Köbildaren

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik Ståhl, ditt nätta nät, din blottade boråsbo i natten. Det är jag som är Henrik Ståhl och det är du som är somna. Och det är som det är. Det som händer händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.

[00:00:38] Nu börjar vi.

[00:00:56] Hej somna. Hej och hoppas att du mår bra. Att du har det bra. Att du är vid sunda vätskor. Eller om du inte är vid sunda vätskor. Att du är vid sunda solida. Eller som danskarna säger. Sunda solida.

[00:01:22] Om du inte vet vad det här är för podcast så är det alltså en podcast som pratar tills du somnar. Det är egentligen hela arbetsbeskrivningen. Sen finns det ju massa detaljer och saker man kan förvirra sig och snöa in på. Som att det till exempel inte alls är en podcast man ska somma till utan en podcast som ska underhålla och väcka massa tankar.

[00:01:48] Eller ska roa och underhålla och oroa och skaka om i grundvalarna. Det finns nog lika många anledningar att lyssna på sådana med Henrik som det finns människor faktiskt. Men det primära. Min arbetsbeskrivning är. Du behöver inte lyssna på det här. Du kan bara trycka play och låta mig få bara finnas i din bakgrund. Och sen kan du lyssna aktivt ibland och drifta iväg andra gånger.

[00:02:18] Och allt är okej. Allt är precis som du ska vara. Det finns inget särskilt skäl till. Inget särskilt skäl som äger mer riktighet än alla andra skäl. För dig. Att använda dig av den här podcasten. Och jag använder mig då av ordet använda. Istället för lyssna. Eller konsumera. Därför att det här är mer en bruksprodukt kanske. Än andra podcasts.

[00:02:49] Jag vill ju tacka alla som skriver till mig. Alla som skriver och berättar om hur ni lyssnar på podden. Hur ni använder podden. Alla som berättar om sådana livsöden jag får ta del av. Och hur podden får följa med. Inne i både stort och smått i människors liv. Genom svåra saker och lätta saker.

[00:03:15] Allt ifrån att ha varit i bakgrunden. Till den första natten sovande tillsammans med en ny. Till att vara med i en sjukhusmiljö. När någon går igenom någonting mycket svårt. Eller livsåvälvande. Jag är så tacksam. För att jag får veta det här. För.

[00:03:45] Det är ju egentligen. Om jag ska vara helt ärlig. Bara jag. Som sitter här och käblar i en mick. Det är inte som att det finns en massa andra människor involverade här. Jo det är Julia som klipper podden. Hon. Och också schemalägger. Avsnitten numera. Hon är ju den första somnan. Eller vad säger. Hon är ju den som får höra allting först. Förutom mig själv. Men förutom hon. Och jag då. Så är det ju inga andra inblandade här. Det finns inga.

[00:04:16] Inga team. Inga arbetsgrupper. Ingen strategi. Ingen plan. Det är som det är. Det som händer händer. Vänta förlåt. Jag knackar på dörren här. Vänta. Hallå. Ja jag undrar om jag kan få komma in. Jag har stått här utanför. Jag har slått upp ett tält här utanför.

[00:04:45] Jag har slått upp ett tält här utanför. Sen igår kväll. För att jag ville vara säker på att jag var först i kön. Är det kö utanför Äventyrsvajen? Nej det är bara jag. Jag heter Bertil Kö. Strand. Vad basalt namn. Förlåt. Jag menar inte säga usch åt ditt namn. Bertil Köstrand. Men.

[00:05:13] Du sa precis att du står i kö och att du heter Köstrand. Är det. Eller först av allt. Kom in Bertil. Får jag kalla dig Bertil. Det känns otroligt vanligt. Väldigt vanligt namn. Bertil. Alltså att man ilar. Så som en person som heter Bert. Jag hade ju en producent. För sommarmorgonsprogrammet. Salve. Som jag gjorde 1997.

[00:05:44] Det var mitt första tv-jobb. Där fanns. Det var två producenter. De var gifta. Eller de var i alla fall ihop med varandra. De hette Bert och Lottie. Lottie var hon som hade hittat på hela serien. Och hela konceptet. Och seriens universum. Bert var hennes kille då. Som var det tekniska navet. Kan man väl säga. I allt det här. Och Bert. Och Lottie var ju. Ja då var han väl kanske i 50-årsåldern. Eller något sånt.

[00:06:16] Bert var också. Vad säger man? Bildproducent. Eller vad man kan kalla honom för. Han satt i en barack. Och skötte sändningen. Och bestämde. Och pratade i. Så här. Trådlösa. Öronsnäckor. Som vi hade i våra öron. Och sa saker till oss. Det vanligaste som Bert sa till oss. Var när det ringde in tävlande barn. Till programmet. För det gjorde det då. Eftersom det var direkt sänd. Så sa han. Det var det allra vanligaste. Det var så vanligt.

[00:06:46] Så vi skojade om det. Då sa han. Ingen hjälp. För vi var så. Vi var lite för snälla. Mot de tävlande barnen. Och gav dem ledtrådar och sånt. Det ville inte Bert. Han tyckte det skulle vara rättvist. Liksom. Så då sa han. Med låg. Ganska. Myndig stämma. Ingen hjälp. Han blev också jätteaj på mig en gång. Alltså innan du nu rusar iväg. Och skriker ut från kyrktornen. Vad han snackar skit om en gammal bildproducent. Så vill jag bara säga.

[00:07:15] Att jag älskade Bert. Han var min stora trygghet. I mitt första tv-jobb. Han var ju vad man kan kalla för en gammal tv-räv. Det fanns ett gäng sådana på SVT Växjö då. På den tiden. Också Lasse Eni Krona som var fotograf. Och också en sån gammal. Och han sa till mig. Att jag var jättebra på mitt jobb. Och jag blev så glad. Så att jag smälte det i mina skor.

