Hejdå Kokos K

[00:00:02] Hej och förlåt att jag stör mitt i lyssnandet men jag vill bara berätta att det finns en grej som heter Somna med Henrik Premium. Om du blir Premium somna så kan du lyssna utan reklam, höra bonusavsnitt som ingen annan får höra och dessutom hänga i ett mysigt litet hörn av internet en hemlig Discord-grupp där du kan prata med andra somnar om precis vad du vill, podden, sömn eller varför det är så svårt att sluta tänka på små små saker när man försöker sova.

[00:00:29] Vill du veta mer om det här så är det bara att gå till www.somna med Henrik.se och läsa mera där. Inga konstigheter, bara om du vill. Sov gott.

[00:00:47] Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt finfördelade farväl, din drömmande dumskalle i natten.

[00:01:07] Det är jag som är Henrik och det är du som är Somna. Och det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:01:44] Hej somna. Hej. Hur mår du? Vad gör du? Hur är det? Och så vidare. Jag sitter i äventyrsvargen precis som vanligt och ändå är ingenting ser likt. Det var som att när jag vaknade i morse så var det som att jag var en helt annan.

[00:02:11] Det här händer ju med ibland att jag vaknar och sen är hela världen ny. Och det kan vara en ganska skrämmande upplevelse men också skön. Jag har valt att tänka på det som någonting bra.

[00:02:37] Därför att inte alla har det sagts mig som har det så här i livet. Att ens tankar och känslor som var så himla fastlagda och tydliga igår plötsligt inte gäller längre. Till synes små händelser har bara ändrat allt. Så när jag vaknade i morse så fann jag mig att jag gått igenom en port och ut på andra sidan.

[00:03:04] Och på andra sidan av den här porten så är det nu helt okänt. Porten var kanske blå när jag gick igenom den. Men nu är den mörkt lila kanske. Från andra hållet. Det är inte alltid så lätt att lära sig hantera förändringar.

[00:03:25] Jag tänker att det kanske är det allra svåraste som finns. En dag, en gång så satt jag på gräsmattan på mitt hus i skogen. Det finns en liten gräsmatta runt huset i skogen. Den är inte särskilt välvårdad.

[00:03:54] Den är vildvuxen och jag har valt att låta det vara så. Därför att det blir vackrare på något sätt när blommor som annars aldrig hinner tränga upp ur gräsmattan får börja ta över. På vissa ställen eftersom det är skogen så är det också mossa på gräsmattan. Ganska ytlig mossa. Men som en matta.

[00:04:20] Som när man lyfter på en koka så far nästan hela skiten med. Nu växer små vita blommor upp ur gräsmattan på lite olika ställen. Lila och blå. Jag satt där och jag hade alltid suttit där. Och så en dag så kom en stor fågel flyggande.

[00:04:52] Fågeln satte sig framför mig på gräsmattan och tittade på mig där jag satt. Jag satt ju som jag brukade sitta. Först så kände jag väl att fågeln störde mig lite grann. Den la huvudet på sne på det sättet och tittade på mig som om den var nyfiken på vad jag höll på med. Utan att för den skulle blanda sig i vad jag gjorde. Det var en solig dag.

[00:05:21] Men det var inget märkvärdigt med den. Det var ingenting som gjorde att just den här dagen utmärkte sig på något vis över alla andra dagar. Ett moln gled förbi solen. Och då skimrade det jättevackert i fågels fjädrar. Det var en otroligt vacker fågel.

[00:05:47] Jag hade aldrig sett något liknande förut. Den var skimrad i toner om blått, vitt, grått och svart. Och verkade nästan lite eterisk snarare än en kötslig fågel. Sådär ett ord. Köttslig fågel.

[00:06:19] Jag sträckte fram handen. Och fågeln blev inte rädd. Tittade bara på handen. Nyfiket. Och sen tog den två steg bakåt och spände upp vingarna. Och de var enorma. Och så vackra. Och sen flög den sin väg. Lyfte och flög upp. Den kretsade över träkronorna och min gårdsplan runt mitt hus där ute i skogen. Ett par tre varv. Lite som att den ville kolla att jag var okej.

[00:06:49] Och sen flög den iväg. Och jag fick känslan av att den flög iväg på helt otroliga grejer. Vilket är äventyr tänkte jag. Och sen gick jag in i stugan. Och gjorde pulversoppa. För jag levde ganska enkelt på den här tiden. I min lilla koja i skogen. Själva huset var ju som man tänker sig alla typer av inre hus. Ett väldigt mysigt, ombonat och tryggt ställe.

[00:07:19] Där jag hade allt det nödvändigaste. Det var ju lite ensamt förstås där i den där stugan i skogen. Det var ju lite... Alltså det finns en trygghet i vardagligheterna. Men också någonting isolerande. Och tråkigt för att vara helt ärlig. Jag drack den här pulversoppan.

