Vega ensam i en stad

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din irriterande isterbandstillverkare, din blytunga boss i natten.

[00:00:24] Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är. Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:01:02] Hej somna. Hej. Sådär. Nu sitter vi här igen, du och jag. Du och jag somna. Det kanske är sent, ett sånt där tjockt. Sent, du vet. När allting har liksom smetats ihop i en enda nattsmet.

[00:01:33] Du behöver ju inte hänga med på något av det här som jag säger, som vanligt. Jag vet att du vet det, men det tål kanske upprepas. Du kan släppa taget direkt här om du vill. Du kan glida in och ut och höra ett ord här och ett ord där. Där. Och resten kan bara vara ljud. Du behöver inte förstå. Det är liksom hela grejen. Men du kan också följa slaviskt varje stavelse.

[00:02:04] Om du somnar nu och vaknar till mitt i en mening senare så är det också helt okej. Att du inte vet vad som har hänt, för det gör inte jag heller. Jag kommer inte heller ihåg vad jag börjar och vad jag slutar och så. Idag har jag mest suttit hela dagen. Olika stolar. Jag har bytt stolar. Men jag har suttit typ hela tiden. Och jag har varit ensam.

[00:02:36] Helt ensam hela dagen. Och det har varit mycket tomma platser runt omkring mig. Du vet hur det låter på tomma platser. Jag vet inte varför jag tycker det är så fascinerande. Jag gick förbi ett kontor, för jag gjorde en sväng till stan. Så gick jag förbi ett kontor. Och då var det sommarstängt. Eller stängt, jag vet inte. Det kanske inte var sommarstängt. Det kanske var bara stängt på grund av rubelse.

[00:03:04] Det skulle jag vilja läsa någon gång på ett kontorsfönster. Eller i en butik. Stängt på grund av rubelse. Då skulle jag acceptera och förstå. Men i alla fall så fick jag så här. Då tittade jag in i det och då var det stängt. Det var sådana här kontors... Det var så på markplan.

[00:03:33] Ett kontor, stort glasfönster med massor av skrivbordstolar där inne. Och det var släckt och tomt. Och alla hade gått hem. Och stolarna var liksom kvar och pekade lite hit och dit. Precis som om folk precis hade rest sig liksom. Och det är någonting med det där. Jag blir så... Det pirrar i mig när jag ser... Övergivna platser. Jag vet inte vad det är.

[00:04:00] Och framför allt i en stad. En övergiven stad. Det är ju det coolaste som finns. Jag älskar sådana filmer. Det är väldigt sällan som de är riktigt bra dock. Men jag går ju igång på... Sådana här... Zombiefilmer där folk reser genom övergivna städer och så. Det tråkiga är... Att folk som berättar historier om sånt.

[00:04:27] De vill gärna fylla de här övergivna städerna med... Farliga hundar och zombies och gangstrar och sånt. Och då blir tappad jag i... Då tappar de mig. Jag vill att det ska vara... Alldeles tomt liksom. Tänk en stad. Nu vet jag inte riktigt om det är någon speciell stad eller så. Eller om den... Men jag ser den ganska tydligt nu framför mig. Alltså det är en sån här riktigt stor stad.

[00:04:59] Det bodde åtta miljoner människor där. Förut. Det var fullt där. Det var trångt. Det var en sån där stad där man fick... Alltså du fick bara räkna med att du får vänta i kö. Om du vill gå över en bro typ. Och där tunnelbanan är så full på morgonen att du kan lyfta... Praktiskt taget båda fötterna från golvet utan att... Falla för att du hålls upp av alla andra. Du vet. En sån stad.

[00:05:31] Det var aldrig tyst. Inte ens klockan fyra på natten. Det är alltid något som låter. Alltid en bil. En... Sopbil. En katt. Någon som gråter. Några som skrattar. Musik. Staden andas hela tiden. In och ut. Och in och ut. I liksom... Människorna strupar. Men också i...

[00:06:00] Allt det mekaniska som upprepas. Och i det digitala. Det tysta digitala som hela tiden löper. Kontinuerligt med allt det andra. Och så en dag... Så bara... Åkte alla i stan. I därifrån. Det var... För man måste ju ta vara på semestern. Alla i stan. Bara...

[00:06:30] Jag måste härifrån. Jag måste ut. Jag orkar inte vara kvar den här... Stenöknen en sekund till. Jag måste till landet. Jag måste till stugan. Jag måste till den där sjön. Och bygga en bur av breder till kaninerna. Och en syrenbuske. Och en brygga. Och en konstig fiska. Gubbe till granne. Och alla... Alla, alla åtta miljoner. Packade sina bilar allihop. Och tog fram filtar.

[00:07:00] Och kylväskor. Och barn. Hundar. Och en kasse med fel saker. För man tar alltid med fel saker. Och... Men man glömmer tandborsten. Men man tar med tre paket kex. Och så satte de sig i bilarna. Och så körde de. Ut ur stan. Allihopa samtidigt. Och du fattar ju själv vad som hände då. Alltså det blev trafikstockning då. Och det var inte någon liten stockning. Tänk dig åtta miljoner människor som ska ut ur en stad.

[00:07:31] I alla riktningar. Samtidigt. Varenda liten miniväg. Allt till de stora utfarterna var ju helt... Det var den värsta stockningen som någonsin har funnits. För alla skulle ut. Bort från stan. Till sitt landställe. För alla hade landställe nämligen. För det har väl alla. Eller hur? Och vägarna räckte ju inte till då. Det tänker man inte på med städer.

