Det sista halmstråt

[00:00:02] Somna med Henrik sker idag i betalt samarbete med Ikea. För dig och för mig och för andra som har svårt att somna så är ju Ikea ett jättebra ställe att gå runt och browsa på. Man säger som en madrass till exempel som passar min sovställning. Eller en kudde som inte bara passar min sovställning utan också madrassen. Och sen har vi ljuset. Nu har jag mörklädningsgardiner och smart belysning från Ikea.

[00:00:30] Så jag kan dimra ner till ett varmt avslappnande sken på kvällen. Med några genomtänkta val från Ikea så kan du förvandla ditt sovrum till en plats där kropp och själ och hela du verkligen får vila. Goda nätter ger bättre dagar. Tack Ikea! Hej och välkommen till Somna med Henrik.

[00:00:58] Ditt konstiga kaostema. Din Bittra besvikelse i natten. Det är jag som är Henrik. Och det är du som är Somna. Och det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.

[00:01:31] Nu börjar vi. Hej Somna! Hej!

[00:01:56] Jag har som vågor av en dröm som hänger kvar. Det är ju så lustigt för att det blir alltid så här när jag spenderar långa stunder ensam. Det gör jag nu då. Nu de här veckorna när jag spelar in väldigt många avsnitt. På väldigt kort tid. Det är...

[00:02:21] Jag drömmer ofta att jag är tillbaka i mitt gamla kontor. I gamla stan. Det var på Prästgatan 7 tror jag att det var. Som jag hade ett litet kryp in på bottenvåningen. Och det är ju det finaste kontor jag har haft i hela mitt liv. Även till Sverige är ju finare. Men det är inget kontor på samma sätt.

[00:02:49] Jag har inte skrivbordet här. Och jag har inte en arbetsstation. Utan det är ju bara ett rum till för att spela in. Somna med Henrik. Med mera. Och ja. Vad ska jag säga. De här drömmarna är alltid så starka. Jag drömmer att jag är tillbaks. Och att jag har kvar grejer där. Och det är ångest för att jag... Det har inte städat.

[00:03:19] Och det finns massa skit som ligger. Och det är inte mitt kontor längre. Men det ändå är kvar. Och då är det alltid så ditt. För det finns alltid en annan ingång. Och vem har tillgång till att vara här. Och varför och sådär. Och då... Det uppstår alltid att jag måste springa. Stressa för att hinna till någon tåg. Eller någon tunnelbana. Och att jag har med nycklar att göra. Som ska lämnas över. Det här brukar jag förut drömma om.

[00:03:48] Gamla lägenheter jag bott i också. Jag kommer inte ihåg vad jag drömde. Men jag kan hitta på. Jag skulle tillbaka. En sista gång typ. Det är det jag minns. Som att jag skulle säga hej då. Jag kanske skulle plocka upp. Antagligen var det väl det. Att vara saker kvar där. Och massa saker. Och jag visste inte om... Om jag skulle ta med mig dem.

[00:04:17] Eller om det skulle lösa sig av sig själv. Jag skulle bara plocka lite grejer. Sen ska jag gå därifrån. Men så stod jag där. Och det var mycket större än jag minns det. Nästan som ett kontorslandskap. Torslandskap. Och... Eftermiddagsljuset. Silade på det där konstiga speciella sättet ner. På prästgatan utanför.

[00:04:49] Men det blev sådär gyllene på insidan av... Lokalen. Prästgatan är en väldigt smal gata. Den ligger ju i skugga 99% av tiden. Men en viss... Ett visst klockslag. Så faller solen rakt in på gatan. Och då blir ljuset på insidan... I en vissidan guld. Under en... 40-minutersperiod kanske. Det luktade damm. Och gammalt kaffe.

[00:05:18] Och gamla papper. Och det var alldeles stilla. Det var tyst som om... Alla bara hade rest sig upp. För det var ju ett kontorslandskap nu. Så det var ju många som har varit där. Men det enda som hördes var min andning. Och ett lysrör ute i hallen. Och jag gick några steg.

[00:05:49] Mellan övergivna skrivbord och sånt. Och jag hade ett minne av att här har jag suttit... Oräkneliga timmar av mitt liv. Nu kändes det nästan som att jag gick in i ett bleknat fotografi. Av något som inte var aktuellt längre. Någonting som har slutat. Som har upphört i relevans. Och det var som...

[00:06:16] En av de bästa egenskaperna hos spelet Red Dead Redemption 2. Är när man är klar med hela The Main Quest. Och återvänder till platser där man har varit i The Main Quest. Så kan man höra... Har spelmotorn lagt in... Ekon av dialogen från de här platserna. Det är det starkaste jag har upplevt med ett spel någon gång faktiskt.

[00:06:46] Så var det här. Fikarumsljud och sådär. Även om det inte var någon där. Och i dammet på golvet såg jag utsprida fotspår. Det kanske var mina egna från... Länge sedan. Eller så var det någon annan. Alltså för det var ju som sagt andra då i drömmen. Som hade tillträde till... Lokalen nu. Och det var inte alls så stressande som det brukar vara i mina drömmar på riktigt.

[00:07:15] I drömmarna på riktigt så är det alltid väldigt stressande. Att jag inte vet vem som har nycklar till lokalen. Jag drog handen över permar och sånt. Och då kände jag mig så vemodig plötsligt. Precis i sådär vemodig som jag faktiskt kände mig på riktigt när jag lämnade mitt gamla kontor i gamla stan. Jag höll på att städa i två dagar i sträck.

