Tant

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din viskande vikarie, din tysta tysk i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna. Och det är som det är, det som händer händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.

[00:00:35] Nu börjar vi.

[00:01:23] Mellanläge kanske. Ett mellanläge mellan dur och moll. Ett mellanläge mellan skur och knorr.

[00:01:37] Kort bara info. Om du är ny och lyssnar på Somna med Henrik så har jag alltså inget manus och jag bara pratar utan att säga någonting egentligen. Utan att säga något viktigt i vart fall. Ibland blir det viktigt. Det blir som det blir. Ibland får jag meddelanden som säger, varför måste du berätta det här hela tiden? Jag vet det. Jag som lyssnar. Och ja, jag förstår det.

[00:02:06] Samtidigt så är det ju en del av själva ceremonin ibland det här. Jag måste också börja så här för att få upp lite inspiration, lite fart. Det är faktiskt en del av vad jag måste göra för att det ska bli någonting tryggt att återvända till också.

[00:02:18] Och sen är det faktiskt så här somna att det kommer fler somnor hela tiden. Du kanske har lyssnat på 60 000 avsnitt. Men det betyder inte att det inte just nu finns en människa som för allra första gången slår igång den här podcasten och undrar vad i hela friden det här handlar om. Och jag brukar faktiskt inte varje gång berätta vad det här är för slagspodd. Ibland går jag ju bara pang på den av myndigheterna omtalade röda betan.

[00:02:50] Men det är ju också så här att somna med Henrik har fler lyssnare än bara en du. Även om du som lyssnar är viktigast så finns det många, många andra somna. Så jag måste anpassa mig.

[00:03:05] Det är ju så att när man slår på det här första gången, då kan du ju faktiskt lite till äventyrs, eller det kan lite till äventyrsinträffa små funderingar och tankar i stil med Vad är detta för fullständig rabiat galenskap? Hur har den här personen lyckats driva igenom den här idén?

[00:03:30] Och då kan jag bara säga till den som förtvivlar att jag har inte drivit igenom den här idén. Det var ju ingen som ville haka på när jag bestämde mig för att göra det här. Jag fick nej på flera ställen, så då bestämde jag mig för att göra det själv. Och det är enda anledningen till att du just nu lyssnar på den här podcasten för åttonde året i rad. Eller kanske att inte just du lyssnar på podden för åttonde året i rad.

[00:03:59] Men den har hållit på så länge. Nu fick jag upp ett sånt där barndomsminne. Inte för att jag någonsin har varit ett barn vid autobarn.

[00:04:26] Frågan är om jag någonsin har varit vid autobarn. Jag drog någon slags parallell mellan autobarn och någon svensk landsväg. När man var liten, eller jag i alla fall, kanske inte, jag kanske inte ska uttala mig generellt. Men när jag, men, nej, nej, nej. När jag var liten så åkte jag på semester. Och när jag åkte med pappa och mamma och mina syskon.

[00:04:54] Förutom då att det var väldigt fullt i bilen. Så var det också en annan sorts känsla än när man åkte med mormor och morfar. När jag själv, eller jag och David åkte med mormor och morfar. Då brukade vi stanna och äta hamburgare och sånt. Det var ju exotiskt. För det fick vi ju inte göra för mamma då.

[00:05:16] Det tyckte, de tyckte det var, mamma tyckte det var skadligt. Och hon tyckte också, jag minns uttrycket, vi är inte gjorda av pengar. Frekventerades flitigt. Jag tror att det där är en generationsgrej. Nu är det ju ingenting som jag tänker på dagligen. Men uppenbarligen så var det också så att hamburgare var dyrare i förhållande till andra grejer.

[00:05:47] Men det gällde också leksaker. Tror du jag gjorde av pengar? Det återkom det där. Men det var inte det jag skulle säga. Utan det var det här när man stannade längs med en motorväg. Eller en landsväg. Och på ett sånt här typ rastställe. Vad mysigt det var. Fast man satt mitt i en trafiksituation egentligen. Precis vid en väg där bilar åkte förbi fort.

[00:06:17] Inte flera hundra bilar kanske. Men några stycken. En och en. Alltså det var färre bilar då än nu. Men det var ju fortfarande bilar. Och så satt man där med sin lilla termos. Sin lilla brandhjula ståltermos. Och sin lilla porslinsmugg. Med ett orange lejon målat på. Den har jag kvar i mitt köksskåp. Och drack kanske kall och boj. Och medhavda ostmackor. Eller. Någon hamburgare då.

[00:06:46] Om man hade stannat på något ställe. Men jag gillar mer de här ställena. Som var mest bara campingbord. Inte campingbord. Men sådana här träbord. Med vidhäftade. Vad heter det? Vidhängande bänkar. Och så. Det fanns ju ingenting att se. Det var lite tallskog. Gles. Sporadiskt utplacerad. Ingen riktig natursjönmiljö. Och så det här bullret då.

[00:07:16] Från trafiken. Det var ju någonting med. Att man var på väg. Och att det inte var stan. Alltså nu bodde jag ju på landet. Så jag vet inte varför jag jämförde med stan. Men stan har ju någon typ av. Konstant. Ett djupt. Flernyanserat buller. Medan. Det här förbisusande. Mer swishande. Pisklätet. Från bilar på motorvägen.

[00:07:48] Det blottade också tystnaden. Och man kunde tänka på nätterna här. Nu är det tyst. Alldeles stilla. Och helt anonymt här. Nu blir det en vild. Plantystnad. Vindpinet. Och ödsligt. Inget naturskönt heller. Inte någon väldig stjärnhimmel. Som krossar sig över. Nejden. En ganska ful plats. Men. Nu sitter vi här och äter mackar liksom. Och så sådana där tallar.

[00:08:18] Som har sådana här långa talbar. Inte de här med lite glesare. kortare träd. Och så träbänkar. Grovt bilade typ. Fast inte bilade såklart. Och så både bord och bänk i samma konstruktion. Och vid bordet intill sitter ett äldre par. Som har en Saab 900. Som de har parkerat omsorgsfullt. Och hon har.

