Som en häst travar

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din lågfrekventa lampa, din frekventa fadersgestalt i natten. Det är jag som är Henrik, och det är du som är somna, och det är som det är.

[00:00:32] Det som händer, händer, och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. Hej somna.

[00:01:02] Hej. Idag har jag kört omkring hela dagen, i min bil. Jag har stegrat. Jag har kört så kallade wheelies, alltså där man bara kör på två hjul. Det gör man ju när man stegrar också, men man kan ju i princip stegra med ett hjul också.

[00:01:25] Och jag ljuger ju som en häst travar när jag säger detta. Men jag har kört runt i Stockholm, och då har jag slagits av hur otroligt knepigt det är att köra i den här stan.

[00:01:49] För mig som nu tagit körkort så är det knepigt att köra överallt, men ibland kan jag känna, är jag ens på en väg nu? Vid något tillfälle så var det en sån spårvagnsräls. Och det här vet jag är mycket mer så i Göteborg, men vi har ju spårvagn även här då. Och då var jag på någonting som jag plötsligt kände, det var bilar framför mig så jag anade väl att jag kunde köra där.

[00:02:14] Men jag vet ju inte, för det kändes mer som en banvall än en väg. Och så är det vägarbeten överallt. Plötsligt så är det bilkö mitt i någonstans där det inte fanns en bil. Och sen svänger vägen i 360 grader så man får göra en loop med bilen. Och klämmas igenom ett jättetrångt parkeringsgarage för att komma ut på andra sidan.

[00:02:46] Det känns som ett konstant alarmistiskt, ett konstant larmande undantagstillstånd. Att köra bil i Stockholm. Som en häst travar, ljuger som en häst travar. Jag undrar varför man satt ihop de två sakerna? Alltså nu ljuger jag som en häst travar.

[00:03:15] Det är ju ett väldigt konstigt uttryck för att... Vad är det med just hästens travande som enfaserar ens lögn? Alltså nu ljuger jag som en vind blåser, skulle man ju precis lika gärna kunna säga. Eller nu ljuger jag som en soffa är ett ting. Eller nu ljuger jag som Haggagert frekventerade tv-rutan förr i tiden.

[00:03:44] Eller nu ljuger jag som en traktor rullar. Är det så att hästar är extra bra på att trava? Om man jämför med till exempel hur en vind blåser. Är det inte så att vindar egentligen har optimerat sitt blåsande? Förlåt, jag måste justera mig lite.

[00:04:18] Så, nu har jag justerat mig. Hur gör du när du justerar dig somna? Jag har ett sätt att justera mig som människor i min omgivning brukar lägga märke till. När jag blir lite nervös så gör jag en liten miniatyr Elvis vågrörelse i mitt högerben. Att jag skakar lite på det som han gjorde, Elvis.

[00:04:46] Han blev så känd när han fladdade med benen. Så gör jag fast lite grann bara. Nästan omärkligt. Och de som känner mig, de kan ju titta efter den där benrörelsen och tänka Aha, nu är Henrik lite nervös. Men tillbaka till hästen. Det här ljudet gör vad intressant. Att ljuga som en häst travar. För jag antar att man säger att man ljuger mycket.

[00:05:17] Alltså, finns det någonting man kan säga om hästars sätt att trava som gör att det blir lite mycket trav? Liksom. För pengarna. Alltså, när en borgar. En häst travar. Eller en kawasaki. Eller en borgmästare. Travar. Då är det liksom precis rätt mängd trav. Men när en häst travar, då är det jävlar i mig trav som gäller.

[00:05:48] Eller är det så att när en häst travar så kan det inte råda några tvivel om vad det är som faktiskt händer. Det här är en häst som travar. Skulle man kunna säga att en häst kan trava lite slarvigt. En häst är dålig på att trava. Det är klart att det måste finnas olika begåvningsnivåer inom trav.

[00:06:17] Om man ställer upp två hästar bredvid varann och sen så på en given signal så börjar de trava. Det är klart att en av dem skulle objektivt kunna vara bättre på trav. Jag antar att det går att bestämma vad som är bra trav och dåligt trav. Hela det här avsnittet så ska jag prata om trav och hästar.

[00:06:44] Det är för att jag inte vet någonting om det. Men jag gjorde ett jätteroligt avsnitt en gång. Och innan du nu rusar iväg och flåshörtigt skriker utanför mitt hus. Vad var det för avsnitt? Oh, sälle, underbara, mjälle Henrik. Så vill jag bara säga att jag minns inte vad det hette och det var väl tre år sedan eller något. Men, och jag kommer faktiskt inte ihåg.

[00:07:13] Jo men det var något om en travsportskandal. Just det. Det tyckte jag var ett jätteroligt avsnitt. Jag hade väldigt roligt själv när jag spelade in det. Det var alltså en... Ja, jag kommer... Nu minns jag faktiskt ingenting. Däremot minns jag ju då att det var... Minotaurer. Nej, Kentaurer, förlåt.

[00:07:43] Hälften häst, hälften människa. Och det var liksom häst. Alltså, alla tycker ju att en Kentaur ser ju majestätisk och respektingivande ut. Med underkroppen från en häst och överkroppen från en människa då. Finns något majestätiskt över det där. Men om man skulle ta tvärtom. Och det här har jag fått veta sen genom gammal Larsson-teckning. Men det är ju väldigt roligt. Om man tog fel sida.

[00:08:12] Om man tog huvudet av hästen och benen av människan. Det blir ju jätte... Det blir ju... Och så ser man för sig en... En kapplöpning. Med sådana. Med sådana här håriga farbrors ben. Och ett hästhuvud liksom i direkt anslutning. Och då tänker jag genast på Nina när hon sa...

