygg scen. Och också otäckt då. Ja i alla fall. Jag fick en sån riktig omgång i alla fall. Men jag överlevde det. Det var mest kärlek i den. Och så pratade jag lite med dem då. Efter omgången. Alltså det var väl kanske inte okej. sa jag. Att ni gav mig en omgång.

[00:53:18] Efter att ni har bjudit mig på mat då. Och de sa att skit i det är det typ. Eller något sånt där. Fast på björnvis då. Hjärtligt liksom. Väldigt gemütlig. Godmodig stämning ändå. Med hot om våld. I botten hela tiden. Så det gjorde att jag ändå trivdes hos dem. Och sen bestämde vi oss för att starta en. Barbershop kvartett ihop. Jag.

[00:53:47] Hans Olof. Bo. Och. Lilla Bismarck. Hette han. Yngsta. Som fick göra tenoren då. Och jag sjöng bariton. Och Hans Olof sjöng lead. Och gamla Bo. Han sjöng bas. Björn bas. Och så sjöng vi olika. Pool cat songs. Vi sjöng. My wild Irish rose. The sweetest flower that grows. Och sen sjöng vi. For my old Kentucky home far away.

[00:54:17] Och sen sjöng vi. Ireland my Ireland. I'm longing for you. Och sen sjöng vi. I was wishing. That I had the riches to buy all my dreams. As I sat by the fire. Och sen sjöng vi. Heart of my heart. I love you. Och sen sjöng vi. Barbara Ann. Ba ba ba. Barbara Ann. Det är ju inte någon pool cat song. Det är flera av de här som inte är pool cat songs. Men. Ja det här är mer beach boys. Men vi sjöng det ändå.

[00:54:46] För det var lite kul att spexa upp det lite. Som man säger. Och sen sjöng vi den gamla Elvis klassikern. Wise men say. Can't help falling in love with you. Som en. Flod. Helt säkert. Flödar till havet. Älskling så är det. Någonting är menat att vara.

[00:55:15] Jag tycker han är lite suddig där. Elvis. Nu är det inte han som har skrivit texten säkert. Men det är lite suddigt vad det är han försöker yttra där i den. Alltså. Like a river flow surely to the sea. Darting so it goes. Some things are meant to be. Som en flod flödar. Helt säkert till havet. Älskling så blir det. Vissa saker är menade. Jag tycker det är lite obehagligt faktiskt. Och sen bara ta min hand.

[00:55:44] Ta mitt hela liv också. För jag kan inte hjälpa. Att jag blir kär i dig. Alltså han gör någon analogi av att floden rinner till havet. Och på samma sätt så ska han till henne då. Jag tycker det är lite. Alltså det. Jag förstår ju vart han menar. Men andra saker. Vad är det för saker du avser. Är det att vi ska vara ihop. Eller är det någonting mer handfast. Som att nu ska vi pussas. Liksom. Eller är det mer någon typ av affasi.

[00:56:14] Där man inte riktigt hittar ord ordentligt. Like a river flow. Alltså säg bara vad du vill. Jag skulle vilja ställa frågan nu till universum Elvis. Om du själv hade någon relation till texten du sjöng. Eller om det bara var en bra text för dig. Vad menas med. Like a river flow surely to the sea. Darling so it goes. Vadå so it goes. Alltså menar du att en flod.

[00:56:44] Är meant to be. In the ocean. Är inte en flod på något vis ett eget värde. Om det var du som skrev den här texten som. Så kan du väl. Skriva det. I ett brev till mig. Ett långt gåspenne författat brev. Skickat elektroniskt.

[00:57:12] Och berätta om ursprunget. Till hur du tänkte när den här texten blev till. Så det här var berättelsen. Om när jag träffade två björnar. I skogen. Och de är fortfarande två av mina bästa björnvänner. Jag har inga andra björnvänner. Alltså jag känner inga andra björnar. Det är också någonting som händer med män i min ålder. Det är svårt att träffa nya björnvänner när man kommer upp i en viss ålder.

[00:57:43] Men de här björnarna som jag känner. Och det är mina två enda björnar som jag känner. Och det är alltså därmed de bästa björnvännerna jag har. Man kan inte säga att de är mina bästa vänner överhuvudtaget. Jag känner åtskilliga personer av olika arter. Som jag är mer fest vid. Det är svårt att vara fest vid en person. som vid någon tidpunkt tidigt i ens relation

[00:58:11] lagt ens ben på ens rygg med våld och försökt äta en i en kalkonkroasang. Det är helt enkelt inte någonting som startar en underbar vänskap. Som de säger i slutet på Casablanca. Folk säger att jag vet så mycket. Folk säger att jag är allmänbildad. Och jag vet ingenting. Jag har ingen aning om någonting.

[00:58:41] Men det finns flera i min omvärld. Det vill säga folk som inklusive människor i min egen släkt. Som har bilden av att jag är klok som en uggla och beläst som två ugglor. Men jag vet ingenting. Du kan fråga mig vad som helst. Och du kan vara nästan säker på att jag egentligen inte vet alls vad det är frågan om.

[00:59:10] Men av någon anledning. Speciellt när det gäller böcker och litteratur. Böcker och litteratur. Du hör ju själv. Speciellt när det gäller litteratur. Så tror folk att jag har läst allt som går att läsa och så. Men det är så är det inte. Så det får du slå ur hågen. Jag är en dåre. Och det är i alla fall en ganska skön självbild att ha.

[00:59:40] Då slipper man känslan av att man är skyldig någon. En massa vetskap och värdighet. Och att man måste åstadkomma någonting som man inte klarar av. Det säger jag till björnarna varenda gång vi ses. Men de lyssnar inte. För de pratar ju bara björnspråk.