[00:08:48] Inte han. Han har inte packat matsäcken. Han vet inte vad det är. Men han låter sig väl smaka i alla fall. Och hon har tagit fram. Kaffetermos. Och matsäck i en. Prydlig. För tillfället. Mycket väl avvägd. Picknickväska i galon. Som hon har plockat ut lite grejer ur. Och lagt på små. Miniservetter på bordet intill. Vad vore livet. Utan de där damerna.

[00:09:18] Och så sitter de där. Tysta. Och äter. Och dricker. Och pratar. Inte så mycket. Säger någonting korttuggigt till varann ibland. Men det är inte en känsla av att de lever ett tråkigt liv tillsammans. Utan snarare att de trivs. Till sin tystnad. Det är fint det där tycker jag. När jag och Nina nyss hade blivit ihop.

[00:09:48] Så pratar vi ofta om att vi aldrig skulle bli ett sånt där par. Som satt tysta och åt på restauranger. Ibland kunde vi se. När vi var ute på restaurang. Så kunde vi se ett par som satt helt tysta. Ofta äldre än vi då. Och så såg de så ledsna ut med varsitt glas. Och så tyckte vi. Att det var så otroligt sorgslikt alltihop. Det är det ju fortfarande på ett sätt. Det är någonting med det där. Att sitta med ett glas. Typ vin eller öl.

[00:10:17] Och se ledsen ut ihop med någon annan. Som gör att då vill jag hellre sitta ensam. Med det där vinet. Än att sitta med någon annan tänker jag. Så då lovar vi varandra då. Jag och Nina att vi aldrig skulle bli såna. Och så blev det ju helt annorlunda. På ett sätt har vi ju infriat det löftet till varandra. Hon och jag. Eftersom vi inte är ihop längre. Vi på något vis.

[00:10:48] Vi pratar fortfarande om det där. Hur skönt att vi aldrig blev såna. När jag var innan det här utgjutelsen. Så tänkte jag nog. Att det. Vad ändå är ganska fint. Det här. Att man kan vara tyst ihop.

[00:11:18] Att det inte är så mycket anspänning längre. Att det ändå är ganska skönt. För det kommer jag ihåg med min kompis Andreas ibland. När jag var liten. Eller när jag var tonåring. Att jag åkte hem till honom. Och han såg alltid lite sur ut när jag kom. Så här. Som att han inte ville att jag skulle komma. Och så släppte han ändå in mig.

[00:11:47] Och sen så gick jag upp och la mig på hans säng. Och så låg jag där tyst. Och läste tiden i musiktidningar. Och han satt vid pianot. Och spelade någonting. Alltså vid sin synt. Och höll på med musik. För det var hans stora grej. Och så kände jag. Nu när jag pratade tänkte jag. Det var som att vi var det här äldre paret. Som bara satt tysta. Det var ju väldigt trivsamt. Ibland kunde jag somna och sådär. Och nu kom jag på att somna.

[00:12:15] Att jag ska ju få hit en äldre tant. Hit till studion. På besök. Hon har inte sagt vad hon vill. Vem hon är. Vad hon ska göra här. Eller vad som försiggår överhuvudtaget. Men det känns ju. På ett sätt fullt riktigt här. I somna med Henriks universum. Att ingenting egentligen. Mejkar någonsens. Och det är som det ska. Men jag fick i alla fall ett telegram.

[00:12:44] Och där stod det så här. Kommer om aftonen. Stopp. Visst var det så i telegram. Att man skrev stopp. Istället för punkt. Eller stopp. Betyder kanske en nytt stycke. Eller något sånt där. Visst är det någon typ av morse signal. Det här kan jag ingenting om. Om du kan någonting om telegram. Så får du gärna telegrafera mig om saken. Då kan du telegrafera. Till sådana med Henriks studion.

[00:13:16] Ja i alla fall. Det kunde stå så här. Västerås. 16 i. Snutt i snutten. Under snutt i snutt. Snutt. Snutt. Stopp. Kommer om aftonen. Stopp. Medtager matsäck. Stopp. Vänligen utrulla röd matta. Så att lokalisering underlättas. Stopp. Behöver sovplats. Stopp. Nöjer mig med äventyrsvargen. Stopp.

[00:13:45] Då kan man ju tolka det här som att hon vill ha. En massa stopp. En massa stopp. Av någonting. Alltså ett stopp öl. Eller ett. Stopp. Ett stopp i maskineriet. Man sa ju ofta. Förr. I fabriker och sånt. Innan det hade införts. Nolltolerans mot. Alkohol på arbetsplatsen. Då kunde ju bland hela verksamheten avstanna då. För att man. Hade tappat en. Ett stopp öl. I maskineriet.

[00:14:15] Det är därför man säger. Stopp i maskin. Det betyder. Att någon har tappat ner en öl. Säger det i tidningspressen. Till exempel. Om det var ett tryckeri. Men hon kommer i alla fall då. Och jag vet inte alls vad som ska hända. Och jag är lite nervös. Jag tänker att det är en egensinnig kvinna. Eftersom. Hon inledde sitt telegram. Med bara att skriva. Snuttig.

[00:14:46] Oj nu knackar det på dörren här. Hur kan man illustrera ljudet av en dörrknackning. Med bokstäver. Jag tycker nog. Att det bästa sättet. Att illustrera. Ett knackande med bokstäver. Är ljudet av någonting. Som knackar på en dörr. Och det är ju. Inte. K-N-A-C-K. Alltså knack. För så säger ju vi. Men när någon knackar på en dörr.

[00:15:16] Det låter ju inte så. Eller hur somna. Föreställ dig nu. Att du hör ljudet av någon. Som knackar på en dörr. Det låter ju inte knack. Utan det är ju. Återigen. En sån där man använder själva ordet för. Lite grann som om man skulle beskriva. Att en hund sa skäll. Eller vov. Eller om man vill gestalta. Att någon skriker.