[00:08:02] Att städer är ju magnifika och sådär. Så länge som de fungerar. Utfart och infartsmässigt. Men om alla i en hel stad försöker ta sig ut ur den samtidigt. Då blir stan ett fängelse. Det tänker man inte så mycket på. Det blev en sån där kö som inte rör sig alls. Som bara står. Bil bakom bil bakom bil. Så långt ögat nådde. Och längre än så. Och hela vägen ut ur staden.

[00:08:32] Och ut på landsvägarna. Och ut på de små grusvägarna. Så var det som en enda lång. Orörlig orm av bilar. Och folk som väntade. Och väntade. Eller vänta nu. Det måste ju ha. Hur uppstår den här? Alltså. Det måste ju vara. Alltså den allra första. Bilen längst fram. Den kan ju. Vad väntar den på?

[00:09:02] Det måste ju finnas en främsta bil. En bil som inte har någon framför sig. Och den bilen. Varför kör du inte den bara då? Det har jag alltid undrat över när jag står i kö. Att någonstans längst fram. Där framme. Så finns det en person. Som av någon anledning inte rör sig. Fast den kan typ. Och alla vi andra. Hela ormen. Av bilar. Vi väntar på just den personen. Och vi vet inte ens om den personen.

[00:09:30] Och vi kommer aldrig få veta vem det var. Det är liksom köens gud. Förlåt. Den främsta bilen. Jag vet inte vad jag ska med den här tanken. Men det är fint också på något sätt. Att det finns. Det finns en människa där längst fram. Som går igenom någon grej. Och det är det som gör att allt går långsamt. Hur som helst då. Alla stod där i kön. Och nu kommer.

[00:10:01] Nu kommer du säga så här. Nu kommer han att börja prata om sin egen körupplevelse. Och så. Mycket riktigt. Det var precis det jag tänkte berätta om. Men eftersom du kom på mig där somna. Och synade mig. Så bestäm. Så berättar jag inte nu någonting om min egen körupplevelse. Utan jag ska. Nu går jag. Nu går jag all in i berättelsen. Det är så här. Att det händer någonting i den här kön. Jag vet inte riktigt hur. Jag ska förklara det.

[00:10:30] Men det är så här. att. medan alla stod där i kön. på väg till landet. Så förvandlades de till sten allihop. Långsamt. Det börjar kanske med fingrarna på ratten. Du vet hur de kan känna som sten. Man har hållit dem länge. Eller fötterna. Jag vet inte i vilken ände. Det är vanligtvis börjar när man blir sten. Men det är väl. Någonstans i ytterkanten.

[00:10:59] Och så sprider det sig inåt då. Och. Långsamt. Så blev. Bilarna och människorna. Än efter den. Förvandlade till sten. Huden blev grå. Och bilarna blev sten. Och kropparna blev sten. Och. Kexen i kassen blev sten.

[00:11:28] Och hela den långa ormen. Med åtta miljoner människor. I bilar. Förstenade. När de stod och väntade. Med handen på ratten. Blicken. Irriterat genom. Backspegeln. Eller. En tanke i huvudet. Som han blit i sten den med. Och det här låter kanske hemskt. Och det kanske det är. Men. Jag tänker inte på det som hemskt just nu. Jag tänker på.

[00:11:59] Mer att de fick liksom. De fick pausa lite. I den här stressiga situationen. Vad skulle de ut och härja för? Men. En i stan blev inte sten då. Och det var. Hon. Och det är. Om henne som den här berättelsen handlar om. Och jag vet inte vad hon heter.

[00:12:29] Vi får väl hitta på någonting. Vi kan kalla henne för. Vega. Jag vet inte vad det är. Men den senaste tiden. Så har jag bara att känna. När jag hittar på en namn. Att jag vill att de ska heta vanliga namn. Vega är ju inte ett jättevanligt namn. Men det är ju inte heller ett ovanligt namn. Innan så heter ju. Alla liksom konstiga namn.

[00:12:58] Och ibland kan jag känna att jag liksom. Spetsar till det där med flit. Och. Det gillar jag inte riktigt. Att folk heter. Huppenut Bulbepuppe. Liksom. Och så ska jag. Då måste jag komma ihåg det namnet och så. Så ibland kan jag känna. Att kan inte jag bara vila lite. Behöver inte anstränga mig så otroligt mycket. För att allting ska vara så konstigt och roligt. Hon heter Vega.

[00:13:29] Det finns en stjärna som heter Vega. Men det skiter vi nu. Den här kvinnan hon heter Vega. Och hon var inte med i den här kön. För hon hade inget landställe. Hon hade ingen stuga att åka till. Hon kanske hade som farbror. Som hade ett sånt ställe en gång. Men det blev sålt. Och så hade hon aldrig haft något eget. Det spelar inte så stor roll. Poängen är. Att den här dagen då.

[00:14:00] Den där varma dagen. När alla andra packade sina bilar. För att de inte stod ut i stan längre. Och åkte. Så stannade Vega kvar i staden. För hon hade ingenstans att åka. Och hon kände den där lättnaden du vet. Som alla människor som bor i en stad känner. När en stor grupp av oss som bor i stan. Drar härifrån. Den här lite skamliga lättnaden. Av att äntligen ha staden för sig själv. Att gå och slippa tränga sig. Slippa få samma idé och impuls.

[00:14:28] Som 15 000 andra människor. Det tycker jag är det tråkigaste med att bo i en stad. Att om det är en dag. När man kommer på en idé. Att man vill göra någonting. Då kan du ge dig fan på. Förlåt. Att åtminstone tusen andra människor. Har fått samma lysande idé. Du är aldrig liksom ensam. Om någonting någonstans. Men så känns det inte när. När folk lämnar stan.

