Vila på Duvekropp

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt gnetiga grenverk, din vaksamme verkmästare i natten.

[00:00:23] Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är, som händer händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:01:03] Hej somna. Hej. Hej ska du ha. Välkommen hit till en timma med mig i detta framrusande vattenfall som livet är. Jag var ute och gick precis och så såg jag korpar och så tänkte jag att det har funnits korpar här i flera tusen år.

[00:01:32] Det vet jag inte, det är inte som att jag har läst någon undersökning om hur länge det har funnits korpar som har flugit omkring och bajsat här. Men jag kan inte tänka mig att de kom igår liksom. Det var två korpar, är de inte alltid två? Vad är grejen med det där? Och så flög de över mig och så ropar de till varandra eller till mig eller gud vet vad de ropar till. Och precis där jag går så ligger det en gammal järnåldersplats.

[00:02:01] Alla platser är väl järnåldersplatser i den mån de har funnits under järnåldern. Men det är en gammal, det är en grav. Det är en väldigt liten kulle. Man blir lite besviken när man får veta att det finns en järnåldersgrav här i området. Så går man ut och tittar och så är det bara en liten plutt liksom.

[00:02:27] Men det har legat en gård och en grav och det har varit en plats. Och när de bodde här så flög det korpar över dem, tänkte jag när jag gick där. Så tänkte jag att korpen är ju ett coolt djur alltså. De är så vackra också och smarta till skillnad från duvor.

[00:02:49] Nu kan inte jag, jag har inga riktiga, jag har inte några riktiga siffror på i den mån man kan mäta intelligens med siffror. Det beror väl på vad man mäter liksom. Det är möjligt att duvor har väldigt hög EQ, alltså emotionell intelligens. Men jag tror faktiskt inte det heller som det. Häromdagen var Harriet inne i en butik och det var så trångt i den där butiken så jag sa jag går ut och sätter mig på gatan utanför och väntar.

[00:03:19] Och så gick jag ut och satte mig och tittade in på den här, i den här butiken där alla trängdes. Och så tänkte jag att det kändes så futtigt allting, även om det är mitt livsljus, min dotter som går där inne och som jag får förmoda åtminstone delvis njuter av att vara där inne. Så är det ändå som att jag blir liksom lite bedrövad då.

[00:03:42] Den som känner mig vet ju det att jag blir lite ledsen och känner mig lite hopplös när jag dväljs i butiksmiljöer. Och så satt jag i alla fall där ute och då kom det fram en duva och ställde sig bredvid mig. Jag satt på en bänk och duvan ställde sig bredvid mig. Och det var ju fullt av bajs från duvor, får jag förmoda, runt omkring mig.

[00:04:09] Så duvan gick ju liksom omkring i sina fränders fekalier. Sina så kallade frände fekalier. Och tittade på mig bad inte om ursäkt på något vis för vad dens vänner, Gelikar, hade ställt till med i gatubilden. Och jag kritiserade väl inte heller, om jag ska vara helt ärlig. Det var inte som att det var ett moment av kritik från min sida.

[00:04:39] Utan det var väl mer att vi bara såg varann. Vi tittade på varann och det kändes lite grann som om duvan också kände att det här var en själlös plats. En plats man vill bort från. Och jag kände hur det liksom sög från duvan.

[00:04:59] Du vet, man möter ju människor och djur och varelser och ting i sitt liv som man känner att det suger ifrån. Alltså inte att det suger som dåligt utan att det är någonting som drar en inåt.

[00:05:17] Som att personen, djuret, tinget, aspekten har som någon typ av gravitation som gör att man upplever att man liksom faller inåt. Jag tycker jag möter sådana människor då och då.

[00:05:42] Jag är överhuvudtaget i en fas i mitt liv just nu när jag försöker knyta till mig människor som inspirerar mig. Det är jätteviktigt för mig. Det har alltid varit i och för sig. Men jag vill liksom, jag har någon slags bild av att jag vill fylla mig själv med massa klang. Och jag vill fylla mig själv med massa inspiration från människor runt omkring mig.

[00:06:10] Jag är ju så, jag känner att mina dagar är räknade liksom. Jag vill inte vänta längre nu på att ha meningsfulla samtal. Och lite äventyr liksom. I alla fall så kände jag så från duvan då. Det var som att den sträckte ut en hand, en klo mot mig.

[00:06:38] Och jag tänkte att Harriet kommer säkert att vara där inne ett tag. Hon kommer säkert att kolla runt och prova saker. Jag råkade se under min korta lilla stickprov där inne så råkade jag se att det var väldigt fullt i kön till provhytterna. Så jag tänkte, ja, jag chansar. Jag sträckte ut min hand mot duvans lilla klo.

[00:07:05] Duvan hade ramlat omkull på sidan därför att den kunde ju bara, alltså det är, en duva är ju inte som en människa som har olika extremiteter åt alla möjliga riktningar. Alltså, jag menar inte att jag är någon bläckfisk men jag har åtminstone två saker jag kan sträcka ut från min kropp utan att jag för den skull behöver ta bort en av de extremiteter. Externiteter, externa utstickande objekt som jag behöver för att kunna stå.

[00:07:33] Jag behöver inte ta bort en av dem men för duvan så behöver den ju, för att sträcka ut en klo mot mig så behöver den ju ta bort och lyfta ett av benen. Och det gjorde att den ramlade på sidan och låg på ett ganska tragikomiskt vis på rygg med ena klon sträckt åt mitt håll och de tomma, skärlösa ögonen stirrande på mig. Och det var som att den sa, kom vi sticker Henrik.

[00:08:02] Kom vi drar bort från den här världen. Och jag la min hand i duvans lilla klo. Och den lilla klon slöt sig runt mitt finger. Och sen så kände jag hur det var som en kraft som var större än hos båda två som bara svepte oss med. Det var en väldigt kraftfull upplevelse. Den var nästan ordlös till en början.