[00:08:41] Hon hävdar ju att hon skämtade. Men jag är inte säker. Och hon sa... Men visst har väl giraffer två ben? Jag tyckte det var så otroligt roligt. Nej, jag tror inte hon skämtade. Jag tror att det var ett så kallat hjärnsläpp. Som man kan få ibland. Jag kan få sådana ibland. Okej, nu ska jag berätta om mina hjärnsläpp.

[00:09:13] Dels har jag hjärnsläpp där jag hela tiden glömmer hur gammal jag är. Inte nu längre. Men för några år sedan när jag var mitten av 40-årsåldern. Då kunde jag... Alltså när jag var runt 45. Då minnes jag inte längre hur gammal jag var. Alltså det var verkligen på riktigt så att jag var tvungen att kolla upp. Om jag var 44 eller 45 eller 43.

[00:09:39] Alltså det var så abstrakt plötsligt det där med de här siffrorna. Som nästan godtyckligt läggs in vid min personlighet. Som om det var egenskaper. Nu är jag rätt säker på att jag är 49 år. Och det är ju för att jag fyller 50 i det här året.

[00:10:04] Gud jag kommer ihåg kompisar som för några år sedan när de plötsligt fyllde 50. Och hur jag tänkte att herregud vad tiden går fort. Vad gamla de har blivit. Och nu är jag där. Jaja. Det här ska inte bli ännu ett avsnitt där jag nojar över min egen ålder. Nej jag ska ju prata om hästar.

[00:10:33] Jag har varit ganska rädd för hästar genom mitt liv. Ändå har jag faktiskt ridit en del. En av mina bröder red också när vi var små. Han red ju för att han ville typ bli en cowboy. Men det var väl inte så cowboyigt på den där ridskolan där i Dalarna. Det är inte så cowboyigt med en liten hjälm.

[00:11:04] Där hästen heter Skrutt. Och sådär. Det är ju inte så. Det är väldigt få cowboys vars hästar heter Skrutt. Cowboyarnas hästar hade följande namn. Rosemary Bitchin Butter. Trafalgar Horse Pounder. The Birth of a Nation.

[00:11:35] Clog but freaking tangerine. Och slutligen det mest populära som jag egentligen inte behöver säga. Du tänker ju på det. Du har det på tungan. Rotten corpse but still running. Förlåt. Men det är inte jag som. Förlåt. Det är inte jag som bestämmer. Jag bara säger ju vad jag har fått lära mig i skolan.

[00:12:05] Precis som du somnar. Hästar är ju djur. Och de har fyra ben. Under sig. Oftast. En del hästar har genom någon typ av grym naturens nyck. Fått sina ben fastsatta på ryggen.

[00:12:29] Vilket gör att de får åla sig fram på magen. Med de fyra benen spikrakt, febrilt och hjälplöst flaxande i luften. De här hästarna är det synd om. Det är ingenting att skratta åt. En del av dem har haft den goda smaken och betänksamheten. Att börja röra sig upp och ner.

[00:12:59] Eftersom fötterna ändå är där. Så de går med ryggen neråt. Och magen i vädret. Och stirrar upp i molnen. Eller hänger ner med huvudet. I marken. De här hästarna är ju svåra att sadla. Svåra att rida på. Därför att en hästs mage är ju inte alls lika tålig som en hästs rygg. Ibland när jag ser någon som sätter sig på en häst.

[00:13:29] Så kan jag känna att jag lever mig in i hästens situation. För när Harriet var liten och så. Då ville hon ju ofta rida på min rygg. Och också andra barn. Mina små syskon. Och kompisars barn och så. Det är någonting med en vuxen som kryper på alla fyra.

[00:13:56] Och sen att sätta sig på den vuxens rygg. Och låsa sig att han är en häst. Det har ju hämt i mitt liv. Och det känns ju alltid lite grann. Även om barnet är litet och lätt. Så känns det ju alltid lite grann som att. Om barnet var lite tyngre nu. Då skulle det göra väldigt ont i ryggen. Och jag kanske inte skulle orka hålla upp barnet. Så kan jag ibland tänka när det kommer en stor vuxen människa. En John Wayne typ. Med benmuskler som väger 80 kilo styck. Alltså nu vet inte jag.

[00:14:27] Helt sant att John Waynes benmuskler vägde 80 kilo styck. Det är alltså 160 kilo benmuskler. Det var väl säkert inräknat hans gluteus maximus. Alltså stora rumpmuskeln. Båda två också. I de här kilorna. Men jag kan tänka att det ändå måste kännas lite på hästen sådär. Uff. Liksom. Att här kommer den där.

[00:14:55] John Wayne igen. Inte att förväxla med John Wayne. Som bara gnällde och gnällde sig genom hela sin karriär. Och inte blev något verkligt av något. Sen tänker jag ibland på. Det där när man ska dra en sadelrem runt magen på en häst. Det är lite som att dra åt en gördel runt en människomage.

[00:15:26] Fast väldigt hårt då. För sadeln får ju inte ramla av. Man måste alltså dra åt den jättehårt. Gör inte det hemskt liksom ont. Eller alternativt stramar. Det är ju heller inte så att de här sadlarna är. Nu vet jag ingenting om sadlar. Jag följer en kille på Youtube som sitter i någon amerikansk delstat. Och röker cigarr med helskägg och cowboyhatt. Och i sin gungstol.