[00:14:57] Vega tänkte att hon skulle gå ut och äta glass. Och inte behöva köa. Och hon tänkte att det skulle bli jätteskönt. Att det inte var någon stress heller. Så hon la sig på rygg med. Fönstret öppet. Ut mot gatan. Och somnade. Och det fläktade skönt. Och hon somnade till ljudet av stan som tömdes. Alla bilarna som körde därifrån då.

[00:15:26] Och det är ju ett väldigt vackert ljud. Det är som havet. Som drar sig undan. Och när hon vaknade så var det tyst. Helt tyst. Och nu ska jag försöka berätta för dig. Hur tyst det var. För det här är liksom. Någonting som är ganska svårt. Att beskriva. Hur det låter när åtta miljoner människor. Inte är där.

[00:15:54] För det är liksom inte ingenting. Tystnad är inte ingenting. Tystnad är någonting. Tystnad är ett ljud i sig. Eller en närvaro åtminstone. Hon vaknade. Och det första hon märkte var. Det var någonting som var så begärt. Annorlunda.

[00:16:16] Det var som om staden utanför hade ställt sig extra stadigt. Blivit ännu skarpare i kontrasterna. Ljudet från en stad har ju en förmåga att sudda lite i byggnader och träd och människor till och med. Allting blir som en del av en framrusande dimma eller en flod. Men när det blir tyst.

[00:16:46] Så det är som att staden verkligen nästan skriker. Jag är här. Så hon låg still där och lyssnade genom det öppna fönstret. Och hon hörde sitt eget hjärta. Hon hörde fläkten som lät jättehögt helt plötsligt. Och hon hade aldrig hört den förut. För att den hade alltid drängts av stan. Och hon hörde långt borta en flagga som slog mot en flaggstång i vinden.

[00:17:15] Klink, klink. Låt det så, klink ungefär. Det är ett ganska ljust klonkljud. Ett klink alltså. Det skulle kunna vara söndagskänslan tänkte hon. Det är den där, det finns typ en helt död timme på söndagseftermiddagen. När hela världen typ tystnar i en stad. Hon tänkte att det skulle gå över. Att stan skulle vakna till liv igen när det blev kväll. Men den gjorde aldrig det.

[00:17:47] Och hon gick ut. Och här ser jag henne framför mig. Hon går ut på gatan i sin stora stad. Och det är ingen där. Det går ingen, det står ingen. Hon bor ju inte på en av de mer... Hon bodde ju inte på någon av de mer trafikerade gatorna. Men det ändå brukar gå ett par hundra människor under en femminuters intervall i alla fall.

[00:18:20] Nu står hon mitt i den och det finns ingen. Inga bilar heller. Trafikljusen, de lyser fortfarande. De skiftar fortfarande. Rött och gult och grönt för ingen. Och vad var det... Jag blir... Jag får sån ståpäls i såna... Jag vet inte... Det är spännande med ett trafikljus som liksom fortsätter att skifta. För bilar som aldrig kommer.

[00:18:50] De gör sitt jobb. Oavsett om det finns människor där. Jag tänker ofta på sånt där. Maskiner som fortsätter göra sitt jobb när ingen längre behöver att han gör det. Det finns något jättetroget över det. Och ensamt. Oerhört ensamt ju. En rulltrappa som rullar i ett tomt köpcentrum. Eller en sån automatisk dörr som öppnar sig för ingen.

[00:19:23] En rulltrappan. Och en tom hiss. Som inte ska någonstans. Ja, förlåt. Vi var vid Vega. Och hon gick. Hon gick längre och längre in mot centrum. För det kändes mest som logiskt. Var går man när alla är borta?

[00:19:53] Man går väl naturligtvis dit. Man tänker att här inne måste det väl ändå hända saker. Men det var tomt överallt. Affärerna var öppna. Hon kände på dörrar och så. Men allt var tomt på folk. Ett café med koppa kvar på borden. Halvdrucket kaffe. En tidning som blod uppslagen. En kavaj hängde över en stolsrygg. Som om folk precis hade rest sig.

[00:20:23] Som de här kontorstolarna jag såg. Det var den känslan överallt. Att alla precis hade gått för en sekund sedan. Om hon bara skyndade sig så skulle hon hinna fatta dem runt nästa hörn. Så kändes det. Hon skyndade på stegen lite. Men hon hann aldrig ge fatt dem. Det var inget hörn hon svängde runt. Och så plötsligt så var alla där. Hon gick genom stadskärnan. Och den var precis lika tom.

[00:20:53] Inga bilar heller som sagt. För de var ju i bilkön. Och så gick hon ända till stadens slut. Och det här var ju en stor stad. Så det tog ju henne hela dagen att gå dit. Hon gick och gick. Och solen sjönk. Och till slut så kom hon typ till någon av...

[00:21:21] Alltså jag vill ju säga där stan tar slut. Men med en sån stor stad så blir det ju förorter och sånt. Men hon kom fram till någon av de lite större påfarterna till motorväg som leder ut ur stan. Och då klättrade hon upp på en litet elskåp som stod bredvid en lyktstolpe. Och då såg hon då alla de här bilarna. Hela ormen. Alltså i en av riktningarna.

[00:21:46] De här ormarna de svepte ut ur stan i alla fyra värdestrecken från olika håll. Som ett väldigt spindelnät. Tusentals, hundratusentals bilar. Alla helt gråa. Som en grå flod som hade frusit av bilar. Så långt hon kunde se. Och inuti dem så kunde hon se att det satt människor.

[00:22:11] En pappa med båda händerna på ratten och munnen lite öppen. Som om han precis hade sagt någonting. En mamma som hade vänt sig om mot baksätet. Kanske för att säga någonting. Kan du sluta sparka i stolen? Och ett barn som tryckte ansiktet mot stenrutan. Och en gunga som hade...

