Dagens boktips 2

[00:00:00] Hej! Välkommen till Somna med Henrik, ditt tumultartade test, din kramgoa kaosagent i natten. Det är jag som är Henrik, och det är du som är somna, och det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:01:00] Hej, Somna. Hej! Vad glad jag är att du är här. Och vad glad jag är att jag är här. Vad glad jag är att jag hoppade på det här tåget, Somna med Henrik-tåget, för åtta år sedan. Fast folk sa att det där är väl ingen idé. Det där är väl ingen... Ja. Jag är glad att jag inte lyssnade på dem som sa så.

[00:01:31] Jag är glad att jag gjorde som jag hade en känsla av. Det var inte som att jag var helt övertygad om att det här kommer gå vägen. Men jag hade den där känslan. Jag är väldigt tacksam mot gamla, eller lilla Henrik då, unga Henrik, som startade det här då. Tack, unga Henrik, för att du hoppade på. Jag har hoppat på många saker i mitt liv.

[00:02:02] Det sa jag utan att jag inte ensamma. Det sa jag utan att veta egentligen om det stämmer. Men jag tror att jag är en sån som hoppar på saker när det presenteras för mig.

[00:02:22] Förälskelser, jobb, kontorslösningar, samarbeten, projekt. Någonting som har någon liten del i sig som är lockande. Som jag sedan bestämmer mig för att det här ska jag prova. Och jag tror nog ändå att i det stora hela ser detta bra.

[00:02:50] Jag tror det, för att om jag inte hade haft den här egenheten då, eller den här detaljen hos mig själv, så skulle det ju inte ha funnits något somna med Henrik. Och du hade inte kunnat lyssna på somna med Henrik. Istället hade du fått lyssna på somna med Greger, till exempel. Eller somna med Aniara. Det är i och för sig asmysigt. Somna till Harry Martinssons Aniara.

[00:03:21] Tänk om jag skulle ägna till ett avsnitt att bara prata om Aniara. Jag har pratat om Aniara förut och då har jag fått en del mejl. Jag kan inte säga om det. Det var säkert bara ett mejl. Men då från en som skrev att hur har du mage att prata om Harry Martinsson.

[00:03:48] Harry Martinsson i sig är en problematisk figur. Men det är inte det värsta. Utan det värsta är att du använder diktverket Aniara som någon typ av raster för hela ditt avsnitt. Hur har du mage? Det är ju en sorgesång om mänskligheten.

[00:04:15] Och varför ska du grotta ner dig i hans makabra scenarion om det futtiga i mänskligheten. Och dess effekt. Då vill jag börja med att säga att jag tycker inte alls att Aniara bara handlar om... Det är inte bara en tragisk historia. Det finns ju så mycket i den. Men det är klart att den är mörk. Och ensam och ledsen. Det finns en väldig sorg över hela stycket. Över hela verket.

[00:04:45] Alltså för dig som inte vet så handlar det Aniara om... En grupp människor i ett rymdskepp som heter Aniara som är på väg bort från jorden. Och som åker vilse. Tappar sin kurs. Och sätter kurs mot evigheten istället. Och de har en skeppsdator ombord. Det är väldigt... Min bok Tillvial är ju ganska inspirerad av...

[00:05:12] Eller pjäsen som jag skrev är ganska inspirerad av Aniara. Åtminstone temat. Aniara temat. Men jag ska undvika Aniara nu. Nu har jag sagt Aniara så många gånger. Att det här kommer övertyga algoritmerna om... Att det här är en dokumentär... Om ett av Harry Martinssons mest kända verk. Nej, idag ska jag istället prata om...

[00:05:42] Görglor. Römor. Vöttvattar. Banelån eller muler. Och vedervärdiga små hästmän från Sollentuna. Ska jag göra ett dagens boktipsavsnitt? Där brukar jag också få mejl. För övrigt. Från människor. Som blir upprörda. Inte alla. Många tycker också om dagens boktips. En del tycker det är lite otäckt.

[00:06:11] Jag ska inte... Jag gör inte ett helt avsnitt om dagens boktips. Men jag kan köra en liten dagens boktips passage nu då. Så du som tycker det är obehagligt. Du kan skippa fram några minuter. Dagens boktips är ju då för dig som är oinvigd. En lek. Som jag och min kompis Marcus hittade på. I Herrjunga. Eller om det var... Vad fasen var det? Var det Herrljunga?

[00:06:40] Eller var det... Nej, det var Falköping. Jag blandar alltid ihop de två. Jag undrar varför. De liknar inte varandra alls. Vi åkte till Falköping. Och sen skulle vi åka tåg hem. Och då satt vi och väntade. En sommar mellan höga träd. Utanför järnvägsstationen i Falköping. Och då hittade vi på den här låten. Den här leken då.

[00:07:09] Dång, dagens boktips. Och anledningen till att man säger Dång, dagens boktips. I början av leken. Det är ju för att det fanns ett barnprogram. När vi var små. Som hette Dagens boktips. Och jag har berättat det här förut. Men det här är för dig som aldrig hört talas om det förut. Vinjätten på det här programmet. Som gick på SVT. Det var en gnolad version av... Vad hette han då? Rufus Wayne Wrights pappa.

[00:07:39] Var det i alla fall. Han har skrivit en sång. Eller framförde en sång som heter The Swimming Song. Så det var den sången som han gnolade då. Programledaren. Lite tyst och sinnligt för sig själv. Lite som han gjorde på 70-talet. Ni na, ni na, ni na, ni na, ni na, ni na. Ni na, ni na, ni na, ni na, ni na, ni na. Ni na, ni na, ni na. Det är alltså The Swimming Song.

