Bison

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt avståndstagande avstånd, din beridna belackare i natten. Det är jag som är Henrik, det är du som är somna och det är som det är.

[00:00:28] Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. Hej somna.

[00:00:58] Hej heterligen Henrik Ståhl heter jag och jag är dig behjälplig i möjligaste mån nu för att du ska somna. Eller få ut något annat som du vill av mig och det jag håller på med.

[00:01:17] Jag är född 1975 och ända sedan den dagen som det hände så har jag tyckt om att hitta på saker. Och nu är det mitt jobb och ibland har det sina sidor. En del av mig längtar efter att få hitta på saker på min fritid. Därför att som det är nu så är jag liksom helt tömd på att hitta på.

[00:01:47] Men ändå, trots det så är det ibland så att jag nästan inte står ut för att jag får så tråkigt av att inte ha något att hitta på. Och då hittar jag på saker.

[00:02:08] Man kan inte lämna mig i ett rum där det finns till exempel en kamera eller en bandspelare eller ett instrument eller någonting. För jag kommer sen när man kommer tillbaka till rummet så kommer jag att hitta på någonting med detta. Jag kan inte göra det. Även om jag inte behöver göra det. Just för tillfället. Men jag är faktiskt ganska tömd.

[00:02:35] Så egentligen borde jag sluta hitta på saker under begränsade tider. För att fylla på med stoff i mig. Jag känner mig liksom lite urlakad. Stundtals eftersom att hitta på saker nu är mitt jobb. Och att jag gör det varje dag i stort sett. Det gör när folk frågar mig, vad läser du nu och så.

[00:03:05] Så då läser jag saker. Men jag läser ju så mycket som jag läser nästan ingen skön litteratur. Det här tycker jag är lite sorgligt att jag inte gör. Och det är för att jag helt enkelt är så trött på berättelser. Jag känner mig helt slut av. Ibland kan jag känna när jag börjar läsa en bok till exempel. Så kan jag känna. Jag kan få en känsla av allt som måste till nu. För att den här berättelsen ska flyga.

[00:03:34] Den här karaktären som jag ska följa nu och fästa mig vid. Fascineras av och heja på. Allt det som måste till. I rent teknisk mening. Allting som faktiskt måste hända. Och då kan jag känna mig så otålig. Och nästan trött. För det är som att det sitter ihop med att det är jag som måste initiera och presentera detta. Fast läsning är något annat ju.

[00:04:02] Det är ju någonting man gör som redan är påhittat. Det gäller samma med tv. Tv-serier och sånt. Jag är liksom trött på att sitta i början av en berättelse och bara. Åh nej. Det är ännu en grej som måste växa här. Och det är för att jag numera nästan dagligen har ansvar för att bygga upp någonting som sen ska ackumulera.

[00:04:31] I förekommande fall då. I en berättelse. Det här är ju, vill jag bara påpeka då, inte någonting där jag har krav på mig själv att skapa bra berättelser eller så. Men det är ändå jag som ska fylla den här timman med någonting. Och det kan göra att jag känner mig som lite uttömd. Och frågan är vad man gör med den här uttömda känslan. Vart stoppar man den? Vad fyller man den med?

[00:04:59] Det är någonting jag kämpar med just nu. Var tar jag vägen med allting? Om jag inte ska skapa hela tiden. Vilket ju inte går. Vad ska jag göra då? När jag inte kan fly in i en berättelse framförd av någon annan heller. Jag kommer på mig själv med att känna en sån längtan efter fullständig tomhet och tystnad. Alltså som jag är helt fri från allting.

[00:05:28] Jag leker varje dag med tanken på att bara göra mig av med alla mina sociala medier. Till exempel. För de tar ju någonting. De tar mer än de ger just nu. För mig. Och då tänker jag att det ska jag göra. Men då är det två aspekter av det.

[00:05:47] Det ena är så fort jag slutar eller har uppehåll i mina sociala medier så märks det i mina lyssningar. Och då blir det mindre pengar till företaget. Så funkar det så himla otroligt mycket sitter ihop. Även om sådana med Henrik är en podd som i stort sett klarar sig själv utan någonting annat. Så märks det små fluktuationer upp och ner.

[00:06:15] Så det är ett skäl till att jag måste hålla på. Sen ett annat skäl till att jag måste hålla på är att om jag plötsligt skulle försvinna. Då kommer det komma andra som säger att de är jag. Och det skulle skada mig. Så det är nummer två. Och så nummer tre. Rätt vad det är så förändras mitt liv av de här jäkla plattformarna. Så är det och så har det varit gång efter gång efter gång.

[00:06:45] Ända sedan 2006 när Facebook kom så har olika dörrar öppnats för mig på ett privat eller professionellt plan genom de sociala medierna. Så jag kan liksom inte riktigt sluta. Men just nu så känner jag att jag skulle önska att det fanns ett sätt att helt och hållet bestämma sig för att det här är inte min grej. Det här ska inte finnas i mitt liv. Men jag har ju öppnat det liksom och nu finns det där. Och jag vill ju leva i världen.

[00:07:18] Och det är inte helt och hållet negativt heller. Jag får så mycket fin kontakt från sådana som du somna. Som hör av sig. Och det är ju en av de fina sakerna med sociala medier. Jag känner mig inte så ensam i det här som jag håller på med. Och det är ju värt någonting. Det är det ju. Så jag kommer inte sluta. Jag kommer att...

[00:07:51] Jag vet inte vad jag kommer att göra. Jag vet inte. Jag ska intervjua en buffel idag. Förlåt. Jag... Vad heter de? En vicent. Är det en buffel?

[00:08:25] En buffel... Vicent eller har jag fel? Jag måste googla. Vänta. Jag googlar. Vicenter är ju bisonoxar. Ja, precis. Så... Jag ska intervjua en bisonoxe. En vicent. Som heter Vincent. Vincent Vicent. Därför att... Det är... Det är... Det är... Helt enkelt alldeles för lite vicenter i svenska medier.