[00:07:41] Det var ju under en period av mitt liv när jag inte brydde mig så mycket om sånt. Så det var en enda röra ska jag säga. Och det var mycket som jag bara bar vidare i lådor. Och då var det ändå ett jättelitet kontor. Jag tog bilder av mig själv och av rummet innan jag gick därifrån. Och kände en djup...

[00:08:08] Ett djupt vemod på detsamma sätt som i min låtsasdröm här. Det här var liksom mitt sista hejdå till allt som hade utspelat sig där inne. Innan det bleknade bort. Och i ett fönster... Fönstren ligger lågt i den här lokalen. De ligger nästan strax. De ligger precis ovanför gatan. Det är bara några... Kanske två decimeter eller tre kanske. Över gatan. Rummet är nedsänkt liksom.

[00:08:37] Så man sitter som att med överkroppen i gatornivå. Och i en dammig pappmugg på skrivbordet vid fönstret så fick jag syn på... Ett ensamt halmstrå som stack upp över muggens kant. Som ett förskräckt utropstecken i tystnaden.

[00:09:03] Och jag gick närmare och satte mig på huk bredvid skrivbordet där. Det var verkligen på riktigt ett halmstrå. Blekt, gult och skört. Kanske en decimeter långt. Och det lutade sig snett mot muggens insida. Och runt om så såg jag dammrottor i hörnorna.

[00:09:32] Och en kvarlämnad kontorstol som stod på sniskan. Men dammstrå, halmstrå stod ut. Försiktigt så plockade jag upp det mellan tummen och pekfingret. Det vägde ju som du kan förvänta dig ingenting och intet. Men det kändes oväntat kraftfullt i min hand.

[00:10:01] Det fanns någonting distinkt med detta halmstrås blotta uppenbarelse. Så jag strök försiktigt ut med det smala strået med fingertoppen. Det var dammigt. Det hade stått stilla ett tag men det var fortfarande helt. Mitt sista halmstrå, tänkte jag för mig själv. Utan att säga det högt.

[00:10:29] Och då blev vemodet plötsligt mycket starkare. Jag hade inte riktigt... Jag visste inte vad jag hade förväntat mig att hitta här inne. Kanske ingenting. Men nu satt jag här på huk och ville gråta med ett halmstrå i handen. Och jag kunde inte förklara varför. Jag snurrade stråt mellan fingrarna.

[00:10:59] Och så sa jag hej. Lite blygt. Och jag hade ju förstås inte förväntat mig något svar. Men just som jag ekot av mitt hej dog ut i rummet. Så hörde jag en svag prasslande röst någonstans ifrån. Som sa hej tillbaks. Och jag tittade mig omkring förstås.

[00:11:27] För att jag trodde jag var själv i rummet. Men det var ingen där. Rösten lät väldigt tunn. Som vind genom torrt gräs. Som ett prasslande nästan. Och det var ju självklart då. Den enda rimliga källan till det här var ju halmstråt självt. Och jag sa, sa du någonting? Och så blev det tyst.

[00:11:54] Och jag såg på det tunna gula stråt. Med sin prassliga yta. Och den lilla böjen. Där det en gång hade växt en rot. Eller där det en gång hade växt ifrån roten. Och sen så sa rösten långsamt att det var jag. Och då kan det ju hända att jag började tvivla lite på mitt förnuft.

[00:12:22] Kanske var det bara precis som nu när jag är ensam här varenda stevigaste dag. Som har gjort att nu börjar jag höra röster i luften. Men rösten fortsatte lite starkare. Det var väldigt länge sedan som någon hälsade på mig, sa den. Och det var en försynt ton. Men att det var väldigt tydligt. Att det kom varken från väggarna eller från mitt huvud.

[00:12:52] Den kom från det där lilla stråt som jag höll i handen. Och då kan det ju hända att jag blev lite omskakad. Jag sa, jag blev lite häpen. Att du kan prata. Ja, det kanske inte är så vanligt att halmstrån gör det. Sa mitt sista halmstrå.

[00:13:25] Och det var som att den inte hade tänkt på det förut. Som att den aldrig hade grubblat över huruvida den var ett väsensskylt. Halmstrå. Gentemot sina tystare kolleger och artfränder.

[00:13:52] Nu kände jag ju mig plötsligt väldigt förtjust. Jag som hade varit så vemodig nyss. Lite som när jag var liten. Och en ny helt och helt... Jag antar att när jag var liten hade jag använt uttrycket frän. En ny fränlek. Som inte riktigt fanns ord för. Bara ren känsla.

[00:14:21] Så jag frågade, vem är du? Och strået svarade att jag är bara ett strå. Ett sista halmstrå. Och det här var inget som sades med någon bitterhet eller stolthet. Det var bara ett enkelt konstaterande. Jag tänkte på den där gamla frasen om att gripa efter ett halmstrå när man är desperat.

[00:14:49] Att det här lilla strået i min hand nu kallade sig själv det sista halmstrået. Det kändes som om det var meningen på något vis. Som om det var... Det kändes storslaget och sorgligt på samma gång. Det sista halmstrået, sa jag. Vad menar du med det? Och halmstrået prasslade lite lätt. Medan mina fingrar som om det drog efter andan.