[00:08:08] Av London Wayne Wright heter det. I alla fall så... Och sen så kom det ett så här munjigig ljud som sa doing. Och sen hördes programledarens röst. Dagens boktips. Putte bygger en björn. Av Lasse Bampa till exempel då. Och sen så fick man träffa programledaren. Och han satt i en regnboksfärgad soffa som såg ut som en hand. Och läste bara kort och gott ur den här boken. Lite grann. Ett boktips helt enkelt.

[00:08:38] Så det är därifrån leken har fått sitt namn. Och leken är väldigt enkel. Det är en improvisationslek. Där man helt enkelt ska säga den första boktitel som dyker upp i huvudet. Sen ska man säga ordet av. Och sen ska man säga den första fattarnamnet som dyker upp i huvudet. Men man får inte använda sig av uttänkta författare eller boknamn.

[00:09:05] Man får inte använda sig av några befintliga namn på någon författare eller någon bok. Man måste hitta på. Och man får inte hitta på på det här finuliga påvelrammelsättet. Som man ju kan göra. Det här är ett exempel på att hitta på en boktitel och en författare. På ett lite hittepå roligt sätt. Där jag så att säga inte planerar i förväg. Men ändå anstränger mig för att det ska vara kul.

[00:09:36] Dångdagens boktips. Den fantastiska klättemusen. Av Ricky. Nej, du vet nu är jag så inne i hur man leker leken. Så nu gör jag fel när jag ska göra fel. Vänta. Kringelig krokiga vägar. Av Tarshan gummisula. Det är liksom ett hittepå. Jag har inte gett mig ut på utflykt i de här ordlösa markerna. Som hela tiden vilar runt varje ord och varje tanke.

[00:10:07] Den här leken är en risk. Ett risktagande. Om du leker med fel person så kan du råka säga saker som är oförlåtiga eller fel eller rubbar någon balans. Jag har varit i situationer där jag till exempel har haft känslor för en person. Och råkat yttra dem i den här leken. Så det är sånt händer. Man måste vara beredd.

[00:10:32] Det som gör den här leken kul är att man rör sig i det onämnebara. Och sen så tvingas man på något sätt göra om det till ord. Det är det som är leken. Jag ska ge ett exempel. Så här låter det typ. Dong, dagens boktips. Jäkla hasse av Amaria Trampest. Förstår du vad jag menar? Alltså jag tar jäkla hasse av Amaria Trampest. Jag tar.

[00:11:03] Jag ger mig ut. Medvetet ger jag mig ut i de här ordlösa, otrampade markerna som finns runt varenda ord. Vi tror att vi är våra ord. Men det är vi ju inte. Vi är ju i grund och botten språklösa varelser. Språket är liksom bara ett raster. Någonting som vi använder oss av för att bygga ställningar som vi kan hålla oss i. Men egentligen är ju inte människan anpassad. Jo anpassade är vi. Men vi är inte ursprungligen kodade för just språk.

[00:11:33] Det tror jag inte någon varels är. Språket är inte vårt första prio i våra hjärnor. Även om det går djupt. Och är väldigt viktigt. Utan språk skulle jag inte kunna ha den här podden till exempel. Men det är väldigt kul att ge sig ut i de här trakterna. Där det egentligen bara är en massa ljud och känslor. onämnbar information.

[00:11:59] Som till exempel att man har starka känslor för hon som sitter mittemot den vid bordet och leker den här leken. Det här var ganska länge sedan. Jag tror kanske ändå inte att hon riktigt fattade. Men jag fattade ju. Och jag blev ju skräckslagen. Och det är en spännande grej. Jag är rädd nu också när jag gör de här lekarna. Därför att det skulle kunna hända att jag säger någonting grovt.

[00:12:28] Något fult. För det dyker ju upp också hela tiden. Alltså om man bara släpper sin hjärna lös. Då kommer det ju helt sjuka grejer. Alltså saker som man aldrig skulle vilja att någon annan hörde än säga. Så det är jag lite rädd för nu. Bara därför ska jag köra igen. Dagens boktips. Giger mig eldrug av armärins kompis. Okej. Märker du hur jag liksom kniper åt?

[00:12:57] För att inte jag ska springa iväg och börja prata om. Ja inte vet jag. Vidrigheter. Jag ger mig själv ett försök till. Nu får jag inte hålla på och knipa ihop så mycket. Nu ska jag bara släppa lös. Dagens boktips. Man hade hakat upp sig på maken. Med hästarna. Av alla manliga killar.

[00:13:26] Ja du ser. Det är en samlingsroman. Av alla manliga killar. Som har skrivit boken tillsammans. Den här leken växte ju då. Och blev en liten. En del av scenframställningsundervisningen på scenskolan när jag gick där. Och vad jag förstår så levde den kvar sen när jag gick ut också. Och.

[00:13:58] Det är ju jättekul att leka den i stora grupper och på fester och sånt. Det vill jag överhuvudtaget ha som. Om du är på. I något sammanhang. Med kompisar eller så. Så får du jättegärna skicka mig. Inspelat när ni gör dagens boktips. Det vore jättekul att höra hur det låter. Och. Det går verkligen att bli väldigt väldigt bra på det.

[00:14:24] Det vanligaste misstaget som folk gör. I början. När de inte har gjort det förut. Det är att de låter liksom sina egna skygglappar styra. Man är helt enkelt lite rädd. Att man ska råka säga någonting vanligt till exempel. Typ. Jag är ensam. Av Ricky Jonsson. Det är inte roligt. Det är inte konstigt.

[00:14:53] Det är inte knasigt. Det är inte sjukt. Det är ingenting. Men det är inte leken. Leken sätter inte upp några regler för vad. Rolighetsgraden eller konstighetsgraden. Det är bara det. För det ska bara framgå. Att detta kommer helt och hållet från din egen hjärna. Eller från det där fältet som omgör oss på något sätt. Och det är väldigt tydligt. När det är någonting som du tänker ut.