[00:07:42] Men Bert ville då inte att det skulle vara orättvist. Så då sa han alltid i den här. Med den här lite låga tonen. Ingen hjälp. En gång skrek han åt oss i öronsnäckorna. Och det var när vi var i. Det blev en så kallad katastrof kan man säga. Eftersom allting var direkt sänd så var det ganska. Lite hejkombejkom med.

[00:08:13] Det kan hända saker i direktsändning. Som man inte är förberedd på. Första gången. Det här skrek inte Bert. Men det var första gången. Då var det var när. Vi hade. Det ringde in barn hela tiden. Och jag och Anna. Ryd-Gern hade den här telefonaren. Så vi stod och pratade då. Det ringde ju barn till medeltiden. Det var ju. Hela serien utspelade sig i medeltiden. Så att av någon anledning så gick det att ringa i tiden. Det var inget som vi problematiserade i övrigt. Men det hände ju då flera gånger i veckan. Den härste tjejen.

[00:08:43] Hon var ett litet barn. Hon ringde in och berättade att de hade städat uthuset. Och att de skulle ha massa gäster. Och att de hade klätt sig fint. Och vi trissade upp det här för varenda ny grej hon presenterade. Städat. Klätt sig fint. Åh vad roligt. Åh vad kul. Åh vad kul. Så precis när vi var framme vid någon slags crescendo. Festens orsak. Så sa hon att det är begravning. För det är någon i familjen som har dött då. Och då stod ju vi på tårna liksom. För vi hade verkligen.

[00:09:12] Som sagt hurra för varje sak hon sa. Så vi var precis på väg att typ bara applådera. När hon sa att det var begravning. Då fick vi ju lov att. Ja. Anna räddade detta. Genom att bara säga. Ja då ska man klä sig fint. Eller något sånt där. För man får ju heller inte säga. Åh gud jag beklagar. Vem är det? Och så här. Man kan ju inte ge sig in i. Man måste ju hela tiden hålla kvar. Stringensen som en programledare. På något sätt också.

[00:09:41] Man vill inte öppna fler dörrar där. Man vet inte var man hamnar då. Det är en risk menar jag i direktsändning. Och en gång. Det här var. Du får ursäkta mig Bertil Köstrand. Men jag måste berätta det här nu. Du får sätta det. Kom in och sätt dig här. Okej. Tack ska jag ha. Jo då. Då satt jag då. Då var vi i. Alltså. Jag måste berätta vad det heter då. Salve var ju då ett magasinsprogram.

[00:10:11] Så vi presenterade också filmer. Och då gick det olika filmer. Barn i björn. Bland annat. Massa olika saker. Och då skulle vi presentera det. Och då drogs filmerna igång. Men de filmerna. De startades inte ifrån Kalmar. Där vi var. Utan. De startades från någonting som heter programkontrollen i Stockholm. Så det låg helt enkelt på den tiden. Videoband. I Stockholm. I videobandspelare. Och när jag sa. Nu.

[00:10:40] Då hade jag bestämt då. Vi hade bestämt speciella ord vi skulle säga. När filmerna skulle starta. Och det visste då programkontrollen i Stockholm. Så då drog de igång filmen. Så det styrde inte vi över i Kalmar. Där vi sände ifrån. Så därför var det så viktigt då. Att jag sa exakt det ord jag skulle säga. När filmen skulle dras igång. Så minns jag det i alla fall. I alla fall. Vid just det här tillfället så var en film som var igång. Och de var ju ganska långa. Ibland var de ju 20-30 minuter långa. De här filmerna.

[00:11:11] Och då gick ju vi omkring. På sätt. Och. Prata och repa. Och skojade. Och var privata. Så där. Och Lasse Eni Krona som var fotograf. Han gick omkring med kameran på axeln. I en sån ställning. Och filmade. Bara som pratade med oss. Och kameran pekat alla möjliga håll. Och Bert. Han som då satt i containern. Eller i den här lilla baracken. Och skötte bildproducenten. Jobb. Alltså han som.

[00:11:40] Drog upp och ner vår kamera. Och så vidare. Han. Hade gått ut och rökt. Eller vad han gjorde. Sen kom han in. Och då såg han. Att filmen. Som löpte ifrån Stockholm. Den var slut. Den var kortare än vad vi hade trott att den var. Och det som händer i Stockholm. När filmen är slut. Det är att. Programkontrollen då. De drar bara ner allting i svart. Så det som sändes då ut. I livesändningen. När Bert kom in. I kontrollrummet. Det var bara svartruta. Och då fick han panik.

[00:12:09] Då drog han igång. Lasse Enekronas kamera. Och vårt ljud. Som var från en mic som stod mot en vägg. Någonstans långt bort. Och våra myggor. Alltså de mikrofonerna som vi hade i håret. Det drog. Allt det drogs upp. Och då sprang ju vi omkring. Och var privata. Vi lekte. Och skojade. Jag kommer inte alls ihåg. Vi dansade konstigt. Vi pratade konstigt. Nonsens. Oj jag glömde replikerna. Kommer jag ihåg vad Anna sa. Jag glömde. Jag glömde.

[00:12:39] Eller någonting sånt där. Och då skrek Bert i våra öron. Ni ligger ute. Ni ligger ute. Och den första som hörde det. Det är Niklas Fransson. Som spelade Klandia riddare. Så han. Man ser honom. Försvinna. I vägubild. Och sen hör jag det. Och då. Då minns jag att jag tänkte. Jag måste få Anna att förstå. För Anna hör inte. Av någon anledning i örat. Men. Och då skriker Bert mer och mer. Och då går Anna. Då hör hon det till slut.

[00:13:07] Då går hon från någon konstig apart dans. Pås. Till att gå rakt in i. Handling igen. Rätta finns ju inte kvar tyvärr. För det här är ju en del av direktsändningen. När de gjorde ihop klippta versioner av Salvesen. Så tog de ju bort sånt där. Men. Det vore väldigt roligt att se det igen. Faktiskt. Då minns jag den paniken. För då.