[00:15:17] Och sen så svarade det. För jag är ensam kvar. En gång var jag inte ensam. Det var tusen andra runt mig. På en äng. Och det var sol på oss. Och vind som blåste i oss. Och vi viskade tillsammans. Och dansade i vinden allihop.

[00:15:46] Och det var gult hav av ljus överallt. Och bin. Och fjärilar som flög mellan oss och runt oss. Och ingen av oss var rädda för bin och fjärilar. Vi älskade när stora feta humlor bumpade i topparna på oss. Och lärkor som... Och svalor som flög högt ovanför. Och det var en sån tung sommarlukt. Varm jord.

[00:16:17] Solvarmt gräs. Klöver. Och gödsel. Och vi strån. Vi stod där. Sida vid sida. Och höll på att viska små hemligheter till nyckelpigor som kröp på oss. Medan molnen drog förbi långt ovanför. Och jag minns hur marken kändes så trygg under fötterna.

[00:16:42] Hur regnet kändes så blasfemiskt. Det var ett ord som halmstråt nyss hade lärt sig som det använde fel. Men det var ett fint ord. Det blasfemiska regnet. Och det kändes evigt. Fast jag vet idag att det inte är det.

[00:17:12] Det var nästan som om strået liksom sjöng. Fast det gjorde ju inte det. Utan det pratade ju antagligen som strån pratar. Men när jag blundade så kunde jag se det här fältet framför mig. Och himlen ovanför. Och molnens liksom lata sniglande över himlen. Och det kändes som någonting väldigt sant. Ägde rummen. Jag visste inte hur jag skulle beskriva det för mig själv.

[00:17:42] Och jag sjönk in i mina egna minnen en stund. Både från mitt gamla liv här på kontoret. Men också saker som nyligen inträffat i mitt liv. Och som inneburit stora förändringar för mig. Och jag var liten igen liksom. Och gick i gräs. På mormor och morfars tomt. På Hoosjöholmen.

[00:18:12] Det var alltid välklippt. Men runt omkring fanns det högre gräs. Åkerstrån som var gula i solen. Kanske någon gång att jag vågade ge mig ut i det där torra gräset. Och känna hur stråerna liksom blev som stammar runt mina armar och ben. Och luften dallrade av värme. Och det luktade.

[00:18:42] Ja är det klöver som luktar. Och olika vilda blommor och sånt som blandas med den här torra lukten av strå. Man kan leka där i timmar. Eller ligga still och bara se molnen driva förbi. Längs med stammarna av strån. Förbi på himlen medan vinden blåser och gör så att stråna.

[00:19:11] Nästan i scen sätter den ett skådespel om mänsklig interaktion. Och gräshoppor och syrschor som spelar sin entorniga. I Sverige så mysiga visa men runt Medelhavet nästan öronbedövande. Allt överskuggande melodi.

[00:19:35] Nu fanns det ingen skog. Vi mormor och morfar. Det var bara slaggehögar från falugruva. Men de darrade i skogsbrynet. Det som kändes som skogsbrynet. Och jag såg en rovfågel som cirklade högt där uppe mot den blå himlen.

[00:20:08] Och det fanns en gång i mitt liv. Då jag trodde att strån kunde prata. Som barn var det inte svårt att föreställa sig att ett helt fält bara viskade hemligheter till mig. När vinden tog i så tyckte jag mig höra röster i prasslet urskilja olika ord. Snälla, lågmäla röster som sa välkommen in. Och som sa att jag inte var ensam fast jag var det.

[00:20:38] Och jag minns hur jag ibland svarade. Och sa saker. Viskade frågor ut i luften och föreställde mig att fältet själv gav mig svar. Ibland så tog jag upp ett enda strå och höll det nära örat. För att låta det berätta sin historia. Och jag tyckte då ibland att jag hörde någonting långt inne i strået.

[00:21:07] För det är ju rör. Det är ju ett rör. Ett strå är ju ett rör. En visslande liten ton. Det var naturligtvis bara min egen puls jag hörde. Men det är ju det magiska med att vara ett barn. Att allt kan leva.

[00:21:35] I min fantasi så hittar mormor och morfar mig sovande bland de här stråerna på kvällen. När det blir skymning. Mormor eller morfar. Det blir min morfar som lyfter upp mig och bar in mig i huset. Det där med att bli buren när man var liten. Halvvaken så ser man ängen sträcka sig som en mörk vaggande matta där ute. De torra grästråerna som har fastnat i håret och på kläderna.

[00:22:07] Och jag höll fortfarande om ett av dem. Som om det var en hemlig skatt. Och jag kommer ihåg mormor och morfars röster i fjärran. Hur de pratar med varandra och skrattar och så. Och då vaknade jag till. I min dröm.

[00:22:33] Och så såg jag ju att jag faktiskt satt på det här kontoret och hade det här strået i min hand. Och jag insåg att det var tyst nu. Kanske hade det låtit mig drömma mig bort. Utan att avbryta. Förlåt jag tror att jag försvann här en stund sa jag. Och så strök jag med lillfingret över strået.