[00:15:23] Anstränger dig för att. Sätta knorr på. Eller om det är någonting som kommer genuint från förvirringen som vilar in i alla människor. Det är en väldig skillnad. Och det här blir ju skitkul när man är ett. Speciellt när man är kompisar. För man tycker ju att man känner varandra. Och så vilar det så många knepiga små skuggor i oss alla. Som vi inte visar upp men som plötsligt bara dyker fram. Visar upp sina huvuden.

[00:15:56] Ett exempel på det här som jag har tänkt på jättemycket genom åren. Är att när jag gick scenskolan. Den första månaden. Den första veckan där. Så hade vi en. Någon typ av. Comedia dell'arte. Jag vet. Han höll på med clownteknik. Han hette Mario Gonzalez. Han var problematisk på många sätt. Men det visste jag inte då.

[00:16:25] Jag var helt betagen av den här clownmetoden. Alltså jag kan inte riktigt beskriva vad metoden egentligen skulle kunna kallas. Det kallades för clownmetoden. Det var liksom. Alltså det finns en teatergrupp nu som heter en två tre stunk. Eller något sånt där. I Varberg. Eller stunk. Något sånt heter de. Som jobbar enligt den metoden.

[00:16:57] Den metoden. Sen har de säkert utvecklats som en egen variant av det där. Men. Det handlar liksom om att man är. Helt i nuet. Och helt i händerna på. Vad som händer. Publiken har jättestor makt till exempel. När publiken skrattar. Då tar clownen in det. Det är väldigt levande och närvarande.

[00:17:25] Och så är det mycket arbete med masker och sånt också. Och. Det här hände oss då under första veckan. Och jag tänkte det här är jag ju bra på. Jag är ju bra på att göra mig lustig och rolig och sådär. Och så var det då. Fruktansvärt svårt. För jag gjorde mig med flit rolig. Vi fick i uppdrag att hitta på varsin clown.

[00:17:56] Och sen var uppgiften helt enkelt att vi skulle gå in bakom en ridå. Och sen skulle vi sätta på oss en röd näsa. Och sen skulle vi titta ut och gå fram. Och sen skulle vi ingen veta vad som hände. Då pratade Mario med oss alla. Var och en. Clown i taget. Hej vad heter du då? Vad gör du? Och så vidare. Och. Jag tänkte det här är jag ju jättebra på. Alla blev så nervösa. Och en del var väldigt.

[00:18:24] Eller det som slog mig var hur oväntat roliga folk blev. Och jag tänkte det här verkar ju enkelt. Men jag kommer ju dra ner applådåskor tänkte jag. Så jag hade glasögon på den tiden. Jag gick in bakom scenen. Så snart satte jag glasögonen på sne. För jag tänkte att jag skulle vara rolig då. Satte jag på mig näsan. Och sen hade jag en röst. En hes skånsk röst. Vi pratade engelska med Mario. Så clownarna pratade engelska. Och jag.

[00:18:55] Jag hade då den här hesa skånska rösten. Och jag hette Michael. Min clown hette Michael. För det var det enda vi fick tänka ut innan. Clownens namn. Som jag minns det. Och så var det. Det var en chock som. För att. Ingenting fungerade. Det är för jag hade bestämt mig. Innan för vad jag skulle göra. Och varför det skulle vara roligt. Och. Det gjorde mig inlåst. Så när jag kom ut.

[00:19:25] Så var det som att varenda ord jag sa. Allting jag gjorde. Föll pladask i marken. Ingenting flög. Jag kan inte beskriva det mer än som att. Det kändes som att. Lite som att. Drunkna. När man står på en scen. Och bara försöker rabbla one liners. Roliga skämt och sånt. Jag. Jag hade liksom tänkt ut. En person som var helt klar. När han kom in. Och då bara dog det. Allting själv dog. Och sen gick jag av scen. Och han gav också kritik då.

[00:19:54] Till alla som hade gjort. Och han sa att du. Du får inte förbereda dig. Du får inte förbereda dig alls. Och. Sen. Så var det. Satt jag mig igen. Och skammen sprängde. Jag anser inte på mig. Sen var det en kille. För vi gick parallellt med en operaklass då. Operahögskolan. Och teaterhögskolan. Var liksom samma. Det var varannat år. Skådespeleri. Skådespeleri. Och musikal. Som gick parallellt med varann. Och varannat år. Skådespeleri. Och opera.

[00:20:24] Och vi gick parallellt med en operaklass då. Då var det en kille som hette Mattias. Som. Alltså alla i operaklassen. Var väldigt obekväma. De flesta i alla fall. Var väldigt obekväma. Med scenframställningen. Som vi skådespelare då. Ägnade sig åt. Och det är också min erfarenhet. Senare när jag har regisserat mycket opera. Och jag har jobbat mycket med sångar och så. Är att deras prio. Är ju hela tiden rösten. Såklart. De kan känna sig. Speciellt äldre.

[00:20:54] Sångare kan känna sig väldigt obekväma med. Att sjunga. Och agera. I någon typ av. Konventionell teatermening. De är vana vid att stå i varsin enda av scenen. Och titta rakt ut och sjunga sina arier. Och att det finns någonting otroligt vackert i. När operaregissörer bara låter sångarna få vara sångare. Men med någon typ av lyrisk närvaro. Men i alla fall. Så de var ju väldigt osäkra då.

[00:21:24] Och som jag minns det så var Mattias väldigt osäker. Och han gick in bakom ridån. Och så kom han ut. Och han var en clown. Som. Som var. Kolerisk. En kolerisk. Hettleverad clown. Alltså det här fanns inte hos honom innan. Och. Det blir ju liksom på. Det blir ju helt på äkt. Det blir ju helt äkta. När. Det kommer från det där fältet som är bortom orden. Där allting är.