[00:08:30] Som de flesta starka omvälvande lyftkrafter har benägenheten att vara. De är övermänskliga i styrka. Överduvliga och övermänskliga. Och innan jag visste ordet av så befann jag mig på väldigt hög höjd. Långt över Stockholm. Jag flög över Norrmalm och tittade ner på Hötorget.

[00:09:00] Drottninggatan. T-centralen. Katarina kyrka. Heter den väl va? Den som ligger där. Och duvorn var plötsligt väldigt stor. Det var inte som att den hade bibehållit sin duvstorlek. För då hade det blivit väldigt konstigt. Jag har ju sett människor som flyger på normalstora duvor. Och det är ju en grotesk syn.

[00:09:29] Människan är ju ganska stor i förekommande fall i jämförelse med duvor. Om man jämför med ett supermassivt svart hål i Vintergatans centrum. Sagittaurus A. Då är människan liten. För att inte säga försvinnande liten. Men i jämförelse med en duva så är människan en riktig bjäse.

[00:09:57] Och det gör ju att duvan får ingen utrymme att flaxa med sina vingar. För det är ju människans lår ligger liksom som en rävsax runt. Eller en björnsax. En trubbig björnsax. En ömsint varm björnsax av kött. Förlåt. Som ligger runt duvans kropp. Och det tar ju ofta en enda med förskräckelse.

[00:10:25] För då ramlar ju hela ekipaget ner i marken. Och bryter nacken. Och dör, dör. Och sen så... Den här duvan den växte ju då till orimliga proportioner. Den var faktiskt så stor att jag vid några tillfällen var tvungen att nypa mig i armen.

[00:10:53] För att det kändes som att det inte var en duva. Äns längre. Den var så stor att jag inte längre ens förstod att jag var i luften. Den var så stor så att varje enskild fjäder på duvan var som en... Om du tänker dig en buss i storlek. Ovanför mig var himlen. Under mig var bara duva. I alla riktningar. Ett kuperat duvlandskap.

[00:11:24] Av lila. Gult och grönt. Och grått. I olika nyanser. Det är ju lätt att tycka att duvor är lite äckliga. För att de går omkring och bajsar på allting. Och också för att de ser så knäppa ut. När man tittar en korp i ansiktet. Vilket man ju gör. Lite till mans. Jag brukar vakna på morgnarna. Så står det en korp över min säng. Det är ganska vanligt när man kommer upp i en viss ålder. Somna.

[00:11:54] När man börjar förstå att livet är ändligt och så vidare. Då vaknar man ofta av att en korp sitter olycksbådande vid sänggaven. Eller vid motsatta gaven. Vid ens fötter. Jag har ju en sån gammal järnsäng. Som har stått på något gammalt hospital. Kålsvart. Ärgad. Och. Av järn.

[00:12:21] Och där sitter ofta en korp. Och tittar på mig. Med den där. Men det är väldigt. Trots att ögonen på en korp är alldeles kålsvarta. Så är de väldigt sympatiska. De ger ett intryck av att vara intelligenta. Emedan duvans ögon. Är liksom ser ut som tefat. Och är otroligt. Ser otroligt dumma ut. Om jag får uttrycka mig. Lite plump. Och det får jag ju.

[00:12:51] För sist jag kollade har jag inget avtal. Acast har inga regler mot att jag talar illa om duvor. I podden. Jag har inte skrivit på något sånt papper. Om inte det finns implicit någonstans. I någon liten rad. I mitt avtal med dem. Som gör att jag. Ja. Jag sätter min sista potatis nu då. Men då är det så. Därför att den här berättelsen kommer att mynna ut i. Att jag förstår att.

[00:13:21] Nunnor höll jag på att säga. Inte nunnor. Duvor. Är. Mycket intelligenta. Kloka varelser. I alla fall den som jag. Hade äran att göra min lilla flygtur på. Min lilla flyglats. Duvan och jag hade telepatisk kontakt under hela tiden. Så vi kunde kommunicera. Och som alltid när det kommer till telepati. Så är ju språkbarriärerna inte längre en issue.

[00:13:50] Så fort man tar bort orden. Alltså språket. Det fysiskt frambringade. Formandet av. Läten i olika serier och kombinationer. Som skapar en begriplighet. För den egna arten. Eller den egna språkstammen. Det är helt borta. När man börjar telepatera. När man telepatipizuborar.

[00:14:20] Som det heter på. Tripphoppiska. Och så då. Så vi kunde prata då. Och då sa jag så här. Till duvan. Yeah. Så här först. Vi har telepati då. Så det var ju inte yeah. Alltså. Det är ju omöjligt att översätta. Det är lite grann som man läser. Att folk. När de har starka psykedeliska upplevelser.

[00:14:49] De upplever en värld som. Inte går att beskriva i ord. Precis så är det ju när man. Använder sig av telepati med en duva. Därför att det finns ju inga ord. Men det närmaste. Så det jag gör nu. Det är att jag översätter. Liksom till det närmsta. Ordet. Så yeah. Var typ det första som jag sänder dem. Med min hjärn. Maskin. Alltså det är ju någon slags maskin. Hjärnan. Är det inte helt otroligt egentligen. Vilken maskin det är.

[00:15:18] Den kräver nästan ingen energi alls. I jämförelse med en vanlig. Konventionell. Av människan byggd maskin. Så är det ju fortfarande en gåta. Hur så många ekvationer. Så att säga. Kan äga rum samtidigt. Hur många. Bytes som kan processas i sekunden. I den mänskliga hjärnan. Med så lite strömmotgång. Det är en gåta.