[00:23:01] Jag började minnas min egen påhittade barndom. I själva verket fanns det ju inget stort sädesfält. Jo, det fanns väl ett stort sädesfält bakom mormor och morfars hus. Men jag har inga minnen av att jag sprang ut där och la mig och somnade. Men däremot detta att världen hela tiden var beskälad. Det minns jag. Och att jag kunde höra ord och röster i allt möjligt. I vinden.

[00:23:30] Och att det kunde finnas någonting väsens. Någonting beskälat i hur vinden interagerade med saker och ting. När vinden friskade i och drog i trädkronorna så kunde jag känna ibland som att det var ett varsel. Som att naturen sa någonting med en fas. Och jag kunde känna en djup respekt och ibland lite rädsla inför det.

[00:24:02] Men i den här drömmen så svarade stråt att det inte ville avbryta mina minnen. Det var därför som det hade slutat prata själv. Och jag berättade de här minnena för strået som jag höll i där på kontoret. Och vi kom överens om att situationerna liknade varandra. Då ligger jag där i skogen. I strå.

[00:24:31] Stråstackarna och lyssnar på stråna. Och nu gör jag också det. Barn vet hur man lyssnar. Sa stråt. Kanske är du ett barn Henrik. Och då kände jag mig lite varm igen. För att det här var ord som betydde mycket att höra.

[00:25:00] För det vill jag nog vara. Kan du berätta mer? Vad hände sen? Sade jag. Efter din äng. Hur kom du hit till mitt gamla kontor? Inget vara för evigt. Sa strået. För det blev höst.

[00:25:27] Och då kom det människor med liar och maskiner. Och de högg ner oss allihop. Jag minns hur det kändes när skälken skars av. Ett ögonblick av. Att bli i tu. Och hur. I det hål som uppstår. I gränsen mellan min rot och mig. Så rusar allting in.

[00:25:56] Tiden rusar in för att förlängas. Som Martinsson skriver i Aniara. Det är som att flyga och falla på samma gång. Och de band ihop oss i knippen. Och så la de oss. På. Så vi skulle torka då i solen. Och sen börjar de. Forsla bort oss. Vi låg i stora höga då.

[00:26:25] Många av mina syskon hamnade på en bondgård. Som strö. Och andra blev halm. Och några blev korgar och prydnader och sånt. Ibland undrar jag vad alla de fick vara med om. Kanske. Att de fick vara en. Insidan av någon kudde eller något. Eller halmkudde. Någon. Något som bara stoppats med någonting.

[00:26:52] Som skulle stötta någons ömma rygg eller något. Eller. Var de med. Var de med ett golv i någon. Gammal färbostuga. På medeltiden. Och så kanske spreds ut på ett stallegolv. Där en kalvs lilla.

[00:27:22] Fuktiga. Svala noslogg. Och böka runt. När den. Av olika anledningar låg ner. Eller. Där hästar stod och bajsa. På mörka nätter. Kanske några blev. Typ. Små. Stjärnor. Sånt. Som hängs i julgranar. Och fick. Glittra i. Glittra. Så. Återspegla skenet. Från.

[00:27:52] Levande ljus. Kanske. I någon gammalt traditionell julgran. Jag har aldrig någonsin sett ett levande ljus. I en julgran. Själv så var jag kvar i min hösta ganska länge. Och torkade under tiden som hösten. Långsamt skred framåt. Hösten går ju lika långsamt. Eller snabbt. Beroende på hur man ser det. Som högsommaren. Men den känns som att den rusar fram.

[00:28:22] Men jag tappade räkningen på dagarna. Jag såg himlen gå från. Blå till blek. Grå. Och nätterna började bli lite kalla. Och ibland så var det lite frost på. Våra torkade kroppar i morgonen. Gnistrande. Det var väldigt vackert. Och när vintern kom. Då var jag nedpackad i mörkret. Tillsammans med andra strån i en säck.

[00:28:53] Det var också någonting nytt. Vi var inte rädda eller ledsna. Et hy. Det kan inte strån vara. Utan. Vi bara betraktade detta nya. Med förundran. Och vi åkte långt härifrån. Jag såg aldrig ängen igen. Men vad skulle jag göra det för. Den fanns ju inte kvar. En äng är ju ingen äng. Utan dess strån. Och jag var ju inte där.

[00:29:23] Jag var ju här. Så ängen var med mig. Och jag höll i det här strået. Och lyssnade på. Och började tänka på bilder av. Lite från när jag var liten. Och vi flyttade till Höökviken. Och blev exponerade för en värld där. Strån var en återkommande del av sommaren. Lador och höloft med halm.

[00:29:51] Och kattungar i halm. Och svalor på höskullen. Och jag var glad över att halmstrået hade gjort det tydligt. Att jag aldrig någon gång. Vid någon tidpunkt. Känt rädsla eller smärta. Eller bara tid. Och till slut så.

[00:30:19] Hamnade jag i en låda med andra halmstrån. Fortsatte halmstrået. Vi hade blivit stoppning för att skydda något ömtåligt under en lång resa. Jag visste inte vad vi skulle. Men jag minns skakningarna. Och hur vi trycktes tätt in till varandra i mörkret. Men vi var inte rädda. Och inte ledsna. Bara hänförda.

[00:30:48] Över detta nya. Jag viskade till. Objektet som vi skulle skydda. Det inte skulle vara rädd. Räddet. Vi var här. Som ett skydd runt det. Och så en öppnades lådan efter lång tid. Och ljuset välde in. Och jag kikade ut från. Halm. Redet. Och såg.