[00:07:48] Och satte mig på första trappen. Och mediterade och försökte ignorera myggen som svärmade runt omkring mig. Det var svårt att meritera just den här kvällen. Det var som att vattnet i mig var oroligt. Som inför en storm. Mina inre vågor hade blivit stålgrå.

[00:08:16] Och krusades på det där oregelbundna viset som sjövatten gör när det blåser upp till storm. Och sen gick jag och la mig och den natten så sov jag lätt och drömde oroligt. Någonting hade rubbats i mig. Varför? Var det bara för att den där fågeln hade landat på gräsmattan?

[00:08:44] När jag vaknade dagen efter så... Utan att förstå det själv så... Det första jag gjorde var... Jag vet inte varför. Att springa fram till fönstret och titta ut på gårdsplanen för att se om fågeln var tillbaks. Det var den inte och då kände jag utan att jag begrepp varför en djup besvikelse och sorg. Utan att förstå varför så hade den här fågeln slagit klorna i mig på något vis.

[00:09:10] Inte på något grymt och hårdfört sätt utan... Jag kunde som sagt inte sätta fingret på vad det var som hade hänt. Det gick några dagar. Jag satte mig ute på gårdsplanen som jag brukade. Och pillade med grejer. Du kanske undrar vad jag gjorde där i min stuga i skogen. Jag hade ju spenderat hela mitt liv på den där platsen.

[00:09:43] Ja... Jag lät handen stryka efter marken en del. Jag byggde små strukturer i jorden, barren och gräset. Lade samman elementen för att bilda världar. Så det fortsatte jag med. Byggde en hit, en dit.

[00:10:12] En fram, en tillbaks. Men det var som att en del av meningen hade försvunnit med att bygga de här värdena. Det hade funnits en liknöjdhet i mig innan. Ett slags acceptans av vardagens lunk. Och nu började den rämna. Jag blev otålig när jag inte fick strukturerna. Jag höll på att bygga ett torn av barr till exempel.

[00:10:41] Och när jag inte fick den att fungera så blev jag irriterad. Och när den hade ramlat ihop för sredig gången så svog jag till och sparkade i gräset. Och sa till mig själv att varför håller jag ens på? Vad är det jag vill uppnå med bygget av den här? Den här barrhögen. Det är ingen som ska se den. Inga av skogens djur kommer att lägga märke till den. Det är bara jag. Det är bara för min skull som jag bygger det här lilla fåniga tornet. Och så gick jag in.

[00:11:10] Och för första gången på flera flera månader så tog jag fram påsen med blandat plockgodis. Som jag hade köpt innan jag åkte ut till stugan i början av sommaren. Och åt upp den. Det finns ju ingenting som är så underbart som att äta stora mängder godis i tider av djup kris. Det visste jag ju inte att jag var i en kris visserligen.

[00:11:38] Men jag började ana det när godis i tillpåsen försvann snabbare än man hinner säga Gör det rätta. Ta Cloetta. Ta det rätta. Ta Cloetta. Då hörde jag en duns utifrån gårdsplanen. Jag vände mig om och tänkte att det var någon granne som ville komma och pinka in sitt revir.

[00:12:06] Det är ju så med gamla platser att det finns ju i nästan hundra procent av fallen åtminstone en person med äldre anor på platsen än man själv har. Denne någon vill ofta komma förbi och berätta hur det var innan man själv kom till platsen. Vill gärna berätta hur mycket kunskap hen har om respektive område som vida överträffar ens egen kunskap. Jag hade en ganska tråkig dålig relation till mina grannar där i min stuga i skogen.

[00:12:36] Även om de var långt bort. De var inte belägna precis in vid min husknut. Så var de tillräckligt nära för att då och då ge mig lite ångest. Men det var ingen granne på gårdsplanen. Istället stod fågeln där igen. Och jag gick ut. Nästan rusade ut. Och fågeln stod kvar. Och jag förstod att den hade kommit för att stanna.

[00:13:04] Alltså den känslan somna. Den känslan när man anar att bortom den här vackra fjäderdräkten finns en riktig. En riktig en. Det går knappt att sätta ord på.

[00:13:38] Jag la huvudet på sig ner på det där sättet och betraktade mig igen. Och jag sträckte fram min hand. Och smekte den över huvudet. Och den ryggade inte tillbaks. Och den såg till och med ut att uppskatta min gest. När man går omkring i sin vardag och i sin vanliga värld. Och plötsligt får besök av en eterisk fågel.

[00:14:07] Som är mer andevarelse än fågel egentligen. Då kan det lätt hända att man blir lite yr huvudet. Och att ens dagar och nätter flyter ihop som en ström av intryck. Det var det som hände med mig. Där och då somna. Med fågeln.