[00:13:36] Var ju också. Det fanns inga digitala medier. Det som fanns att titta på då. Det var sommarlovsmorgon. Så vi hade ju jättemånga tittare. Alltså det ibland var det ju en miljon. Människor som tittade. Det var så fruktansvärt mycket folk. Tack. Förlåt. Bertil Köstrand. Varsågod. Sitt. Jag vill veta nu. Är du. Jobbar du med köer. Eller. Är det en hobby. Eftersom du heter Köstrand.

[00:14:07] Nej. Det är. Jag jobbar med köer. Jag är professionell. Kö. Jag är köneutral. Kan man säga. Okej. Jag måste fråga. Är du köare.

[00:14:38] Jag kommer inte ens ihåg. Hur jag tänkte. När jag bjöd in dig här. Eller när jag släppte in dig. Finns det en utbildning för det här. Som då gått någon skola. Ett diplom på väggen. Någonstans. Eller någonting. Nej det finns ingen skola. Det finns en. Kölärling. Tradition. Man går bakom en mästare. I många år. Innan man får. Stå först i kön. Själv då. Och jag har ju då. Stått bakom en man. Som hette. Evert. Kö. König. I.

[00:15:07] Sju år. Alltid nummer två då. Bakom honom. Och det var de lyckligaste åren. I mitt liv. Skulle jag säga. Och sen. Sen vill jag inte prata mer om Evert. Okej. Det slår mig nu. Att jag aldrig har tänkt på. Köer. På någonting. Som man kan vara bra. Eller dålig på. En kö är ju bara en. En kö. Liksom. Ja du.

[00:15:38] Så. Det. Det. Det. Det. Det. Det är ungefär som att säga. Att en symfoni. Bara en massa ljud. En dålig kö. En dålig kö. Det. En jätteskillnad mellan en bra och en dålig kö. Och det beror ju naturligtvis på vilka som står i kö. En dålig kö. Den. Inte. Den håller inte samman. Folk börjar tränga sig. Den är.

[00:16:07] Eller så är den för rigid. Den är för hård. Den är för trång. Folk trängs. Folk börjar bråka. En dålig kö skingras. Medan en bra kö. Är precis lagom. Inte för hård. Inte för lös. Den andas. Den vilar i sig själv. Liksom. Den litar på. Det här kommer vi att klara av. Den rör sig framåt. Även. När den står still. Man kan skapa åtminstone känslan av att det här är. En bra kö.

[00:16:36] Är en kö i vardande. Det finns människor som är jättedåliga på köer. Och så finns det människor som är naturligt bra på köer. Och så finns det sådana som jag. Som är utbildade på köer. Här ska du se. Jag måste ju säga vad du gör här nu. Du tar fram. Ett litet, litet, litet, litet, litet, litet, litet, litet, litet, litet, litet, litet anteckningsblock. Ja det stämmer.

[00:17:06] Det är precis så litet som du beskrev här Henrik. Det här är min köbok. Och i den här så skriver jag upp varenda kö som jag har varit med i. Vilket datum och vilken plats. Och hur lång både tid och hur lång den var i meter. Och också någonting som jag kallar för köns själ.

[00:17:37] Okej får jag titta. Ja absolut. Om du bara är rädd om den. För den här lilla, lilla, lilla, lilla, lilla, lilla, lilla köboken. Den är mig mer kär än min egen mor. Okej får jag titta i den här boken här nu då. Okej här står det då. Var du har stått i kö. Det är väldigt prydligt uppställt. Det är posten. Vasagatan.

[00:18:06] 14 personer. Lite ledsen kö. En man grät utan att veta varför. Oj. Vad är det med köer som lockar dig Bertil? Alltså vad finns det för djurisk dragningskraft i att ställa sig bakom en främling som bara står still? Ja då.

[00:18:31] Det är lätt att tänka att det är att slösa med sin tid att stå i en kö. Ofta ställer man ju sin kö därför att man väldigt gärna vill ha det som kön så att säga lovar i slutet av kön. Biljetter till en konsert eller autografer från en kändis eller en örfil av Ulla skog. Eller vad som helst va.

[00:18:56] Om det nu är en örfil av Ulla skog som man vill ha i den mån hon erbjuder. Jag har aldrig hört. Alltså det här är ingenting om Ulla skog. Eller någon typ av påstående att hon erbjuder örfilar mot pengar eller något. Vi vet ingenting om det. Det här är en insomningspodd. Jag har väl ingenting med verkligheten att göra som. Så.

[00:19:24] Nej men för mig är det här att ställa mig i en kö själva nöjet i sig. Det är liksom hela min mentalitet. Hela min. Det är det finaste. Och vackraste i min värld som jag ser det är. Att ställa mig bakom en främling och bara stå still. Människan är ett flockdjur liksom. Som längtar efter att tillhöra någonting.

[00:19:54] Vad som helst. Om en enda person. Står stilla med tillräcklig övertygelse. Så kommer fler. För att ingen vill missa det som de andra tydligen redan har upptäckt då. Vi graviterar in mot tillhörighet. Det är sådana vi är byggda. Och det finns en massa olika sorters köer.

[00:20:23] Du till exempel Henrik nu. Du tror att en kö det är bara en kö. Men det finns en massa olika fack som man kan dela in köer i. Det finns framåt köer som rör sig. Och så finns det stilla köer. Som inte rör sig alls. Men som ändå har en funktion. Och så finns det någonting som man kallar för spökköer. Och det är köer som fortsätter att existera.

[00:20:51] Långt efter att anledningen till köen har försvunnit. Där folk står kvar och väntar på någonting. Som ingen längre minns vad det var för någonting. Man skulle kunna säga att hela livet är en enda spökkö. Hur menar du då? Då får du fördjupa. Ja alltså. Man skulle kunna säga att ditt antal dagar som ringlar sig genom ditt liv. Och genom världen. Genom existensen. Är som en lång kö.