[00:31:17] Människor och bord och ballonger. Och vi hade kommit fram. Hit till det här kontoret. Jaha. Jaha. Du var alltså. Förpackningsmaterial. För. Någonting som skulle fraktas hit till kontoret. Sade jag. Ja. Precis. Det var fest här.

[00:31:47] Det var. Någon. Som ville inviga kontoret. Det var en fest med tårta och ballonger och tal. Och jag försökte komma ihåg. Om det var så. Att det var fest när jag flyttade in på kontoret. Det var så länge sedan nu. Men jag minns svagt att. Det hölls tal om att nu börjar en ny era och så. Året var väl 2008 kanske.

[00:32:18] Och vi satt där i fönstret. Där precis in vid gatan. Och utanför gick folk förbi. Med cigaretter och öl. Och tittade in genom fönstret. Och festen var både på gatan och inne på kontoret. Och ibland kom det förbi folk som inte hörde dit. Och stannade och undrade vad vi gjorde. Och de bjöds in. Och då klev de bara in genom fönstret. In i kontoret. Och vi drack champagne. Och vi sjöng falskt. Ja jag kommer ihåg det här. Sade jag.

[00:32:51] Och jag låg inuti en korg. Jag var en del av det här mjuka fodret. Som skyddade dina presenter. Som du fick här på din inflyttningsfest. Och jag hörde er alla skratta. Och prata högt tydligt om. Att här ska det skrivas. Nya böcker. Och startas nya idéer. Och nya projekt. Och pjäser ska skrivas.

[00:33:19] Och det ska lära sig att mediteras. Framförallt ska det gås in här. På väg hem från olika krogar. Och använda den här. Och använda den av faciliteterna. Och det ska göras ensamma vines. Och skrivas ensamma dikter. Och det ska sittas här en lång natt. När du precis har fått veta att du ska bli pappa. Då ska du sitta här själv. Vid datorn. Och undra och undra.

[00:33:49] Hur livet ska ändras. Och jag kände av. Alla era. Olika känslor här inne. Känslor fastnar väldigt lätt i halm. Jag hade aldrig förutkänt. En mänsklig tår. Det fick jag under den här kvällen. Den var varm och salt. Och det kändes som om.

[00:34:18] Hela ögonblickets känsla. Absorberades i mig. Med den där droppen. Det var rörande att höra. För det var ju sant. Det var ju aldrig sant. Att jag hade en inflyttningsfest. På mitt kontor. Men. Sant var ju det där med festerna. Och sant var också. Att jag. Samma dag som jag. Fick veta att jag skulle bli pappa.

[00:34:47] Satt på kontoret och jobbade. Och Nina ringde. Och berättade. Att graviditetstestet hade visat. Att vi skulle ha ett barn. Och jag. Lät ögonblicket välla in över mig. Och sen stannade jag kvar. Jättesent på kontoret. Under förevärring att jag skulle jobba. Jag var nog klar. Med vad jag gjorde. Istället satt jag där. Och försökte begripa. Vem det var som skulle vara. Pappan.

[00:35:21] Och efteråt. När festen tog slut. Och människorna gick hem. Då hamnade jag här i den här muggen. Och någon måste ha sopat ihop mig. Med de andra. Och de tog ner ballongerna. Och diskade ur koppar. Men den här lilla pappmuggen. Med mig i. Glömdes kvar här på skrivbordet. Och sen gick tiden. Och allt blev som vanligt. Och sen slutt så tömde de hela stället.

[00:35:51] För att du gick vidare Henrik. In i något annat. I en annan verklighet. Du började flyga högre. Du behövde inte längre ett litet rum i gamla stan. Och då stod jag kvar här inne. Och då började jag komma ihåg. Vad det var som hände.

[00:36:20] När jag bytte lokal. Det var ju dels för att. Stadsholmen som jag hyrde av. Kom på att de. Inte hade bytt stammar i huset. Sen 40-talet. Och att det måste ju göras ganska snabbt. Det var ju 80 år sedan. Så. Då blev jag erbjuden ett annat kontor. Och. Då var jag i ett sånt läge. Att jag kände att. Ja varför inte.

[00:36:49] Men det var inte samma sak. På det här nya stället. Det låg på söder. Det var också en gammal. Lokal. En lokal från 1600-talet. Så jag. Den var ju. Tre. 400 år. Nyare än det andra. I gamla stan. Så jag bytte liksom upp mig i. I frisör. Men det var något som saknades där. Jag tror inte att det hade med lokalerna att göra. Så det hade med mig att göra.

[00:37:19] Så. Där var jag kvar i många år. Men till slut. När covid kom. Och det blev otydligt huruvida man skulle bli tvungen att vara inlåst i sitt hem. För evigt. Då flyttade jag hem min verksamhet. Då hade jag hunnit starta sådana med Henrik och allting sånt. Och då var det som att det inte längre var viktigt för mig att ha ett specifikt rum. Där jag gjorde mitt arbete. Jag behövde ju någonstans att spela in. Men det är en annan sorts rum.

[00:37:45] Det är inget rum där man målar drömmar på hela sin karriär. Det är ett verksrum på ett annat sätt. Men det är någonting vemodigt med att flytta. Med att lämna någonting bakom sig. Huset som ligger här precis intill äventyrsvargen. Det har jag ju flyttat ifrån.