[00:15:46] Hur vi och våra hjärnor är disponerade. Varför. Man skulle kunna säga att de är. Är magiska. Magikomiska. Magikomiker. Det är en komiker som också trollar. Det var inte så himla långt ifrån. En verklig yrkesroll. Det är väl ganska många magiker. Som också är lite roliga. Lite till mans.

[00:16:15] Tobbe trollkar är väl ganska kul va. Och trollar. Det var här var min första diskussion. Med duvan. Och duvan höll bara med. Duvor har begränsad. Kunskap om trollkarar. Trollkarar. Bankettetikett. Brottsjöar. Överlag alltså. Av vad som helst.

[00:16:44] Kanariefåglar. Mänsklig. Mänskligt. Sammanställda. Potpurin. Och. Bandlån. Det ska du inte ens. Börja prata med en duvan. Därför att. De kommer inte ha någonting att säga. De kommer inte ha någonting att tillföra. Däremot kan de ju lyssna. Om du kan väldigt mycket om. Potpurin. Du kanske ägnar dig åt att.

[00:17:15] Göra dem. Eller. Du har studerat dem på olika sätt. Då. Då är det fine. Då kan du liksom. Då kan du berätta. Och duvan kan lyssna och nicka. Och säga. Ko ko. Ko Ko Ko Ko Men det blir ju tråkigt på sikt. Duvan visste ingenting om det här.

[00:17:44] Så jag bara hade det lätt. Som en liten monolog kan man säga. Och när man upptäcker att man kan. Telek. Telek. Telek. Telek. Kli. Kli. Splig. Som är det korrekta namnet för. Telepati. När man upptäcker att man kan det. Då är det väldigt lätt. Att man börjar. Hålla långa rants. och börja mansplaina för duvan hur saker och ting ligger till. Har du tänkt på att himlen är blå?

[00:18:14] Ja, det har jag tänkt på. Sen sände ugglan tillbaka, skulle jag på att säga, men duvan. Och då sa jag, ja men vet du varför himlen är blå då? Har du tänkt på det? Nej, det har jag aldrig tänkt på. Men det vet jag faktiskt inte, säger duvan. Nej, det är inte så komplicerat, förstår du. Om man tänker efter lite, tänkte jag tillbaka då. Det ska jag förklara för dig. Det är egentligen en otroligt komplex. Men jag ska försöka förklara det så enkelt som möjligt.

[00:18:45] Himlen är helt enkelt blå. Bara för att den är det. Det blir precis som på grusplanen, fortsatte jag. Och jag märkte inte att duvan började tappa intresset. Väldigt snabbt. Det finns ju ingenting som får en människa att tappa intresset när någon inleder en lång harang med orden. Det är inte så komplicerat egentligen om du tänker efter lite. Det är inte en dörröppnare.

[00:19:15] Det skulle man nog kunna säga. Utan att sticka ut hakan allt för mycket. Det är precis som gruskornen på en grusplan. Du vet vad en grusplan är va? Duvan bevärdigade inte den frågan med ett svar. Utan var tyst bara i sin hjärnmaskin. Jag lät mig inte bekomma utan fortsatte bekommas. Jag lät mig inte påverkas. Jag märkte inte än.

[00:19:47] Det är för att grus ligger där det ligger. Har du aldrig tänkt på det när du går omkring på en grusplan? Det är ju ett oräknelikt. Det är ju räknelikt. Men det är ju ett projekt som skulle ta alldeles för lång tid. Och syftet med det är ju oklart. Om man väl börjar räkna. Men man ska göra tid och man ska göra det. Man ska inte vara på väg någonstans.

[00:20:17] Man ska inte ha lovat att vara i andra änden av stan om fem minuter och sådana saker. Det finns ju människor som faktiskt är sådana. En gång så gjorde jag... Nu kan jag inte nämna några namn då. Men det här var två kända personer. som jag... Och de var hos mig på mitt kontor som jag hade då i gamla stan. Och skulle göra en liten filmsnutt. Den ena av den här... Den ena av den här... Den ena kändisen. En man.

[00:20:45] Han skulle göra en liten film. Och den andra kändisen. En kvinna. Hon skulle vara med i den här filmen. Och de skulle låna mitt kontor för att filma detta. Och de filmade och jag var där. För att det var ju mitt kontor. Och för att de är vänner till mig. Och så sa... Då ringde det. Mitt i filmningen till killen. Och så svarade han. Och så hörde man en röst som sa... Ja, jag är här nu. Var är du? Ja, vad bra.

[00:21:15] Jag är snart där. Det här var gamla stan. Och det kan skulle vara Kungsträdgården. Det är kanske inte alla som vet exakt hur långt det är. Det är inte jättelångt. Men... Men det... Det tar... Ja. Och då sa han så här. Jag är där om fem minuter. Sade han. Och då höll vi fortfarande på att filma. Så... Så det var ju omöjligt.

[00:21:45] Så i den situationen ska man inte vara. Jag har väldigt svårt att förstå den typen av tidsoptimism. Jag är där om fem minuter. Det är ju uppenbart inte sant. Det är inte möjligt för dig ens om du springer nu. Att vara där på fem minuter. Tänkte jag. Men jag sa ingenting. Och mycket riktigt blev han ju 40 minuter försenad. Till detta... Event. Som jag inte visste vad det var för någonting. I alla fall så... Så... Då sa jag till Duvan så här med min tankekraft att...

[00:22:15] Om... Gruskornen på en grusplan. De bara ligger där. Och det är väldigt sällan som man ställer sig själv. Varför ligger just det här lilla gruskornet... Bredvid det där lilla gruskornet... Tretton meter från den stora stentrappan... In till det lilla nunneklostret. Ja... Tänkte Duvan. Nu märkte jag att jag fick Duvan lite på kroken. Det var ju intressant.