[00:21:21] Men om du en gång visste varför du ställde dig i kön. Så har du garanterat glömt det nu. Du bara står här och väntar på någonting du inte vet vad det är. Och i slutet av köen är det ingen som vet vad du får. Och hur det var profant sagt. Tack ska jag ha. Vilken är den svåraste sortens kö att bilda? Va?

[00:21:51] Vad sa du? Hur lång? Vad är den svåraste kön att bilda? Av alla köer? Ja det är ju en kö som inte går till någonting. Alltså en, vad kallade jag det för? En stilla kö. Det är ju det svåraste. En stilla kö kan ju egentligen bara uppstå spontant.

[00:22:19] När det kanske börjar som en liten grupp människor. Och sen kanske man ser ett speciellt litet flygplan på himlen. Som sveper över himlavalvet då. Och då uppstår som en spontan kö. Där man inte har som syfte att ta sig fram till köns slut. Utan man är ju mer i, som egentliga ord och lag. En rad. Man är uppställd i en rad. Snarare än i en kö.

[00:22:46] Okej så en stilla kö är egentligen en rad. När man står och tittar på en luftballong som flyger över himlen liksom. Ja eller en blixt eller ett moln. Eller en fläskkaré. Vad som helst egentligen. Blir du aldrig trött på att stå? Ja nej, absolut inte. Fötterna tröttnar ibland.

[00:23:15] Men ja, det är lite grann som en sång. Man kan bli trött av att sjunga den. Men man blir aldrig trött av att lyssna på den. Eller erfar den. Och även om man tröttnar på en viss sorts sång. Så finns ju alltid mer musik. Det är väldigt sällan att man tröttnar på all sorts musik. Och likadant är det med köer. Till att börja med är man ju aldrig ensam. Det ingår ju i själva idén med en kö. Att man är alltid en av många då. Och i mitt fall, jag är ju alltid först i köen då.

[00:23:46] En av hemligheterna är. Det här får jag anklart inte berätta. Men eftersom det här är en podcast. Du är en ganska liten podcast. Vad är det väl ingen som lyssnar? Nej, precis. För jag har ju sagt att det är en podcast man använder. Man brukar som det var Henrik snarare än att man lyssnar på den. Så det är säkert helt säkert. Ja, och dessutom sover väl alla ändå redan nu va? Ja, precis. Då ska jag berätta för dig hemligheten med att stå i kö.

[00:24:16] Hemligheten är vart man tittar. Hur menar du då? Man får aldrig titta bakåt på den som ställer sig i köen bakom en. För då bryts magin. Då förstår man ju att. Då förstår de som står bakom en. Att det är ju bara en människa som står här framför och väntar. Vi behöver inte respektera honom. Vi kan bara kasta honom mot Fanders. Så kommer vi först. Och själv.

[00:24:46] Det som händer för en själv är att man vänder sig tillbaka och tittar. Och då ser man alla de här människorna. Och blir jättejätteskraj. För man förstår vilken makt de besitter. Om de bara bestämmer sig så kan de ta min plats i kön. Det är inte svårt att ta en annan människas plats i kön. Lite som att ta godis ifrån barn. Som jag har varit inne på under live-föreställningen jag gjorde första gången.

[00:25:12] Folk säger att det är lätt att ta godis från barn. Det är jättelätt. Det är som att ta godis från barn, säger folk. Men jag kan tänka att det är väldigt svårt att ta godis ifrån barn. Det finns ju en massa saker som hindrar en, menar jag. Till att börja med. Bara det faktum att ett barn kommer ställa till ett jäkla liv om du tar godis från det. Det kommer inte bara gå obemärkt förbi. Jag antar att det som menas är att du är fysiskt överlägsen.

[00:25:40] Så att du kan gå fram och bara ta godiset av barnet. Så att du kan vinna det. Om barnet försöker göra fysisk motstånd så kommer du att vinna. För du är vuxen. Men det som inte är lätt är ju ditt dåliga samvete. Din känsla av att det här är väl inte rätt att göra. Det kommer göra dig mycket svårare än att ta godis från en vuxen till exempel. Att ta godis från din kollega Janne på HR.

[00:26:04] Det är inte alls samma sak som att ta godis ifrån Jannes åttaåriga son som han har tagit med sig. Alltså det är helt enkelt svårt att ta godis från barn. Är det okej med att jag pratar nu Henrik? Eller måste du hålla på att utlyta dig själv i var och bara annan sekund? Nej förlåt. Du pratade om att man inte får titta bakåt och inte titta framåt.

[00:26:34] Det som slår mig överhuvudtaget är alla de här köerna jag har stått i. Utan att tänka på den som står först. Vem var det? Är det alltid någon? Någon måste ju vara förstjämt. Och veta en person om när den ställer sig där. Att det här kommer bli en kö. Det är ensamt längst fram. I kön. Ja det är alltid väldigt ensamt.

[00:27:02] Att vara den som hinner föra alla. De som står bakom mig är ju beroende av mig. Och min styrka och min stoicitet. Om jag vänder mig om ens för en sekund. Så tappar jag ansiktet och de förlorar sin ledargestalt. Därför är det väldigt viktigt. Att vara starten på en kö. Köbildaren. Det är att vara i mångt och mycket en. En. Vad säger man?

[00:27:31] I mångt och mycket en. En gallionsfigur. En gallionsfigur på ett skepp. Men det är aldrig någon som tackar den. Det är aldrig någon som applåderar den för att köen blir bra. Och det är mycket mitt ansvar. Som den som är först i kön då. Okej nu börjar det utkristallisera sig här. Du är alltså den som går först och ställer dig i kön. För att skapa. Organiserade. Praktiska. Goda köer. Goda köer.

[00:28:01] Okej. Ja. Jag växte upp i ett hus där det alltid var fullt av folk. En massa syskon. Trångt. Och jag kom alltid sist när det var frukost. Eller överhuvudtaget någon typ av familjesammankomst. Sist i badrumskön. Jag fick alltid stå och vänta. Och någonstans där. Så bestämde jag mig för att jag hellre ville vara först.