[00:14:32] Den förvandlade mina dagar till ett virvar av intryck. Jag flög. Med fågeln. Den bar mig på sin rygg. Högt över träden. Bort till bergen. De blånande. Borta i fjärran. De som jag bara hade sett hela mitt liv som en kuliss. Men som nu framträdde med fullständig skärpa.

[00:15:03] Bergen var mycket vackrare än de verkade på håll. Det är svårt att tänka sig. Eftersom blånande berg är bland det vackraste som finns. När man ser dem vid horisonten. Det visade sig att min skog med min stuga i var inrymd av de här bergen. Och fågeln visade mig varenda upptänkligt skrymsle och vrå.

[00:15:33] Som fanns i bergen. Här och var fanns bostäder. Andra som bodde bland bergen. Det här var gåtfulla, undfallande människor som inte gärna bjöd in till samtal och kontakt. Snarare stängde de fönsterluckorna och drog sig undan när jag kom nära. Det var inget ovänligt folk som bodde i bergen. Men de var skygga.

[00:16:01] Och jag förstod att det skulle krävas lång tid, stor ödmjukhet och försiktighet. Att komma nära de här varelserna, människorna. Men mina dagar med fågeln flöt ihop till ett enda euforiskt ögonblick. Trots att det gick nästan ett år. Det är knappt så jag minns att jag åt. Eller drack någonting.

[00:16:33] Då och då har jag minnen av att jag nöpt mig i armen och sa Är det här en saga? Är det här en saga som har blivit sann? Kan sagor finnas? Kan det vara så att jag som liten, när jag satt i min barnkropp och längtade efter den där sagan att bli buren av en fågel. Att den faktiskt var sann. Det som jag sen som vuxen tvingades lära mig inse att inte är sant.

[00:17:02] Tänk om jag hade fel då. Vuxen jaget. Mitt pragmatiska vuxen jag. Att jag bara inte sett exempel på sagor som blir sanna. Ibland landade jag. Ibland hade jag mörka nätter när fågeln flög iväg.

[00:17:31] Men den kom alltid tillbaks. Det blev alltid ännu bättre när fågeln kom tillbaka igen. Vad ska vi kalla fågeln? Kokos K. Fågeln hette Kokos K.

[00:18:00] Var det bästa som hade hänt mig. Där i min ensamma lilla stuga i skogen. Därför så kanske det kommer som en tråkig twist på sagan. När jag berättar fortsättningen. En dag när jag vaknade. Och som vanligt skulle gå ut till fågeln och flyga iväg med den.

[00:18:28] Och låta den kasta oss tillsammans genom landskapet. I sagan. Så var den försvunnen. Det var en svår känsla. Men jag tänkte att den kommer nog snart tillbaks. Och det gjorde den också. Mycket riktigt. Den landade på gårdsplanen. Men någonting var annorlunda. Det var som att han hade skiftat nyans lite i fjädrarna.

[00:18:57] De var inte lika... De kändes obekanta på ett sätt. Och jag närmade mig fågeln oroligt. Någonting gnagde i mig. Den där känslan av att... Sagor har ett slut. Är det möjligen somna... Det sorgligaste i hela skapelsen. Om man får referera till detta som en skapelse.

[00:19:30] Detta att sagor tar slut. I alla fall förstod jag att någonting var annorlunda. Jag kunde ju mycket lite om fågelns liv i övrigt. Fågeln var ju... Övermäktig mig i den bemärkelsen. Att den kunde lyfta och lämna mig utan att jag var med. Jag och min sida var fast där. I min stuga.

[00:19:59] Så kanske att fågeln hade nått någon typ av... Fas i sin fågelexistens som tarvade dess närvaro någon annanstans. I vilket fall så var fågels blick... Annorlunda... Fjäderdräkten såg annorlunda ut. Den var mörkare. Allvarligare. Den gick fram till mig...

[00:20:28] Och tittade på mig på ett sätt som den heller aldrig hade gjort förut. Det var som att det plötsligt fanns ett avstånd. Mellan mig och fågeln. Och i det ögonblicket förstod jag att den skulle ge sig av. Att den skulle lämna mig. Och så... Utan några... Med utdragna farvälsprocesser... Så spärrade den upp sina vingar på det där mäktiga viset.

[00:20:57] Tog två, tre kraftiga vingslag. Och fördes upp i luften. Och försvann. Och det var det sista jag såg. Av Kokos K. Innan du nu rusar iväg. Och klättrar upp i ett kyrktorn. Och Gall skriker. Som... Gall skriker med sån här röst som Rose har. När hon ligger på dörren i Titanic.