[00:15:46] Så säger man. Vrål. Det tycker jag är ganska roligt. I serier och sånt där. När man ser. Att någon har tecknat. Sina barn. Som säger typ. Skrika. Tjuta. Bråka. I bakgrunden. Som repliker liksom. En rolig omfördelning. Av posterna. Nej. En dörrknackning. Låter ju mer. Nej. Det är inte K. Det är inget skarpt K. Utan det är ju mer.

[00:16:18] Ob. Öbb. Ögg. Sånt liksom. Öpp. Ja ja. Skitsamma. Nu öppnar hon dörren i alla fall. Och här då. Hej. Hej hej. Det är mycket riktigt då. En äldre. Kvinna med Q. Som kommer in. Genom dörren. Kvinna. Hon har på sig sådana där. Tantkläder. Som tanter hade när jag var liten.

[00:16:48] Det vill säga. Bärs kappa med skärp runt midjan. Sådana. Stövlar av skinn. Med en liten nebb högst. Längst fram. Ljus bärs med en liten pip. Som en liten uppnäsa längst fram på stöven. Knähöga stövlar. En chalett. Hårt knuten om huvudet. Och tjockt tonade.

[00:17:18] Guldtonade. Glasögon. Eller inte guld. Det är mer Coca-Cola tonade glasögon. Som är. Ja men någon slags solgrasögon. Ja förlåt. Jag beskrev dig här nu. Det här är ju ett ljudmedium. Så jag måste ju på något sätt beskriva dig. För mina lyssnare. Välkommen in i äventyrsvargen. Kära. Ja vad heter du? Jag heter.

[00:17:48] Merit. Flimmer. Åh vilket vackert namn. Merit. Flimmer. Är det ett taget namn? Nej. Det är ett fått namn. Ja det är väl klart att det är taget någonstans ifrån. Av någon. Men inte av mig. Jag får väl förmoda att det är mina föräldrar som har tagit namnet Merit Flimmer. Men det är i alla fall mitt namn då. Min pappa hette Far Flimmer.

[00:18:18] Och min mamma hette Fia Flimmer. Och far och Fia fick mig. Och här är jag nu. Och jag är 87 år. Och jag är här för att lära mig hur en podcast fungerar. Jag har nämligen jättesvårt för podcasts. Och jag vill lära mig mediet. Ja det är därför. Ja precis. Och då slog jag upp i gula sidorna. Podcasts. Och så satte jag fingret på en post. Bara vilken som helst. Och då var det din podd som dök upp då.

[00:18:47] Så vänligen lär mig allt om podcasts nu. Okej. Vad vill du veta? Ja en podcast. Vad är det för något egentligen? Ja alltså en podcast är ett radioprogram. Det är väl det närmsta man kan säga. Men det sänds inte i radio. Det sänds inte ut på samma sätt.

[00:19:15] Nu för tiden är det ju lite svårare att göra den här distinktionen. Eftersom även radio sysslar med podd. Men jag tycker det är bästa sättet att. Den stora skillnaden är ju att den inte sänds ut. Åtminstone inte i sin ursprungs. Eller vanligaste form. Den sänds inte ut via någon typ av radiovågor i luften. Samtidigt som den konsumeras som en fil. Som man laddar ner på sin telefon eller sin dator.

[00:19:43] Det finns ju direkt sända poddar. Så kallade livepoddar. Men nu tänker jag mest på det. Det är som en liten bit data. Som du tar ner till din telefon eller din dator. Och så lyssnar du på mig. Men så är det ju även om vi kallar det för radio nu. Det är väldigt suddig hår. Fin skillnad numera. Jag brukar tänka att det som händer med poddarna. Ja.

[00:20:14] Det som händer med radio egentligen kan man väl säga då. Är det som är poddarna nu. Och det är det samma sak som händer med videoinnehåll. Och bildinnehåll för typ 10-15 år sedan. 20 år sedan snart. Det som idag är sociala medier som vi säger. Och Youtube. Och också på sikt. Jag menar i förlängningen alla streamingplattformar. Som Netflix och Viaplay och Disney och HBO.

[00:20:40] Alla de här streamingplattformarna är ju på ett sätt samma sak. De gör. En liten bit data. Tillgängligt för dig. Att ladda ner till din maskin tillfälligt. Mot en avgift. Det som poddarna nu går in i. Det har ju länge funnits för rörligt innehåll. Och också för musik. Så att det är. Som att det har öppnat en ny dimension. I berättande för någonting. Som inte på något vis är nytt. Typ.

[00:21:11] Det jag håller på med här är väl egentligen äldre än alla digitala medier. Detta. Att lyssna på någon som pratar. Det måste ju vara något av det äldsta uttryckssättet vi. Jag ägnar mig alltså åt världens äldsta yrke. För att sticka ut hakan lite grann. Och kasta in en brandfackla i den infekterade ordstriden.

[00:21:40] Om vad det äldsta yrket är. Okej. Och varför ska man lyssna på poddar då? Och inte bara på vanlig radio. Det ska man inte. Man får göra som man vill. Jag får den frågan ibland. Fortfarande. Jag tycker det är väldigt konstigt. Jag får två frågor som jag tycker är jättekonstiga. Den ena är.

[00:22:09] Jag har aldrig hört din podd. För jag har inte svårt att sova. Det är en sån konstig sak att säga. Det är som att säga till vem som helst här. Jag har aldrig hört din podd. För att jag gillar inte mediamän som pratar om sin vecka som har varit. Eller. Jag har inte hört din podd. För jag är inte intresserad av historia. Alltså. Du behöver inte hitta på någon ursäkt. Du behöver inte lyssna på min podd. Det är liksom inte som att säga. Om jag hade haft svårt att sova. Då hade jag hört din podd.