[00:21:54] Det var inte Mattias själv som styrde över den här clownen. Utan det var clownen. Och jag minnar inte på något sjukt sätt. Att plötsligt så blev vi oroliga. Att han skulle tappa kontrollen över sig själv. Eller något. Utan det är bara. Att när man når den där punkten. När det är någonting annat som tar över. Någon slags kärna. Eller. Det blir äkta på ett helt annat sätt. Än när man som jag stod där och gjorde mig lite. Liksom lite lustig. Min gamla revy.

[00:22:23] Nerv som slog igång. Får folk att skratta genom att dra ordvitsar och sånt. Det är mycket roligare. Mycket roligare. När någonting onämnbart. Plötsligt tar kontroll. Och så kommer denna stillsamma man. En opera. Bariton tror jag han var. Han. En väldigt stillsam man. Kommer plötsligt ut. Och är liksom en. Rasande clown. Han var så arg. Han var så fruktansvärt arg. Han skrek.

[00:22:53] Han skrek när han pratade. Och vi satt på läktaren. Och vi skrattade så vi grät allihop. Jag har aldrig skrattat så. Det var så otroligt konstigt. Och roligt. Han var så arg över att han hade blivit ditsläpad. Och det var oklart liksom. Och samtidigt. Eftersom man är så i hela tiden det som händer. För han hade ju ingen skådespelarefarenhet. Han var sångare. Men han hade fått de här instruktionerna liksom. Att han skulle vara i det.

[00:23:24] Var här och nu. Om någon skrattar i publiken. Ta in det. Se det. Om någon hostar. Hör det. Se det. Så han blev liksom. Som jag minns det så blev det liksom. Något så otroligt. Dels att man skrattade. Att jag skrattade så jag grät. Men också att. För att han var så arg. Jag förstår inte varför han var så arg. Och. Och sen. Så blev det så fint. För att han. Behövde så mycket kärlek.

[00:23:54] För det är det som kommer fram i nästan alla sammanhangen. När man ser saker. Folk som jobbar. Klåner som jobbar så här. Det är att de vill. De behöver. De blir som en. Avskalad bild av alla människor. Det enda vi vill bli. Är att älskade och uppskattade liksom. Och att det finns någonting djupt. Djupt mänskligt och relaterbart i det. Som blev så vackert.

[00:24:27] Och. Jag. Jag skrattade förstås. Jag grät. Men jag var också. Väldigt. Ledsen. Över att jag. Hade misslyckats. Och chockad över. Att jag inte kunde. För jag trodde ju att jag kunde. I alla fall så var vi på opera då. På kvällen på Göteborgsoperan.

[00:24:56] Och jag tror vi såg. Någon Wagner opera. Och jag. Gick omkring och mådde. Fruktansvärt dåligt. För jag kände mig så dålig. Och operaklassen. Och mina. I mina klasskamrater. Alla. Ja det var som vanligt liv liksom. Och jag kände att. Ja. Jag måste nog hoppa av. Och det här var min första vecka. Liksom då. Och då kom Mario fram till mig. Och så sa han. Att imorgon får vi ju. Se Michael igen. Din clown. Och då. Så kunde jag inte hålla mig.

[00:25:26] Utan jag typ. Snyftande berättade för honom. Att jag. Jag är så fruktansvärt dålig. Jag förstår ingenting. Jag är ledsen. Att jag tar din tid. Typ något sånt där. Och då sa han. Yes. You were very bad. Yes. Eller något. But I think that you are really an actor. And if you are humble. You can be very big.

[00:25:56] Sade han. Något sånt där. Och. Jag vet inte om han menade det. Eller någonting. Men när han sa det till mig. I det läget. Då ändrades allt. Hela. Min inställning. Det var så lätt. Att vända mig från. Fullständigt självhat. Till. Ja men det här fixar jag ju. Och så dagen efter. Så var det dags igen då.

[00:26:25] Skulle vi köra clownerna igen. Och då gick jag in bakom ridån. Satte på mig näsan. Och så gick jag ut bara. Och. Alltså den känslan. Men det går inte att förbereda sig för den. Det går inte att bygga den. Det går inte att konstruera den på något vis. Man kan inte ens.

[00:26:56] Förberedelsen egentligen. Jo det kanske man kan göra. Man kan göra. Man kan ha olika ceremonier. För att man ska. Komma åt den där. Nu nerven. När man går in på scenen. Kanske. Inte vet jag. Men. Det känns. Som tvärt emot. Allt vad man har fått lära sig. Att när man ska leverera någonting. Då måste man vara förberedd. Det är allt vi får lära oss. Från att vi är små. Tills. Jag menar. Tills vi blir gamla. Genom hela livet.

[00:27:25] Så blir vi tillsagda. Att vi måste vara förberedda. Vi måste ha kontroll. Vi måste ha på fötterna. Vi måste veta. Vad vi håller på med. Och jag menar. Det här stämmer ju i många fall. Men. I väldigt. Väldigt många fall. Så stämmer det ju inte. Sådana. Vilka tycker man bäst om. De personerna som finner sig i. Där de är. Och arbetar utifrån. Vad som händer. Och vad de har till buds.

[00:27:56] Vilka tycker man sämst om. De som kommer in och pekar med hela handen. Eller som försöker låsa andra. För att de vill ha kontroll själva. Människor som är lamslagna. För att de inte vet vad de ska göra. Vi lever ju liksom i något slags kontemporärt. Framrusande nu. Kontemporärt. Och nu var det onödigt att ha i samma. Det finns inga dåt. Jo det finns väl dåtida nu. Det är väl det nu som var då.

[00:28:27] Skitsamma. Det. Det går ju inte att kontrollera saker. Och därför är den här leken så kul. För den ger så mycket. Man får liksom doppa fötterna i det där. Som är att vara fullständigt oförberedd. Men. Jo men det var det jag skulle säga. Det är kontraproduktivt att. Det är kontraproduktivt det där.