[00:15:55] Och han kallar sin fru för mama. Och han har flera miljoner följare. Nästan alla är unga män som tyr sig till honom på olika sätt. Han är en riktig karakar. Men han är också djup och inkännande och mjuk. Och stenhård också. Han är en... Jag förstår varför många unga män tänker att han blir en förebild. Han är...

[00:16:24] Han är en riktig cowboy också. Jag brukar titta på honom just för att han... Och jag har lite den... Jag har lite av den känslan av att jag vill göra sånt innehåll själv på Youtube. Där han bara ställer upp kameran. Och sen pratar han i 45 minuter rakt in i kameran. Inga klipp. Ingen musik. Det är bara han.

[00:16:51] Och ju mer jag håller på med såna här typer av medier så känner jag att det är det som är grejen. Är vi inte väldigt trötta på de här sönderklippta, sönderproducerade attentionklippta grejerna som en gång i sekunden lägger på en ljudeffekt så att man inte ska sluta titta? Det är inte själva grejerna. Det som jag känner att jag vill bidra med i alla fall är ju mig själv.

[00:17:21] Jag vill inte lura någon att titta på mig. Eller lyssna på mig. Ja, han är i alla fall väldigt cool. Men han pratar ju mycket om sadlar och hästar och sånt. För han har någon skola också som är hästar och sadlar och sånt. Och jag, där sonar jag ut. Jag kan helt enkelt ingenting om sadlar.

[00:17:46] Min relation till hästar som ung var ju att de förekom ju väldigt ofta i fantasylitteraturen. Och där heter de ju Grimm och Fjalar och Melinlas och Jolly Jumper och Billy Boy. Med Lindlas, jag undrar vem det var.

[00:18:13] Den allra första boken jag läste om en häst var skriven av den danska författarinnan Cecil Bödker. Som handlar om Silas. Den första boken heter Silas och den svarta hästen. Och det var en bok som, jag var väl sju, åtta när jag läste de böckerna. Eller i alla fall den första. Och jag tror att det var en av de första böckerna jag läste själv. Och jag blev helt tagen av dem.

[00:18:45] Undrar varför? Han var ju en hjälte, Silas. Han var cool, tyckte jag nog. Han var väl föräldralös va? Tror jag. Han hade en antagonist som genomgående i bokserien dök upp som kallades för Geten. Det var en illaluktande, elak person. Borde prova att läsa dem igen.

[00:19:15] De har jag ju faktiskt inte läst på riktigt på typ 42 år. Det är aldrig för sent att göra avbön. I alla fall. Det här är andra vanliga hästnamn. Raghu. Doktor häst. Sängkammar hästen. Bakfull häst. Det finns faktiskt en sån häst.

[00:19:44] Är det inte roligt när man tittar på trav, förresten? Så är det alltid... Heter hästarna alltid så konstiga grejer? Smiling enchanter. Eller... Little banana pie. Fruit of the loom. När jag var liten hade min pappa ett uttryck som var... Sällan pinkar en trähäst.

[00:20:17] Det var lite i stil med... Ljuger som en häst travar. Blir det glass efter maten idag? Sällan pinkar en trähäst. Och jag har till och med minnen av att han har sagt... Sällan pinkar trähästen tre strålar. Vilket på något sätt... Indikerar att trähästen ändå...

[00:20:45] Pinkar en eller två eller kanske fem strålar. Beroende på... Fysisk disposition. Men... Men det är ju sant. Det är ju väldigt sällan... Som trähästar pinkar. Överhuvudtaget. Jag undrar vad han lärde sig det där. Det är säkert något gammalt vässkötskt...

[00:21:15] Folkligt uttryck. Är påven katolik en annan sån där? Blir det... Efter ett idag? Är påven katolik? Det där är ju sånt där som... En häst till exempel inte skulle förstå. Om en häst av någon anledning kunde människospråk... Och då... Den variant av människospråk som i det här fallet är svenska då... Eller kallas för svenska.

[00:21:45] Det är ju inte svenska. Alltså det jag säger nu... Det är ju... Ingenting... Bara i sig själv. Vi kallar den här serien av olika ljud... Och läten i kombination. För svenska. Därför att det är det som du och jag har bestämt tillsammans... Att vi kallar det här språket. Men egentligen är det ju bara en serie olika läten. Svenskan finns ju inte liksom...

[00:22:16] I naturen. Det går inte att objektivt säga... Att bara för att du och jag förstår varandra... Så är det ett språk som existerar på riktigt. Språket finns ju inte utan oss. Om en vare sig från en annan planet... Kom ner till jorden... Och hörde våra ljud... Hörde oss sitta här och prata med varandra... Om jättesofistikerade saker som... Nietzsche eller... Industrialismen eller...

[00:22:46] Folkvandringstiden... Då... Då skulle ju den rymdvarelsen bara höra en serie ljud... Mer eller mindre gutturala. Det kan man ju bara säga när man hör ett annat språk... Som skiljer sig mycket från ens eget språk... Att det är väldigt svårt att urskilja... Var ett ord börjar... Och... Ett annat tar vid. Ett ord slutar och ett annat tar vid.

[00:23:16] Om du inte kan svenska... Så kan ju det jag säger nu till exempel bara... Uppfattas som en gröt av olika ljud. Det är ju det häftiga med språk. Men om en häst kunde lära sig att förstå det gemensamma hittipået... Som i det här fallet är svenska då... Så skulle hästen ändå inte förstå... Om jag sa... Är påven katolik? Om hästen då hade...