[00:22:39] Du får ha. Du får. Du får lyssna på den ändå. Och du får ha hur svårt som helst att sova. Och du behöver inte lyssna på podden. Du behöver inte förklara för mig. Varför du aldrig har hört sån. Det är den. Och sen får jag ibland frågan. Fortfarande. Även idag. Varför ska man välja poddar? Varför ska man lyssna på poddar? Det är en sån konstig fråga. Jag skulle vilja ställa en motfråga då. Varför ska man hålla på att ställa dumma frågor till människor?

[00:23:08] Eller varför måste man ha på sig gula kläder? Eller. Det är ju ingen som har bestämt att man ska lyssna på poddar. Det är lite. Människor som säger. Förlåt nu om du har sagt det här. Någon gång. Jag menar inte någon kritik. Men människor som säger. Varför ska man hålla på att lyssna på poddar? Eller. Varför ska man hålla på att vara på sociala medier? Det är samma typ av människor som säger.

[00:23:38] Men det får man väl inte säga i det här landet? Det är helt enkelt inte sant. Du behöver inte vara på sociala medier. Du behöver inte lyssna på poddar. Om du nu tycker. Att du inte. Av olika anledningar inte vill eller behöver. En viss sak. Så får du välja bort det. Du måste inte gå alla andras väg. Och om du tycker att jag märker ord här. Och kliver hår.

[00:24:11] Så ber jag om ursäkt. För det gör jag säkert också. Men det är ju ändå inte sant. Man får. Man måste inte lyssna på poddar. Man måste inte vara i sociala medier. Man får säga. Nästan vad man vill i det här landet. Och det blir ju. Som ett slags hävdo. Liksom. För mig känns det lite tillgjort. När man håller på och pratar så.

[00:24:41] Nu måste man ju bara lyssna på poddar. Säger folk. Nu måste man ju bara lyssna på poddar. För att hänga med. Men. Varför frågar du mig då? Vad är det som. Vad är det som inte är bra? Varför frågar du mig? Vad vill du ha för svar av mig? Vill du att jag ska säga. Ja det är förjävligt. Eller. Vill du att jag ska ge dig perspektiv. Om man ställer frågan. Varför måste man lyssna på poddar. Då är man ju uppenbarligen lidande av det.

[00:25:10] Faktum att man har hamnat i någon slags mellanrum. Mellan det. Mediekonsumtionsmönster som man hade tidigare. Och det som nu pockar på ens uppmärksamhet då. Så då får man väl välja då. Om man vill vara en person. Som ställer om. Och väljer om. Och lär sig ett nytt system. Men. Jag tycker det är gåtfullt. För det är ju inte ett nytt system längre. Eller om man vill strunta i det. För det är helt okej att strunta i det.

[00:25:41] Den värsta tycker jag egentligen är. Där man står någonstans mitt emellan. Och vill ha båda. Och gnäller över att det inte är likadant som det var förr. Det tycker jag är. En handfallenhet. Alltså jag har all respekt. För att man inte vill. Vara en del av saker. Det är för mig en annan sak. Välj bort då. Eller välj någonting. Men stå inte mitt emellan. Och gnäll.

[00:26:10] Förlåt. Förlåt som. Det här kan jag prata mig varm om. Jag är rätt varm nu. Faktiskt. Jag ångar av frenesi här. Och apostelism. Förlåt mig. Vad hette du nu då? Fariaflimmer. Var det så? Du kan kalla mig bara för fruflimmer. Okej. Då fortsätter jag fråga här då.

[00:26:39] Det är en podcast du har. Och man måste inte lyssna på den då. Stämmer det? Ja. På min podcast behöver du inte lyssna. Nej. Det stämmer. Men det har gått modigt i podcastvärlden. Det trodde man inte efter. I början. Eller rättare sagt. Det trodde man först.

[00:27:08] För kanske 15 år sedan. Då blev det lite hett att starta en podcast. Men det var fortfarande. Ganska litet. Och sen växte det. Och blev stort. Och sen så tänkte alla. Nu är det dött och mättat. Men någonting har hänt. Och nu är det ju. Nej nu kanske det har vänt igen. Men de senaste typ tre åren. Så har det ju varit. Ännu hetare. Och varenda. motvillig kulturarbetare. Ska starta en egen podd. Och göra tre avsnitt. Och sen tröttna.

[00:27:40] Och det är helt enkelt en snackis. Och ett stort utbud. Och det bara växer över hela världen. Men det håller faktiskt på. Stillna lite nu i Sverige. Måste jag säga. Men det är ju fortfarande så. Alltså. Jag var på Acast. Och spelade in ett avsnitt. Bara för att testa deras studio. Och alltså. Det är så mycket folk. Och det är liksom. Det är som att man jobbar på börsen. Folk springer fram och tillbaka. Så det är liksom. Hur mycket människor som helst.

[00:28:09] Och det är fortfarande en väldigt liten del. Av mänskligheten. Som lyssnar regelbundet på poddar. Tvärt emot. Vad man kanske tror. När man är en 50-årig medieman i Sverige. Så är det fortfarande förhållandevis få. Sätt till typ en global grupp. Som lyssnar på podcasts. Radio. Det som vi kallar för gamla radio. Det är fortfarande det största ljudmediet. Och tv. Är fortfarande det största bildmediet. Jag kan ha fel här. Det här gamla.

[00:28:38] Gammal uppgift jag har. Men det tror man inte. Men så är det. Kanske. Det kanske är en tröst. Om man känner att det är jobbigt. Att alla måste lyssna på poddar nu. Men det var inte det här du ville. Du ville veta varför. Så nu har du fått svaret. Det finns inget varför. Det är upp till dig. Du får bestämma själv. Fru flimmer. Okej bra. Nu vill jag veta. Vad är det. Och hur funkar det.