[00:22:41] En gunga? En gunga. Ja, någon hade... En gunga som hade... En gunga precis bredvid motorvägen. Som också hade förstenats. Och hängde så här mitt i gungrörelsen. Hon stod där och tittade på alla de här. Och hon var inte rädd. Det tycker jag är väldigt viktigt att säga. Som det här. Vega var inte rädd.

[00:23:11] Och det är ganska konstigt. För hon borde ju ha varit rädd. Men hon kände mest en sorts... Lite tycker jag synd om. Det såg ut som om... Alla såg lite otåliga. Lite uttråkade ut. Men det var ingen som var... Åtminstone inte som hon såg. Som var sådär översigiven. Eller topptunnorrasande.

[00:23:40] Utan alla som hon såg hade frusit fast. Liksom i... En väldigt vanlig... Pås. Det vanligaste av allt. Typ i väntan. I längtan efter att komma fram. Och nu skulle de aldrig komma fram. Men de skulle ju heller aldrig sluta vara på väg. Det är sorgligt båda alternativen.

[00:24:10] De klättrade upp på motorvägen. Genom en serie olika... Ansatser och avsatser. Och så hittade hon faktiskt den främsta bilen. Hon gick... Ja okej. Så hon gick... Ja okej då. Nu går hon då. Okej. Jag tänkte hon ville vara i stan. Men okej. Så hon går nu. Men det tog ju flera dagar. Så hon hittade den främsta bilen. För hon tänkte hon ville ändå förstå.

[00:24:39] Varför alla står still så här. Och... Det fanns ingen anledning. Till varför den stod still. Det var bara en helt vanlig bil längst fram. En helt vanlig man där i. Framför honom var det bara öppen väg. Han kunde ha kört. Det fanns ingenting som hindrade honom. Det var bara av någon anledning. Så körde han inte. Då alltså. Innan han blev förvandlad till sten. Och alla bakom honom väntade på honom.

[00:25:09] Hela stan. I den här riktningen i alla fall. Väntade på honom. På den här mannen. Som satt längst fram och inte körde. Fast vägen var fri. Och nu skulle de liksom vänta på honom. För alltid. För nu var de till sten. Han visste inte ens om att han var köns gud. Vega satt en stund på motorhuven på hans bil.

[00:25:40] Den var av sten. Så det var ganska hårt. Men det var fortfarande lite varmt. Av solen. Och hon tittade ut. På vägen som var helt tom framför henne. Den vägen som han kunde ha kört på. Men inte gjorde. Och hon undrade vad han hade tänkt på. Den sista tanken innan han blev sten. Och det är klart att sånt får man ju aldrig veta.

[00:26:12] Det behöver man ju inte bli sten. För att. Det ska gälla liksom. Man får aldrig veta vad folk tänker på. Inte ens när de är levande. Allra minst när de är levande faktiskt. Du till exempel somna. Just nu. Just nu somna. Och nu talar jag till dig. Ja du kanske tänker att dig. Det kan vara vem som helst. Men nej det är verkligen dig jag menar. Somna. Skriv vad du tänker på.

[00:26:43] Någonstans. Okej förlåt. Jag märker att jag svävar iväg här. Det här handlar om. Vega som är den enda levande varelsen. Har djuren också blivit sten? Ja.

[00:27:11] Men hon har inte sett så mycket djur. Men det var. Men. Hon såg förstenade hundar och sånt. Nej men inte i stan. Nej det känns tråkigt. Inte i stan. Hundarna sitter i bilarna. Alla som är i bilarna är förstenade. Andra djur och annat som är i stan. De är inte förstenade. Ingen som inte har gett sig av. Är förvandlad till sten. Det betyder att det finns duvor.

[00:27:41] Och spindlar och råttor. Och. Hundar och katter. Och pappegojor. Och sånt kvar i. Och det är ju jättesorgligt. Och förlåt. Nu blir det för många tråkiga detaljer. Som jag måste ha hänsyn till här. Alla. Alla de här. Som. Nu måste hon mata. 16 000 pappegojor. Liksom. I en stad som är stor som ett land. Nej men alla har gett sig av. Alla djuren har lämnat.

[00:28:12] Men hon. Det finns ett djur kvar. Och det är en hund. En sån här. Alltså ingen märkvärdig hund. En sån här medelstor. Lurvig. Blandras. Hunds. Typ. Som ser ut som flera olika hundar samtidigt. Så här. Lite. Lite tax. Lite. Herde. Lite. Vonchnoppen. Snupel. Och så lite av någonting som ingen vet. Med ett öra som står upp.

[00:28:42] Och ett som hänger. Och den hade ju tillhört någon. Såklart. Den hade ett halsband med en bricka. Namnet på brickan gick inte att läsa. Så Vega visste inte vad hunden hette. Och hunden visste inte heller vad den hette. Antara. Hundar vet väl inte sina namn på det sättet. De vet ju bara ljudet som folk gör när de vill att man ska komma eller något. Och hunden var ju inte i någon bil så det var därför den inte blev sten.

[00:29:12] Och kanske hade den då sprungit iväg eller någonting precis innan. Eller så hade den. Ja det är så det är. Djuren hade känt på sig att den här stengrejen skulle komma. Så de har rymt. Alla har rymt. Precis innan de åkte. Och den här hunden har hoppat ut ur fönstret på bilen. Precis innan den kom ut på motorvägen. Den har känt en lukt typ. Eller haft en annan känsla av att den måste ut. Den måste tillbaka till stan.