[00:28:31] Och låta andra vänta. Okej. Ja det var då jag bestämde mig. Och sen gick livet. Och så kom lördagen. Och sen så gifte jag mig. Med en kvinna. Som hette Mariah Karig. Och vi träffades i en kö till en biograf. Som jag stod först i kön.

[00:29:00] Och så var filmen slutsåld. Från början. Så det var helt onödigt. Jag hade stått där i kö i sex dagar. Och det var. Så vi fick inte se filmen. Men vi fick se varandra. Och sen så gifte vi oss. Och vi. Jag stod först. Och hon stod tvåa i köen. För att få gifta sig. Så då tog de in. Först mig då. Och så frågade de. Vem ska du gifta dig med? Nej det. Jag vet inte. Ta in tvåan. Sade jag.

[00:29:29] Ja då tog de in henne då. Det var ett practical joke. Då tyckte folk var väldigt roligt. Att vi stod där. Det var som att vi gifte oss. För att vi stod efter varandra i kön. Men egentligen hade vi ju bestämt innan då. Att vi skulle göra så. Och sen. Så var vi gifta i 30 år. Och hon var alltid tvåa. Efter mig i alla köer. Men så en dag. Så kom hon före mig. I kön.

[00:29:57] Hon gjorde det av god vilja. Men jag. Kunde inte ta det då. Hon sa att hon hade agerat platshållare. Åt mig. Man kan göra det om man vill hjälpa en kollega. En kökollega. Så kan man agera platshållare. Om jag till exempel har fått. Förhinder. En. Svulst. Som förhindrar mig. Ja då kan. Platshållaren så att säga.

[00:30:26] Hålla kön igång. I mitt namn. Men eftersom en köbildare inte får. Till känna ge sig själv. Mer än att stå med ryggtavlan mot. Och se stoisk ut. Så. Blir det lite. Blir det svårt. Kön blev hennes då. Det är väldigt svårt. Att vara en platshållare. Och inte göra det i eget namn. Till slut. Eftersom hon också fick stå i sex dagar. För att min svulst gick inte ner va. Och. Då.

[00:30:56] Det kunde jag inte ta. Att hon tog kön ifrån mig. Hon kastade ankar. Utan mig. Kan man säga. Eller hon kastade ankar i mitt namn. Man brukar säga det. Att ställa sig först i kön. Är att ankra. Man ställer sig först. Och så blir man orörlig. Och sen brukar man säga. Att därefter föder jag ledet. Och det är att. Få första personen. Att känna förtroende nog.

[00:31:25] Och tilltro nog. Att ställa sig bakom. Att här börjar kön. Och sen kan det hända. Att man tappar svansen. Och det är när kön. Löses upp. Bakifrån. När folk i slutet ger upp. Och går. Och det. Det kan jag känna. Och en god köbildare. Kan känna det i ryggraden. Innan. Någonting annat. Det känns som att havet drar sig tillbaks. Innan det kommer en stor våg.

[00:31:56] Så då skilde vi oss. Och sen dess har jag köat ensam. Alltså är ni många köbildare? Finns det konkurrens? Har ni rivaler och sånt? Ja det finns en man. Vi kan kalla han för. Holmqvist. Och han kunde. Bilda en kö. På 20 personer.

[00:32:26] På under en minut. På bara ren. Rå. Karisma. Holmqvist behövde inte ens. Stå still. Han kunde gå. Långsamt framåt. Och ändå samla. Ackumulera ett helt led. Efter sig. Som en kung. Och. Holmqvist och jag. Vi var. Vi såg inte. Jämt. Vi drog inte jämt.

[00:32:55] Men Holmqvist. Jag ska inte prata illa om Holmqvist. För han var en fantastisk köbildare. Och. Hans svansar löstes aldrig upp. Utan han. Han drog alltid fulla köer. Men som med alla stjärnor. Så brinner de intensivt. Och fort. Och så också med Holmqvist. Han. Drog sig till. Han fick för sig att han skulle slå mig. Så. På en musikfestival i Falun. 1994. Så.

[00:33:25] Bestämde han sig för att han skulle dra den största kön. Med steel drum. Med en steel drum. Så han hade en steel drum. Och så rörde han sig långsamt längs med Trottsgatan. Och drog på sig 900 människor. Alltså nästan alla som besökte festivalen denna tidiga morgon. Och då började han brinna. För det kan man göra ibland när man får hybris. Mitt i köns front. Så han lyste som en sån här vitglödgad låga.

[00:33:54] Och innan jag visste ordet av. Så hade de gått upp till Stångtjärn. Och gått rakt ut i sjön. Och försvunnit allihop. Och det var det sista vi såg av honom. Det här var ju på 90-talet. Sen dess har jag väl varit köbildare nummer ett. Kan man väl säga. I det svenska. I den svenska kontexten. Hur ser den perfekta kön ut? Alltså om det finns en kö som du skulle vilja bli ihågkommen för. Vilken är det?

[00:34:26] Ja. Det skulle väl vara en stilla kö. Som jag gjorde. 1981. Jag hade precis börjat med det här med köer. En stillkö som stod still längs med en älv. Längs med dalälven. En sommarkväll. Jag kommer inte ihåg vad vi väntade på. Ingen av oss frågade det. Förmodligen var det väl bara. Allting bara kom samman. I en och samma.

[00:34:56] Harmoniska stund. Där alla bara stod i det här gyllne ljuset. Och det svarta vattnet i dalälven. Och vi var fullständigt nöjda med att inte komma någonstans. Vi bara stod där. En kö utan mål. I dalarna. En kö utan dalmål. En sån stillkö är ju den enda kön där ingen blir besviken egentligen. Där om förutsättningarna är rätt. Någonting nytt kan uppstå. En ny typ av sanning.