[00:29:08] Okej. Okej. En podcast är alltså en. Jag kan ju inte heller det tekniska. Vad det heter. Men det bygger på någonting som heter. RSS flöde. Det här är ett jättegammalt. En jättegammal lösning. Jag vet inte ens vad det är för kortning av. för någonting. Men det betyder att en. Sajt. Till exempel en hemsida. Eller. Som i mitt fall då. Så laddar jag ju upp mina avsnitt hos Acast. Och de äger.

[00:29:38] Helt enkelt uttryckt. Datorn där. Mina ljudfiler ligger. Det ser inte riktigt ut så. Det är många servrar som samarbetar. Och så. Men om man ska uttrycka det enkelt. Så är det en dator. Där mina avsnitt ligger. Och de ligger då på en server. Det är en hårddisk. Det är en dator helt enkelt. Och den datorn är uppkopplad mot internet. Och avsnitten. Kan laddas ner i den. I den mån. Det läggs till nya. Filer på den här hårddisken.

[00:30:07] Så kan din dator ladda ner dem. Via ett så kallat RSS flöde. Och det är det här. RSS flödet som man kan synka med olika. Så kallade podcast plattformar. Det är den. Den plattformen. Den appen. Där de flesta människor lyssnar. Apples podcast app. Eller Spotify. Är de vanligaste. Det finns faktiskt. Somna med Henrik lyssnare. Som fortfarande lyssnar.

[00:30:36] Eller fortfarande. Som lyssnar på. Somna med Henrik. På en hemsida. På min egen hemsida till exempel. Poddens hemsida. Det är ju egentligen. Ett väldigt opraktiskt sätt. Att lyssna på poddar. Det är ju mycket lättare. Att lyssna via apparna. Men jag är inte den. Som säger hur du ska lyssna på ditt. Om du lyssnar via. Typ. Somna med Henrik.se. Podtoppen. Eller så. Då är det också. Ett RSS flöde. Som läses av.

[00:31:05] Och publiceras. På hemsidan. Varje gång. Varje gång det kommer upp. Ett nytt avsnitt. Så talar RSS flödet om. För podcastplattformen. Och därmed också. Din telefon. Att nu har det kommit. Ett nytt avsnitt. De vanligaste är ju. Apple podcaster. Och Spotify. Och då hamnar. Avsnittet. Magiskt då. När jag lägger ut det. Så hamnar det. Av sig själv. I din podcast app.

[00:31:35] Ibland så är RSS flöden. RSS feeden. Eftersom det är en väldigt gammal lösning. Jättegammal teknisk lösning. Som man inte har hittat på något bättre än. Nu kommer. Ju video mer och mer till podcast. Och då har de bytt RSS till någonting som heter. SHL tror jag det heter. Och det är samma sak som RSS. Fast det är video i det. Och allt det här äger ju rum bakom kulisserna. Du behöver ju inte tänka på detta.

[00:32:05] Men ibland. Så strular de här. Tekniska flödena. De här funktionerna. Där en sak skakar hand med en annan. Det är därför ibland. När du tittar i din app. Så har det senaste avsnittet inte kommit. Det beror ofta på ett kommunikationsfel. Längst någon del av den här långa kedjan. Förlåt som det. Det här blev ju ett avsnitt. När jag då.

[00:32:34] När det kanske så här att. Om du. Om du somnar är en sån. Som inte alls undrar. Och är helt. Helt high på podcast och sånt. Vilket ju faktiskt de flesta av somnorna är. Förlåt. Nu pratar jag om er i flertal. Det var ju inte meningen. Men de allra flesta somnorna är ju ganska bekväma med tekniken. För att det är ju en väldigt strömlinjeformad lösning. Men det finns då en ganska stor grupp människor som är obekväma med teknik.

[00:33:04] Och då verkar ju då den här. Fru flimmer vara en av dem. Nu har hon somnat här. Hon har lagt sig med huvudet. Ansiktet neråt. Det ser ganska drastiskt ut. Hon har lagt sig med ansiktet ner i den mjuka mattan på golvet här. Jag ser att hon andas. Alltså det är ingen fara. Och fjärde. Jag vet att man inte säger så egentligen.

[00:33:33] Hon verkar ha blivit så himla utmattad av. Det är ju en insomningspodd. Men sen tror jag kanske att mitt mansplainande kring poddar. Tror jag att hon också somnade bara rätt av. Och då ser jag det. Jag ser överallt. I studion. Så har hon lagt en massa bagage.

[00:34:10] Intressant. Det tänker man inte när man ser gamla människor. Man tänker på dem som ganska. Nu talar jag utifrån mitt eget yngre jag då. Jag blir ju äldre. Jag också. Jag får mer insikt. Men när jag var typ 20 år. Då kom jag ihåg. Nu ska jag berätta två saker om det. Det första då. När jag var 20 så kom jag ihåg att jag satt på tunnelbanan. Och det var två barn som satt och lekte framför mig.

[00:34:40] Och det sattes i det ena barnet på min sida. Alltså den här lilla fyrkanterna man sitter på tunnelbanan. Och då skrek det andra barnet. Akta dig det sitter en gubbe där. Och då menade barnet mig då. Och då minns jag hur jag liksom häpnade. Vad var det för konstiga barn tänkte jag. Som trodde att jag var en gubbe. Jag var ju bara 23 typ. Det var okänt för mig att någon hade kunnat verka äldre. Och det andra som jag.

[00:35:12] Kommer tänka på. Apropå nu när jag ser den här sovande kvinnan. Med massa bagage som hon har spritt ut över hela rummet här. Det var en sak som hände mig förr. Kan det ha varit i takt med att jag hade min 40-årskris. Då kollade jag upp i alla fall vad jag hade för individuellt pensionsspar. Det är väl sånt man har. Man sparar till det under sitt liv. Och eftersom jag har varit egenföretagare under så många år.