[00:21:28] Och Jack har drunknat. Och hon vill ropa på de andra båtarna. När de ska skrika comeback. Samma typ av röst. Från kyrktornet. Att Henrik berättar jättesorgliga historier. Och sagor i... Som de är Henrik. Så vill jag bara säga att... Ja, men så är det ju. Livet är ju sorgligt också ibland. Men det här blev en sorglig saga. Det kan finnas en...

[00:21:57] Det lärde jag mig som liten. Att det finns ett... Ord som heter katarsis. Som betyder rening. Det är ett grekiskt ord som... Man använder i samband med... Tragiska historier. De grekiska tragedierna. Idén om att... Man tittar på någonting sorgligt. De grekiska tragedierna är ju... De grekiska klassiska tragedierna.

[00:22:24] Aiskylos och Aristofanes. Aristofanes kanske skrev komedier. Aiskylos skrev ju... Hypolytos och de här. Det är jättesorgliga historier. Som slutar med att alla dör. Shakespeare skrev ju också tragedier. Och att man genom som publik till en tragedi. Kan genomgå katarsis. Alltså man renas av det stålbad. Som en riktigt sorglig historia är.

[00:22:55] Jag vet inte om det här är en sorglig historia egentligen. Då var det det. När... Kokos K lyfte och flög iväg. Och jag visste att han inte skulle komma tillbaks. Att han skulle lämna mig. Och jag grät och pep och skrek. Det kändes som att jag hade tappat en del av mig. Jag hade låtit fågeln fylla... Ett stort hål.

[00:23:25] In i mig. Eller rättare sagt. Det fanns kanske inget hål i mig. Men fågeln hade skapat sig en plats. I mig. Som nu. När den försvann. Hade gröpts ur och lämnats kvar. Ett tom... Ett fågelformat tom rum. Och jag insåg hur lite jag hade tänkt. Under min... Min sanna saga.

[00:23:54] Hur få... Egentliga tankemässiga uttryck som jag hade använt för att beskriva den situation som jag var i. Och så började de mörka dagarna. Och de ännu mörkare nätterna. Som en långsam puls. Som... Obönhörligt tickar sig framåt. Sekund för sekund. Minut för minut.

[00:24:24] Timma för timma. Vecka efter vecka efter vecka. Gräsmattan blev svartvit. Blommorna på gräsmattan likaså. Alla mina världsbyggen där ute på gårdsplanen. Tornen av barr och så vidare. De blåste ner och regnade bort.

[00:24:47] Ett stort oväder kom och gjorde utanför ett till en ogästvänlig vindpinad plats. Där... Det inte fanns någon nåd. Jag brukar gilla oväder. Men just det här oväderet... Även om jag var inne i stugan. Så blåste det liksom rakt in i mig. Och skapade som en hård kula. Av stelfrusen kärle.

[00:25:16] Längst inne i mitt bröst. Jag kunde inte göra så mycket annat än att andas. Jag åt. För att jag måste. Det bodde som... Ett litet folk. I stugväggarna.

[00:25:48] Innan du nu rusar iväg och säger... Han börjar bli galen. Så vill jag bara säga att det här folket i sig var ju ett... Metamorfosiskt... Vad säger man? En metaforisk... Ett metaforfolk. Man tänker att de alltid hade bott i väggarna i min stuga. Och pysslat med sitt och funnits där. I harmoni med mig.

[00:26:16] Så var det nu plötsligt som att de satt alldeles stilla. Stilla med tomma blickar. Och darrade. Stormen blåste in i dem också. Det var nu stelfruset som en tavla eller ett fotografi. När jag tittade utöver sjön som låg precis i en vidstugan. Så var det alltid dimma på den.

[00:26:48] En vägg av dimma. Och jag kunde inte se längre fram än ungefär en meter. Sen försvann allt. I den där mjölkvita dimman. Som låg över allt och alla dygnet runt. Inte bara på morgnarna. Ibland kunde jag höra ljud utifrån dimman ute på sjön. Ljud som... Lät som aktiviteter.

[00:27:16] Händelser och situationer. Andra människor. Kanske var det... De som bodde i bergen. Som hade gått ner för att bada. Eller... Jag hörde musik också. En gång eller två. Hörde jag fågeljud. Som påminner lite om kokoskås ljud. Men... Det var ju aldrig det ljudet.

[00:27:46] Det var andra ljud. Jag kände mig under den här tiden... Väldigt liten. Väldigt svag. Jag kände mig också... Hiskelig. Anskrämlig. Det var som att... Allt som gjorde mig vacker...

[00:28:15] Allt som gjorde mig vacker... Fanns. Bara när kokoskå fanns. Hos mig. Min skönhet flög sin väg med... Fågeln. Jag undvek att titta mig själv i spegeln. Jag tyckte att jag var så... Ful. Jag såg ut som... En gammal... Trasig sköldpadda.