[00:08:56] Jag tycker... Varför berättar ingen vicenternas historia? Så nu säger jag välkommen in till Vicenten Vincent. Tack ska jag ha. Varsågod. Nu kommer då alltså Vincent in i det här... I äventyrsvargen. Och han är ju... Jag vill bara påpeka då. Om du aldrig har sett den bisonoxe förut så är det alltså en enorm... Ett jättestort djur.

[00:09:23] Det låter duns och blums och skums. Och... Han sätter sig tungt här framför mig. Välkommen Vincent. Tack ska jag ha. Du sa ju välkommen förut. Ja men... Det gör man ju ibland. När man har talkshows i tv. Då säger man ju... Välkommen in Ragnar... Ragnar Dahlén. Ja.

[00:09:52] Och så kommer han Ragnar in och så är det applåder. Och sen sätter sig Ragnar och då säger han välkommen igen. Så det är ju okej att säga så. Okej. Jag har aldrig varit gäst förut i en podcast så jag vet inte. Okej. Men du är i alla fall en vicent. Stämmer det? Ja. Det stämmer. Är du en gammal vicent? Jag är... Elva.

[00:10:23] Jag är en medelålders vicent. Och jag är väl i en ålder nu när man börjar inse... Inse... Lite vad man blev och vad man inte blev i livet. Och jag vill börja med att göra klart... En sak. Direkt Henrik. Jag är här... För att prata om mig. Jag är här för min egen skull.

[00:10:52] Även om jag förstår att du och dina lyssnare kanske inte tror det. Jaha, du syftar på din berömda pappa. Vilhelm Vicent. Ja, precis. Jaha, okej. Jag måste ju ändå... Alltså, det är väl... Det kan ju vara så då att somnar redan vet vem Vincent... Vicent, vad heter du förresten? Du heter Vincent.

[00:11:22] Vilhelm är din pappa. Ja. Okej, förlåt. Så... Så... Jag måste ändå berätta för de få somna som inte vet... Vem Vilhelm Vicent var. Okej? Vilhelm Vicent var... En av de mer fotograferade vicenterna i världen. Du vet. Alltså, de här klassiska bilderna.

[00:11:49] När det står en by som också är i solnedgången någonstans. Och tittar ut... Och så är det... Det kanske är tidig morgon och det ryker ifrån manken. Det var nästan... Uteslutande alla de här bilderna. Affischbilderna. Motivational speak. Be like the bison-grejen. Det är... Vilhelm som är på de bilderna.

[00:12:21] När turisterna kom liksom. Då var det ju... Vilhelm. De ville se. Vilhelm som... Imorgon dis. Det finns bilder av honom överallt. I studentrum. På parkeringar. I vykort. I så här... Naturreservatens kiosker. På honungsburkar. Som inte ens har med bisonoxar att göra.

[00:12:50] Så du har ju då alltså vuxit upp med... Den här stora, ikoniska bisonoxen som... Pappa då. Ja, precis det kan man säga. Och han dog ju nu för tre år sedan. Oj, jag beklagar. Ja, tack. Tack. Ja, det är naturligtvis en stor förlust att bli av med... En sån man. För han var ju inte bara... Vilhelm-Vicenten. Liksom.

[00:13:18] Utan han var ju också Vilhelm-pappa till Vincent. Så att han... Det är ju en förlust. Han... Han gick upp för en backe som han alltid hade tyckt om. Och... Så dog han då. Och hela... Vår familj samlades då. Vilket Vicenten normalt inte gör då. För en enskild tjur. Men Vilhelm var ju ingen enskild tjur. Eller pappa då. Han var ju Vilhelm. Och...

[00:13:47] Det blev ju ett jäkla halabalord. Och vi fick ju ingen tid att riktigt sörja honom. För sen så kom ju lokalpolitiker och började lägga kransar. Och sånt där. Och jag hann inte riktigt sörja min pappa. Jag visste inte riktigt vad jag kände. Och jag tror att det är nog fortfarande så. När jag var liten så trodde jag att alla pappor var berömda.

[00:14:15] Jag trodde att det var helt normalt. Att främmande djur stannade och viskade när man gick förbi med sin pappa. Att rävar pekade. Att kajor bajoda. Att folk ropade ens pappas namn från grenar och sånt. Stenar. Det dröjde i flera år innan jag förstod. Att normala pappor.

[00:14:45] De går ju anonyma genom livet. Kända bara av sin närmsta krets. Och från den dagen har ju min barndom känts lite grann som en sorts utställning. Och ja, får jag pausa lite? Får jag bara säga. Det här kan jag ju inte relatera till själv. Eller min pappa.

[00:15:14] Han var ju en människa då. Inte en by som också. Han är ju en människa fortfarande. Han är så fit jag vet i alla fall. Och han var ju lite känd i byn där vi bodde då. Svärdsköfer. Han var bibliotekarie där. Och alla som jag träffade. Vuxna människor. De sa är du Sölves son? Och så sa de alltid han är så rolig din pappa och så. Men jag tyckte om det. Ja men det tycker jag är skillnad.

[00:15:43] Det är skillnad att ha en berömd pappa. Och att ha en pappa som är en lokal kändis. En omtyckt lokal kändis är liksom en sak. Men att ha en pappa som alla människor i hela ens värld. Vi som världen är stor. Har en relation till. God eller dålig. Det skapar en känsla av att min pappa inte är helt och hållet min. Och du själv Henrik. Du är ju en offentlig person. Och har ett barn.

[00:16:15] Ja och det har ju inte hon alltid tyckt varit så lätt. Nej precis. Hon har aldrig. Har hon sagt någonting till dig om det eller? Det känns inte som att jag vill prata om det nu. Det här är ju spännande eftersom jag intervjuar mig själv. Så det är som att jag promptar mig själv att prata om saker som jag inte vill prata om i sån och han Henrik. Ja men så här. Hon har väl gett uttryck för att det inte är så himla kul alla gånger.