[00:35:40] Så har jag ju ett väldigt fragmentaliserat pensionssparande. Jag har ju kört min egen firma i många år. Men innan dess var jag ju delvis anställd. Och delvis egenföretagare. Och när jag var egenföretagare. Så pensionssparade jag ju väldigt lite. Nu gör jag det igen då sedan några år. Men under min 40-årsperiod. Då var jag ju väldigt dålig på det där. I alla fall så kollade jag ju upp då. Vad jag hade på mitt individuella pensionsspar.

[00:36:11] Och det var inte så mycket pengar. Och då kände jag ju litegrann. Att så här pass lite pengar. Det kommer ju inte göra någon skillnad för mig. När jag går i pension. Jag vill ha de pengarna nu. Jag vill kunna lägga in dem och leka lite med. Spara lite järvt i någon aktie eller någonting. Så tänkte jag då. Och i alla fall. Så började jag kolla då. När får man ta ut det här individuella pensionssparet?

[00:36:41] För jag fick inte ta ut dem då. Och så frågade jag internetet då. När får jag ta ut mitt individuella pensionsspar? Och då var svaret på frågan. 55. Jag får ta utifrån det att jag fyller 55 år. Och då suckade jag djupt. Och tänkte att ja det är ju typ 30 år dit eller någonting. Men det är inte alls. Det är fyra år bort för mig. Det var det ju inte då. Men nu är det det.

[00:37:10] Om fyra år får jag ta ut. Och fyra år får jag ta ut. Mitt individuella pensionsspar. Som inte är mycket pengar alls. Så nu börjar jag själv bli lite varse. Att de där åren kommer. De som fru flimmer ligger här. Och visar.

[00:37:39] Ligger och sover med allt det här bagaget. Det är för att det visar sig att gamla människor har en massa bagage. Som de drar kring på. Visst är det konstigt. Det tänker man inte på när man ser den där mainstream-tanten. Bara ute och röra sig i det offentliga rummet. Det tänker man. Å andra sidan kanske inte om någon. Det är väl sånt där som.

[00:38:09] Det finns väl något sånt där berömt. Överanvänd budskap. Om att alla bär på sina egna sår. Så var ödmjuk inför alla du möter. Och sådär. Det är ju förfärligt klyschigt. Men det är ju faktiskt sant också. Även om det är överanvänt. Och jag. Själv aldrig skulle drista mig till att. Säga det i en podcast. Till exempel med flera hundratusen människor som lyssnar. Förlåt. Jag ska inte prata om dig i plural somna.

[00:38:39] Ja. Så det är en. Det är lite sorgligt. Men också lite rart. Att se henne ligga här och sova. Tror du att jag får. Gå igenom lite. Alltså inte snoka. Men bara titta lite. För det ligger ju utspritt här. Det är ju svårt att inte se. Och hon verkar ju sova gott. Hon har den där djupa. Lugna andhämtningen. Som människor har. Som sover riktigt gott.

[00:39:14] En gång så. Var det en kollega som var hemma. Vi hade jobbmöte. Och jag fixade mat. Och det var liksom. Kanske att det var lite varmt vid spisen. Eller kanske att jag blev lite trött. Eller något. Jag vet inte. Eller så var det bara det. Att jag åt väldigt snabbt sen. För jag var jättehungrig. Och efter maten då. Apropå det här med att bli äldre då. Så.

[00:39:44] Då gick kollegan. Och jag blev så jäkla trött. Så jag gick upp och la mig på mage i sängen. Och så somnade jag. Fast det var inte alls läge att gå och lägga sig. Och det var så skönt. Så jag kan inte beskriva den känslan. Av befrielse i hela min kropp. När jag liksom zonade ut mitt i. Någon typ av paradisiskt lugn. Som aldrig kommer när jag ska sova på kvällarna. Och sen kunde jag inte somna då. På kvällen. Såklart.

[00:40:16] Jag tycker inte man ska oroa sig så mycket. Om man inte somnar på en gång. Jag vet ju att det kan bli en ond spiral. Men. Den här onda spiralen. Den hjälps ju inte av. Att man oroar sig för bristen på sömn. Det här är ju lätt sagt. Svårare att leva efter. Jag tycker snarare att det blir. Det är bättre att försöka strunta i det då. I natt till exempel. Så har jag sovit apdåligt somna.

[00:40:46] Jag har sovit kanske fyra timmar i natt. Inser jag nu när jag pratar om det. Jag står inför ett val. Jag måste välja en grej. Och det stressar mig. Så jag måste. Jag har hållit på vägt före nackdelar hela tiden. Och jag kan inte somna. Jag somnar kanske vid halv fem i natt. I morse. Och. Så tänker man då när man ligger där och vrider sig. Att det här. Det här är ju förfärligt. Att jag är så.

[00:41:14] Att jag inte sover. Men så är det som att. Man måste ju bara acceptera det. Det finns ju ingenting annat att göra. Så jag gick upp istället. Och då blev jag trött på en gång. Så fort jag gick upp. Och så gick jag och la mig. Så har jag sovit kanske fyra timmar då. Okej. Ja här ligger i alla fall. Frumflimmers grejer. Hon har en stor. Grön och vitprickig. Galonväska. Jag säger galon. För att jag.

[00:41:45] Vad heter det? Det heter inte galon. Det heter en sån där duk. Men snälla. Vad säger man? Säger man så? Galonduk? Nej det säger man inte. Vad säger man för någonting? Du vet ju sådana. Du vet ju precis vad jag menar. Och så ligger du där och irriterar dig på. att jag inte vet vad det heter för någonting. Det är en sån där duk som alla hade på 80-talet. Som är lätt att torka av.

[00:42:15] vaxduk. Vaxduk. Förlåt. Så heter det. Vaxduk. Tack somna för att du hjälpte mig. Vaxduk. Det är en vaxväska. Och i den sticker det upp ett paraply. Ett stycke bly. Och en lilla my. Så. Ett paraply. Som jag antar. Att hon då fäller upp i händelse av regn.