[00:23:46] Så här... Får jag hö? Sen? Kanske hästen skulle fråga då. Och då skulle jag säga... Är påven katolik? Det skulle ju inte hästen förstå. Alltså även om hästen till äventyrsvisste vem påven var... Och trosinriktningen katolicismen... Så skulle den ju ändå inte veta... Vad det hade med sakerna att göra. Den skulle väl uppfatta det lite grann... Som om jag frågade dig... Om du frågar mig vad klockan är...

[00:24:15] Och jag säger... Vad är klockan i Spanien? Alltså... Det är ett jättekonstigt svar på en fråga som känns ganska enkel att svara på. Ja eller nej. I det här fallet då. 15.30 eller något. Det är en intressant tanke... Det där med... Vad mycket som vi människor... Med våra gemensamma referensramar...

[00:24:44] Och våra fantastiska hjärnor... Ändå kan uppfatta implicit utan att det behöver uttalas. Som till exempel... Är påven katolik? Eller... Snygg frisyr du har idag... Fast man menar tvärtom. Det är så mycket som vi säger... Som betyder andra saker. Sällan pinkar en trähäst... Till exempel... Det är ju ett mycket... Väldigt...

[00:25:14] Underligt påstående... Att använda som svar... När någon frågar om man får hö senare. Kan jag få hö senare? Sällan pinkar en trähäst... Det vet jag väl säger hästan då i sitt underbevetna. Ja det är såna här saker som jag funderar över när jag... Befinner mig så här i fritt fall som jag gör just nu.

[00:25:48] I natt så... Vaknade jag av... Att diskmaskinen ute i köket öppnade sig. Den gör det när den är klar med disken. Och då blir jag så rädd... Som jag inte har varit på flera år tror jag. Jag... Hela min kropp satt igång... Och det gick ju bara på några sekunder. För sen förstod jag ju att det var diskmaskinen och då blir jag lugn igen. Men...

[00:26:17] Det var ganska spännande att betrakta den där reaktionen. Den där reaktionen av... Flykt. Attack och flykt. Hela kroppen är aktiverad. Men hjärnan är fortfarande lite sömndrucken. Men ändå om det vore fara och färde på riktigt så skulle jag ju ha varit fullt kapabel att strida eller fly för mitt liv.

[00:26:46] Så bra är liksom hjärnan. Jag tycker det är otroligt spännande så jag roade mig med lite att betrakta den där känslan i mig. Innan jag somnade om. Kan du prova att göra det någon gång som nästa gång du känner att hela din kropp försätts i alarmberedskap? Det är ju väldigt sällan som den försätts i alarmberedskap i vår dag och ålder. Och det är på riktigt fara och färde.

[00:27:16] Ofta kan man ju få den där alarmberedskapen av att till exempel glömma sin telefon eller... Eller att man är spänd överhuvudtaget och så får man ett telefonsamtal. Eller se att det ligger ett kuvert på hallgolvet som det står Skatteverket på. Och sådär. Kan du inte prova då att bara under några sekunder åtminstone försöka att betrakta den där känslan utifrån? En liten stund.

[00:27:45] Att inte omedelbart låta den haka tag i dig och dra dig med. Utan att först titta på den och sen kan du välja om du vill åka med den eller inte. Det låter ju väldigt enkelt. Det är det ju inte såklart. Jag kände mig lite road då. Det var som att jag gick på studiebesök i min egen amygdala. Som att jag fick en arbetsplats runt vandring där inne.

[00:28:14] Det här är en urgammal rest i ditt medvetande. Som hade som uppgift att rädda ditt liv. I en tid när det handlade om sekunder och en fråga om att vara väldigt vaksam. Det känns nästan lite exotiskt.

[00:28:41] Att ligga där i sin trygga, ombonade säng. Och hela mitt system upplever sig vara i livsfara. Allt som räknas i min kropp säger en sak. Du är ju livsfara Henrik. Du måste fly nu. Eller bara göra dig beredd på att slåss. Ja, det där tyckte jag var intressant. En annan sak som jag tycker är jätteintressant.

[00:29:09] Jag läste en artikel om öronmuskler. Och förlåt mig somna om jag har pratat om det här förut. Men det fascinerar mig väldigt mycket. Vissa människor kan ju vifta på öronen. Och nu menar jag inte de här som fuskviftar. Som håller på och spänner käkmusklerna. Utan det finns ju muskler i våra öron. En del, väldigt få människor kan ju röra dem. Aktivera dem.

[00:29:40] Medan för de allra flesta så är de här musklerna helt ofrivilliga. Forskare har ju länge undrat och försökt ta reda på varför vi har muskler i öronen. Och antagligen är det ju så att de är någon typ av biologiskt... Ett neurobiologiskt... Nej, inte neurobiologiskt. En neuro... Nja...

[00:30:07] Alltså det är någon typ av biologiskt fossil i oss. Det är en rest från ett djur. En förfader till hominiderna. Alltså... En apa förmodligen. En apliknande varelse för... 25 miljoner år sedan. Jag kanske har pratat om det här förut inser jag nu. Men en apliknande varelse för 25 miljoner år sedan som kunde röra sina öron... För att fånga en ljud från olika håll.

[00:30:37] Förmodligen var det här en apa som gick på fyra ben. Som var närmare marken och därför behövde kunna rikta ljuden. Förmodligen bodde det här i en ljud i träd. Eller i en skog i alla fall. Där faror kunde komma uppifrån och nerifrån och bakifrån och framifrån. Då var det bra att kunna vrida öronen.

[00:31:05] Men när vi började ställa oss på två ben... Alltså våra förfäder. Inte vi homo sapiens. Men våra förfäder. När vi kom högre upp i terrängen och kom ner från träden. Och började förlita oss på andra sinnen. Syn och lukt. Och vår förmåga att orientera oss med huvudet högst upp som en utkikspunkt. Till skillnad från när man går på alla fyra och har hela sin kropp bakom.