[00:16:44] Nej precis. Nej just det. Och det var samma för mig. Pappa Willen var också. Han var ju en väldigt, väldigt, väldigt utstickande Vicent. Alltså han var stor också. Och jag fick höra om den storleken innan. Alltså det är typ det första jag minns är att det kommer fram en Vicent tant och säger att du har din fars bog.

[00:17:13] Och klappar med mumulen då. Och det menar hon ju som att det var någonting fint. Men problemet för mig har alltid varit och det var det då också. Att en bog inte är en handling. Någonting man gör. En bog är ju bara en muskel och päls och arv. Och ja visst, jag har min pappas breda bog. Men den är tung att bära.

[00:17:43] Det fanns en film om pappa. En riktig film alltså med en människa som berättade över bilderna. Om kungen och sådär. Och den har jag sett 40 gånger. Och jag kan alla replikerna utan till. Mm. Och jag hatar att jag kan alla replikerna utan till. Och i filmen så finns det en scen där pappa vänder sig om och tittar rakt in i kameran. Och så berättar rösten någonting om visdom.

[00:18:13] Men det vet ju jag när jag ser pappa där. Att han bara har hört något som knäpper till längre in i skogen. Och så tänker han, kan jag äta det där? Eller är det något jag måste stånga gärl? Det finns ingen visdom i den blicken. Och den typen av fabrikation kan göra mig tokig. Visst, han var en legend. Men han var min pappa. Och han var en vanlig jävla bison. Ursäkta uttrycket.

[00:18:49] Alltså det är lite som att du pendlar hela tiden tycker jag Vincent. I ganska tidigt intervjun kan jag väl försöka ge mig på någon typ av analys här då. Det är som att du glider mellan att prata om din pappa som en stor person. Och sen som en alldeles vanlig människa. Eller en alldeles vanlig Vincent. Han var ju det.

[00:19:18] Han var ju en alldeles vanlig Vincent. Som råkade vara extraordinärt stor. Och sen så, det var väl någon gång på 60-talet så var det ju den första gången som han blev plåtad. Och då det ena gav det andra. Och sen så gick ju ringarna på vattnet. Och till slut så skapades ju en persona och en mytbildning runt honom. Som inte var sann. Men som odlade honom och hans persona vidare.

[00:19:46] Han hade en oerhört karriär. Han hade en image som han delvis odlade själv. Men som också delvis odlades runt honom. Vi får inte glömma att min pappa var ett djur. Min pappa var en bison också. Precis som jag är en bison också. Och bison också har ju, så vitt jag vet åtminstone, ganska begränsad kontroll över de verktyg som erfodras vid byggandet av image. Branding och sånt.

[00:20:18] Alltså, min pappa var ju en vanlig Vincent också. Som åt bark och rullade sig i damm och sånt. Och en gång åt han en svamp. Som fick honom att stå och stirra på en sten i tre dagar. Och sen gick han till sin brand manager och slöt ett sponsordeal. Det var ingen motsättning för honom. Han gjorde allt det här. Min mamma var en...

[00:20:46] Hon har liksom glömts bort av alla i det här. Hon var väldigt klok. Och hon höll ihop familjen. Ja, och... Vi var ju många barn och liksom... Mycket om sig och kring sig. Vi hade beläkonomiska svårigheter under en period med getlortar som vi använder. Vi, vi, vi, vi, väcenter när vi betalar. Vi hade ganska lite getlortar eftersom getter i regel inte alls vill hänga med Vicenter.

[00:21:14] Och framförallt inte bajsa med Vicenter. Och det här är ett problem för alla. Men framförallt för vår familj. För även om Wilhelm drog in getlortar i sponsordeals och sånt. Så gick det mesta tillbaka in i hans vidare brand building. Så när han stod i någon backe och blev fotograferad. Och då... Då kämpade min mamma genom hårda vintrar. Och hårda somrar och hårda höstar och hårda vårar och så. Och det är ingen som har bundit någon krans åt henne eller så.

[00:21:43] Jag tycker att man skulle göra en film som handlar om min mamma. Men jag vet att det kommer ingen att göra. För hon har ingen appeal. Det första jag kommer ihåg av min pappa. Det är en rygg. Han gick alltid lite före oss andra. Alltid som att han scoutade terräng. Eller som att han ville vara i fred.

[00:22:13] Alltid var han på väg mot något krön. Eller bort från någon folksamling. Och när jag var liten så trodde jag att han ville att jag skulle springa kapp på honom. Om hon bara springer tillräckligt snabbt så skulle han bli glad och vända sig om mot mig. Och den här ryggen skulle bli hans ansikte då. Och han skulle säga Åh min pojke, där är du ju. Och det där höll jag på med i kanske

[00:22:45] Fem år. Och sen slutade jag med det för att Han gjorde aldrig det. Det är klart det fanns stunder. Han var ingen elak, Vicent. Han var inte Han var bara väldigt upptagen Med sitt eget. Det finns en Ett minne jag har. Det var ett Väldigt tätt snöfall. Så att vi såg inte träna för all snö. Då Stod jag alldeles stilla bredvid pappa.

[00:23:15] Under ett träd. Och det var den där kyliga men ändå blöta lukten som blir när det snöar ymnigt. Och vi andades liksom. Och det rykte ur våra näsor. I typ 15 minuter Utan någon kamera Eller någon Trysthop. I typ en kvart var det bara han och jag. Och vi sa ingenting. Vi bara stod där Varma.

[00:23:44] Och snön la sig på oss. Och vi blev så lika. Fast han var den stora Vilhelm Vicent. Och den där stunden Den återvände jag till ofta. Speciellt nu Efter pappas död. Jag är inte säker på att det var lika fint för min pappa. Men för mig var det det. När vi stod där tillsammans.