[00:35:26] Alena rådande bland ködeltagarna. Annars är det ju mycket snabba, korta köer som jag tycker att jag briljerar. Alltså kassaköen. Om man ska handla till exempel så är det ju väldigt lätt då. Att nu i dessa dagar när det finns sådana individuella utkäckningsstationer. Där det inte finns någon kassör. Där man går direkt och blippar det man har köpt.

[00:35:56] Och så får man en sträckkod på ett kvitto. Så man sedan ska blippa vid en utomhus. Vid en grind som släpper ut den och så. Det är ju ett problem för oss köbildare som jobbar lite mer traditionellt. Där har jag under många gånger lyckats hitta spontana köer som uppstår fast det inte behövs. Till exempel jag har bildat en kö på 95 personer vid en kassa fast det fanns flera lediga kassor. Och de skrek ledig kassa här, ledig kassa här.

[00:36:26] Men ingen av oss brydde sig för att alla. Jag hade slagit an tonen för kö så otroligt exklusivt. Alla valde att ställa sig där. Och sen finns det egentligen aldrig... Alltså när jag står i en kö så har jag gått fram till kassan och betalt för min oxhjärpe som jag har köpt. Jag köper mina oxhjärpar i en pack. En per dag. Jag äter bara en oxhjärpe per dag.

[00:36:56] De är väldigt stora. De är ungefär lika stora som sådana yogamattor. Om du tänker dig en vanlig konventionell yogamatta. Så stod jag där i alla fall. Och så har jag betalt för oxhjärpen och så går jag därifrån. Då brukar jag ibland vända mig om och så tittar jag på kön. Och så tittar de ofta på mig. För då får man nämligen, när man har lämnat kön. Nu pratar jag om en framåtkö, en kö som rör sig framåt.

[00:37:24] Då får man när man är klar så att säga när man har fått autografen eller rörfilen eller vad det nu är. Då får man vända sig om och titta på kön. Och då får de titta på mig. Då uppstår ofta ett slags... Det går ofta ett sus genom församlingen. Där är han. Han som börjar i kön. Och då blir jag alltid väldigt rörd. För att det finns något väldigt vackert med... För då har jag ju lämnat efter till nästkommande i kön. Bakom mig. Min andra man så att säga.

[00:37:53] Och det var ju väldigt länge min hustru. Men numera är det ju inte... Hon köar inte alls längre. Hon köper allting hemlevererat. Och hon köar aldrig i en professionell mening längre. Hon gjorde det för min skull, sa hon. När vårt förhållande tog slut så försvann all lust för henne att göra det. Kan en kö bli färdig? Liksom fullbordad? Nej. En kö kan aldrig bli klar.

[00:38:21] Det ligger i köns natur. Den pekar alltid mot något som inte har hänt än. En kö är ju egentligen en omöjlighet. En kö är en brygga in i en framtid som inte finns. Och en kö är liksom en kropp av människor som bygger upp den här pilen mot någonting som ju aldrig kommer. För att så fort som det kommer så är det en annan sanning, en annan värld.

[00:38:49] Kön är så tillvida evig där vid lag. En kö är det närmaste man kan komma hopp utan att behöva skylta och skrika om hopp. Jag har en käpp med mig. Och jag går omkring med den.

[00:39:19] Om jag vill starta en kö. Här är jag unik. Alla har sina olika grejer. En del har ett distinkt harklande ljud. Andra har bara den rena informationen. Här börjar kön i textform eller ljudform. En del har MP3-spelare med sig som de spelar upp. Liksom att här börjar kön ljud och små jinglar och sånt. Alla har sina egna gimmickar. Men jag har en käpp. En enkel träkäpp.

[00:39:48] Och det är ingen vandringskäpp eller så utan det är en markeringskäpp. Jag ställer den i marken och då vet alla bakom mig att nu den här killen menar allvar. Här står en man som tänker stanna och bildar en kö. Och då bildas folk ofta en kö väldigt, väldigt snabbt. För de förstår att det här är början då.

[00:40:17] Och vad tänker du på när du står där då? Först i ledet. Alltså det finaste med att stå i kö är ju att man tänker inte på så mycket. Tankarna blir långsamma fiskar i ett mörkt akvarium. Jag tänker på min fru. Jag tänker på, vad hette han som jag var konkurrent med som brann upp. Jag tänker på min hund. Jag tänker på mitt barn som hette Karo.

[00:40:45] Och min hund hette Lovisa. Och mina barn hette Trofast och Karo. Och ibland tänker jag inte på någonting alls. Och det är de bästa stunderna. När man är alldeles nytvättad i huvudet efteråt. Det är ju inte helt lätt heller. Man kan bli lurad. Det finns falska köer. En falsk kö.

[00:41:13] Det är när någon ställer sig bakom dig. Och du var inte alls meningen att det var ett misstag. För de tror att du vet någonting. En äkta kö. Det är någonting som har förmedlats av köbildaren. Och då stannar folk kvar. Och det kan vara en äkta kö utan syfte.

[00:41:39] Stilleköer har ju egentligen inget syfte i någon yttre mål. I någon målmening. Men så det är inte så att du måste ha ett syfte. Utan det handlar om din tydlighet. Om du vill att människor ska stå i kö bakom dig. Då är det en äkta kö. Om du lyckas förmedla det alltså. Annars är det en falsk kö. Och falska köer är ju ofta någonting som påtvingas en. I efterhand. Oj, jaha. Det blev visst en kö.

[00:42:10] Hur gör du då? För att du kommer fram till en plats. Och sen kör du ner den där käppen i marken. Gör du det även när du är på typ Ica-kvantum liksom? Jaha, det gör jag. Det är svårt ibland att pressa ner den där träkäppen i stenläggning och sånt. Eller plast eller olika golvläggningar. Trä, parkett, golv, allt möjligt. Jag har ju förstört en och annan lägenhet. När det har varit visning när man går in och ser det fiskbensparkett.