[00:29:46] Så sen dess har den sprungit fri i staden. Och så hittar den till Vega då. Eller Vega hittar den. De hittar varandra. Och Vega bestämde sig för att hunden skulle ha ett namn. Man kan inte ha en hund utan ett namn. Och hon funderade länge länge. Och till slut bestämde hon sig för att hon skulle kalla den för söndag.

[00:30:16] För det var söndag när allting hände. Eller hon trodde det var söndag. Hon var inte säker längre. Tiden flyter ihop liksom när man befinner sig mitt i ett akuttillstånd. Det är ju lite vad man gör den första tiden när alla människor i en stad har gett sig av. Gå och lägg dig söndag. Kom här söndag.

[00:30:46] Men nu. Nu kommer vi till det som jag egentligen vill prata om. För det är spännande. Om man nu kan kalla det för spännande den här katastrofen. Det är ju inte hur det blev så här. Det spännande är ju sen vad man gör. I en stad när man är den enda invånaren. Hur ser ett liv ut när man är den enda? Den allraste enda. För hon var ju tvungen att äta. Till exempel.

[00:31:17] Och det är ju faktiskt inget problem i en stad. För åtta miljoner. För det finns mat överallt. Affärerna är ju helt fulla. Hon kunde gå in i vilken affär som helst och ta vad hon ville. Och hela första tiden åt hon bara allt godaste hon kunde hitta. Choklad och ost. Riktigt dyra ostar.

[00:31:45] Alltså saker som hon aldrig hade kunnat köpa. Eller kanske kunnat men aldrig kunnat gett sig själv tillåtelse att köpa. För att det var helt enkelt för dyrt. Hon gick in på de allra finaste restaurangerna. Där hon aldrig haft råd. Eller där det alltid hade varit lång lång väntelista. Och så dukade hon fram mot sig själv. Och så fixade hon käk då.

[00:32:14] Hon åt lyxmat. Och drack vin som kostade mer än hon tjänade på ett år. Ensam med söndag. Ibland fick han sitta med vid bordet också. Men han gillade att ligga under bordet. Och då kastade hon alltid bitar till honom. Inte från sitt eget fat. Utan från ett eget fat som hon hade ställt enkom för hans skull. Och det här var ju väldigt lyxigt först.

[00:32:43] Det var så lyxigt så jag när jag sitter här och berättar om det. Jag får ju liksom pirr i hela min kropp. När jag tänker på det här. Att gå genom en stad. Precis som man är. I typ. Pijamas. Med en kaffekopp i handen. Barfota kanske. Eller med såna här birkenstock tofflor. Ny uppvaken. Går man ut tvärs över gatan. In på kaféet mitt emot.

[00:33:12] Och gör sig själv en kopp kaffe från maskinen som står där. Sen går man ut och sätter sig på uteserveringen utanför. Och dricker kaffe. Och typ. Fiser. Och ingen bryr sig. För det finns ingen där. Och det var ju lyxigt då. Det var ju det först.

[00:33:41] Och hon gjorde massa spännande grejer. Hon gick på museum. Själv. Hon gick på bio. Hon lyckades få igång projektorn. Det var svårt. Det var svårt att hitta på och av knappar och sånt. Men strömmen och allting sånt funkar ju. Så hon gick och såg alla filmer som fanns. Och det är som sagt nu är ju allting digitalt.

[00:34:08] Så det är ju lättare nu än om det hade varit för 20 år sedan. När man var tvungen att trä rullar på projektorer. Och hon gick till badhus. Och gick i parkerna. Och ibland så klädde hon inte på sig alls. Det var en helt otrolig känsla av att gå naken i stan. Saker man aldrig någonsin ens hade kunnat drömma om att göra.

[00:34:39] Det var ju som sagt en mycket varm sommar. Hon gick omkring naken i stan. Och satte sig på olika ställen. Hon gick in i butiker och provade kläder. Bara direkt från manikängdockorna i fönstren. Och hon bestämde sig för att aldrig ha någon mat hemma i sin lägenhet. Vad ska man med mat i ett kylskåp till? När allting finns. Som ett förstorat skafferi runt omkring en.

[00:35:07] På bara några meters håll. Men till slut blev det ju då lite ensamt som sagt. För det är ju lite svårt att hitta mening med en fin middag. Om inte det finns någon. Hur mysigt det är med hundar. Man vill gärna ha ett samtal.

[00:35:35] Det är liksom där jag tänker att den här berättelsen kanske handlar om någonting annat. Fast jag vet inte vad. Så jag säger det inte. Jag håller inte på att moralisera. Jag säger bara så här. Hon slutade duka fint. Och hon började äta stående på språng som hon gjorde förr. Och hon började ge den godaste maten till söndag. För det var roligare att se söndag bli glad. Än att äta ensam hur lyxig maten än var.

[00:36:09] Och allting funkade ju fortfarande. Strömmen var kvar. Jag vet inte varför. Kraftverken måste ju ha rullat på av sig själva på något vis. Kanske att folk bodde där. Folk som jobbade där ändå bodde kvar. Och inte var sten. Eller så var det så att kraftverken bara var så bra på att göra det de gjorde. Precis som jag sa där i början med maskiner som rullade på.

[00:36:37] Fast de inte längre behövs. Så lamporna lyste. Och tvn gick och slog på fast det bara var brus eller testbild. En sån här färgglad testbild med en ton som tjuter. Och hon satt och tittade på testbilden ibland på kvällarna. Och hissarna gick.

[00:37:10] Alltså detta att turista i sin egen stad. Det fick ju en helt ny dimension. Hon åkte hiss upp till de allra högsta skyskraperna. Och gick ut på utkikspunkterna. Platser där det annars hade fått... Väntas i kö. Och betalas tusen spänn. Det kunde hon nu göra bara som hon ville. Så hon åkte mycket hiss. Det var en av hennes grejer. Hon åkte hiss ända upp till översta våningen av grejer. Bara för att titta ut. Och uppifrån.