[00:22:42] Det skulle man ju kunna säga är en meningslös fråga. Men... Bara det faktum att man kan ställa den tycker jag... Väcker en massa olika... Små fickor i verkligheten som är väldigt spännande att stoppa ner händerna i. Och känna runt lite grann vad som finns där. Varför är det överhuvudtaget möjligt att ställa mig den frågan? Även om jag inte uttalar den högt. Varför lever jag i ett universum... Där jag inte bara...

[00:23:12] Automatiskt går över grusplanen. Varför gör mitt universum det möjligt för mig... Att ifrågasätta sådana saker? Det är en filosofisk... Ficka som jag gärna gräver omkring i. Nu kommer jag inte ihåg varför jag började med det här. Men det var en väldigt intressant tankelek. Så jag fortsatte. Gruskornen ligger ju där de ligger...

[00:23:42] Av en väldigt faktisk orsak. Vi kan ju kalla det för slump. Och det är väl möjligt att... Det är slump. Jag är inte riktigt inläst på vad slump egentligen betyder. Det är inte så att någon har lagt gruskornet där med mening. Men just det här specifika gruskornet har ju hamnat på just den här platsen. Av en oerhört specifik orsak. Bestående av olika yttre faktorer.

[00:24:11] Gravitation. Gravitation. Vind. Yttre påverkan. Krattor, refsor, grävskopor, fötter. Snö, vatten. Men allt detta är ju otroligt specifikt. Det finns ju ingen så att säga amorf, andlig orsak till att ett gruskorn ligger där det ligger.

[00:24:40] Det är liksom så fysiskt man kan överhuvudtaget komma i beskrivandet av någonting. Men det är fortfarande bara så det är. Och nu kommer jag ihåg varför jag hade börjat med det här. Det är för att jag sa att himlen är blå därför att den är det. Gruskornen ligger där de ligger därför att de gör det. Därför att om de inte gjorde det så skulle de inte göra det. Förstår du? Så här, hänger du med? Tänkte jag till Duvan. Duvan svarade inte.

[00:25:11] Den var väl upptagen med att flyga. Och någonstans i mitt sinne började en inre kritisk röst vakna som sa Kanske var det här inte vad Duvan var ute efter när den bjöd dig på den här flygturen. För att fördriva tiden medans din dotter var inne i en butik. Men jag kvävde den rösten ganska snabbt. Det intresserade mig inte med den typen av självkritik just nu. För jag var så upp i varv.

[00:25:42] Men vi skulle kunna sluta oss till, i alla fall. Att det inte finns någon inbördes. Det finns ingen struktur i hur gruskornen är upplagda. De följer naturens lagar, fysikens lagar. Men utöver det så är det inte så att alla ljusa gruskorn hamnar i en viss båge längs den västra delen av grusplanen till exempel.

[00:26:07] Eller att alla som är mindre än en viss diameter tenderar att ligga varannan. Och så vidare. Sådana mönster finns inte i naturen. Om man inte räknar med primtal, sa jag. Och då insåg jag i samma ögonblick som jag sa ordet primtal i min hjärnmaskin. Att nu har jag gett mig ut på alldeles för djupt vatten. För jag vet ingenting om primtal. Och det visade sig att den här duvan var expert på primtal.

[00:26:35] Som typiskt min otur också. Och jag började babbla på det om att primtal är det som är så spännande med dem, förstår du, sa jag till duvan. Det är ju att man kan inte dela dem jämt med någonting mer än med sig själva och med ett. Det går inte att... Alla andra heltal kan man liksom dela med saker.

[00:27:02] Men fem till exempel går inte att dela utan rest, så att säga. Och mer än med sig själv. Och det innebär att det är ett primtal. Så primtal är liksom byggstenarna för alla andra tal. Alla andra tal går att bryta ner i primtal. Och varför är det så? Det vet vi inte. Då skulle man kunna säga så här tänkte jag. Det är bara så det är. Vi har valt att göra matematiken till ett språk.

[00:27:33] Matematiken är ett mänskligt uppfånigt språk för att beskriva världen. Och de här märkliga mönstren som vi anar i primtalen. Det är bara ett brus, en effekt av att vi har valt ett visst defektspråk för att beskriva någonting som är mycket större än vår förståelse. Eller, sa jag, så skulle ju primtal också kunna vara ett bevis på någon typ av underliggande struktur som vi inte förstår än.

[00:28:03] Det verkar ju, ju mer man forskar, sa jag, utan att veta någonting om forskning kring primtal. Som att oavsett vilken modell man använder, från vilket håll man angriper det hela, så dyker primtalen upp. Det är alltså inte någonting som bara är en del av vår mänskliga beskrivningsvärld.

[00:28:32] Primtalen verkar vara någonting som är sant i någon typ av grundläggande bemärkelse. Alltså vårt språk, lilla duva, hänger du med fortfarande vad jag säger sådär? Och nu var jag helt odräglig, jag vet ju det som. Jag kände ju det inte än, men nu när jag pratar om det, jag skäms ju. Jag skäms, alltså det här hur jag inte kunde hålla tyst, utan jag bara, jag skrävlade, gjorde jag.

[00:29:01] Duvan sa, jo jag hänger med. Och hade jag ännu inte sagt att hon var expert på primtal. Jag skäms, det är pinsamt när jag tänker efter. Är det inte så då, att... För det är ju så lätt att tänka nämligen, i allt som vi... Jo, det var det jag skulle säga, allt det här vad jag tänkte då, live. Primtal, nej.

[00:29:31] Det mänskliga språket är ju bara det mänskliga språket. Om du säger ordet björk, så är ju det inte en björk. Förstår du vad jag menar, sa jag till duvan? Ja, sa duvan. Ordet björk är ett ord, inte en björk. Just det, precis så är det. Precis som ordet duva inte är en duva. Eller ordet man inte är en man.