[00:28:41] Som legat under en stock i ett träsk i tusen år. Och kanske samlat på sig visdom. Men egentligen inte. Eftersom riktig visdom kräver att man lyfts upp bland molnen någon gång då och då. Och ser saker ifrån ovan. Den visdom som man uppnår genom att ligga under en stock i ett träsk i tusen år. Är väldigt begränsad till ens egna sinne, ens egna tankar.

[00:29:11] Och ens egna mycket begränsade meny av upplevelse. Där under stocken. Jag visste mycket om hur maskar verkar och kryper. Jag visste mycket om hur mikroorganismer bryter ner. Jag visste mycket om förruttnelse. Men jag hade ju fått smaka på moln.

[00:29:42] Men nu när mina vingar i bild i bemärkelse... Det var ju aldrig mina vingar. Men nu när mina vingar berövats mig. Så framstod det med all önskvärd tydlighet. Den vilken varelse jag egentligen var. Den jordburna, smutsiga dyngbaggen. Henrik.

[00:30:08] Jag sov mycket. Ibland vaknade jag av ljud. Av oska och storm. Och då drog jag täcket tätare omkring mig. Utan att hitta någon egentlig värme. En dag när jag satt på Förstebron. Och stirrade framför mig så som jag tenderade att göra.

[00:30:37] Det finns i sig ingenting negativt med att sitta och stirra framför sig. Allt beror ju på vem det är. Och hur den mår som stirrar framför sig. Jag hade ju suttit och stirrat framför mig åtskilliga gånger under åtskilliga år. Men det här var annorlunda. Det var som att dimman ifrån sjön också fanns i mig. Denna fullständigt oskrivna värld. Vem var jag utan fågel?

[00:31:11] Jag knaprade på en morot. Inte för att jag ville ha morötter utan för att jag förstod att jag var tvungen att äta någonting. För att få i mig C-vitamin och andra näringsämnen. Morötter växte det gott om. Vild morötter. Det var ingenting jag hade odlat själv. Men morötterna av någon outgrundlig anledning växte som svampar ur marken. Där omkring mitt hus.

[00:31:41] Jag började få en orange hudton av allt keratin. Vilket bara spädde på min skräcködle liknande framtoning. Det kändes som att det var över. Så var det.

[00:32:06] Det kändes som att jag hade nått min resas slut. Och jag kände bitterhet över att sagan trots allt inte var sann. Jag kände ju en ilska över det. En bitterhet och en ilska. Men i grund och botten var det naturligtvis ett litet barns djupa sorg.

[00:32:33] Men det som är så bra med barn är ju att deras sorg är randig. Var det någon som sa. De kommer i ränder. Och så började det långsamt bli för mig också. Det var fortfarande väldigt tjocka, långa sorgeränder. Men däremellan blev det ljusare. Lite, lite. Kort, kort.

[00:33:02] Efter ett tag så kände jag att vinden började lugna sig lite. Att den inte var lika vass och kall. Att den blev lite mildare. Och så en dag när jag satt där på verandan så hörde jag ett enda ljud. Och det var ljudet av en fågel. Men det var inte kokoskås ljud. Det var ett annat ljud.

[00:33:32] Och det var heller inget ljud riktat till mig. Det var inte till för mig. Det var ett ljud bara. Men det var inget ljud som stärkte sorg och bitterhet. Och känsla av övergivenhet i mig. Utan det var ett ljud som jag bara kunde lyssna på. Utan att låta känslorna fästa fast i det. Och då började jag snyfta för mig själv.

[00:34:01] När jag satt på Förstebron. För att jag kände att nu kommer livet tillbaka igen. Långsamt. Och det var det där fågeljudet. Att jag kunde plötsligt registrera någonting som inte automatiskt och i direkt mening hade någon relation. till mig och mitt liv. Och min situation. Utan det var en...

[00:34:32] Det var bara ett vanligt ljud. Och jag kunde ändå höra det. Och placera det. Utanför mig själv. Och sen kom det sorgeränder igen. Varför jag? Tänkte jag. Varför var jag den som fick smaka på sagan? Varför var jag den som fick praoa?

[00:35:06] Jag fick praoa på sagan. Varför jag? Det var ju ganska bra. Innan kokoskå landade på gårdsplanen. Livet var ju åtminstone tryggt. Tråkigt och förutsägbart. Och ensamt såklart. Men tryggt. Istället befann jag mig nu i den här skenande dimman.

[00:35:34] Och även om jag visste att det här skulle ändras. även om jag visste att snart kommer dimman att lätta. Eller en dag kommer dimman att lätta. Så var det fortfarande obegripligt för mig. Varför jag? Varför inte någon annan? Det måste ju finnas tusentals ensamma stugor i skogen. Där ensamma människor sitter och bygger sina universum.