[00:31:33] Som ett hinder för vad man ser och inte ser. Då blev det onödigt att kunna röra på öronen. Så under årmiljonerna så har vi liksom... Har den egenskapen skalats bort hos oss. Men trots det så finns de kvar. Våra öronmuskler. Och de gör ju mycket liten skillnad för oss idag i vårt liv.

[00:32:03] Vi kan inte längre röra våra öron. De sitter fast. Utom de som kan lite vifta lite på dem lite amorft. Men de aktiveras fortfarande. Har du någon gång lyssnat på någon i en folksamling? Visst är det nästan som att man kisar. Fast med öronen. Ibland kisar man med ögonen också. Som för att förstärka den här kisnings... Lite som att man klämmer åt kring en liten ärta.

[00:32:33] Någonstans långt in i sitt hörselcentra. Den här ärtan är då det man försöker höra. Någon står och säger någonting till en... En folksamling där alla pratar ganska högt. Det är en riktig muskel i örat som aktiveras. När man försöker lyssna och fokusera på någonting som låter svagt. Till exempel mot ett sål eller ett brus. Eller någonting som brakar eller låter.

[00:33:02] Det är muskler. Uråldriga rester av ett annat djur i oss. Och en annan muskel aktiveras när vi hör någonting bakom oss. Och det här sker utan att vi behöver... Vi kan inte styra över det. De här små musklerna aktiveras. Bara per automatik. Och det här fascinerar mig jättemycket.

[00:33:32] Och jag vet att jag skulle prata om hästar. Men jag kommer väl snart tillbaks till det. I galopp. Fin segue. Hästar kan ju röra på öronen. Jag tycker bara det är så otroligt intressant. Ibland när jag ska sova. Och så lägger jag mitt vänstra öra på kudden. Och ligger på sidan.

[00:34:00] Och typ lyssnar på... Ett svagt brus från ventilationssystemet. Eller djuret av regn. Eller någonting annat som... Hörs i rummet. Då kan det börja skaka och darra inuti mitt öra. Har det hänt dig någon gång somna? Alltså jag har ju tinnitus. Jag fick det 1997 när jag var på en konsert. Med ett band i min klass som hette Sissy Prozac.

[00:34:29] Det var... Ett gäng i min klass som bildade det bandet. Och de var badass och spelade på Kårhuset i Göteborg. Och jag ville visa dem att jag var som dem. För jag känner mig utanför och känner mig som en tönt. Invanatrogen. Och jag stod bredvid högtalaren. Och sen fick jag tinnitus. Och det har jag haft sen 1997. Och innan du nu rusar iväg och skriker att...

[00:34:58] Det här skulle ju handla om hästar. Och nu tar han upp något sådant djupt sorgligt som att han har tinnitus. Så vill jag bara säga att... Ja, det är förvånansvärt vad mycket man kan lära sig att leva med som om inget hade hänt. För jag tänker aldrig på min tinnitus. Eller... Ibland kan jag tänka på det när jag är väldigt trött och sådär. Och då kan jag ibland känna att jag... Jag känner en liten sorg över att det blev som det blev. Men jag har...

[00:35:28] Jag har inte några besvär av den. Och då har jag ändå ganska mycket tinnitus. Alltså det är ganska... Inte... Jag tänker aldrig på den, om vi säger så. Det är lustigt vad man kan lära sig att leva med. För när jag fick den så tänkte jag... Det här kommer jag aldrig kunna leva med. Och ändå så kan man det. Det är fantastiskt vad anpassningsbar den mänskliga hjärnan är.

[00:35:58] Den är en del av mig nu, det här ljudet. En del av min verklighetsuppfattning. Det är ingenting otäckte. Ingenting farligt. Det är som det är. Det var svårt ett tag, men sen slutade det vara det. Precis som allting annat i livet. Det bästa i alla fall. Och det här vibrationen i örat tänker jag ibland kan ha någonting att göra med det.

[00:36:22] Det är alltså någon muskel inuti mitt öra som tänker att det här ljudet blir för mycket för bara det här örat. Därför så fort jag tar bort mitt vänsterröra från kudden så försvinner det där darrandet. Det är som att den försöker skydda mig. Just det, vi har också en muskel som jobbar med att skydda oss mot starka ljud. Men det är ljud som typ vrål och skrik och höga röster och sånt.

[00:36:51] Den skyddar ingenting mot artificiella starka ljud som explosioner och jättplan och sånt. Hög musik och sånt. Men det är lite som att mitt högeröra, för det var också det som stod mot högtalaren där. På kårhuset i Göteborg på 90-talet. Det är också det örat som det darrar i.

[00:37:14] Så ibland tänker jag att det är någon typ av reflex för att försöka skydda mitt öra. Som min kropp på något vis har ristat in i sitt system. Och det här är inget jag kan styra över. Jag har provat allting genom åren. Olika typer av stimulanser och massager och meditationer. Jag har ett hopp om att någon dag bli av med tinnitusen.

[00:37:44] Mest för att bli av med den. Inte så mycket för att den plågar mig så mycket. Men mest för att jag skulle vilja tvätta bort det där dumma som jag gjorde för 27 år sedan. Det skulle vara fint att kunna säga Ja, då var vi klara med det här då. Äntligen. För det är ju som att jag bär på resten av att jag hade lite otur när jag tänkte där. Och det var synd.