[00:42:44] Ett stycke bly. Som jag då antar att hon lägger i folks glas. Som hon vill ge blyförgiftning. Alternativt så är det bly. Som att det är ammunition. Men jag tror inte att det är en sån. Jag tror att det är en sån blytacka. Alltså. Som en guldtacka fast bly. Bly är ju faktiskt ganska giftigt. Det visste man inte på 1800-talet. Vilket är dumt. Så här i efterhand.

[00:43:14] I eftertankens kranka blekhet. Är det lätt att summera. 1800-talet. Eller åtminstone början. Mitten. Jag vet inte. Den så kallade viktorianska eran. Som en dumhuvudernas era. Jag ber om ursäkt. Nu vet jag att många somnor är födda på 1800-talet. Men det var. Det var dumhuvuden. Förlåt. Men det var arsenik i tapeterna.

[00:43:41] Någon kunde rita en fantasifull teckning av en rymdvarelse. Och då trodde folk på att det fanns. För att någon hade ritat en teckning av den. I en tidning. Och det var bly i allting. I brunnarna. I dricksvattnet. Och folk visste fortfarande inte vad en bakterie var. Och drottning Victoria var svartklädd i 40 år. I sorg över sin gamla make. Fast hon egentligen hade värsta kärleksaffären ihop. Med en betjänt.

[00:44:09] Som hon sen sörjde i decennier efter hans död. Och alla tyckte att det var helt riktigt att landets statschef gick omkring och sörjde någon. Som har varit avliden i 40 år. Tänk dig ett statsoverhuvud idag. Som går omkring och klädde i svart. Och glider undan offentligheten. För att den sörjer sin partner. Som den har varit utan i 40 år.

[00:44:38] Man tänker om man har haft någon. Vem som helst. Inte bara ett statsoverhuvud. Men någon som har gått omkring. En person. Nej kanske just speciellt för att det är ett statsoverhuvud. Någon vars psykiska hälsa är i första rummet. Vad heter han? Våran kung nu. Rutger Hauer. Alltså det är ju inte.

[00:45:08] Kungen kanske är fel. Men vårt statsminister. Tänk dig om han har gått omkring och sörjt någon i 40 år. Vi hade ju ifrågasatt. Om han kan utföra sitt arbete. Han har. Om vi nu hade en monark. Eller en statsminister. En president. Som gick omkring och sörjde 40 år. Efter att hennes maka hade gått ur tiden. Då hade jag försökt ta upp detta på olika sätt. Jag hade försökt diskutera. Jag hade kanske frågat. Finns det något jag kan göra? Och sådär.

[00:45:37] Jag hade lagt upp lite choklad. Och sagt. Köp lite Ben & Jerrys. Och så hade jag tittat på någon romantisk film. Vill du ha lite popcorn? Eders konungsliga honungslena majestät. Och så säger hon. Ja. Okej. Jag vill äta glass med glassskopan direkt ur en sån här jumbo hink.

[00:46:04] Och sen vill jag äta Kentucky Fried Chicken och flotta ner i överkastet. Och så vill jag gråta och sitta i pyjamas. Och säga aldrig mera män och såna här saker. Det vill jag göra. Och då har jag liksom hjälpt drottningen av England på 1800-talet. Men istället så har man låtit henne gå omkring där då. Med sina mörklagda tunga 1800-tals draperier i någon slags decennielång sorg.

[00:46:33] Som ju av allt att döma verkar ha varit lite spel för gallerierna också. Med tanke på då att hon antagligen då var kär i den här betjänten. Vad händer ens med en sorg som är decennielång? I slutändan av sin tid som drottning så måste hon ju ha varit så van vid att han inte fanns.

[00:47:00] Att hon knappt kom ihåg en värld med honom. Hon hade levt längre utan honom än med honom så att säga. Det var ju såklart ett spel för gallerierna. Hon förväntades ju helt enkelt. Hon kanske behövde vara sorgetyngd för att folk skulle ta henne på allvar. För hon hade ju varit gift med en kung liksom. Eller var det så? Var det så hon blev drottning?

[00:47:29] Gud, det har jag dålig koll på. Ett spel för gallerierna. Vad är det? Är det skillnad mellan ett spel för gallerierna och ett spel för gallerierna? Nu tänker jag osökt på utopia gallerian i Umeå.

[00:47:58] Som drar slarvigt med något Sara Lidmanskt arv i en byggnad som är till för att sälja. Ja. Usch, det är lätt att hoppa på sådana här stora gallerier. Jag vet inte. Är det kanske passerat det? Jag vill ju inte lägga en sordin på stämningen här. Och jag är ju väl medveten om att tiderna rör sig vidare och så. Och jag kanske tar i lite nu för retorikens skull. Men det finns ju någonting ganska provocerande.

[00:48:26] i att döpa någonting till utopia. När det ju kanske inte är en utopi. Fast det kanske det är. Om man tänker på den här gamla medeltiden. Sägnen om Schallraffenland som du känner till. Inte somna. Det var konstigt tycker jag. Nej men det finns ju någon sån gammal föreställningsbild. Som är skrivit som.

[00:48:55] Det är nästan som en sägen. Men jag tror att från början är det något diktverk kanske. Det kan vara en tysk fantasi om Schallraffenland. Ett land där alla har det de behöver. Och alla är rika och alla är lyckliga. Och gatorna flyter av mjölk och honung. Och guld och sånt. Det kanske ändå är. Då kanske det är rätt att ge. Ett köpcentrum. Namnet utopia. Utopia.

[00:49:23] Och innan du nu rusar iväg. Och dänger din redan sönder. Dängda. Armbåge i kyrkporten. Och skriker från kyrkans torn. Att. Henrik Ståhl hävdar att vi lever i en utopi. När det rent bevisligen inte är så. Så tänker jag nog att jag framhärdar där. Och säger att det gör vi ju faktiskt. Även om det är mörka moln stundtals.