[00:42:37] Och då har jag bara bräddat ner den där pinnen då. Och då har den spruckit och så har jag blivit utslängd och nerbrottad. Och kallad för både det ena och det andra. Inklusive jävla och idiot. De två orden har ofta sagt sig i kombination om mig. Men det handlar också om att man ska stå så fullständigt fridfullt. Så befriad från otålighet. Att folk blir liksom smittade av din ro.

[00:43:07] Bakåt. En enda otålig person längst fram kan förgifta en hel kö. Men en enda fridfull person längst fram kan skapa tusen otåliga rastlösa längre bak i kön. Och jag förstår inte varför folk hatar att tränga sig så. När någon tränger sig.

[00:43:36] Nej, folk hatar att trängas menar jag. Jag förstår inte varför folk hatar att trängas. Vi trängs ju hela tiden. Bara för att vi gör det i en rad. Det förändrar ju inte fundamentalt det faktum att att leva är att trängas. En gång när jag stod i en kö. Jag hade bildat en kö.

[00:44:03] Så blev den så lång att den slutade och började på samma plats. En ring. En cirkel. Och det här var ju på den tiden. Det här var ju på 70-talet. Det unheard of. Folk som stod bakom mig stod också framför mig. Det här blev som den där klassiska bilden där en orm äter upp sin egen svans. Vad är början och slutet på en sån form? Det var ingen av oss som visste det.

[00:44:32] Det som hände var att vi cirkulerade inåt istället. Jag ledde kön med små små skiftningar längre och längre in mot ringens centrum. Och det skapade en spiralvirvel som så småningom utlöste en verklig spiralrörelse som ledde inåt i jordens medelpunkt. Och där nere än idag så finns köernas kö. Det här är människor som har av olika anledningar valt att stanna i underjorden.

[00:45:02] De driver den underjordiska kön som alltså börjar någonstans strax om rådhuset i Stockholm. och fortsätter rakt ner i jordens medelpunkt. Och det är en framåtkö. Det är ingen stille kö utan det är en framåtkö som har som slutmål att få en örfil av Britt Agars tocker som bor längst där nere.

[00:45:31] Hon bodde där innan också och var jätteglada att det kom ner folk för hon hade inte ätit på flera år och behövde ju käknäring liksom i sig. Det finns något som jag kallar för köns minne. Och det är en plats där där det liksom ofta

[00:46:02] där det, alltså köns minne är alltså det är lite abstrakt. Köns minne är en plats där kön blir själv upprätthållande. Där det kan vara en stille kö men det kan också vara en framåtkö där köns syfte oavsett vad det är om det är ett luddigt mer att titta där en flygande tefat eller nu ska jag fram här och få en örfil av en känd

[00:46:32] svensk komiker så kan du liksom du kan när en kö erhåller sitt eget minne då är det som att den blir en självreglerande organism och då slutar människors egna vilja och påverkar kön. Det här är väldigt skönt för en köbildare för då blir ju hela kön inlämnad i och då spelar det ingen roll

[00:47:01] om man vänder sig om eller hur man står eller man vill inte vända sig om men även om man skulle om man kunde så skulle det inte göra så mycket där för då är kön självupprätthållande och den kan påverka alla i kön oavsett hur många eller få det är och detta kan påverka i flera år och det är det som har hänt med den här underjordiska urkön.

[00:47:30] Vad skulle det göra om alla köer i hela världen bara försvann? samhället jobbar ju ganska hårt på att eliminera köer är det någonting du tycker är problematiskt? Ja, jag skulle bli utan köer det skulle ju vara väldigt svårt för mig men det kommer ju aldrig att hända för att vänta det är att vara människa och jag berättade ju precis om att

[00:48:00] hela livet är ju som en kö egentligen en kö som man har glömt bort varför man köer och det finns faktiskt även inom köbranschen själv så finns det som en kraft som går mot den heter köyrsel det folk har stått några av de ledande i branschen de har stått först så länge att de har börjat tappa bort känslan för varför man står i kö

[00:48:30] man känner kön som sin egen kropp man tar den för given och när den sedan löser upp så känns det som att man förlorar en kroppsdel gamla kö bildare brukar ibland stå kvar efter att kön har gått hem eftersom de inte känner att de får gå hem förrän den sista personen i kön har gått och den sista personen är ju man själv och så länge man inte går hem så får man inte gå hem

[00:48:59] och det här är ju i många gamla köbildare som dör ensam och på gamla parkeringsplatser och sånt flera år efter att kön de initierade har slutat och skingrats har du gjort bort det någon gång har du bildat en kö på ett sätt som har blivit pinsamt och så oja pinsamhet är ju någonting man får värna sig vid min bransch en gång till exempel

[00:49:28] ofta handlar det ju om att starta köer på ställen där det är inte lämpligt eller fel som till exempel en gång så ankrade jag då utanför vad jag då trodde var en en butik som nyss hade öppnat men som sålde bronsoxar men det visade sig vara ett privat hem och då stod jag där i 40 minuter med 12 personer bakom mig tills det var en gammal tant som öppnade dörren i morgonrock och frågade vad

[00:49:58] vad vad vi gjorde vad vi gjorde där då och då sa jag vi ska in och köpa bronsoxar och då sa hon men det är ju där borta och så pekade hon och då såg jag då hade ju Olle Olle Läggav som också konkurrerande köbildare han hade redan startat en kö där och den var 9000 mil lång så det var ju vi hann ju inte in innan de stängde finns det köer i naturen brukar djurköa

[00:50:30] svar ja svar affirmative pingvinerköar myror köar molnköar bergköar när man tittar på dem som fond kö är ju egentligen bara saker som ställer sig på rad men en medveten kö det är någonting som människor ägnar sig åt är det här ditt yrke