[00:38:10] Det är synd att jag lät de här människorna i min klass som jag ville göra intryck på och bli accepterad av. Att jag lät den delen av mig styra. Och det kostade ju mig också då saker. Jag önskar att jag hade varit starkare. Jag önskar att jag hade varit tapprare och stått ut med mig själv i den roll jag hade. I stället för att försöka ändra på mig. För det blir ju aldrig bra.

[00:38:41] Ja, det här skulle ju handla om hästar. Nu ska jag räkna upp fem hästaraser som jag tycker om. Russ, lugn, prövningshäst, lagårdshäst och arbetsnarkoman. Arbetsnarkomanhästen. De ser man aldrig för de är ute och jobbar hela tiden. Det finns ju sådana här jättestora hästar som jag har sett. Jag har aldrig sett dem i verkligen livet men.

[00:39:13] Sådana här riktiga bjässehästar. Det är säkert inte den formella titeln på dem. Det är ju väldigt respektingivande djur. När jag gick högstadiet så var det en tjej som blev sparkad av sin häst som hade värsta blåmärket. Alltså på riktigt typ vid ögat. Det har blivit sparkad. Det känns ju inte kul.

[00:39:45] Att bli sparkad av en häst. Det var en gång en häst som hette Love Månsson. Love Månsson var en hingst som var född när det var pingst. Och att skaffa hingst vid pingst är ju som du vet, somna. Ett gammalt beprövat sätt att skaffa sig fiender i bygden.

[00:40:16] Loves grannar sa, har du hört att bonden Bengtsson har skaffat hingst vid pingst? Nej, nu går skam på torra land. Det där förstår jag inte heller det uttrycket. Vadå skam på torra land? Är det näcken man menar då? När man säger skam.

[00:40:44] För att det är väl djävulen som är när man pratar om skam och hin och så. Att nu går skam på torra land. Vad gör han i vattnet till att börja med? Det här sitter väl ihop med någon gammal folktrogrej om att det onda hör hemma i vattendrag. Sånt här fascinerar mig jättemycket. Gammal folktro.

[00:41:10] Hästar har ju också en väldigt stor plats i folktron. Bäckahästen. Som väl egentligen är näcken va? Och som också drar ner folk i vattnet. Gud vad allt sitter ihop. Jag tänker i en tid när vatten på riktigt utgjorde ett hot. När människor kanske inte kunde simma i lika stor utsträckning.

[00:41:37] Det läste jag någonstans att simkunnigheten är någonting som vi tar för givet nu. Vad mycket det är som vi tar för givet nu. Somna. För typ 60 år sedan så hade ingen människa i världen tagit en lång, varm dusch till exempel. Alltså, försök att se det framför dig. Det som du nu ser som närmast som en mänsklig rättighet.

[00:42:06] Det var någonting som ingen, inte ens de allra mest välbeställda i världen kunde göra för mindre än ett århundrade sedan. Duschar. Alltså, en dusch med fri tillgång är fri. Men tillgång till obegränsat med varmvatten.

[00:42:34] Eller, som jag gjorde, sätta mig i min bil och åka runt i stan. Alltså, ibland tänker jag att en människa på 1700-talet hade ju sett på mitt liv som om jag vore en gud. Som bara magiskt får allt jag pekar på.

[00:43:01] Ett liv fullt av kaloriöverskott och exotiska kryddor och maträtter och produkter som från när och fjärran. Nej, men så här, en viking liksom. 20 år gammal. Då var man en gammal farbror. Och hade man inte det välbeställt.

[00:43:30] Det kom från en fin släkt, en fin familj. Då hade man ingenting. Och även de som var välbeställda och hade en fin stamtavla. Det var ju också, vid 25 så var man gammal. Och till lunch så åt man en sill. Vad har du ätit till lunch idag? Eller ordet lunch. Alltså, vad man äter när man är hungrig liksom. Jag åt en sill.

[00:43:58] Och det är inget så här, jag har bara ätit en sill idag utan. Jag åt idag. Och det här går ju igen i hästarna naturligtvis. För Love då. Hästen Love som var en hingst född vid pingst. Han hade så kallad rätt hård ryggverk. Han hade väldigt ont i ryggen.

[00:44:22] På grund av att det kom en kille vars lårmuskler vägde 900 ton var. Det här var ju väldigt svårt för den här personen att röra sig. Eftersom han hade ju en vanlig mänsklig muskulatur. Så han kunde inte flytta sina egna ben. Utan han fick alltså ha någon typ av Ultrastark hydraulik. En stor farkost på hjul bakom som åkte och puttade hans ben med sådana långa pelare.

[00:44:51] Alltså betonghydrauliksputtare. Som drog på hans ben bakom. Precis på lårmuskeln. Där lårmuskeln går upp i rumpan. Där slog de här pinnarna honom där. Så han skulle ta ett steg framåt. Och när han gick så lät det som. Oskan som mullrade. Och den här gubben. Som hette. Gert von Abelsprak. Han satte sig på hästen.

[00:45:24] Sen dess hade han haft ont i sin rygg. Och det här är bara en sederlärande historia om. Varför hästar. Också kan ha ryggverk. Fast. De är så stora och starka. Här kommer en annan historia om en häst. För nio år sedan. Så bodde det. En hästägare. I en hage. Och hästarna hade stängt in honom där. För att de hade fått nog.

[00:45:54] Han hette Gert von Aftonskärt. Och var. Befjädrad. Oftast. Han hade. Ordnat det så. För sig själv. Han hade fått ett arv. Och för de pengarna hade han köpt vingar. Han hade köpt vingar för pengarna. Och han flög fram över ängarna. Är det Mikael Rickfors va?