[00:29:59] Det gör att språket egentligen inte finns. I någon verklig bemärkelse. I någon fysisk... Verklig bemärkelse. I någon typ av atombaserad mening. Så existerar inte språket. Språket är en abstraktion. Men det är ju det som primtalen i sig, på något märkligt, obeskrivbart vis, inte verkar vara.

[00:30:31] Och då stört dök duvan. Hellre än att ta debatten med mig. För duvan var ju som sagt expert på primtal i den mån man kan vara det. Då dök hon. Stört dök hon. Ner över slussen. Och på ett tak stod Torsten Flink och vinkade upp till mig. Och jag vinkade tillbaks. Och det var en helt random detalj bara som jag råkar minnas från den här perioden. Och sen upp igen. Upp över molnen. Och molnen lyste.

[00:31:00] För det gör den ju alltid ovanför molnen. Ovanför molnen är himlen alltid blå även på natten. Och ovanför molnen lyser alltid molnen även om det är natt. Och ovanför molnen finns det alltid stjärnhimmel. Och när man tittar ner från. Om man är i rymden.

[00:31:25] Det är ju många flat earth personer som tar som bevis för att jorden är platt. Det är när man filmar saker. Om man är uppe på den internationella rymdstationen. Eller den nyaste nu månresan. Alla filmer och bilder därifrån. Rymden är alldeles svart.

[00:31:53] Man ser inte den här kaskaden av stjärnor som man ju måste se. Då tar de det som ett bevis på att det är fejk och humbug alltihop. Men att det är lite grann som när man är på en strand eller på en snö slätt. Allting som finns omkring en lyser. För solen är ju helt ofiltrerad där. Den lyser ju i en kritbländande.

[00:32:22] Så allting utanför dig själv och din omgivning. Din farkost eller din rymdräkt. Blir alldeles svart. Du bländas helt enkelt. Det är därför du inte ser stjärnorna. Men när man hamnar i skuggan. Hörde jag någon av de här månfararna som berättade. Så är stjärnhimlen fullständigt. Det är därför man inte ser någon stjärnhimel från månen heller.

[00:32:51] För att solen lyser så starkt. På den sidan som solen lyser på. Alltså det är ju olika då. Det finns ingen mörk sida av månen. Vi bara tänker att det är så för månen. Allt är jag samma sida vän mot oss. Allt det här berättade jag för duvan. Och duvans dörtdök och flög upp igen.

[00:33:20] Och den växte också samtidigt som jag försökte förklara det här med primtalen. Och jag fick ju hålla fast mig. Jag förstår ju nu i efterhand sådana. Att det här var duvans sätt att försöka hålla mig. Ödmjuka mig lite grann. Och det lyckades ju i så måtto att jag började frukta för mitt liv. Jag höll mig fast på olika sätt. Och jag kom att tänka på på kvällarna när jag ibland plockar fram telefonen.

[00:33:50] Och plockar fram telefonen. Den är ju alltid där. Vad är det jag säger? Plocka fram telefonen. Vad var det för kocketeri? Den är ju hos mig hela tiden. Den är här nu också som när jag har min telefon i knät här nu när jag spelar in. Det har jag faktiskt ganska ofta. Och det är för att om det ringer eller så.

[00:34:17] Så vill jag kunna stänga av den innan det blir ett problem. Den är ju ljudlös. Men ibland så ringer det från skolan eller något. Och då vill jag kunna svara. Men ibland då när jag ska sova. Så scrollar jag då. Det vill säga nästan varje kväll. Och då brukar jag ibland... TikTok har lärt sig vad jag vill ha. Musik vill jag ha. Jag vill fylla mitt liv med musik.

[00:34:46] Jag är så bitter och ledsen över att jag aldrig... Att jag inte höll i det där med mitt fiolspel. Varför jag la av? Jag är ju i grunden en väldigt musikalisk människa. Varför gjorde jag aldrig någonting av det? Jag är jätteledsen över det. Jag ångrar mig. Jag önskar att jag hade satsat på musik istället för på teater. Och jag längtar efter musik. Och så har det varit ända sedan separationen. Jag har börjat känna en jättelängtan efter musik i mitt liv.

[00:35:17] Och den är lite obesvarad och bitter ljud. För att jag behöver köpa instrument och sånt. Men det är lite grann som främmande utomjordiska objekt. För jag tänker att jag ska bruka dem och fylla dem med saker. Men jag kan ju inte. Jag kan ju bara på någon slags obskydd amatörnivå. Så det är sorgsätt på något sätt. Men det vet TikTok att jag vill ha.

[00:35:43] Så TikTok visar mig olika ekvilebrister som spelar musik på olika sätt. Och sen så visar TikTok mig också människor som hoppar ifrån flygplan och sånt. Som hänger i pinnar och stag under en helikopter eller ett flygplan. Och filmar sig själv med en GoPro-kamera. Och som släpper taget och bara faller ner. Och det är unga människor som är fullständigt utan rädsla.

[00:36:12] Och jag hissnar. Mina tår krullar sig. Och jag känner hur rummet börjar snurra. Och jag tycker att det är så otäckt somna. Bara av att titta på det. Och det är därför jag tittar på det. För att jag vill vinna över det där. Det tror jag är mitt allra största problem med mig själv. Somna. Det är att jag är så rädd för.

[00:36:40] Den där hissnande känslan som det innebär. Att vara i en karusell typ. Karuseller klarar jag ju nu. De flesta i alla fall. Jag sätter mig inte i fritt fall och sådana saker. Men jag kan åka sådana här berg- och dalbanor och sånt. För att jag vet att jag sitter fast någonstans. Men för mig att hoppa från ett flygplan. Det är liksom. Det är nästan andligt. Alltså i omfattning. Det känns som.