[00:50:59] eller är det mer en hobby liksom nej det är mer en hobby det är ju svårt att tjäna pengar som köbildare för att få pengar så brukar jag utpressa folk i kön jag vänder mig om alltså fast med ansiktet dolt för att inte tappa respekten och så viskar jag ur min kappa hit med pengarna pengar eller livet brukar jag säga så viftar jag mig i en puffra som jag har köpt då brukar jag ofta få pengar och sen lämnar ju den personen kön det är ju egentligen

[00:51:30] oförskämt så det här gör jag bara i vissa köer ja vad menar du alltså som vissa köer ja alltså jag kan inte göra det i varje kö för jag har ju också ett ansvar gentemot de andra i kön jag måste ju upprätthålla den och när jag börjar råna folk i kön då bryter jag ju sönder den då löses ju min svans upp kan man säga på sikt fast från mitt håll det är en så kallad

[00:51:59] reverserad svansupplösning det sker när svansen löses upp från själva ormens huvud om man får säga så med den liknelsen där en annan pinsam kögrej var när jag köade till en bänk det var en bänk i en park och jag började och elva personer bakom mig väntade på att få sitta fast jag ville ju inte sitta på den bänken för den var helt nedskiten av fågelbajs

[00:52:29] men jag stod ändå där och jag kunde ju som sagt inte sätta mig då för det och jag kunde inte byta jag kunde inte bryta kön för det är ju det när man har bestämt sig för att köa någonstans då måste man ju hålla i det tills det finns någonting som löser upp kön i en ställd kö kan det vara att luftballongen flyger därifrån det blir tomt på himlen men i en framåtkö då måste man ju göra någonting få autografen köpa playstationen göra någonting och i det här fallet var det då sätta mig på bänken men jag ville inte göra det

[00:52:58] för det var fågelbajs på den och då kunde jag inte ta mig ur fläcken jag kunde inte backa och gå vidare ur kön för då hade jag ju svikit mitt uppdrag som köbildare jag kunde samtidigt inte sätta mig för då hade jag fått fågelbajs på min lilla byx och då stod vi faktiskt i 19 år alla i kön dog utom jag som fördes till lasarettet efter att alla i kön hade dött för då kom jag levande ur det så att säga då kunde jag stapla iväg

[00:53:30] och det ångrar jag lite lite grann kan jag tycka var lite jobbigt men du säger att en kö inte kan sluta hur men det gör den ju bevisligen när varuhuset stänger och alla går hem då finns det ingen kö kvar ja men det är där som ordet köminne kommer in därför att kön slutar inte bara för att människorna som byggde upp kön går hem

[00:53:59] kön finns kvar i minnet i miljön där den löpte i golvet mellan kassorna i luften som kröker sig och virvlar över marken allt där minns kön och när den uppstår igen då kan den uppstå på ett likartat sätt dagen efter liksom på grund av just det här implicita minnet då men om man nu vill

[00:54:28] avsluta en kö hur gör man det med värdighet hur löser man upp den när tiden är inne ja men det vet man det är man säger aldrig så här nu är det slut för det det krossar kön utan istället så säger man bara redo redo för upplösning säger man och då svarar köminnet och människorna i kön redo för upplösning sen tar alla

[00:54:58] ett djupt andetag det doftar ofta Tom Ford parfym av någon otrolig anledning tobakko vanilj den gamla klassiska lukten och sen lösas alltid upp i ett någon slags parfymerat moln och sen så skingras vi för vinden men det är som sagt väldigt sällan som köer uppstår på det medvetna viset ofta så fortgår de ju bara även fast folk går hem då finns det ingenting ceremoniellt över att lämna en kö

[00:55:27] utan kanske lite emotionellt laddat för oss som är medvetna om hur köer är uppbyggda men i övrigt så är det inte något högtidigt eller så folk står i kö sen går de hem sen går de tillbaka dagen efter och ställer sig i samma kö omedvetna om att det är samma kö som de lämnade dagen innan och lite så kan man ju säga om människors liv överhuvudtaget att ställa sig i en kö som är livet och köar på olika sätt dag efter dag efter dag även om man inte är medveten om det liksom

[00:55:59] jag tänker på alla de gånger som jag har stått i en kö och varit otålig och suckat och gnällt och kollat telefonen och önskat mig därifrån hur skulle du se hur ser du på det ja så jag tycker att du du gör det svårare än vad det behöver vara jag förstår inte riktigt varför du tycker det är så hemskt det är ju som det är

[00:56:28] och finns ett stort värde i vad är det som säger att bara för att du står i en väntansituation att du på något vis skulle vara mindre betjänt av att leva och finnas och tänka och andas än när du till exempel sover eller äter skogaholmslimpa du är du även när du väntar på något du är du även när du står i kö

[00:56:56] du är du även när du inte är framme än jag skulle vilja råda dig att omfamna kön istället för att säga nej till den eller känna att den är ett pinsamt mitt emellan nu är avsnittet snart slut finns det någonting sista ett sista ord som du skulle vilja säga till somna innan vi slutar

[00:57:26] jag skulle vilja säga så här att hur osannolikt det än verkar just nu när du lyssnar på det här avsnittet så har du också köat för att få höra det här avsnittet du har inte köat i någon typ av gatekeeper mening där någon har hållit dig på halster och sen plötsligt öppnat porten in till avsnittet men du är ett nummer i en lång kedja av människor

[00:57:55] som i tur och ordning lyssnar på avsnittet det sker ju så pass frekvent att det såklart från håll uppfattas som i stort sett simultant men det är det inte var och en av den som lyssnar på det här avsnittet har en köplats gör det i en viss tur ordning du har ett nummer i den här långa långa kön av människor som lyssnar på det här avsnittet och vilket nummer du har det får du aldrig veta och det är den stora

[00:58:24] sorgligheten med att vara en köbildare för jag vill veta jag vill veta allt om vilken köplats jag har och hur långt det är mellan mig och bakom och framförvarande och det är därför jag är köbildare det är därför jag är professionell köiexpert och det är därför som det här har varit ett avsnitt av Somna med Henrik tack ska jag ha tack för att du kom och det är därför