[00:28:56] Att man inte får förbereda sig. Det är för det känns fel. Och jag kommer ihåg att jag stod bakom ridån där. En svart ridå. Och kände att. Det här går ju inte. Jag kan inte bara gå in. Och så vände sig mina fötter. Och jag sattade på mig den här näsan. Och så vände sig mina fötter om. Och började gå. Och jag tänkte. Men jag vet ju inte vad jag ska säga. Jag vet ju inte vad jag ska göra. Och. Det fanns ingen röst i huvudet som sa.

[00:29:25] Det kommer lösa sig. Du kommer veta vad du ska göra. Eller det är det här som är meningen. Ingenting sånt. Det var en. Djupt. Icke intuitiv känsla. Som bara puttade in mig i det där. Och det som händer då. När man står där och är helt naken. Det är att människor gillar en direkt. Direkt. Och så tänker jag när jag gör den här podden också.

[00:29:54] På mina bra dagar. Det kan ju hända ibland att jag poserar också lite. Att jag låtsas som att jag inte vet vad jag håller på med. Fast jag gör det och så. Men det är någonting väldigt givande i. Att jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Och att du får se det. Somna. Eller höra det. Du får höra. Du får liksom.

[00:30:23] Du får bevittna mitt fall. Kanske. Och det är ju. Fint och attraktivt och bra. Alltså inte bara när jag gör det. Utan när alla gör det. Och det var så fint att se alla de här clownerna. För alla de i min klass. Och i operaklassen. Alla var ju så. Väldigt starka individer allihopa. I. I min klass i alla fall. Alla var väldigt.

[00:30:55] Ganska få teamplayers. Liksom utan alla var solister egentligen. Alla var väldigt. Ehm. Egna. Och. Att få se alla de här individerna. Liksom brytas ner på det sättet. Och. Inte brytas ner. Det var fel ord. Alltså att sköldarna försvann menar jag. Och alla blev väldigt. Ja men som barn liksom.

[00:31:23] Och det tycker jag ju var jättefint redan då. Jag blev ju helt tagen. Det var en väldigt fin. Och sen efter det hade vi. Och det var en. Då var ju motsatsen då. Då hade vi en sånglärare. Som var inne ganska kort tid. Och undervisade. Och han var liksom lite okonventionell. I så mått att han ofta pratade om sig själv. Och hans. Sin uppväxt. Bland. Någon urbefolkning någonstans. Han var väldigt.

[00:31:53] Originell. Han beskrev sig själv lite grann som. Att han var. Mowgli. Liksom. Som hade vuxit upp. Blitt uppfostrad av vargar. Alltså han var väldigt. Väldigt. Mycket bluff. Och. Mycket skimär. Egentligen var han väl. Antagligen en ganska osäker person. Som alla på den där. I den här miljön. Liksom. Men. Han var väldigt självsäker.

[00:32:23] Spelade väldigt självsäker. Han var besatt av någon typ av metodik. Som jag vet inte om han hade hittat på den själv. Eller om han. Hade. Tagit del av den någonstans. Men där. Han tyckte att. Att. Det märkliga skymningslandet. Mellan tal och sång. Där fanns det någon sanning att hämta. Där fanns det någon äkthet. Och det här är ju faktiskt. Väldigt intressant. När man sjunger. Då blir någonting gjutet. Liksom.

[00:32:53] Men så fort som man överger sången. Och närmar sig talet. I hur man framställer någonting. Så kom han närmare människan. Det var liksom hans. Arbetsmetod. Och. I vissa fall. Kan jag verkligen ge honom rätt här. Vi jobbade då med rena sånger. Och vi skulle ha ett projekt. Där vi sjöng julsånger. Utan akkompanjemang. Bara våra röster.

[00:33:22] Helt avskalat naket. Vi skulle inte hålla på att sjunga. Och dansa. Och vifta med hattar och käppar. Utan vi skulle bara stå framför vår. Hela vår skola. Och sjunga. Sånger. Och. Jag kommer inte ihåg vilken jag sjöng. Men det tyckte jag då var väldigt lätt. Efter det här. Som hade hänt med clown. Kursen. Då kände jag på sättet. Att det var väldigt lätt att bara stå där. Men då visade det sig då att. Det där är någonting som många tycker. Extremt svårt.

[00:33:55] Det. Det är. Det är en situation. Är en i min klass då. En kille. Med mycket värdighet. Och mycket bad boy attityd. Han ska sjunga. När juldagsmorgon glimmar. Bara rakt upp och ner. Framför publik. Och. Han blir så svag. Liksom. Det här var innan publiken kom. Så han börjar sjunga.

[00:34:24] När juldagsmorgon glimmar. Jag vill till stallet gå. Där gud i nattens timma. Säg vilar upp och strå. Och. Han blir tokig. Så han rusar ut i rummet. Och sparkar sönder en stol. För att det var så hemskt. Det där att vara så svag. Att inte ha någon som helst sköld. Alltså inte ens näsan ju. För det. Alltså i clowngrejen. När vi gjorde med Mario. Då var ju. näsan. En sköld.

[00:34:56] Man kunde gömma sig bakom näsan. Man kunde också kanske göra till rösten litegrann. Men vi fick inte bli något man hade tänkt ut. Men ibland så kom det automatiskt. Att man pratade med en annan röst. Lite pipig kanske. Men den där julsången. Det var någonting. Dels var det det fåniga i att sjunga den här julsången. Det blev ju att vissa fick verkligen kämpa med sina värdighetströsklar. Något så otroligt.

[00:35:25] Jag hade ju inte riktigt det. Och jag var ju liksom fråntagen värdighetströskeln där. Jag minns hur han sprang ut där. Förtvivlad liksom. Över hur svag han kände sig där. Fråntagen alla sina attribut. Och sen framförde vi den där för folk. Och. Jag kommer också ihåg när han sprang ut och sparkade sönder den där stolen. Det här var ju då 1995.