[00:24:16] När folk frågade mig sådär. Hur var det egentligen att växa upp med den store Vilhelm Vicent. Så brukar jag svara Sådär medietränad grej som jag har sagt i alla åren. Jag brukar säga att det kändes som att ligga Att det kändes som att vara en liten sten vid foten av ett stort berg. Och bara titta uppåt. Och det tycker jag alla är väldigt spännande att höra. Det är alla som Alla ser för sig bilden av den här lilla stenen Och det stora berget.

[00:24:44] Och folk nickar allvarligt och så. Men sanningen Det är ju att det är mer komplext än så. Bara en sån sak som att berget och stenen till exempel Det är samma material. Det är bara att vi är olika stora. Och det är det som gör så ont. Jag är ju också ett berg. Min pappa är också en sten.

[00:25:10] Jag är gjord av exakt samma sak som det alla beundrade. Och ändå var det aldrig någon som såg mig på det sättet. De såg mig alltid i relation till berget. Men Jag känner mig också varje gång jag pratar om det här Så känner jag också något slags skuldkänsla. Visserligen har jag aldrig bett om att få finnas till och så.

[00:25:41] Det bara skedde utan att jag tillfrågades. Åtminstone inte som jag minns. Det kan väl hända att det finns en viss ändhimmel där man skriver på några papper. Då kan det väl hända att jag gjorde valet då. Känd pappa. Men förmodligen är ju allt det här bara en slump. Det är inte Wilhelms fel. Det är inte mitt fel. Det är ingens fel. Då kan jag ibland känna skuldkänslor när jag pratar helt ärligt om hur det var att växa upp med en så känd pappa.

[00:26:10] När jag gick skolan. Alltså om man kan kalla det för skola. Det är ju Vicente liksom. Man går omkring och krafsar bokstäver i dammet bara. Och sen så rullar man runt i det. Och då har man lärt sig skoldagen är slut liksom. Så det är en massa praktiska grejer. Men för mig var det ju alltid. Alla mina lärare visste ju vem jag var och vem min pappa var. Så när jag till exempel lärde mig.

[00:26:40] Vi kunde så här. Hur hittar man bra betesmark? Då kunde min lärare säga typ. Ja den här marken har din far hittat första gången eller någonting. Fast Wilhelm bara hade varit där. Typ när han var ute och sprang. Fick lite extra fart för att han fes. Liksom. Och det här visste jag ju då. För jag var med. Och så. En av de tidigaste minnena jag har.

[00:27:08] Är att jag skämdes över. Att jag kände mig avundsjuk på. En kalv. Som inte hade någon känd pappa alls. Det var en. Liten mager kalv. Som hette Ica. Och. Hon fick vara dålig på saker utan att någon brydde sig. Ica kunde ramla och alla skrattade och hjälpte henne. Det var ingen som sa. Åh nu skulle din pappa se dig och såna saker.

[00:27:39] Men när jag ramlade. Då var det annat liv i skällan. Och då slutade liksom. Då minns jag att jag kände mig. Jag skämdes över att jag. Inte ville ha. Min pappa. För alla barn vill ju ha sin pappa. Han var inte elak mot mig eller så. Det är väldigt viktigt för mig. Att det här kommer fram. För att.

[00:28:07] Folk vill ju alltid att historien ska handla om en grym pappa. Som försummade sitt barn och så. Men det stämmer liksom inte. Han var frånvarande. På liksom det här artiga milda sättet. Som är på ett sätt värre än elakhet. För man kan inte ens bli arg på det. Min pappa var som vädret. Han fanns överallt. Och han brydde sig liksom inte om någonting särskilt. Och man kan inte slå tillbaka mot väder.

[00:28:38] Har du någon gång tänkt att du vill bli som din pappa? Alltså. De flesta kändisbarn har ju fasen. När de. Försöker göra samma sak. Som sin kända förälder. Ja precis. Det fanns ju en period när jag var ung då. Som jag bestämde mig för att jag skulle bli exakt som pappa då. Så jag. Övade mig på att stå still och se majestätisk ut på krön och sånt. Jag övade på att titta i fjärran med den där.

[00:29:07] Blicken som den här idiotin i filmen kallade för visdom. Och. Jag provade att stå still. Mycket av pappas jobb var ju att han stod still och såg klok och majestätisk ut i olika kontexter. Det handlar ju ofta om att stå i myrstackar och fjällbäckar och sånt. Jag är inte fjällbäckar. Myrstackar och. Bäckar och allt möjligt sånt. För att.

[00:29:36] För att det ska hinna ta så många bilder som möjligt. Men. Ja det låg aldrig riktigt för mig. Och sen. Folk tror ju också att man är tokig liksom. Om man gör det utan kameror. Stå still i sex timmar och stirra ut mot solen. Folk tänker ju vad det är för fel. Men har han fått en stroke liksom. Och sen övar jag mycket på. Pappas berömda bröl också.

[00:30:04] Pappa hade ett mycket berömt bröl. Som du säkert känner till. Som kunde höras över tre dalar. Som folk sa då. Tre dalars brölet. Och det här spelade turister in. Och så spelade de upp för varandra hemma. Och hade såna ringsignaler och sånt. Det är den där klassiska. Bröjöjö. Jojö. Du vet. Så jag tänkte. Jag ska hitta mitt eget bröl. Så då gick jag till en ravin. Och brölade då tills det gjorde ont i halsen.

[00:30:34] Men. Det var också. Det var. Nu var ju fel timing. För jag var ju i Vicentmålbrottet då. Så det studsade ju bara tillbaka. Som ett hån. Och det satt en skata och tittade på. Och skrattade åt mig. Och sen där har jag faktiskt hatat skator. Den tog liksom någonting som var en av mina sköraste stunder. Och vände det mot mig.