[00:38:15] Det är som att man har varit på ett läger under lång, lång tid. Och sen så står man där och tittar på resterna av det. Plötsligt så fick jag ett minne av ett annat öderrum. Många år tidigare. Det var mitt barndomshem.

[00:38:45] I Blixbo. Inte Högviken. Det är till flyttad när jag var sju år. Utan det var Blixbo. Allt var utflyttat och huset var tomt. Och sent en eftermiddag så hade jag smugit tillbaka in i det tomma huset. För att säga hej då en sista gång. Det här är ju bara påhittade minnen. Jag har inte de här minnena på riktigt tror jag. Men det var någonting särskilt med att se. Att vara sex år. Och se ett hus.

[00:39:15] Utan möbler. Bara rektanglar på tapeterna. Där det har suttit tavlor och hyllor. Och att ens fotsteg som man var så van vid att höra i de här rummen. Plötsligt lekade. Och hur rummen en gång. Har det haft dofter och ljud. Och nu var det tyst och doftlöst. Det luktade kanske damm lite grann.

[00:39:45] Allt var borta. Efter klangen av mina egna steg var det enda som hördes. Det luktade inget. Jag gick från. Mellan de olika rummen. I skymningen. I det här påhittade minnet. I en påhittad dröm. I mitt gamla sovrum som jag delade med David.

[00:40:13] Så såg jag ett par solkatter som hoppade runt på väggen. Genom fönstret. Precis där min säng brukade stå. Och jag satte mig på det här kalla golvet. Och det dansade dampartiklar. Nästan så att det gick att ta i dem. Det går ju att ta i dem. Men det känns ju inte med handen.

[00:40:43] Jag lade märke till en liten kritmärkning. Långt nere på listen. En rest från när jag som litet, litet barn hade ritat det. Och jag kommer ihåg den stunden i mitt påhittade minne. I min påhittade dröm väldigt tydligt. Hur jag när det regnade en eftermiddag i smyg. Ritade en liten figur med blå krita på dörrkarmen.

[00:41:09] Och mamma såg mitt konstverk och sa att man får inte måla på väggarna. Men jag minns ändå att hon tyckte att det var fint. Så den där kritfiguren hade fått sitta kvar genom åren som en liten hemlighet. En liten tidskapsel från mitt ännu yngre jag. Och jag drog fingret över märket och kände en klump i halsen. En stilla sorg liksom. Behaglig på något sätt.

[00:41:38] Men också djupt sorglig naturligtvis. Och när jag reste mig upp för att gå så blåste det lite i ansikt från det öppna fönstret. Och det luktade då plötsligt för första gången höstlöl från trädgården utanför. Där jag hade legat sedan jag var ett år i gräset på sommaren. Bland växter och blad och lyssnat på.

[00:42:06] Anita Televinken. Koldolmar av Kalsipper. Och Chanson Damour med Manhattan Transfer. Och en radio. Inne i ett rum i huset med öppet fönster och fladdrande gardiner. Och jag visste att när jag gick härifrån då skulle huset bli helt tyst. Alltså helt tyst. Precis som strået beskrev tystnaden efter att vi hade flyttat eller att jag hade flyttat ifrån kontoret.

[00:42:39] Och så tittade jag på halmstråt igen i min hand. Och jag kunde ju föreställa mig då hur det hade varit. Att bli kvarglömd medan livet gick vidare utanför. Hur har det känts frågar jag strået. Ja tomt sa det efter en stund. Tomt men inte hopplöst. Ett strå kan inte känna rädsla, sorg eller smärta.

[00:43:09] Vi bara noterar det som händer och är kvar i det. Jag hade mina minnen kvar. Jag minns ängens vind och sol och jag minns skratten från den här festen. Och det blev ett sällskap när det blev mörkt här. Och ibland fick jag besök av den här solgyllene timmen på prästgatan utanför.

[00:43:37] Och det kändes som att de blev gamla vänner i och med att åren gick. En källarspindel som nu fick fritt spigalrum och göra vad den ville. Jag hade aldrig trott att någon verkligen skulle gripa efter mig. Som du nu gjorde Henrik.

[00:44:09] Men jag är ändå det sista halmstråd här. Det sista lilla spåret av alla människor som en gång var här i det här rummet. Du Henrik. För det är ju du som var alla de här människorna. Jag får bli en symbol nu för deras förhoppningar. Och deras drömmar.

[00:44:40] Men ibland är det så Henrik. Och nu fanns det en annan skärpa i halmstråds röst. Ibland har även det sista halmstrådet en önskan. Jag önskar att jag kunde få känna vinden igen. Att få se himlen en gång till. Och herregud. Det här kan jag ju inte neka.

[00:45:09] Mitt sista halmstrå som jag greppat efter här. Jag blev alldeles rörd. Sällan har jag hört något så stillsamt, sorgligt och vackert. Jag insåg att jag höll andan. Och när jag andades ut så gjorde jag det med en distinkthet som jag inte har andats ut på länge. Så utan ett ord i min dröm så reste jag mig upp. Och jag höll halmstråt i min kupade hand.

[00:45:38] Rädd för att jag skulle liksom råka förstöra det. Och kontoret låg tyst och mörkt bakom mig. Och jag började gå mot utgången. Och plötsligt så kändes det inte längre som att det var ett vemod att lämna den här platsen bakom mig. Det för det hade jag ju sedan länge gjort ändå. Och gallret framför dörren. Eller bakom beroende på vad man säger. Gnisslade.