[00:35:56] Om det hade hänt idag. Om en student. Om en manlig student hade uppvisat sån aggression i en lektionssal. Då hade man väl antagligen åtminstone pratat om det. Det här känns inte coolt. Det här känns inte bra. Att du springer ut så här. Och visar upp den här typen av aggression. Det skapar en otrygg arbetsmiljö. Eller whatever. Det är inte ett ord sades om detta. Ingenting. Allting bara accepterades.

[00:36:27] Det här var ju inte ena gången. Det här är ju en av flera tusen gånger. Som. Jag menar framför allt killar. Han har på hjärtat. Har fått liksom visa upp den här ilskan. Och det här våldet hela tiden. Att det fanns där hela tiden. Som en helt okej del av. Livet. Han är frustrerad och arg. Det är klart att han gör så här. Vi förstår. Det är svårt för honom. Jag tycker faktiskt att det är jättekonstigt. Och jag menar inte att jag. Har suttit där och känt att.

[00:36:58] Det är fel att de inte pratar om det eller så. För jag tyckte nog precis som alla andra. Att det här är en del av processen liksom. Jag kan inte påminna mig. Att jag någon gång under min. Tidiga. Ungdom. I skådespelarvärlden. Att jag någon gång har reflekterat över. Det här hur killar kan bara. Gå loss och slå hål i en vägg. Liksom för att. De blir frustrerade över att. Motspelaren inte får till repliken. Men det är ju helt stört beteende.

[00:37:29] Men jag minns så här rum där. Det är helt tyst liksom. För att någon. Kille. I någon roll. Har skrikit. Att han är. Skrikit svordomar och könsord. Krossat en stol mot marken. Och sen gått ut. Och vi andra står kvar. Och liksom. Vad hände? Alltså. Och så fortsätter man bara jobba liksom.

[00:37:59] Folk som börjar slåss. Trycker upp varandra mot väggen. Och man går emellan och så. Det är inte som att man. Man går emellan. Man säger det är inte okej. Det är någon som säger det här är inte okej. Det här är inte okej beteende. Var professionell eller någonting. Men när det är klart. Då är det klart. Vad skönt att ni fick ur er det. Liksom. Den där typen av. Jag menar inte. Att man ska.

[00:38:30] När man ska. För man jobbar ju också med känslor. Och man jobbar också med någonting som är väldigt skört. Man kommer ju nära någonting i sig. Åtminstone när det fungerar som det ska. Som är svagt och skört. Man är rädd och man. Behöver mycket kärlek liksom. Men det är ju faktiskt bara ett jobb ändå. Det är ändå. Alltså. Det var nästan som att det vi höll på med där.

[00:38:58] Det sågs som någon typ av. När det var bra teater då. Inom citattecken. Då var det nästan som att det sågs som någon typ av magi. Som vi höll på. Håll på med. Inte magi heller. Utan mer som någon typ av religiös plikt. Och då var vi bara kroppar. Som inte hade egna värden. Vi var byggstenar i någonting som var större än människan. Nämligen konsten. Och jag menar förlåt. Men det är ju bullshit som man förlåt.

[00:39:28] Konsten är ju till för människan. Varför ska vi offras på någon typ av. Altare. Människorna bakom kropparna. Människorna som åker omkring i kropparna. Jag måste ju få må bra. Jag måste ju få vara trygg på min arbetsplats. Det är så sinnessjukt. Och det enda skälet till att jag tänker att det här har fått fortgå så många år som det fick fortgå.

[00:39:56] Det är grejen att det finns väl fortfarande kvar förstås. Det är ju för att vissa människor vinner på den här typen av världar. Världar där det är fritt fram för vissa. Och göra vad de vill. Jag minns. Jag har ju aldrig slagit sönder stolar och sånt. Men jag minns att jag. När jag jobbade med. En pjäs som hette. Vad fan sen hette den. Jag var på Fria teatern.

[00:40:26] Det handlade om. Reality TV. Och så blev det som en skruvad skräckfars. Och vi jobbade med en regissör. Och vi höll på att kämpa med en scen. Och jag tyckte jag var dålig då. Och regissören pratade väldigt mycket. Och hans ord blev bara som en matta av ord. Han försökte få mig med ord och förstå vad han menade. Jag förstod ingenting.

[00:40:56] Och jag kände mig dålig. Och jag minns att jag gick ner på knä. Och lade huvudet i händerna. Och så plötsligt bara reste jag mig upp och sprang ut. Minns jag. Och sen satte jag mig på lastkajen bakom teatern. Och det var vinter. Och snöglopp. Och efter ett tag kom en av mina medspelare ut och sa. Jaha, vi fattar inte. Vi trodde du var tvungen att gå på toa eller något. Och sen gick jag in och sen pratade vi. Och så var allt klart. Det är det närmaste jag har kommit till en sån där psykbryt.

[00:41:25] Vad jag minns i alla fall. Men jag. Jag kan ibland tänka så. Att det också är så här. Varför gör man så? Vad är det för typ av. Varför är alla så jäkla hårda och stränga mot sig själva. Och mot varann. Kan du inte ha bara sagt så här. Är det okej? Förlåt. Jag måste bara pausa lite. Kan vi bara ta en paus? För jag måste fundera. Det här springa ut. Jag trodde att det är så här det går till.

[00:41:55] När man håller på med konst. Då är det så här det går till. Men jag antar att det är det man kommer nära när man blir så där sann. Jag menar inte sann som att det finns sandteater och falsk teater eller så. Jag menar nog. Man kommer nära någonting som är på riktigt för en själv. Då tar man ju också en risk.

[00:42:24] Precis som i dagens boktips. Då tar man en risk som kan innebära att man blir skadad. Alltså inte fysiskt utan känslor kan bli skadade. Lilla jag kan bli skadad av att jag visar upp mig själv i mitt sköra tillstånd. Men det blir ju också helt fantastiskt.