[00:31:05] Alltså det konkreta i. Jag gjorde precis som han. Pappa har haft sina stigar. Och de platser där han har stannat. Och sina favoritträd. Att klia sin väldiga bog mot. Och jag började gå exakt samma stigar. Och stanna och vila på exakt samma platser. Och klia mig mot samma träd.

[00:31:32] Jag märkte att till exempel pappa hade slitit av barken. På en viss björkstam i exakt mankhöjd då. Och jag var inte. Jag nådde inte dit än. Så när jag stod på tå. Så nådde jag inte då. Jag kommer ihåg att jag stod där vid björken. Och försökte slita av barken. På samma träd. Men jag. Det här är ju också konstigt.

[00:32:02] Pappa lämnade ju också efter sig fans till mig. Alltså redan under sin levnad. Alltså det fanns ju äldre kor. Och tjurar i jorden. Som hade varit förälskade i pappa då. Men som nu. I takt med att pappa blev äldre. Så överförde de det på mig. Som att. För att bevara den unga hjälten. Och kärleksobjektet. Och det var intensivt på ett sätt. Som jag inte hade bett om.

[00:32:32] De var väldigt. Jag blev väldigt uppvaktad. På ett sätt som var verkligen. Jag hade aldrig. Jag bad aldrig om det. De putsade min päls. Och de berättade för mig. Hur lik jag är pappa. Och så blev de sårade då. När jag sa att jag vill vara ensam. Jag vill inte det här. Det är klart att en ung tjur. Ska vara glad över uppmärksamhet. Nej. För att jag blev ju älskad. För någon annans skull.

[00:33:01] Och att vara ung. Och bli älskad. För någon annans skull. Det är en mycket speciell sorts ensamhet. Förstår du Henrik. Och det kände jag varje dag. Det var för att det fanns en massa djur. Som tyckte att de kände mig. Och så gjorde de inte det. Jag försökte prata som pappa också. Han pratade ju inte så mycket. Och när han pratade. Så uttryckte han sig väldigt kortfattat.

[00:33:30] Och då tolkade ju alla det. Som att han var klok. Men egentligen var han bara sån. Han var en person som sa lite. Jag ska inte säga att min pappa var särskilt klok alls. Inte dum på något vis. Men ingen djuptänkare. Men det var någonting med hans fordighet. Koncisa korthet. Som gjorde att människor kunde läsa in alla sina fantasier. I hans små fragmentaliserade brottstycken till ord. Så jag slutade att säga det jag tänkte.

[00:34:00] Och så började jag fälla korta, gåtfulla kommentarer. Och till en början så funkade det. För pappa hade ju redan brandat det här sättet att prata på. Så jag märkte att folk trodde. Eller tyckte att jag var klok då. Problemet med mig är att jag har ju alltid haft saker att säga. Många saker. Och det som min pappa gjorde så bra. Tystnaden. Det kändes lite som att dö. Hugga av mig en kroppsdel.

[00:34:30] En gång så hade jag fått ansvar. Unga vicenttjurar får det ansvaret ibland. Där man då ska peka med hela hoven. Visa ut vad vi ska liksom. Eller klöven är det väl. Det är väl inga hovar jag vet.

[00:34:59] Jag vet inte vad ni har. Jag ser inte heller. För det finns ju inte. Men då fick jag då. Nästan som prao. I människans värld. Så då skulle jag leda flocken då. Och då ledde jag dem rakt ner i ett kärr. Och det var inte så himla farligt. Men det var väldigt pinsamt. Och alla stod och drog upp sina ben. Med ur gyttjan. Med det här suckande, kluckande, sugande ljudet. Och då var det en gammal tjur som sa att. Det där hade aldrig din pappa gjort. Han hade gått runt.

[00:35:37] Oj nu gråter Vincent här. Vad är du ledsen för? Jag måste ge honom lite tid. Kan du berätta bildet vi ska bryta? Nej. Ja. Det är så svårt. Det finns en bild. Som en människa har tagit. Av. Pappa.

[00:36:07] Och en. En liten kalv. I dimman. Och. Så står det. En bildtext under där det står. En pappa. Och en son. Och det är pappa på bilden. Men den lilla kalven är inte jag. Det är bara en random kalv som råkar stå där. Och det bryddes inte fotografen om. Vem det var. Så länge det blev en fin komposition. Och den där bilden har jag haft hela mitt liv.

[00:36:36] Och låtsats att jag är den lilla kalven på bilden. Det har också varit. Det har också varit. Ibland stunder när jag har trott att det nog ändå kanske är jag. Men jag ser ju att det inte är det. Svansen är helt annan. Och jag var förmodligen också lite yngre på den här tiden när bilden togs. Och pappa tror jag inte tänkte på det alls.

[00:37:04] Det är inte ens säkert att han var medveten om att bilden togs. Och jag vet inte vem kalven på bilden var. Ibland, vissa perioder i mitt liv har jag tänkt att det var en ett stora syskon till mig. Att jag ändå åtminstone nästan är med på den där bilden. Men förmodligen är det inte så. Förmodligen är det bara någon som råkade gå förbi precis just då. Och det är slumpen och likgiltigheten i slumpen som gör att jag känner mig så sorgsen. Det är det som gör att jag gråter.

[00:37:32] Förlåt, jag ber om ursäkt att jag förstör allt för din fina podd Henrik. Nej men gud du förstår ingenting. Det är ju jättefint det här. Nej förlåt inte fint i någon positiv märkelse. Det är ju väldigt rörande och starkt. Säg till om du vill ta en paus. Det finns nästukar här också. Nej, vicenter har mycket liten användning för nästukar. De är så små och fjuttiga. Vicentsnor är rikligt och väl tilltaget.