[00:46:25] Vad handlar den texten om? Den går så här. Jag ska köpa vingar för pengarna. Och flyga fram över ängarna. Jag ska köpa vingar för pengarna. Och flyga ut över ängarna. Och när jag har flygit tusen mil. Så ska jag flyga tusen till. Det tycker jag är ett dåligt rim. Ja det blir viss skillnad när man sjunger det. Men ändå. När jag har flygit tusen mil.

[00:46:54] Så ska jag flyga tusen till. Eller. När jag har flygit tusen mil. Så ska jag flyga tusen till. För att göra det man måste. Är att göra det man vill. Vad betyder det? Jag förstår inte. För det behöver. Det stämmer väl inte alltid. Det är väl ingen universell lag. Att vilja göra det man måste. Det är väl bara att titta på vilket tonåring som helst.

[00:47:24] Nu måste du börja göra dig klar. Du ska gå om fem minuter. Ja det är inga problem. Jag hinner. Och sen kommer barnet två timmar för sent till skolan. På grund av någonting med håret. Eller. Eller städa ditt rum nu. Jorfansk. Okej. Fast jag vill inte. Du måste.

[00:47:54] Eller som jag då. Jag har till exempel. Disk kvar ute i köket. Det måste jag ställa in i diskmaskinen. Det kanske inte är någonting jag vill. Men jag måste. Att göra det jag måste. Är inte alltid att göra det jag vill. Fast det är klart att man skulle kunna hävda det i lite större filosofisk mening. Man skulle kunna säga.

[00:48:27] Optimalt. Jag vill ju att mitt liv ska vara optimalt. Och det betyder ju att jag vill. Det jag måste göra för att mitt liv ska bli det. Så på det sättet skulle man ju kunna säga att jag. Även om jag kanske inte. I klassisk mening vill. Plocka in disken i diskmaskinen. Så vill jag ju ändå det. För att det blir ju inte bra om jag låter bli. Men det betyder ju inte att jag vill plocka in disken. Det betyder ju bara att. Om jag kunde.

[00:48:56] Så skulle jag delegera diskinplockningen. Till en robot till exempel. Som kunde göra det. Där har ju hästar inte samma problem. De kan inte plocka in och ut saker. De kan inte städa. De kan inte häda heller. Hästar kan inte häda.

[00:49:25] Av Olle Brandenburg. Hästar kan inte missbruka Guds namn. Nej men det är ju sant. Alltså hästar kan inte jonglera. Hästar kan inte häda. Hästar kan inte deklarera. Hästar kan inte vara passivt aggressiva.

[00:49:54] På sin kusins bröllop. Hästar är. Vad tänker en häst när den ser en annan häst? Om två hästar utöver blir ridna i skogen. Vad tänker de då när de passerar förbi varandra? Tittar de på varandra ungefär som busschaufförer gör. När de möts med två bussar som passerar varandra. Då brukar jag alltid tycka det så.

[00:50:24] Det har jag gjort hela mitt liv. Då tittar jag alltid efter om busschaufförerna hälsar på varandra. Ofta gör de ju det. Men här i Stockholm så kan det ibland hända att de inte gör det. Jag antar att det blir ett jäkla massa vinkande. Eftersom man möter bussar så ofta här. Man kan inte hålla på och vinka hela tiden. Man måste ju koncentrera sig på att köra också. Men där jag kommer ifrån. Då var det en gång som en busschaufför.

[00:50:52] Jag åkte med och passerade en buss mötande riktning. Då var det nästan så att de ställde sig upp och gjorde twerkdans mot rutorna mot varandra. Bussarna passerade förbi. Det var skärtmärken på rutorna. Det var så exotiskt att udda och möta en annan buss. Så att där kan man se. Det är skillnad. Man undrar om hästar gör någon sån grej också.

[00:51:22] om de gör som en liten subliminal nick åt varandra. När jag rider förbi dig och du rider förbi mig. I vardera riktningen. På våra cowboyhästar. Hur de nickar lite kort. Eller bara blinkar lite. Som Harriet säger att flingan gör. Vår katt. Att han gör ögonpussar. När man tittar på honom så kan han ibland blinka.

[00:51:52] sluta ögonen lite långsamt. Då säger hon att det är hans sätt att visa kärlek. Det har hon sett på TikTok. Jag är tveksam. är tveksam till om flingan kan känna kärlek på det sättet som jag tänker när jag tänker kärlek. Alltså någonting som är större än jag själv. en känsla av någon typ av vingar på insidan av kroppen.

[00:52:25] Jag vet inte om han kan erfara de känslorna på riktigt. Jag tror inte att han kan det. Hästar kan inte boxas. Hästar är skrämmande varelser. Och jag var kär i Therese när jag var liten. Det här har jag berättat förut. Men då. Och det var inte bara jag heller. Vi var många som var kära i Therese.

[00:52:56] Men för att vi skulle få vara nära henne. Så erbjöd vi oss alla möjliga olika grejer. Och då sa hon. Ni kan få vara här om. Vi gick i mellanstadiet. Något sånt. Då sa hon. Ni kan få vara här hos mig. Om ni går med på att jag och min kompis ska ha en hästkurs med er. Och då var vi några stycken killar som sa. Gärna. Vi älskar hästar. Vi vill lära oss allt. Det var ju. Therese hade en egen häst. Som stod ute på tomten. Nej men som.