[00:46:07] Och jag öppnade. I trapphuset. Med trilobiterna och i granitgolvet. Som flammade i det. Svaga lampljuset. Och gick ut på prästgatan. Och det var frisk luft där. Det var sen kväll. Det var regn i luften. Det luktade sten och stad. Och regn på kullersten.

[00:46:36] Det var fint bara. Förlåt. Jag tyckte det var en fin. Det var en fin bild. Jag tycker om somna. Att jag kan förnimma det här. Att jag kan förnimma regn på kullersten. Fast jag inte är där. I regn. På kullersten.

[00:47:05] Det är en av de fina sakerna med att leva tycker jag. Så jag. Satt mig i bilen. Som stod parkerad intill. Och åkte till skogen. Och jag klev ur bilen. Det fanns en sjö. Och. Det luktade jord. Och multnande löv.

[00:47:34] Nej det var sommar. Så det var inte multnande löv. Jag kunde höra djuret av vatten. Någonstans i närheten. En kaj. Eller en strand. Här i närheten. Och jag följde en gångstig. Ner mot vattnet. Och strået. Låg helt och tryggt i min hand. Och. Det verkade förväntansfullt.

[00:48:02] Och snart så var jag vid strandkanten. Där vattnet var mörkt. Det var kväll nu. Sen kväll. Och. Det sista ljuset från himlen. Speglades i vattenytan. Och träden svarta skuggor. Stod som mörka silhuetter på andra sidan. Och speglade sig i vattnet. Fast jag knappt kunde se det. Och det blåste svagt. Genom trädkronorna.

[00:48:34] Och jag kände vinden i håret. Och visste att nu är det dags. Så försiktigt så tog jag. Fram halmstråt. I brösthöjd mot himlen. Halmstrålet låg tvärs över min handplata. Och så öppnade jag handen. Och sa. Här är vinden. Och om det hörde mig eller inte. Det vet jag inte. Men vinden liksom. Som på akkord. Började ta fart just då.

[00:49:05] Och grepp tag i det här lilla stråt. Och lyfte det långsamt ur min hand. Och jag såg halmstråt sväva uppåt mot den där mörknande himlen. För en liten stund så. Fångade det med det sista. Gyllen i skenet från solnedgången. Det såg ut som en smal fjäder. Eller. Någon slags guldflisa. Där det liksom. Leviterade i brisen.

[00:49:37] Och det var lite som. Att strået kände igen det här. För det var samma typ av dans. Som det en gång hade svajat till på oss. Den här ängen i sin ungdom. Och jag stod alldeles stilla. Och tittade bara. Och strået. Och åkte i en båge. Över vattnet. Hit och dit. Och liksom ryckte mjukt.

[00:50:06] Som en konståkare på is. Och till slut. Så dalade långsamt ner. Och la sig. På den blanka vattenytan en bit ut. När jag var liten. Sen. Så brukade jag. I det här påhittade minnet. I min påhittade dröm. Släppa halmstrån. I bäcken. Bredvid. Stefans hus. Och se dem. Segla iväg med strömmen.

[00:50:37] Men jag låtsades alltid. Att det var små skepp. Som var på väg någonstans. Det var så fantastiskt. Att de inte bröt ytspänningen. Utan låg på vattnet. Inte flöt i vattnet. Utan låg ovanpå det. Som man lägger sig på en säng. Det är det som gör att man inte smälter ner i sängen. Det är att sängens ytspänning håller den flytande. Inte flytande. Ovanpå. Och nu såg jag det här halmstråt.

[00:51:06] Glida ut. På en ny resa. I en annan tid. Det flöt. Mitt sista halmstrå. Vinden tog fart igen. Och drev på det. Längs med vatten. Utan som var nästan alldeles svart nu. Jag kunde knappt urskilja det längre i skymningen. Bara se en liten linje. Som reflekterade. Sista ljuset.

[00:51:37] Och jag visste att snart skulle stjärnorna ta över på himlen. Och spegla sig i vattnet. Och då skulle halmstrået vara ett med nattens kjolar. Jag stod kvar länge länge vid vattnet. Och det blev mörkare och mörkare. Och det började bli kallt. Men det var varmt på insidan. För jag var inte ledsen. Men jag var inte heller glad.

[00:52:06] Och det var inte hej då. Men det var heller inte som vanligt. Och det regnade en regnroppe på mitt ansikte. Och till slut så kunde jag inte se halmstråt alls. För det hade förts vidare ut till det okända. Och jag såg upp på himlen där. Nu såg jag stjärnorna.

[00:52:37] Och det blåste i. Och viskade. Och jag viskade hej då till halmstråt. För jag visste inte om det var till mig eller med halmstråt. Och det är som sagt en dröm. Och jag har dessutom hittat på den. Och det är oklart huruvida det här halmstråt på riktigt talade. Eller om det bara var jag som hörde den här rösten. Men jag stod sedan ensam vid vattnet.

[00:53:08] Eller ensam i fel ord. För allt det här finns ju inom mig. Allt det här jag har pratat om. Den där ängen på sommaren. Den här festen. När folk gick in och ut genom fönstret. Och alla löfterna bara hoppade omkring där. Och samtalet med halmstråt.