[00:36:04] Varför kom fågeln till mig? Det är att förlikas med en stor och smärtsam sak. Kan det vara ett av de tyngsta värven som vi har att ägna oss åt? Det är att förlikas med ett faktum som inte går att ändra på.

[00:36:34] Det är att förlikas med det som gör ont. Då kan det vara bra att tänka att sorg är randigt. inte bara för barn utan för en själv också. En vuxen också. Eller en hund. En get. En kanariefågel.

[00:37:03] Jag började ta promenader i skogarna omkring ner till sjön. Jag började röra vid träd deras bark. Jag började associera min situation med ytor i skogen. Faktumet att kokoskojat se av var lika obönhörligt

[00:37:33] kraftfullt närvarande som en stor tung inlandsis stenbumling som låg i skogen. Eller en ek som var tusen år gammal och stod förankrad med rötterna 20-30 meter runt omkring sig nere i jorden. Till slut blev det ett sätt att ta avstamp. Det blev ett sätt

[00:38:02] att hoppa bort stödja sig mot och ta språng ifrån. Faktumet att kokoskova borta gjorde att det blev lättare för mig gradvis lättare för mig att ta språng bort från faktumet. Det är för faktumet var alltid där som jord under mina fötter. Som mark under mina fötter.

[00:38:39] När jag hade gått extra långt en dag så hittade jag en stig som jag aldrig hade beträtt förut. Eftersom det var tidigt på förmiddagen och det skulle dröja länge innan det blev mörkt så tänkte jag att jag kan väl lika gärna följa den här stigen och se var den leder. Dimman var fortfarande tät över hela mitt inre landskap. Inte bara över sjön utan i stort sett hela skogen hade den här

[00:39:09] mjölkvita dimmslöjan som gjorde det nästan omöjligt att se vart jag gick. Men jag var inte rädd. det var bara tomt där framför mig. För varje steg jag tog så blottlades lite mer av stigen framför mig. Det var en konstig stig. Det var ingen välupptrampad sån här djurstig som man kan se. Det var heller ingen jord av människohand.

[00:39:39] Det var som att stigen bara hade en egen vilja. Som att stigen var där därför att den ville vara en stig som var där. Nästan inga rötter slingrades över stigen. Den var märkvärdigt plan. Kanske hade det runnit en bäck där en gång i tiden och mejslat fram det här lilla diket som jag nu gick i. Ett steg i taget.

[00:40:13] Till slut började jag höra musik. Det var musik som jag inte hade hört förut. En annan sorts musik. en vemodig väldigt skev musik skulle jag säga. Det lät inte som någonting jag var van vid. Den hade precis som eken jag lutat mig mot för några dagar sedan

[00:40:44] djupa rötter. Åtminstone gav den intryck av det. Jag kunde ana spår av gamla gamla röster i den här melodin som sjöngs på ett språk som jag inte förstod. Och så bröt dimman isär som ett traperi som en ridå. Och plötsligt så upptäckte jag att jag hade gått runt hela sjön genom skogen och nu stod jag vid foten

[00:41:13] av de blånande bergen som Kokos K hade visat mig fast ovanifrån. Framför mig så fanns ett litet samhälle med hus utsprängda ur utbrutna bergväggen. det bodde kanske ett hundratal människor här och en stor eld flammade nedanför bergsmassivet och runt elden satt människor och sjöng och pratade på det här uråldriga

[00:41:42] konstiga sättet. Och jag närmade mig och de höjde sina blickar och tittade på mig och nu var det lite annorlunda mot hur det var när jag kom förbi flygande på Kokos K hos rygg. Det var en annan blick. Jag hade ju tidigare bara

[00:42:14] rusat in och smält igen sina hus där vi hade kommit flygande men nu när jag inte satt på en fågel så var det som att de inte omedelbart i alla fall såg mig som ett störande moment eller någonting farligt. det här var inget folk av jord

[00:42:42] krälare än sånt som jag hade känt mig som en dyngbagge. Det här var ett världsbyggande folk. De hade byggt ett imperium om man tar bort alla negativa associationer till ordet imperium. De hade byggt en hel stad i bergen

[00:43:12] och jag tittade ner på min kropp och jag såg att jag bar liknande kläder som de gjorde. Jag hade långsamt i och med metamorfosen av min sorg där under träskstubben i mitt hus hade jag förvandlats till en av dem och det lustiga är att jag blev glad för att jag förstod

[00:43:43] att jag hade hittat en plats där jag hörde hemma. Det blev inte som jag hade tänkt men det blir det ju aldrig. Jag hade hittat en plats som var min så jag lämnade min stuga i skogen för gott. Den hade tjänat ut sin roll