[00:38:00] Det behövs en strandhandduk i frotte. För att det ska göra verkan för oss. Sen vill jag säga att det finns liksom också gott i arbetet från Wilhelm. Om man ska vara rättvis. Alltså min pappa var väldigt tålmodig. Det där att han kunde stå still i kyla och vind. Det har jag ju också extra mycket av.

[00:38:29] När andra blir liksom trötta och darriga. Då kan jag lugnt stå tre timmar till. Det är för att jag har ett sätt att liksom stå över mina egna kroppsliga signaler. Och det här har jag ju fått från pappa. Det har han ju gett mig via sina gener. Och också en typ av jämnmod.

[00:39:01] Pappa blev aldrig arg. Och han visade aldrig upp några starka känslor egentligen alls. Jag har ju mycket mer känslor än vad pappa hade. Men jag har också en förmåga att ställa mig lite utanför det. Och så att säga betraktade skedda som ett slags. Nå ja. Detta händer nu. Och det kommer också från pappa. Men det skulle man också kunna säga att det kommer ifrån mamma. För hon var likadan.

[00:39:24] En gång så skulle de göra en... En gång så var det någon som skulle göra en film. Jag kände igen dem. För det var de som hade filmat pappa i skogen där. Av visdom. Fast han bara hörde någonting som knäppte i skogen. Då ville de ha mig. Då ville de göra som en spin-off. På The Son of Wilhelm.

[00:39:55] Liksom. Och då jagade de mig i tre dagar med kameror. Och en drönare som lät som någon insekt. Och jag blev så stressad så jag fick diarré. Och det klippte de bort. Och det var ju tur. Och sen efteråt när filmen kom så... Så sa... Samma spikeröst som pratade om visdom hos pappa. Så sa rösten att... Och nu...

[00:40:23] I den stora konungens spår... Vandrar en blivande kung. Då tyckte jag det var så förljuget. För de hade jagat mig. Och jag var rädd och stressad. Och hade... Precis haft diarré i skogen. Och så står jag där. Och liksom darrar och tittar. Och återhämtar mig efter denna förnedring. Och då har de mag att säga... Att jag är nästa kung.

[00:40:50] Och det var där någonstans som jag började känna att någonting var på väg att ändras. Att jag har ägnat hela min ungdom åt att bli min pappa. Att det var hur löjligt det var. Jag är ju nästan vuxen nu. Som står och liksom... Låtsas vara någon annan. Och då blev jag arg. Det kändes som en... Ja, det var befriande.

[00:41:19] Jag kände att jag ville säga nej. Så då började jag göra det. Och det här var början på en väldigt lång period i mitt liv. Då jag bestämde mig för att jag skulle stöta bort allt som min pappa var. Och jag slutade gå hans stigar till exempel. Så jag gick i snårskog och försökte skapa egna stigar. Det var ju mycket jobbigare. Jag rev mig på taggar.

[00:41:49] Jag gick vils. Jag kom fram till platser där det inte fanns något särskilt att se alls. Och då stod jag där bland snåren. Utan några insikter och sådär. Men jag kände mig ändå fri. Och när folk sa... Kallade mig för Wilhelms son och sånt. Då slutade jag svara. Och då började jag säga istället vad jag hette. Vincent. Rättadom liksom. En del kallade mig också Wilhelm.

[00:42:19] Då sa jag Vincent. Och det här skapar ju lite friktion förstås. För de tyckte jag var högfärdig. Man borde vara stolt över pappa liksom. Och pappa är mer som mitt efternamn sa jag då. Jag är Vincent. Jag är jag. Och det här var flera år sedan det här pågick. Och jag gjorde allt då som pappa inte hade gjort.

[00:42:49] Alltså pappa var ju ensam och majestätisk. Så då blev jag lite sällskaplig och jollrig liksom. Och pappa undvek människor. Och rörde sig i utkanten av flockarna med någon slags värdighet. När jag började söka upp folk vandrade liksom i skogen. När jag var ute då gick.

[00:43:17] Bara för att liksom se hur det kändes och inte vara så värdig. Och de blev ju skiträddare då. Och då åt jag deras matsäck och ryggsäckorna. Hoppa omkring och jollma mig liksom. Och det kändes faktiskt ganska bra. Ända tills jag såg mig själv på bild igen. Av någon turist som hade lagt upp på Youtube. Och då såg jag att det här var inte heller jag.

[00:43:43] Den här jollmiga, jollrande liksom karaktären. Som sökte upp folk liksom. Och försökte vara någon som inte, det var ju inte heller jag. För jag mätte mig fortfarande mot pappa. Bara fast tvärtom. Att göra tvärt emot någon. Det är fortfarande att låta den personen bestämma liksom.

[00:44:15] Jag tänkte att jag hade brutit mig loss. Men jag var fortfarande bunden. Bara att repet, jag var bunden med, jag drog åt andra hållet istället. Men det här tog mig flera år att förstå. Och mitt under den här perioden så träffade jag en älg. Som hette Kanota.

[00:44:41] Och Kanota bryddes inte alls om vicenter. Kända eller okända. Älgar har sin egen skit att giddra med liksom. Och de tycker att allting som inte är älgar är likgiltigt. Och jag blev helt tagen. Här fanns det någon som inte hade hört talas om min pappa. Som bara såg en vicent.

[00:45:10] I mig och i min pappa. Och i alla andra vicenter. Och jag insåg att jag aldrig tidigare hade blivit liksom. Sedd av någon. Som inte redan visste precis vem jag var. I kontexten till min far. Så Kanota och jag, vi blev kompisar. Jag tog väldigt mycket intryck av honom. För att han gick dit han ville. Han sov när han ville. Han åt när han ville. Han hade inga åsikter om andras liv.