[00:37:11] Någonting som är större än bara själva handlingen i sig. Och därför så använder jag mig av det här på kvällarna då. För att jag är masjokist kanske. Eller för att jag är bara nyfiken på vad som händer med mig. Vad är det egentligen som gör att det här blir så otäckt för mig. Och så försöker jag hålla kvar känslan. Får han att stanna upp lite i mig. Och fördjupa den. Förlänga den. Förstå den.

[00:37:39] Kanske resa mig upp där inne i allt det där snurret. Och titta på det lite som att det inte riktigt angår mig. Det är i alla fall mitt mål med det. Så därför tittar jag på sådana här klipp. Och då tänkte jag ju på hela tiden då. När jag åkte upp och ner på duvan. Det var inte så lätt att hålla det ifrån sig då. För man höll ju i sig liksom för att klara livhanken. Och då glömde jag allt det här med primtal och allting sånt. Och sen så bromsade duvan upp. Och jag låg.

[00:38:09] Den hade vuxit ännu mer. Nu var den lika stor som. Var jag en tittare så var det duva. Himlen ovanför mig var fortfarande himmel. Men från horisont till horisont. Så var det bara duva. Duvkropp. Ett duvlandskap. Och duvans log med vingarna. Men det var ju nästan lika abstrakt som.

[00:38:40] Min undran kring primtalen alldeles nyss. Svårt att förstå vad det är jag egentligen pratar om. Alla tal. Är hus av lego. Men själva legobitarna. De som man inte kan dela med någonting. De är primtalen då. Typ eller. Jag kunde inte tänka mer.

[00:39:10] Jag låg still. Och vingarna. Det var som en böljande. Filt under mig av duva. Och så landade duvan. På en stor midnatt blank sjö. Månen. Månen hängde som en. Oäten ost. På himlen.

[00:39:42] Och trots att duvan var så stor. Så kunde jag känna hur vattnet under duvan. Rörde sig. Långsamt. Sådär som sjöar gör på vindstilla nätter. Och jag låg där på rygg. Och tittade upp. På månen. Och så sa duvan till mig. På telepatisk väg. Varför ligger du här. Henrik. Varför ligger du här.

[00:40:12] På rygg. Men du bjöd ju med mig. Sa du. Sa jag till duvan. Men varför. Det är därför att du gjorde det. Sa jag. Och sen var vi tysta en stund. På vilket sätt beskriver språket verkligheten.

[00:40:42] Sa duvan. Inte alls ju. Eller gör den det. Kan man med sina ord. Ens. Göra anspråk på. Att skildra något som är verkligt. Språket är ju som ett utanpåbygge. Det är ju det som gör det så frustrerande. Och också lockande och vackert ju.

[00:41:12] Därför att det går ju att bygga nya konstruktioner hela tiden av ett språk. Om språket var sant. Om orden hade en djupare innebörd än bara beskrivande för nissa. Då skulle ju samma ord återkomma gång på gång på gång. På ett mycket mer fundamentalt sätt än vad det gör idag. Röd skulle betyda röd på någon typ av riktigt sätt. Och visst.

[00:41:40] Inte som nu när röd kan betyda allt möjligt. I alla möjliga typer av avseenden. Men vi lever ju vårt liv i den här förnissan. Som är språket. Utan den här förnissan hade vi ju inte haft varann egentligen. I alla fall inte på samma sätt som vi har nu. Hela vår värld. Allt som är mänskligt bygger på den här förnissan. Alltid tänkande somna.

[00:42:08] Om man tänker efter vad skulle du kunna tänka om du inte hade språket. Alla tänker ju inte med ord. Men språket ligger ju ändå till grund för din förståelse av världen. Och dig själv. Inklusive dina egna tankar. Finns det någon typ av embryot i språket? Någonting som föranleder orden och meningarna. Satserna.

[00:42:40] Uppbyggnaden av språket. Finns det någon typ av stenografi typ? Fast i någon ännu mer ursprunglig embryoartad form. Och när blir ett ord till? Om du tänker att du är hungrig. När blir hungren ett ord? Jag är hungrig.

[00:43:10] När sker det? Vid vilket stadium av en begynnande känsla? Formuleras den i ett ord? Det här har vi ju liksom hittat på själva. Var och en av oss. Var och en för sig. Vi har hittat på det här. Helt utan hjälp från andra. Det är ingen som har sagt till mig så här. Henrik. När jag var en liten bebis.

[00:43:40] Henrik. Nu är det dags att vi bara pratar lite om. För nu är du strax under ett år. Nu är det dags att vi bara pratar lite om hur man gör när man tänker. Henrik. Lägg dig här i min famn. Ta ut nappen ur munnen. Så ska jag nu förklara för dig hur man tänker. Det är inte så komplicerat egentligen om man tänker efter lite Henrik. En tanke är ju egentligen ett ord.

[00:44:08] Eller ett embryo. Ett halvt ord. Eller en bild. Som går att omsätta i ord. Som dyker upp. Utan synbar förklaring egentligen. För vi styr ju inte våra tankar. Vi tänker ju det vi tänker somna. Näspä.

[00:44:36] Vi tänker det vi tänker. Och egentligen är det ju lönlöst att försöka strida med det. Nu hoppar jag här in i något annat. Duvan verkade gilla den här tankagången. Hon var inte alls lika stum längre. Utan böljade mjukt under mig. Och jag. Jag hann tänka.

[00:45:07] Är inte hela livet så här egentligen? Att ligga på rygg på en duva. I en nattsvart blank sjö. Under en ostmåne. Och lägga tanke på tanke. Kring själva ursprunget. Till vad en tanke egentligen är. Det är ett spännande gränsland sådana. När blir en tanke en tanke?