[00:42:56] Dagens boktips. Lalla mig till Greendale av Hammerins kvinnor. Lalla mig till Greendale av Hammerins kvinnor. Det är alltså. Finns det inte någon sportkille som heter Hammerin? En av mina kompisar i gymnasiet heter Hammerin också. Hammerins kvinnor är alltså alla hans kvinnor. som tillsammans har skrivit en bok som heter Lalla mig till Greendale.

[00:43:23] Och den boken handlar om emman och levande drömmar och hängda kvarnhjul och hästpojkar och en hemla gomsegelkringlande dröm om farliga trafärser och ödestigre nödväggar. Marderna har en händelse kommit kvinnor

[00:43:52] drömde till Tette och Hasse och mamma och jag. Bärdäckes skrek kvinnorna. Ninana och naninana. Förlåt. Förlåt. Gud, förlåt. Jag vet att det är en del som tycker det är lite otäckning att prata sådär. Att det är som att jag håller på att bli tokig typ. Eller att det känns som en konstig dröm. Men jag gillar konstiga drömmar. Och jag tycker att hela livet är

[00:44:21] ett gränsland mellan det vi kallar sunt förnuft och det vi kallar tokig. Det finns ingen de där ytterligheterna finns inte. Tänk dig den person den minst galna person du känner. Alltså då tar du allt som du lägger in i ordet galen. Oförutsägbar.

[00:44:53] Hitta på grejer. Tro på det han hittar på. Rädd stundtals. Arg stundtals. Pendlar i känslor. Så tar du bort allt det. Och vad har du då? Alltså du tar bort varenda tillstyrmelset i allt det som jag just sa. Vad har du då för något? Du har ju en fruktansvärd människa. Du har ju en person som är huggen i sten.

[00:45:23] Och som ju till och börja med inte existerar men i den mån den existerar. Det finns ju många som går omkring och låtsas att de är den här personen. Och det är ju det är ganska sorgsamt att hänga med en sån människa. Jag gjorde det ju häromdagen. Och det är ju ganska sorgsamt när man tänker hur mycket av den här så kallade galenskapen då som ändå finns där under skalet.

[00:45:51] Och vilket jobb det krävs att hålla allt detta borta. Så att det inte ska märkas en enda centimeter. Rädslan för att ha fel. Rädslan för att någon ska se hur sårbar man är. Man kan vara så raffinerad i sin cover-up-organisation. I sitt cover-up-projekt.

[00:46:19] Att man till och med pratar om sin egen sårbarhet. Fast aldrig visar den. Det är lite grann som när missbrukare pratar om sitt eget missbruk utan att problematisera sitt eget missbruk. Eller till och med kanske problematisera sitt eget missbruk utan att verkligen göra det. Ja, jag vet att jag dricker för mycket. Ja, ja. Det är sån jag är.

[00:46:48] Alltså Då vill jag fråga så här Ja, men varför gör du det då? Då kan han säga Ja, det är ju för att jag är en svag person. Så är det ju. Det är ju sån jag är. Men måste du vara en sån svag person? Det här börjar ju bli obekvämt då. För nu börjar man ju gräva i saker på riktigt. Det är ju aldrig någon som gör. Man stannar ju där. Man tänker, han verkar ju ha koll på det här. Han verkar ju välja det här själv.

[00:47:21] Det behöver inte vara missbruk. Det kan vara en massa andra saker. Som Ja, då föredrar jag ju vansinnet. Jag gör ju det. Och nu pratar jag om vansinne i en icke-klinisk mening naturligtvis. I den mån man kan använda vansinne som en klinisk diagnos. Men jag menar alltså inte

[00:47:49] klinisk psykisk sjukdom. Jag menar det faktum att det vi kallar för normal psykologi egentligen inte finns ju. Därför vi har var och en av oss har fått lära oss att tänka på egen hand. Det är ingen som har lärt mig hur jag bygger tankar. Hur jag tolkar min omvärld och hur jag sätter ord på saker. Jag har fått lära mig verktyg för att göra det här men det är aldrig någon som har sagt ja det här har jag pratat om förut.

[00:48:20] Det är aldrig någon som har sagt så här gör du när du tänker. Henrik jag vet att du har kul där men när du ligger på rygg i ditt babygym och pilla med händerna och försöker greppa tag i de här gosedjuren som hänger och dänger ovanför dig i babygymmet och som av någon outgrådlig anledning har arslarna vända ner mot dig. Alltså man tycker att ett babygym borde det ju vara för babyn som så att säga

[00:48:50] figurerna är till för. inte för oss vuxna som sitter i blickhöjd med dem. Men då hänger de ju så ofta med liksom i upprätta vilket innebär då att det blir gosedjurens arslen som är riktade mot den här lilla nya människan. Det är traumatiserande på sig. Så säg. Ja i alla fall

[00:49:19] då är det ingen som har kommit fram där och sagt hej kan du slita dig från de här plysarslarna en stund. nu ska vi prata om hur man gör när man tänker. Okej säger jag då fast jag kunde inte prata och kunde inte tänka heller än. Frågan är hur lär man någon att tänka som inte kan tänka? När lär man sig tänka? Det är ju en jättespännande fråga som någonstans har vi ju lärt oss

[00:49:50] eller till att börja med kanske för nu känner jag att det finns det säkert finns finns det du till exempel du kanske tänker vadå tänka kan man ju göra från det man föds fast kan man verkligen det för vad betyder det att tänka? Att tänka är väl ändå att resonera med sig själv att måla upp scenarier väga för- och nackdelar att göra projektioner eller minna saker om du inte kan göra något av det