[00:37:43] Somna. Uppifrån. Såg staden nästan... Det såg nästan ut som om den var som vanligt. Man såg inte att det var tomt. Husen stod ju där. Gatorna fanns kvar. Och på avstånd. Speciellt i skymningen och så. Så kunde hon nästan inbilla sig att det rörde sig något där nere. Att det var folk. Att det var liv.

[00:38:12] Men det var bara skuggor och löv. Aldrig folk. Men hon kunde låtsas där uppifrån. Och så var det förstås den där tystnaden då. Så hon började lämna alla lampor tända. Det var en sak hon började med. När hon gick ut på kvällen. Så tände hon lampor i fönster. I tomma lägenheter. Och hon gick in i folks hem. För...

[00:38:41] Alla dörrarna var ju olåsta. Eller så hade hon nycklarna till alla nu på något sätt. Att hela stan var hennes på något sätt. Och så... Tände hon en lampa i ett kök här. Och en lampa i ett vardagsrum där. Och sen gick hon ut på gatan och tittade upp. Och då såg det ut som om folk var hemma. Det såg ut som en vanlig kväll i en vanlig stad. Med lysande fönster liksom.

[00:39:14] Och det kändes liksom som att det levde någon där inne. Fast det inte gjorde det. Och det var värt det för henne. Det var en känsla... Åtminstone på de gator där hon gick ganska ofta. Så fick hon liksom en känsla av att hon gick genom en stad. Där det fortfarande lyst i fönstren. Och det var en trygg känsla. Att andra är vakna. Att man inte är den enda som är uppe. Och så tycker jag. Jag vet inte om du också bor i en stad som någon.

[00:39:44] Om du kan känna igen dig i det där. Det finns ju någonting ganska hotfullt i en stad. Där allting är släckt. Hon jobbade på att göra staden till en varmplats. För att gatubelysningen den höll ju igång länge. Men en dag så skulle ju den komma och slockna. Det visste hon.

[00:40:19] Det fanns en lägenhet som hon tyckte särskilt mycket om. Som hade ett piano. Och hon kunde inte spela piano. Alltså inte egentligen. Eller egentligen kan ju alla spela piano. Men det är kanske inte alla. För alla människor som har någon typ av kroppsdel som man kan trycka ner tangenter med. De kan ju osamka. Skapa ett ljud med pianot. Men det är ju inte alla som kan sätta ihop ljuden till stycken och begripliga melodier.

[00:40:49] Hon kunde ju inte spela piano på det sista enda sättet. Men hon gick ofta dit och tryckte på tangenterna. Enstaka toner. Hon lärde sig liksom inte några låtar. Hon bara tryckte ner en ton i taget. Så hade hon tänt alla lamporna i det här. Ganska fina hemmet.

[00:41:19] Där någon hade bott. Någon som nu var förstenad på väg ut ur stan. Hon lyssnade på hur varje ton liksom föddes. Levde och dog. Och hur tystnaden tog över i den här tomma staden somna. Och det kan jag säga. Utan att någonsin ha varit med om det. Men i en tom stad för åtta miljoner människor. Så hörs en pianotorn otroligt länge.

[00:41:47] Den bara fortsätter och fortsätter. Den dör aldrig riktigt liksom. Den blir bara tunnare och tunnare. Tills man inte vet om man fortfarande hör den. Eller om man bara minns den. Och hon satt där. Och söndag var där också. Och hon tryckte på en tangent. Och de lyssnade. Tills tonen var borta. Och sen tryckte hon på nästa. Det här kunde hon hålla på med en hel kväll.

[00:42:16] En kväll kanske var sjutton toner. Det här var någon. Några av de finaste kvällarna hon hade. Och nu. Kanske du undrar somna. Innan du skriker från kyrktornen. Alltså. Om du fortfarande är med här. Nu. Behöver ju inte vara det. Men om du är det så undrar du kanske.

[00:42:47] Från kyrktornets topp. Vad i allra helvetets allra innersta. Kanske du skriker. På ditt koleriska. Du är så välkänd för att vara så kolerisk som. Kanske du skriker. Vad gjorde hon. Med alla de förstenade. Med alla människorna i bilarna. Alltså hon. Och då vill jag svara dig då. Somna med att.

[00:43:16] Hon hedrade dem. Hon brukade gå dit. Och hälsa på dem. Inte hela tiden. Men ibland. Det var en ganska lång promenad. Ut till de här. Respektive motorvägarna. Men hon gjorde det ibland då. För att de var liksom. De enda andra. Enda andra i ansikterna. Och hon brukade ta med sig blommor. Och lägga på bilarna. Lite som man gör på gravstenar. För att hedra dem. Hon hade sina favoriter. Det fanns en.

[00:43:45] Gammal kvinna i en liten röd bil. Hon hade händerna i knät. Och såg så där lugn ut som. Som en del människor kan göra. Som om de. Bara har accepterat att det här. Det här är vad det är. Och Vega tyckte ju väldigt mycket om henne då. Så hon brukade. Klättra in genom. För hennes passagerardör. Var nämligen öppen i först enligt läge. Hon hade väl öppnat den då. För att få in luft. Så hon brukade gå in. Och sätta sig i stensätet.

[00:44:14] Bredvid den gamla kvinnan. Och där satt hon ofta. Och berättade om sin dag. Vad hon hade ätit. Och vad söndag hade ätit. Och vad de hade hittat på. Vilka fönster som hon hade tänt. Och den gamla kvinnan sa förstås ingenting. Men det är rätt gött att prata och bekänna sina känslor för en sten. Det har jag gjort några gånger.