[00:45:34] För först är det ju information. Eller hur? Information som processas utan att vi vet om det. Nästan allt som vi processar i våra hjärnor varje dag. Det är ju ingenting vi är medvetna om. Det skulle ju bli galna om vi var medvetna om. Minsta lilla informationsbit. Allt som kom in. Varje sekund. Jag menar det är inte heller så.

[00:46:03] Vi är ju också så himla specifikt funtade. Att om jag sätter mig nu. Jag har ju satt mig här i fåtöljen. Då är ju det en känsla. Som är kontinuerlig. Det är ju information som fortsätter att flöda in i min hjärna. Sekund efter sekund efter sekund. Så länge som jag faktiskt sitter här. Den upphör ju inte den informationsströmmen. Förrän jag reser mig upp.

[00:46:33] Men det tänker ju inte jag på. Det är jag ju omedveten om. Tänk om jag vore medveten om att varenda sekund. Så erfar min kropp. Den specifika känslan av att sitta i en fåtölj. En sensorisk upplevelse som inte slutar. Förrän jag då som sagt reser mig upp och går därifrån. Så. I början är allting information. Information från världen. Utifrån. Eller från. Inifrån. Från min kropp.

[00:47:05] Ofta sammanfaller de ju med varann på olika signifikanta. Intrikata vis. Och. Där någonstans. Så är det som en transistor typ. Eller kan man säga transformator kanske. Någonting händer där i ett. Sekund. Kort. Litt. Ljus fenomen.

[00:47:35] Där en rå. obeskrivbar. Bit information. Ger upphov till en känsla. Som ger upphov till en tanke. Som i sin tur kan ge upphov till fler känslor. Kan man säga. Utan att överdriva. Att. Det går från enkelhet. Till komplexitet. En enkel bit information.

[00:48:05] Blir en känsla. Som blir en tanke. Som blir ett ord. Som blir en tanke. Som blir en känsla. Som blir en känsla. Som blir ett ord. Som blir en tanke. Som blir en känsla. Och allting ger ju också. Eftersom vi hela tiden är i kommunikation. Med varann och oss själva. Så ger ju även. Tankar. Och känslor. Och tankar. Upphov till ny information. Som sedan måste processas. På en basal nivå. På någon typ av. Arkeisk.

[00:48:35] Arkaisk nivå. Och sedan. Växer komplexitet. Det som. Vad säger. Vad kan man likna det med. Som. Om man kastar många stenar. Om du tar en näve grus. Och kastar i en sjö. Så blir det en massa ringar på vattnet. Som bryter varandra. Och går in och ut. Ur varandra.

[00:49:06] Det är det. Att vara en människa. Men det som är spännande. Tycker jag. Tänkte jag till duvan. Det är ju att. Någonstans. Så händer det ju på riktigt. Och. Kanske att vi aldrig. Kommer att bli mästare på. Att identifiera exakt när. Denna råa. Obeskrivbara typ av information. Blir. Ett ord. Alltså om jag hårdrar det lite. För det händer ju saker emellan. Men. Någonstans. Går.

[00:49:36] Det är ju helt enkelt. När någonting går. Från att vara omedvetande. Medvetet. Till att vara medvetet. Det sker ju i olika. Stadier. Beroende på. Informationens art. Jag kan ju göra mig själv. Medveten om till exempel. Hur det känns att sitta i fåtöljen. Nu till exempel. Nu känner jag ju. Trycket under stussen. Under ryggen. Under bussen. Och.

[00:50:07] Då har jag ju aktivt. Iscensat någonting. Iscensat det här märkliga. Skymningslandet. Skymningslandet. Är gryningslandet. Kanske när. En. Proto. Proto. Proto tanke. Blir en tanke. Någonting omedvetet. Tittar upp över vattenytan. Och medvetandet. Får syn på. Vad det nu än är. Som tittar upp där. Och fånga det. I en hov. Och gör saker med det.

[00:50:37] Lägger det i olika hinkar. Forslar vidare det. Och visar upp det. Eller äter upp det. Eller släpper tillbaka det. Ner i vattnet igen. Det är en väldigt tilltalande tanke. Även om den kanske inte stämmer. Detta att vi har stora hav inom oss. Av omedvetenhet. Och en väldig massa. Gåtfulla spännande fiskar. Som jag har pratat om. 16.

[00:51:07] gånger. Under de närmsta 16 åren. Så en gång om året har jag pratat om. Fiskar som rör sig i vårt undermedvetna. Och duvan. Nickade långt där framme. Men det var ju. För nu var duvan lika stor som ett land. Så det var ju omöjligt för mig att. Veta om. Om alla de. Skälvningar och. Ristningar och böljanden.

[00:51:36] Som for genom duvkroppen. Var. En. Nackryckning eller. En jordbävning. Eller en. Kontinentalplatta som. Gled ifrån en annan. Och skapade en. Skreva. En flammande inferno. Och så lyfter den igen. Det kände jag.

[00:52:06] För man känner tryckskillnaden ganska snabbt. Liksom. Så mitt land. Mitt duvland. Sköt rakt upp i luften. Som en. Katta fjäder. Och. Cirklade tillbaka till Stockholm. Vi flög över vattenfall. Över. Städer. Tak.

[00:52:38] Båtar. Och. Båtar. Basuner. Och andra blåsinstrument. Och landade. Utanför butiken. Och duvan blev liten igen. Liten som en. En liten duva. Alltså en ovanligt liten duva faktiskt. Liten som en tändstiksask. Så liten blev den. Och jag sa. Nu blev du ju för liten. Så här. Du kan inte.