[00:44:12] och jag hade flugit hade förts högt över markerna och sett världen ifrån ovan och sen hade jag lämnat det och nu stod jag här bland de mina i ett bergsmassiv en stad frambruten ur stenen sjungande en sång som var uråldrigare än bergen själv

[00:44:40] och så började jag leva där jag tänkte mycket på kokoskå i början sorgen var fortfarande randig ränderna går aldrig ur ett litet sorgsätt ensamt djur som man brukar säga

[00:45:07] de hade en väldigt speciell kultur sångerna de sjöng var någon typ av märklig blandning mellan djup humor och djup tragik och det talade det ju rakt till mig det var som att de sjöng om mig fast jag aldrig tidigare känt till deras existens det var som att jag

[00:45:36] kom hem jag lärde mig alla sångerna alla dikterna alla danserna jag fick ett eget litet hus uthugget ur berget och långsamt långsamt återvände min skaparlust igen jag började bygga saker av trä och sten som det fanns gott om folket här

[00:46:06] hade en förmåga att forma stenen till sin vilja bara genom att lägga handen på ett berg så kunde de smälta ut utrymmen och gångar och rum i den solida stenen jag gjorde ett litet slott till mig själv fullt med rum allt efter min egen vilja

[00:46:30] och vi bodde nära varandra och ingen var ensam och så slutade sagan om kokoskå och jag som långsamt lyfte sig och försvann det är som det är

[00:46:59] det som händer händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det jag blev gammal där i staden ibland bergen och efter ett tag började jag se kokoskå på håll flyga förbi den hade en annan fjäderdräkt nu den hade ett annat rop

[00:47:30] den flög förbi på sina egna hemlighetsfulla fågeluppdrag hit och dit vi möttes aldrig mer men vi hade det fanns heller ingen arena för det bergsfolket jag tycker det är så tråkigt att säga bergsfolket men jag hittar inte på något bättre ord just nu bergsfolket

[00:47:57] att de hade inget tillövers för fåglar och jag såg heller ingen anledning att predika fåglarnas värde med nya familj tack för att du har lyssnat på min saga somna

[00:48:24] precis som alla andra sagor så är de ju bara sagor men bär ju på viktiga sanningar kanske att du är i en situation just nu somnande där du förändras eller där ett oroligt faktum har slagit saker i spillror

[00:48:53] kanske är du ensam somna kanske är du också i en sorgrand och sträcker ut din hand till ett främmande land för att hitta nya band då ska du veta det att på andra sidan dimman finns din plats

[00:49:21] på andra sidan dimman finns ditt folk din famn det enda du behöver göra är att stanna kvar en liten stund till och gå vidare det enda du behöver göra är att säga ja till det som händer

[00:49:51] och som du inte kan påverka det enda du behöver göra är ja först ska du sova förstås alltså vi får inte glömma det det här innan du nu rusar iväg och säger att herregud han har blivit en vis man som med hjälp av sagoliknelser berättar historier om vad som är viktigt att ta med sig i perioder av omvälvande händelser och förändring

[00:50:23] det först ska vi ju sova det är ju hela vitsen det var ju någon som sa för ett tag sedan och det har ju sagts om somna med Henrik åtskilliga gånger att jag är fullständigt obegriplig att jag pratar nonsens så kan det ju vara det här kanske bara var nonsens men vet vad tror du alltså om du inte sover nu

[00:50:53] antagligen gör du väl det det är ju fint hoppas att du drömmer om något viktigt kanske drömmer du om kokoskå alltså din egen kokoskå din egen kokoskå som svävar fram där i det blå medans du är satt att gå med dina

[00:51:22] fötiga små ben på jordens dagar vad hette han som hade som flög för nära solen han ville ju köra solgudens vagn och solguden sa nej nej nej men så gjorde han det ändå

[00:51:52] och så bara började han brinna var det han som hade vingar av vax som smälte när han flög nära solen och så störtade han ner i någonstans det var en tabbe kanske att jag när jag satt där på gårdsplanen och kokoskå för första gången landade att jag kunde ha haft i åtanke att det inte alltid är så lätt

[00:52:22] att skaffa sig vingar på ett varaktigt och tryggt och säkert sätt vingar av vax smälter ju som sagt med förödande konsekvenser sover du? jag med höll jag på att säga fast nej jag gör inte det

[00:52:51] jag sover faktiskt inte så här vaken har jag inte känt mig på jättelänge det är ju faktiskt så att det är ju sant det här som jag började med att berätta att idag känns allting annorlunda inte nödvändigtvis annorlunda på något bra sätt eller något dåligt sätt annorlunda och den här dimman som jag pratar om den är ju verklig jag upplever verkligen idag