[00:53:34] Och min sömn i sädesfältet bakom mormor och morfars hus. Och halmstråt som flöt som ett skepp ovanpå havet i huset bredvid Stefan. Och min påhittade avskedsvandring genom huset i Blixbo. Med den påhittade figuren målad ner vid listen.

[00:54:03] Och så vände jag mig om och började gå tillbaks. Långsamt. Ingen broska. Bilen var ju där. Stränder och träd. Och allt var tyst. Och inuti mig så förstod jag. Att det sista halmstråt. Inte var det sista. Det är aldrig slut. Det tar aldrig slut på halmstrån.

[00:54:33] Och allt det här som är jag. Allt jag har vandrat genom. Alla de olika kapitlen som man med vemod kan vända sig om och se tillbaka på. Som ibland kan kännas som att de har slitits ifrån en. Av något våldsamt och oförsonligt. Någonting man knappt har hunnit njuta av innan det stals från en. Eller innan man förstörde det själv. Det finns kvar.

[00:55:04] Det har bara ändrat form. Och precis som halmstråt så ska jag inte heller vara rädd. Eller förtvivlad. Eller känna smärta. Jag ska känna förundran över att få vara det här röd för vinden. Som förs än hit än dit. Som aldrig stannar.

[00:55:36] Jag bar med mig den här insikten som en sång. Kanske hade halmstrått rätt i det. Vad det nu var den sa. Det hade jag glömt. Kvar var bara ljud. Odlösa ljud av vind. Av trädkronor.

[00:56:03] Av regnet som långsamt föll. En droppe i taget på mitt ansikte. Och jag lovade mig själv då. Att jag skulle sluta klamra mig fast vid saker. Att jag skulle låta saker och ting ha sin tid. Att jag skulle sluta straffa mig själv för saker som är förgånget. Att jag skulle säga ja till tidens gång.

[00:56:35] Att jag skulle säga ja till min stund här. Och fortsätta säga ja så länge den gavs mig. Att jag skulle sluta straffa. Så som jag blivit lärd. Att jag skulle sluta vrida om det. Som gör ont. I vilket syfte är oklart. Varför stannar vi vid vattenkranar som slutat rinna.

[00:57:04] Och slår och slår och vrider och skruvar för att det ska komma saker ur dem. När själva källan inte finns kvar längre. Det är för att källan är ju du. Och du har ju för länge sedan gått vidare. Du står vid en annan kran nu. Varför står du kvar här? Och jag lovar mig själv att jag ska gå bortom ord.

[00:57:31] Och jag lovar mig själv att jag ska klättra högre upp på bergets brant. Och jag lovar mig själv att jag ska stå rakare mot solen. Rakare mot vinden. Och jag lovar mig själv att när jag andas in. Då ska jag inte känna förtvivlan över att jag inte lyckas få in hela vinden i kroppen för varje andetag. För jag är en människa. Jag är ingen

[00:58:00] Argel. Jag är ingen ande, vindande. Jag är en liten apa som heter Henrik. Och det är som det är. Och det som händer, händer. Och just nu. Finns ingenting som jag kan göra åt det.

[00:58:29] Aldrig, aldrig, aldrig just nu. Finns det någonting som jag kan göra åt det. Jag är väldigt tacksam över den här påhittade minnet i den min påhittade dröm. Om när jag mötte ett halmstrå. Mitt sista. Som ju alltid är mitt sista. Varje upplevelse är ju den sista. Inte för att det inte kommer fler.

[00:58:59] Utan för att varje upplevelse till sin natur är singulär. Jag kommer aldrig mer att uppleva det jag upplever nu. Just därför att varje situation är sin egen. Varje händelse är unik. Och det är ju efterhand som vi klär dem i liknande kläder. lägger dem i fack för att sortera dem och förstå dem och katalogisera dem och ger dem

[00:59:27] en roll i pjäsen som vi skriver om vilka vi är och våra liv. Men i verkligheten är ju allting bara nu. Och halmstrå till evigt men det finns bara en gång. Och huset som jag lämnade det finns kvar men det ser annorlunda ut och är ett annat hus och är på en annan plats. Och jag som låg där på gräsmattan i huset bakom Blicksbo

[00:59:57] pillade på en röd plastkärra med gula hjul och hade en liten hallucination och berättade om den för mina föräldrar men ingen trodde på mig. Jag hade nog på riktigt en liten hallucination där. Jag blev inte rädd.

[01:00:25] Precis som halmstråt inte blev rädd. Jag bara bejakade det som hände då. men kände frustration över att ingen trodde på mig. Att jag hade sett alla de här små varelserna myllra ut bakom det där locket av någon typ av vävnad som jag hittade på hjulet.

[01:00:57] som jag har haft en väldigt skön stund här med dig nu. Jag har känt mig i harmoni med vad det nu är när jag håller på med. Jag är så mycket för mig själv nu att det är oklart allting. Men jag ska sluta hålla mig kvar i saker

[01:01:27] som inte längre är. därför att de är ju redan. De är alltid med mig. Allt som är är jag och du somna. Sov gott. Ha det bra imorgon. Och dröm inga

[01:01:57] mardrömmar. Och lycka till med allt du företar dig. Och spring upp för en kulle det fortaste du kan. Känn vinden i ansiktet. Känn faktiskt WORK med