[00:44:42] Viskat och talat mina innersta tankar till en sten. För stenar avbryter aldrig. Och stenar ger aldrig dåliga råd. Och stenar för inte information vidare. De bara är där. Och lyssnar. Eller. Inte lyssnar. Tills man är klar. Sen var det en. Ett barn också. Som var på väg att klättra upp. Tillbaks i bakluckan. Där kunde man inte se.

[00:45:11] Där kunde man inte gå in i bilen. Och bakluckan var så full av bråtes. Och där kunde man inte se. Men det syntes att barnet var busigt. Att det gjorde som det ville. Och det var på väg att klättra bak i bakluckan. I en sån kombibil. Och föräldrarna var vridna på ett sätt. Som gjorde att Vega tänkte att nu. Nu skäller de på barnet. Och det tyckte hon var häftigt. För att. Det var som en rebellakt. Mitt i det allra sista.

[00:45:41] Det tyckte hon var fint. Hon undrade ju förstås. Om alla de i bilarna var döda. Det måste man ju undra förstås. Var de döda? De förstenade? Eller sov de? Eller var de bara i paus? Eller var det någon fjärde som vi inte har ord för? Och det vet inte jag. Och inte Vega heller. För de var ju varma ibland. Tycktes det. Och det var förvirrande.

[00:46:12] Det kan ju ha varit solen som har legat på. Men. Det kan också vara att de faktiskt var varma i sig. De var aldrig iskalla. Döda saker blir kalla. Men de här människorna i bilarna blev inte kalla. Inte på samma sätt som bilarna blev kalla. Så Vega bestämde sig för att hon inte skulle bestämma sig. Hon bara lät dem få vara det de var. Och sen får vi se.

[00:46:45] Ibland regnade också. Och regn i en tom stad somna. Det är. Ta med tusan det finaste som har hänt. Sen jag konfirmerades. Därför. Det finns ingen som tar skydd. Det finns ingen som fäller upp ett paraply. Eller springer in i en port. Regnet bara faller över allting. Över hela den tomma staden. Och det smattrar på alla tomma. Bilar.

[00:47:15] Folk har ju parkerat bilar som de inte har använt. De har ju samåkt i viss mån. Och på alla tak och i alla rännor. Det är ett enormt ljud. Det är nästan. Det är nästan det enda riktigt stora ljudet som finns i en stad som är övergiven. Regn. Och hon tyckte ju mycket om regn. Hon brukade ställa sig vid ett fönster när det regnade. Högt upp och titta ut.

[00:47:44] Och söndag låg vid hennes fötter. De tittade på regnet som följde över deras stad. Och det var liksom då det kändes som mest. Att den här stan var deras. När det regnade. När de två. Enda levande varelserna i hela stan. Var torra och varma. Hon och söndag. Hon och hunden. Och alla de andra åtta miljonerna. De var där ute i regnet i sina stenbilar.

[00:48:13] Och blev blöta. Och hon kände en sorts ömhet inför det. Att hon stod här och var torr. Jag vet inte hur länge hon levde så här. Det är ju så mycket man inte vet. Kanske ett år. Kanske tio år. Tid är konstigt när det inte finns några andra människor. För att andra människor är det som mäter tid.

[00:48:42] För det är andra människor som ställer krav. Som bygger på tid. Men det är också andra människor som blir äldre. Det är andra människor som blir äldre runt omkring. Och folk får barn. Och folk flyttar. Och folk dör. Folk går igenom kriser. Och utan det så står världen liksom. Det är tiden lite still. Ungefär som de där förstenade bilarna.

[00:49:14] Och Vega blev förstås äldre. Och hennes hår blev gråare. Och söndag blev en gammal hundjäkel. Med stela ben. Så de gick inte lika långt på promenaderna. Men allting skedde så långsamt att hon märkte det ju inte själv. Det var bara hon. Och hunden. Och staden. För åtta miljoner.

[00:49:42] Och till slut så slutade hon att vara ledsen över att hon var ensam. Hon längtade i många år. Varje dag i många år så önskar hon att alla skulle vakna. Att stenen skulle släppa. Att staden skulle fyllas igen av alla de här människorna. Hon grät mycket i början. Och hon gick ut till motorvägen och skakade folk och bad dem vakna. Och rörde vid deras stenkinder. Och slog deras stenkinder.

[00:50:12] Och sa åt dem att komma tillbaka. Men de gjorde aldrig det. Och med tiden. Så slutade hon bry sig. Inte för att hon hatade. Människorna. Hon kände fortfarande stor ömhet. Men hon hade liksom hittat någon sorts ro i att det var så här. Och hon tyckte att det räckte med de här tonerna på pianot än i taget.

[00:50:43] Och söndag fanns ju. Det skulle såklart bli ett problem när han försvann. Men även när han har försvunnit. Så skulle det finnas statyerna som hon har gillat. Den gamla kvinnan i röda bilen. Rebellbarnet. Och hon kunde inte heller låta bli att reflektera över det otroliga i. Att hon hade fått någonting som ingen människa någonsin har fått förut.

[00:51:12] En hel stad. All tid i världen. Och total avskyldhet. Det är inte bara en mardröm. Det är en jättegåva också. Hon trivdes faktiskt. Och det kunde hon ibland känna skuldkänslor över. Alltså på senare år. Att hon inte längtade mer. Att hon nästan ibland var glad.

[00:51:41] Alltså är det inte fel att skutta omkring i pyjamas i en stad. Och vara glad när alla andra är sten. Jag tror inte. Jag tror inte. Nej. Man får vara glad. Alltså här. Det här går ju djupt. Får man vara glad att man inte är sjuk. När man träffar någon som är sjuk.