[00:45:40] Han hade bara sina egna preferenser. Och gick dit hans egen älgtrutpekare. Och jag. Jag tyckte det såg så härligt ut. Han var så otroligt cool. Och jag ville så gärna vara en älg. För då tänkte jag på den tiden. Det här kan man bara vara om man är en älg. Ja, att vara en älg. Är kanske den mest sorgliga längtan en väsent kan ha.

[00:46:08] Under den här tiden så gjorde jag ett allvarligt försök. Att lämna skogen helt. Jag gick söderut i flera dagar. Bort från allt. Och alla som visste vem jag var. Och mot åkrar och vägar. Och jag kom fram till en motorväg. Och stod jättelänge vid den kanten. Och tittade på bilarna. Och kände hur stor och hur fel jag var. I det här landskapet. Och jag vände tillbaks.

[00:46:40] Inte för att jag hade. Liksom. Något bättre för mig där. Men det kändes inte heller rätt. Sen läste jag att det här gör ju. Vicent Hanna. De ger sig iväg och strövar omkring. Så det fanns någon typ av biologiskt incitament. Bakom den här letandet. Och ströv. Strövtåget. När jag kom tillbaks. Då hade ryktet gått. Att Wilhelms son hade rymt.

[00:47:07] Och då var det en väldigt dramatisk stämning. När jag kom tillbaks. Det var en gammal Vicent tant. Som sa att det där skulle Wilhelm aldrig ha gjort. Och sådär. Så då bestämde jag mig för att jag skulle finnas där.

[00:47:37] Där min flock var. Och jag gick in i en ganska anonym tillvaro. Pappa var ju fortfarande vid livet här. Och vår sista tid tillsammans. Var ganska präglad av. Vår gemensamma. Acceptans av livet som det var. Min pappa gjorde inte särskilt mycket väsen av det. Han började bli gammal och trött. Hans sponsorskap blev mindre. Färre.

[00:48:05] Han gjorde mindre och mindre gigs. Där han stod på olika kullar. Och såg majestätiskt ut. Eller stod i regn eller snöglopp. Och såg kraftfull och integritetsfylld ut. Han blev lite retlig. Kände inte riktigt igen oss i slutet. Och så gick han då bort och dog en dag. Och då gick jag in i en djup depression. En mörk period. Jag slutade bry mig om min päls.

[00:48:33] Jag blev tovig och full med kardborrar. Och jag slutade hålla på. Damtvätta mig sådär som Vicente måste göra. Och jag gick. Jag hade flugor och bromsar runt mig överallt. Men jag struntade i det. Jag slutade med allt som. Kunde potentiellt göra mig glad. Då var det en gammal tjur. Som hette Otto. Som drog upp mig ur det här.

[00:49:05] Inte såhär. Vad är det gubben? Han gav mig jobb. Han sa håll utkik här. Och då stod jag på en kulle. Och skulle hålla utkik. Och då kunde jag inte stå still. För att jag var så trött. Så jag la mig ner. Och då kom Kanota. Ut ur skogen. Han sa ingenting till mig. Han bara tittade på mig.

[00:49:33] Och sen gick han fram till kanten av en klippa. Och där blev han till rök. Och försvann. Och då förstod jag att min bästa vän. Också hade dött. Och då blev jag. Väldigt, väldigt ledsen. Men på ett sätt som inte var som att förlora min far. Utan det var på ett sätt som att både min. Det som var jag och det som var pappa. Hade tagits ifrån mig. Och kvar fanns bara det här skalet. Den här ensamma Vicenten. Som saknade identitet helt och hållet.

[00:50:07] Jag skulle stå på den här toppen. För jag skulle vakta då. Mot vargar. Det var det som Otto hade gett mig uppdrag att göra. Och jag stod där då. Natt efter natt. Och i början var det hemskt. Det var kallt. Och det var mörkt. Och det var otäckt. Men. Någonting i den där. Ensamheten och kylan. Det var då som. För det var så enkelt att göra. Det var en uppgift som var så lätt att ta sig an.

[00:50:38] Vakta här bara. Det är inget annat du kan göra. Och det var första gången som. Jag gjorde någonting som. Inte liknade något som pappa gjorde. Fast det samtidigt gjorde det lite. Jag stod still. Jag hade en funktion. En solitär vakande ensamhet. Men det var inga kameror där. Det var inte ens en annan Vicent där. Mitt uppdrag var helt enkelt. Väldigt viktigt. Utan att göra väsen av sig.

[00:51:07] Och det kändes bra. Jag tänkte mycket på min pappa. Men jag märkte att jag. Bli mindre och mindre. Störd av tanken. Jag tänkte mycket på kanota också. Och. Där växte det fram en liten ilska. Jag kände att. Våran vänskap hade varit mycket baserat på mig. På vad jag.

[00:51:37] La in i honom. Han var bara en som vandrade omkring. Ditt älgtruten pekade. Han var inte min vän. I någon djupare mening. Han var någon slags person. Som jag hängde upp drömmar på ett tag. Själv hade han inte investerat någonting egentligen i oss. Och då kände jag mig lurad. Utan att egentligen. I bokstavlig mening har varit det. Lurad av mig själv kanske.

[00:52:07] Och den här. Växlingen i. I. I. Känslor. Den gjorde att jag började få en känsla av att jag var min egen. Jag insåg att jag visste ju ingenting. Om pappas inre liv. Jag hade ju bara hatat. Eller beundrat en yta. Och det här var en ganska. Ödmjukande insikt.

[00:52:36] För man kan inte göra upp med någon man aldrig har känt. Man kan ju bara göra upp med liksom. Bilden man har. Jag vill säga en sak Henrik. Jag vet att det är mycket du som. Det är mycket jag som pratar här nu. Men. Så brukar det ju inte vara i dina intervjuavsnitt. Det brukar ju alltid vara jag. Det brukar alltid vara du som pratar Henrik. Ja det stämmer faktiskt. Det här känns ju helt. Jag vet inte vad det är för skifte som jag är på väg igenom. Vad var det du ville säga?