[00:50:19] och det kan du ju inte när du är en bebis då kan du ju inte tänka en bebis kan ju bara erfara saker och uppleva obehag och välbehag det finns liksom inget eller finns det en under liggande tanke som vi inte är medvetna om där tänkte jag faktiskt på när jag vaknade imorse det var en sån spännande tanke

[00:50:49] jag jag tänkte att jag har drömt ovanligt mycket i natt så tänkte jag undra vad det är som gör att jag i natt upplever att jag drömmer så mycket för jag tror kanske att det är så att man drömmer lika mycket varje natt oavsett det är bara att vissa månader så minns man det mycket mycket mer och så tänkte jag det finns ju också stunder när man dröm när man sover och inte drömmer var är man då? i sig själv i sitt medvetande och då lekte jag med tanken på

[00:51:18] att jag kanske vaknar upp i en annan värld då tänk om det är så att min kropp begagnas av två människor fast i två olika dimensioner kan man säga så jag vaknar i djupsömnen när min denna Henrik som du hör prata nu när han ligger och sover djupast utan drömmar och då vaknar jag upp i något sammanträdesrum bland andra entiteter så som jag själv

[00:51:49] och så pratar vi om våra dagar vi pratar om hur svårt det är att få vårt vakna jag att göra ditten och datten vi vi tar åtgärdsplaner vi jobbar med saker som är akuta och saker som kräver mer framförhållning och planering och sen går vi tillbaka in i kroppen eller vi är ju kroppen av rummen så går vi tillbaka in i sömnen igen

[00:52:16] och vaknar och så minns vi inte ett jota av det här utan däremot så minns vi då jag sprang runt på en flygplats i natt igen jag flyger ju nästan aldrig ändå är det oftast i flygplatser som jag återvänder att jag ska hinna till gaten och sånt och så drömmer jag ofta att jag flyger och att det är helt galna flygturer tätt över trädtopparna och upp och ner och att det går väldigt väldigt snabbt ofta är flygplanen

[00:52:46] ganska tomma obokade men oändligt stora ibland med flera våningar och jag går omkring fram och tillbaka och jag har något ofta är sätena ljusröda som picknickfilter och så landar jag någonstans och då är drömmen över det är inte det som är mitt drömjag mitt drömjag är den som är vaken när jag sover djupsömn

[00:53:16] och alltså inte drömmer några drömmar och tänk om den personen den versionen av mig själv är mycket medveten om allting det som jag gör under min dag som minns allting hur jag tänkte hur jag kände och kanske till och med sitter inne med en massa andra facit som till exempel att det här är egentligen ett exempel på varför han alltid gör så eller det här den här orsaken till det här kan man hämta ur det där och sådär det här har vuxit fram under si och så många år men han kan inte göra någonting

[00:53:46] åt min direkta nutid han kan bara spekulera och prata och sen kanske han kan vidta små diskreta påverkansåtgärder åtgärder det var en det var en väldigt spännande tanke tyckte jag så jag är glad att jag hoppade på det här med somna med Henrik

[00:54:17] att jag vågade lita på den där känslan jag hade av att det här var rätt att göra men den kan också leda en liksom helt fel ju man kan också känna väldigt tydligt att det här är helt rätt och sen visar det sig att det var inte alls det det var helt fel det gör ju ont att inse

[00:54:48] så jag menar inte att den där magkänslan man har att den alltid bringer en till jag tror kanske inte riktigt heller på att det finns en rätt väg att gå jag tror att ibland gör man fel och då är det liksom så och att på sikt kanske inte det ens finns någonting som heter rätt och fel utan det finns bara en massa saker som har gjorts och gett orsak till andra saker gett upphov till andra saker och till syvende och sist

[00:55:18] så står man där och så har man upplevt olika saker gått igenom olika saker i livet men det är en fin jag är väldigt glad att jag hoppade på just det här tåget och jag måste nog ändå säga det framförallt när det gäller jobb nej men också lite i privatlivet faktiskt att när jag har haft en känsla och jag har följt den så har det ibland blivit turbulent

[00:55:47] och intensivt och knakigt men det har ofta varit bra för mig att göra det och jag kan ibland känna också vad har vi de här hjärnorna till för vad är de till för är det om att räkna ut saker exakt hur det kommer att bli det är de ju väldigt dåliga på i så fall mänskliga hjärnor är ju extremt dåliga på att förutsäga saker och

[00:56:16] att eliminera alla risker och räkna ut alla parametrar av vilket vad det nu än är däremot har vi ju någon slags förmåga av att learn as we go och det är ju det jag har hållit på med under de här åren med Sondag med Henrik jag har lärt mig medan jag håller på men en sak är samma

[00:56:47] och det är att jag vet aldrig vad jag ska hålla på vad jag ska prata om att jag aldrig vet vad jag ska vad för slags världer som ska öppnas den här gången vilka djupa bivacker ska jag gräva eller passera förbi

[00:57:11] vilka höga tinnar och torn ska jag förundras över eller falla ner ifrån men det har varit samma sedan dag ett och det är egentligen samma för alla hela tiden det behöver man inte ha en podcast för att manifestera det finns överallt

[00:57:41] hela tiden du vet inte alls vad som kommer hända om bara en timma från nu du kan göra projektioner som är mer eller mindre överensstämmande med vad som förmodligen med vad som kanske eller kanske inte händer men det är bara projektioner du vet inte ens vem du kommer att vara en timma från nu och det är precis så det ska vara eller så ska jag väl kanske inte säga för det vet väl inte jag

[00:58:10] jag vet väl inte hur någonting är meningen att vara kanske eller förmodligen finns det väl inte ens någon mening med att någonting ska vara på något visst sätt det bara är så här men om en timma är du någon annan men inte på det sätt som räknas på det sätt som räknas somna så är du somna du är somna min allra mest kär

[00:58:40] älskliga somna godnatt och sov gott och tänk på vad jag har sagt nu godnatt godnatt