[00:53:19] att jag inte vet någonting om ens min kommande sekund jag pratar om min inre bemärkelse för det är klart att jag vet vad som kommer hända med största sannolikhet senare idag och så vidare jag kommer antagligen att dricka en kopp kaffe till exempel det är ju för det ingår liksom i min dag det är klart det kommer antagligen att hända jag kommer väl antagligen att ha ett online möte för det vet jag det står i min kalender

[00:53:50] jag menar mer i inre bemärkelse det finns ingen det finns inga garantier för vem jag är från och med nästa sekund och sen runt resten av mitt liv det är skrämmande men lite spännande också när jag var liten var jag så ledsen över att sagor inte är sanna

[00:54:19] att allt det här som var så heligt i mig som brann så starkt det är det är bara fantasier verkligheten är mycket mer förutsägbar och tråkig jag vet inte om jag jag vet inte om jag håller med om det

[00:54:47] sagorna är ju på många sätt mer förutsägbara än verkligheten men det finns någonting i att verkligheten skapar en förmåga nej verkligheten skapar en ett faktum det är att allt slutar och det är ju en sorglighet

[00:55:17] som vi måste lära oss att hantera somna allt som föds ska dö och det är ju det sorgligaste som finns samtidigt antar jag att man skulle kunna se det som vackert samtidigt antar jag att man skulle kunna

[00:55:48] säga ja till det på något sätt och då genom den kraftansträngningen som det innebär att säga ja till någonting hemskt eller sorgligt kan göra sorgligheten till den där stenen som min randiga sorg blev efter förlusten av kokoskå och kasta mig bort från att använda stenen som en språngbräda för att komma högre upp

[00:56:18] längre in att använda sig av sorgen som en motor för att förstå och för att växa och för att resa sig igen fast starkare att inte vara så rädd för att få ont att inte vara så rädd för att ha fel att inte vara så rädd för att berövas att bli berövad något

[00:56:52] kom världen och ta mig kom världen och gör med mig vad du vill jag är här jag är här i dimman kom världen och lyft mig det klingade fel det kändes mer

[00:57:23] nej men det är ju en genuin känsla men jag tror inte att världen har händer på det sättet jag tror inte att det finns några händer som kan bära en om det är väl det sorgliga med alltihop det som är den stora sorgligheten i att det du tror är en saga inte är det

[00:58:01] det är sorgligheten somna men det fina är ju att det alltid finns en värld på andra sidan dimman saga eller inte saga och kanske är det också så att sagan i yttre bemärkelse är omöjlig men sagan som du bygger själv är inte det sagan som du bygger själv är verklig det är bara det att du måste själv snickra ihop den du kan inte vänta på att den ska hända du måste själv snickra

[00:58:31] din saga och rulla den upp för berget och ställa den där som en vacker staty eller låta den rulla ner på andra sidan kanske om du rullar ner tillräckligt många stenar från berget så bildar de en värld där nere då kanske du inte längre känner ut behov av att stå på toppen kanske att du vill ner i dalgången igen där det är lä

[00:59:00] och blommor och bin och små gulliga ulliga mufflonfår som går omkring och betar och bräker uppskattande när du går förbi där det luktar nyslaget hö jag drömde förresten i natt att jag skulle köpa en höhäscha du vet en sån gammaldags

[00:59:30] som man hänger upp en sån gammaldags träkonstruktion av järskostörar som man hänger upp hö på eller hängde upp hö på nu torkar de ju i de här balarna på något sätt men förr alltså när jag växte upp alltså jag menar förr på riktigt förr alltså innan jag föddes men också när jag var liten så gjorde bönderna i hökvicken där jag bodde och linghed då satte de upp hö på såna här höhäschar

[00:59:59] för att det skulle torka jag tror att det var för att det skulle torka och en gång så stod jag och min bror och våran kompis och kastade sten på en sån där härscha ute på åkern för att vi ville se om vi kunde pricka den och då kom bo den sura grannen då kom han och så sa han hur fan kan ni vara så jävla dum som ni står och kastar sten på härschen och det får bli

[01:00:29] slutordet eller okej jag ska berätta vad jag drömde om jag drömde att jag köpte en höhäscha som var Sveriges dyraste höhäscha för flera miljoner svenska riksdaler god natt kokos kå hej och förlåt att jag stör mitt i lyssnandet men jag vill bara berätta att det finns en grej som heter somna med Henrik premium om du blir premium

[01:00:58] somna så kan du lyssna utan reklam höra bonusavsnitt som ingen annan får höra och dessutom hänga i ett mysigt litet hörn av internet en hemlig discord grupp där du kan prata med andra somnar om precis vad du vill podden sömn eller varför det är så svårt att sluta tänka på små små saker när man försöker sova vill du veta mer om det här så är det bara att gå till www.somnamehenrik.se och läsa mera där inga konstigheter

[01:01:27] bara om du vill sov gott att det är så svårt att det är så svårt att denna