[00:52:12] Det kan ibland kännas som att det är fel att känna glädje över att man är frisk. Men det får man. Det är för att jag tror inte glädje egentligen tar någonting ifrån någon annan. Vegas glädje över att få vara själv i stan. Gjorde inte de som var förstenade så att de blev mer förstenade.

[00:52:40] Den glädjen den bara fanns där. Det var hennes glädje mitt i den här tomma staden. Det var lite som att hon hade tänt en lampa. Det var på riktigt en lampa som hon hade tänt i sig. Och det var ju den enda lampan egentligen som inte var en del av ett spel eller en låtsaslek. Att det bodde andra människor i stan.

[00:53:08] Hon hade en plats som hon tyckte allra mest om. I det allra högstaste huset så fanns det en sån där takterrass. Och dit brukade hon gå när det var ljust på sommarnätterna. Hon och söndag. Fast söndag fick åka hiss hela vägen för benen orkade inte trapporna. Och så satt de där uppe och tittade ut över stan. Och alla lamporna som hon hade tänt.

[00:53:38] Och det här var långt efter att gatubelysningen för länge sedan hade gett vika. Men alla lamporna i lägenheterna som hon hade tänt lyste där nere. Och hon hade ju då under åren lyckats tända flera tusen lampor. Alltså det var inte ens nära att hon hade tänt alla lampor. Men hon hade tänt ett så stort antal lampor att de skimmrade som stjärnor längs i stan.

[00:54:05] Och vid stadens kant så kunde hon se den här grå floden av bilar. Hela ormen av människorna i väntan. Och det var liksom hela världen där uppifrån. Alla lamporna hon hade tänt och så stenormen. Och alla de mörka fönstren också.

[00:54:30] Och så satt hon där med sin gamla hund som sov med huvudet i hennes knä. Och hon sa godnatt till stan. Det var det sista hon gjorde innan hon gick ner och la sig. Och så gick hon fram till kanten på takterrassen och sa godnatt till alla åtta miljoner av människorna och till stan.

[00:55:00] Godnatt sa hon. Sov gott. Vi ses imorgon. Och så gick hon ner. Och så la hon sig. Och så vaknade hon. Öppet fönster. Söndag.

[00:55:29] Sov i hennes fötter. Och fläkten gick fast den inte behövdes. En till maskin som bara gjorde sitt jobb. Och hon låg där och lyssnade på flaggan. Som slog mot flaggstången långt bort. Och det enda ljudet. Förutom flaggan. Var fläkten. Och söndags tunga andhämtning. Tunga gamla hundandhämtning.

[00:55:58] Jag vet inte vad som hände sen somna. Jag vet inte om de någonsin blir oförstenade. Jag vet inte om hon en morgon vaknar. Av att hon hör det här ljudet. Av åtta miljoner bilmotorer. Som startar samtidigt. Hela ormen som vaknar och kör vidare ut på landet. Eller om de vänder om då. Det blir ju kaos förstås. De måste ju till sina ställen och vända.

[00:56:28] Och så börjar staden så småningom fyllas igen. Och om hon då blir glad eller ledsen. Jag vet inte. Antagligen blir hon båda och. Ledsen först kanske. Förtvivlad först kanske. Eller först kanske hon blir rädd. Det här är ett ljud hon inte har hört på många år. Sen kanske hon rusar upp på taket. Och så ser hon hur bilarna är på väg tillbaks. Och djur är på väg tillbaks också.

[00:56:58] Papegojor och nymfparakiter kommer flygande. Som har varit borta från sina ägare. Och fått skaffa sig föda på egen hand. Så länge, så länge. Hundar och katter kommer springande och klättrande. För att återförenas med sina hussar och mattar. Hästarna. Alla de andra mer. Ja det är ju inte obskyra djur. Men djur man inte ser dagligdags i en stad. Alla djuren kommer tillbaks. Och människorna kommer tillbaks.

[00:57:27] Och bara gå in i sina lägenheter igen. Då kanske hon känner. Ilska. Kanske att hon känner att. Vad var allt det här till för? Nu har jag ju äntligen hittat en jämnvikt. En lunk som fungerar. Vad var ni för fem år sedan? Kanske hon säger. Tyst för sig själv. Kanske sitter hon på sitt rum. I sin lägenhet.

[00:57:57] Och stänger fönstret. Om sig för att hålla larmet ute. Kanske känns det en stund som att livet förlorar hela sin mening. För nu har det ju blivit som hon önskade sig under så många år. Men nu inte längre önskar sig. Och så när hon har somnat. Och drömt oroligt på natten. Vaknat flera gånger av larmet utifrån gatan med människor som gör sig hemmaställda igen. Backar. Svänger.

[00:58:27] Vinkar. Fikar. Skrattar. Dansar. Pratar. Svär. Och sen. Så vaknar hon plötsligt till. Flam fyra på morgonen. Av att någon försöker tömma en stor glasåtervinningsbehållare. Och då är hon lycklig. Jag är inte ensam.

[00:58:55] Jag är inte ensam mer. Och med den känslan somnar hon igen. Och nu glider drömmen över i dig. Där du är. Precis just nu somna. Ditt fönster kanske också är öppet. Ditt inre eller yttre fönster.

[00:59:24] Och du är inte heller ensam. Du är en av miljarder. Och det är så lite som vi vet. Nästan ingenting. Och ändå ligger vi här. Både du och jag. Jag tänker att imorgon. Imorgon kanske vi får veta. Imorgon kanske det börjar som det.

[00:59:54] Imorgon kanske alla kommer hem igen. Och vi slipper känna oss ensamma i den här förstenade staden. Du och jag somna. Du och jag.