[00:53:26] De hade väl ett stall antar jag. Och då fick vi vara i källaren hos Therese i hennes hus. Och hon ritade upp bilder och beskrev hästar och sånt. Och hennes kompis. Och vi var väldigt flitiga och gjorde vårt bästa. För vi tänkte väl att vi skulle få komma nära henne. På något lite mer permanent sätt. För vi skulle få bli hennes man och förtrogna. Så det fanns en konkurrens också bland oss.

[00:53:55] Vem av oss som skulle vinna frökens gunst. Och det hela urartade väldigt snabbt. Eftersom våra två lärare blev väldigt penalistiska och hårda mot oss. Jag minns att det förekom med fysisk misshandel i olika ringa avseenden. Slag med ridpiska på ben och sånt. Inte så allvarligt men jag minns att det blev ganska aggressivt väldigt snabbt.

[00:54:23] Och så slutade det med att de tvingade oss att stå barfota i snön. Och skrika. Hästen har en teckning. Hästens teckning i pannan kallas för snopp. Vilket är konstigt. Tycker jag. Men det var ju lite laddat för oss att säga det då. Vi var tio år gamla. Och då tvingade de oss att gå ut barfota i snön och skrika snopp. Det högsta vi kunde för pinsamhetens skull då. Jag kunde inte riktigt se de pedagogiska fördelarna med det.

[00:54:54] Tills jag nu i den här stunden blir varsad. Jag minns ju fortfarande vad den där beteckningen i pannan kallas. Fast det är fyrtio år sedan. Som detta hände mig. Så att man ska inte kasta skit på ridpiske och förnedringsbestraffningar. Det får jobbet gjort. Man lär sig saker.

[00:55:24] Man kommer ihåg det för livet. Sen. Det blev aldrig Therese och jag. Vi var ihop en liten. Ett dygn var vi ihop för att. Hon var kär i min kompis Bägaren. Och Bägaren. Han hette egentligen Daniel. Bägaren. Var inte kär i henne. Men hon var så kär i honom. Och då frågade Bägaren henne om hon och jag kunde bli ihop. Och då sa hon ja. Bara för att det var Bägaren som frågade.

[00:55:52] Hon kunde inte säga nej till Bägaren. Och då sa han. Biffen är jord. Saken är biff. Och jag sa tack Bägaren. Du är en fröjd för mänskligheten. Och sen blev jag så glad. För hon sa det där. Och sen gick hon därifrån. Och sen. Så hade jag ju då. En kväll och en natt. Där jag. Blev allt mer rädd. För jag visste ju inte vad man skulle göra. Med någon man var ihop med.

[00:56:22] Jag kände mig plötsligt. Väldigt. Jag ångrade mig. Jag blev rädd. Och den rädslan. Bara med mig långt upp i åldrarna. Varje gång. Som det blev lite. Lite mer. Allvar med någon tjej. Så kände jag att jag blev sådär skraj. Och lite ångrar mig. Och. Det här var första gången jag kände den känslan. Och dagen efter så kom hennes kompis Karin förbi mig väldigt snabbt. Bara i förbifarten så sa hon. Jag ska hälsa från Therese till slut.

[00:56:50] Och jag minns att jag typ nästan grät av lycka. För det var så skönt. För jag kände mig så ångestlad. Hur hälsar man på någon som man känner väl. Och som man har gått på ridkurs hos. Och som har slagit en med ridpiska. Och tvingat en att stå barfota i snön och skrika snopp. Så har grannarna undrat vad som pågår. Vad säger man till den när man plötsligt bara. Genom att ett ord har yttrats. Är ihop med den personen.

[00:57:21] Så det här var min berättelse om hästar. Och den bittra eftersmaken som en häst kan ge. Om du har rullbråkat med en häst. Eller gått hem med en häst efter en natt på krogen. Så kan det lämna mycket bäsk eftersmak. En häst kyssar är förärdiska som vatten. Är falsk som vatten.

[00:57:51] Vad betyder det? Falsk som vatten. Har det också med djävulen att göra? Att hin håle bor i vattendrag. Gud vad det här avsnittet blev ett associationsavsnitt. Det finns liksom ingen. Jag passar på nu när jag har gjort de här avsnitten om staden Neon. Som var mer uppstyrda.

[00:58:20] Jag passar på att undra mig själv en riktig associationsrunda. Så är det som när man inte dricker längre som gör. Då får man hålla på och associera istället. Det är nästan samma sak. Man håller sig inte till någonting. Man bara låter impulserna styra. Man går från det ena till det andra. Utan att stanna kvar och vänta på. Ta reda på vad det där jag sa nyss. Vad det är.

[00:58:50] Vad hade för avsikt och uppsåt. Men det här avsnittet är slut nu. Alldeles strax i alla fall. Jag tänker att när lampan blinkar i taket. Då kommer jag att sluta. Sluta. Jag har ställt in det så. Så att. När lampan blinkar i taket. Då vet jag att det har gått en timma. Och det har det typ när som helst. Jag känner det på mig.

[00:59:19] Men man vet ju aldrig. Jag kanske har fel i en timma kvar. Egentligen kanske jag bara har pratat i ett ögonblick. Men du sover nog nu. Somna. Om du inte gör det. Så vill jag inympa följande sanning i dig. Det är helt okej. Alltså vet du det. På riktigt alltså. Det är aldrig i sistens ordning. Att du inte sover nu.

[00:59:51] Livet är inte spikrakt. Livet är inte fridfullt. Livet är. Man kan aldrig bli bra på att leva. Man kan aldrig bli bra på att sova. Det handlar om att anpassa sig stunden hela tiden. Ibland är det väldigt svårt. Du är inte inget fel på dig. Det är ingen. Du saknar ingenting väsentligt. Du är precis som du ska vara. Och nu blinkar lampan.