[00:53:07] Ja alltså en sak som är jobbig med att ha. Berömda föräldrar. Det är att man får aldrig ha sina minnen i fred. För att det finns en offentlig version. Som hela tiden konkurrerar med ens egen. Som till exempel. Pappa. I dimman under trädet. Då finns alltid liksom. Mitt minne. Av min pappa. Under den dimma.

[00:53:36] Som jag också var med. Jag var med när den bilden togs. Och sen. Och också. Min pappa i dimman. Jag har tusentals. Egna minnen av min pappa i dimman. Men det finns också tusentals kollektiva minnen av min pappa i dimman. Och jag vet inte längre vilken dimma som är min. Och vilken dimma som är din. Det här att han var känd min pappa. Det stal inte bara pappan.

[00:54:05] Det stal bitar av min barndom. Liksom. Och det stal inte bara pappa medan han levde. Utan den fortsätter att stjäla minnena. Efter att han har dött också. Det är en stöld utan slut. Det saknar liksom motstycke på ett sätt. Jag kommer ihåg exakt den dagen när pappa dog. Det var en morgon. Han hade gått upp för sin backer. Han hade gjort det den här veckan. Han älskade den där backen. Han hade gjort det i många år. Men nu besökte han den varje dag. Gick han upp dit och la sig.

[00:54:37] Och jag var en bit bort. Och såg. Det var skillnad. Han gjorde det här varje dag. Men det var skillnad den här gången. Jag visste vad som var på gång. Så då gick jag dit. Och jag gick långsamt. För jag tänkte att jag ville ge honom tid. Och det ångrar jag. För när jag kom fram så var han borta då. Och det fanns liksom ingen kamera där. Ingen berättaröst och ingen affischer.

[00:55:07] Det var bara två vicenter i en backe. Och solen höll på att gå upp typ. Och det hade kunnat bli en fin sista stund där. Bara vi och ingen offentlighet. Istället blev det bara min upplevelse. Igen. Vi fick inte dela detta. Jag och pappa. Och det gör mig ont faktiskt. Och det tycker jag är det tungsta av allt. Sådär. Man har hoppats kanske i det längsta.

[00:55:36] Att det skulle finnas en mening. Att det skulle finnas en säck att knyta ihop. Men. För döden gör ju det. Den tvingar ju fram liksom sådana. Slutpunkter. Summeringar och sådant. Men det var som att jag blev blåst på den konfekten. Och sen hade jag som sagt nästan ingen tid att sörja. För sen kom det lokalpolitiker och lakransar. Och människor och tv-kanaler.

[00:56:06] Och hela jorden. Alltså alla vi. Som egentligen bara ville vara där med vår gamla. Patriark. Vi fick ju ställa oss i. Vi föstes bort då. Som en kuliss till. Liksom någon annans sorg. De filmade oss med sådana kikare objektiv. Teleskop och objektiv. För de vågar inte gå nära oss. Och så såg vi hur de försökte. Liksom filma dem av oss som såg ledsnast ut då.

[00:56:34] De kan ju inte tyda sorg i våra ansikten. Människor kan ju inte se den typen av känslor som vi har. När jag stod längst bak. Och då såg jag hur liksom. Det blev en händelse. En nyhet. Och då kände jag att det här kommer aldrig försvinna riktigt. Och efter det så blev det tomt. Sådär som det blir efter någonting stort ha passerat.

[00:57:02] Och det var inte helt oävet ska jag säga. Det var ganska skönt. Därför att i åratal så har jag definierat mig emot och till pappa. Först genom att likna. Och sen genom att inte likna. Och nu finns inte pappa längre. Och repet som jag har haft runt mig. Och som har dragit åt båda hållen. Hängde plötsligt liksom slappt bara. Och vem är jag nu?

[00:57:32] När jag inte längre har någon att vara något emot. De försökte faktiskt. En morgon efter pappas död. Så försökte liksom flocken då. Att jag skulle ta över efter pappa då. Så de putsade upp mig liksom. Gnugga sig mot mina horn och så. Så de skulle.

[00:58:03] Så att jag skulle skina då. Och så gick jag upp på en kulle. Så jag tänkte jag kanske måste det då. Så jag gick upp på min kulle och så ställde jag mig där. Och det var. Sen hände det så fel. Jag hatar den här utsikten. Och blåsten isade. Jag vill mycket hellre vara nere i sänkan med de andra. Så jag gick ner. Det var ingen annan som protesterade. Alla bara lät mig vara. Och nu de senaste åren.

[00:58:32] Så har jag börjat hitta. Ett nytt. Som kommer från mig bara. Inte från min pappa. Jag har börjat liksom. Känna ett väldigt stort värde i att prata med yngre. Alltså med kalvar. Om deras föräldrar och så. Jag har kommit på att jag kan vara en länk. Mellan generationerna. Att jag kan vara ett stöd för växande unga becenter.

[00:58:58] Att jag kan med min rika erfarenhet av vad det är att växa upp och mäta sig med vuxna. Så kan jag berätta saker och visa saker. Det är klart att mitt namn fortfarande berättar om min pappa. Men de som fortfarande minns min pappa de blir färre och färre. Och idag när jag går upp på en kulle. Och tittar ut över nejden. Och kanske känner mig lite vis. Då kan det hända ibland att jag vänder mig om. Och då har det hänt att jag kan se en fotograf.

[00:59:27] Som står där med glansiga ögon. Och tar en bild. För att förmedla något som inte jag står bakom. Och då precis när han ska ta. Så brukar jag sträcka ut tungan. Och titta i kors. Och visa tänderna. Och då blir det aldrig som de har tänkt sig. Tack till elever och personal vid. Tack till elever och personal vid. Tack till elever och personal vid. Tack till elever och personal vid. Tack till elever och personal vid. Tack till elever och personal vid.