[00:53:07] Så där liten. Det känns. De kan ju se oss. Så här. För jag tyckte plötsligt att det var pinsamt. Av någon anledning. Det känns lite grann som om duvan. Höll på. Jiddra med storlek. Och så där. Bara för att göra bort mig. De andra kan ju se mig. Sade jag. Plötsligt blev jag jättesjälvmedveten. Blev rädd för vad andra skulle tycka. Här kommer han. Med den där lilla duvan. Har han flugit på den här lilla duvan. Stackars duva. Och så vidare.

[00:53:37] De kunde inte veta att duvan för bara några sekunder sedan. Var lika stor som ett land. Ett förhållandevis litet land. Men ändå ett land. Och duvan tittade på mig och log det där snea leendet. Som duvor brukar göra. När de ska gå till tandläkaren. När duvor går till tandläkaren. Så kommer de in. Så pressar de in sina massiva kroppar. Genom tandläkardörren. Tandläkardörren är ju en specifik sorts dörr. Som är formad som en mun.

[00:54:06] Det är det ju i alla fall här. Där jag bor. Då är det. När man ska gå till tandläkaren. Då är det alltid. Som stora munnar. Till dörrar. Och så får man alltid pressa sig in genom dem. För att. Tandläkarna här där jag bor. De vill att det ska vara lite. Man ska skrapa av sig allt bös. Som de brukar säga. Innan man kommer in. Och. Så gör man det då.

[00:54:36] Och krögar in sig själv. Och sen. Så sitter man där då. Med duvan. För duvorna går ju samtidigt som vanligt folk. Då. Till tandläkaren. Duvor. Är ju. Det går ju snabbt. Tåst tandläkaren då. De är ju väldigt bra på. Tandvård. De både. Både. Flossar. Och petar. Och gnider. Gnyckar. Och sådär. Men ibland. Ibland måste duvorna dra ut visdomständerna. Och då kan det.

[00:55:04] Bli lite grann som det blev för mig. När jag drog ut mina visdomständer i 18 års åldern. Ska jag berätta om det som. Det är ingen triggande historia. Eller det kanske det är. Men jag. Jag drog ut båda två vid ett och samma tillfälle. Och det var ju en ganska omfattande grej. De satt djupt. Och det tog lång tid och så. Jag tyckte inte det var så obehagligt. Det tog bara lång tid. Och sen på natten. Så drömde jag.

[00:55:33] Att jag bet. Min kompis Hans. Flickvän Jenny. I halsen. Som en vampyr. Och då kom Hans in. Och. Jag sa. Vad gör du? Och då vände jag mig om. Och då. Så. Då hade jag sådana vampyrtänder. Och så väste jag mot honom. Och då sparkade han mig jättehårt. Och jag vaknade av skräck. Och då hade jag blodat ner kudden. För det var ju blod från tänderna då.

[00:56:04] Förlåt om det var triggande. Det var inte meningen. Men å andra sidan somnar. Det är som det är. Det som händer. Och jag vaknade liksom av att jag väste. Med min tandläkarsarjade mun. I mörkret. 18 år gammal. 1994. i. Hökviken i Sverige. Hökviken. Linghed. Falur kommun.

[00:56:36] Och sen. Så. Förvandlade sig duvan tillbaka till. Normalstorlek igen. Och gick vidare. Och ställde sig och bajsade. Och tittade hela tiden på mig när den bajsade. Lite som att den ville visa mig. Titta här då. Vad jag kan göra. Och jag kände plötsligt att. Vilket ovärdigt slut det här fick. Vi har ändå delat någonting ganska. Fundamentalt. Det är ju någonting sorgligt ändå.

[00:57:05] När någon man har delat någonting fundamentalt med. När något man delat. När något fundamentalt man delat med någon. Reduceras till att den ena står och bajsar i ett hörn. Och tittar provokativt på en. Det är ju den nästan sorgligaste saken som finns. När fundamentala saker tar slut. Och man tvingas konstatera.

[00:57:34] Att i syvende och sist så är man bara två kroppar som. Står i varsin sida av rummet. Och lyder fysikens lagar. Allting faller neråt. Det är bara så det är. Och sen kom Harriet ut från butiken. Och jag hade tårar i ögonen. Och duvann låtsade som ingenting och flög vidare.

[00:58:05] Och Harriet sa. Sitter du här? Sitter du och gråter? Och jag sa nej, nej. Jag fick något i ögat bara. Vad du får saker i ögonen hela tiden nu för tiden pappa. Sade Harriet. Ja, jag är väl allergisk eller något? Sade jag. Ska vi gå nu och käka lite? Ja, det gör vi. Vi kan väl gå till det här stället här nere. Ja visst, det kan vi prova. Och så gick vi dit. Hon visade mig vad hon hade köpt.

[00:58:34] Och jag sa att det var fint. Och sen så gick vi och satte oss på ett ställe. Och åt. Och pratade om världen. Om den lätta världen. Den som går att peta på. Utan att den faller sönder i sina beståndsdelar. Vi skrattade åt saker som vi såg. Och åt saker som vi tänkte på.

[00:59:03] Och sen åkte vi hem. Och hemma lyste solen in på balkongen. Och barnen på förskolan nedanför. Var precis på väg att gå hem. Deras föräldrar kom och hämtade dem. En efter en hörde man. De ropa. Pappa, mamma. Pappa, mamma. Herr Bertilsson. Var det ett barn som ropade? Det var lite udda.

[00:59:32] Men Herr Bertilsson hade. Tydligen som uppgift att hämta då. Det är bara ovanligt att ha ett barn kalla. Ställföreträdande. Ansvarig vuxen för. Herr eller fru. Och det är ju en myt. Alltså det är en lögn. Jag ljög. Fiskmåsarna. Skrek sig hesa. Och jag tänkte. Det här är som det är. Därför att det är det.