[00:49:52] Så måste jag nog ändå säga att vi har det ganska bra. Bara en sån grej som att de allra fattigaste idag. Lever under förutsättningar som. Ja kanske inte kungar. Alltså jag menar inte att det inte finns extrem fattigdom. För det finns det ju verkligen. Men idag kan en. En ganska vanlig genomsnittsmänniska. Plocka upp. Kunskap som bara kungar och. Kejsare eller inte ens de hade tillgång till. För 500 år sedan.

[00:50:22] Att de allra flesta i världen nu har tillgång till saker som. 99,9 procent av mänskligheten. Inte ens fick se under sin livstid. För bara en sekund sen. Okej så här ligger hon i alla fall. Fru flimmer. Och sen har hon en nätverkskont. Vad sa jag nätverkskont? En näverkont. Som det är en yxa i.

[00:50:52] Det är väl något från barndomen förstås. För att när man är 80. Eller var van 87 eller någonting. Då är man ju född i det gamla bondesamhället. För då är man ju född 1987. Om man är 87 år gammal. Då är man ju född 1987. Det glada 1880-talet.

[00:51:21] Som min gammel mormor Esther levde under. Jag har ju berättat det här förut. Men jag såg ju någon sån gammal Disneyfilm. Om. Som hette. Back to the 80s. Jag vet att jag berättade det förut. Förlåt. Men då blev jag så tagen. När jag. För mig betyder ju det. Tillbaka till 80-talet. Liksom. Alfavill. Och sprayade frisyrer. Och guldfärgade Alfa Romeos.

[00:51:50] Och boomboxes på stranden. Och neonrosa. Och sånt där. Men de menade ju. Den här var ju från 30-talet någon gång. Den korta filmen. De syftade ju på. 1880-talet. Och då blev jag helt så här. Tiden blev. Det var som att den försvann bara. Och under det årtiondet. Så föddes alltså min gammel gammel mormor. Esther.

[00:52:23] Det finns saker som jag tycker är riktigt besvärliga. Och det här har jag pratat om förut också. Och det är att jag minns så lite av Esther. Jag minns ju henne. Jag minns hennes hus. Som hon hade byggt själv. Med sin dåvarande. Eller sin döde make. Han var inte död vid byggandet. I början av 1900-talet. På 20-talet typ. Så hade hon och hennes gubbe släpat. Och slitit ihop. För att få ihop stenmuren.

[00:52:52] Till det här huset. Och det här huset då. Och det var ett litet hus. Min mamma har skrivit en lång uppsats om Esther. Och jag försöker få tillgång till den. Men hon håller på den. Jag vet inte varför. Jag vill ju liksom få del av den. Jag vill veta. Men huset är rivet i alla fall. Och hennes grav är också borttagen. Fråga mig inte varför. Varför tas gravar bort?

[00:53:22] Hon dog 1982. Eller 81. Jag minns inte hennes mycket så mycket. Jag minns hennes hus. Jag minns att hon var lång. Jag minns att hon var lång, stor, imposant. Jag minns en middag med massa släktingar till henne. Gamla vithåriga. Som var hennes barn. Jag minns att hon var långa tanter och farbröder som jag minns det. flygigt vitt, kritvitt hår. på en gammal gubbe. Hennes äldste son.

[00:53:52] Eller äldste. Men en av sönerna i alla fall. Och jag minns en godisskål av glas. Som hade godis som smakade fruktansvärt illa. Och som också klibbade ihop. En kristallglas skål typ. Och jag minns hennes kök. Hallen och vardagsrummet. Men sen fanns det andra rum. Och de. Då blandade jag ihop dem med pappas morbrors torp i Västergötland i Edsvära.

[00:54:22] Man sätter ihop minnen sådär. Det är frustrerande. För jag minns inte exakt hur allting såg ut. Jag minns också att jag har lekt i. Att det fanns en skog utanför hennes hus. Ingen jättestor skog antagligen. Utan det var ett litet tallskogsområde. Och nu är det alltså ett bostadsområde där. Det är alltså. Det går inte att förstå att det en gång har varit skog där. Och sen minns jag att hon dog då.

[00:54:52] Och jag minns. Alltså jag var inte med när hon dog. Men jag minns att vi var på en begravning. Och det var väldigt stränga förhållningsregler om att jag inte fick prata. Och fråga saker om sånt och sånt. För det var liksom sorg i kyrkan då. Och där minns jag. Eller bara att jag frågade. För jag var ju fem, sex år då när hon dog. Och så frågade jag väl om. Är hon död eller något.

[00:55:20] Jag förstod inte riktigt vad som hände. Men jag minns att det var allvarligt. Och sen minns jag att de vuxna grät. Och sen minns jag att vi står utanför hennes hus. Min mamma och min mormor. Och jag. Kanske fler barn. Och att de sjunger salmer på hennes tomt. Och min mormor gråter när hon sjunger. Och jag hade aldrig sett henne gråta. Och det har jag faktiskt inte gjort sen heller.

[00:55:49] Jag har bara sett henne gråta en gång. Vad jag minns. Och det är den där gången. 1981 eller 1982. När hon sjöng. En salm. Och höll om min mamma. För min mormor var uppvuxen med sin mormor. Ester. Mamman lämnar bort henne som liten. Jag har hört inspelningar. Mamma gjorde en inspelning med henne. Och jag har sett filmer på henne. Men jag minns inte. Hennes röst från min egen hjärna.

[00:56:18] Utan det är bara efterhandskonstruktioner. Jag minns att hon hade. Fast det här vet jag inte om jag minns. Eller om jag bara säger. Men jag minns att hon hade stora händer. Torra, svala händer. Jag känner att jag gled bort lite från. Den sovande senioren. Som ligger här på mitt golv. Och sover. Fri flimmer. Ja, vad är det? Har du varit baken hela tiden?

[00:56:48] Ja, jag bara låtsade så va. Eller egentligen så här. Passa på att träna lite. Jag har gjort en halv armhävning. Under hela den här tiden som du har pratat. Ursäkta för. Har du stått i plankan då? Liksom hela tiden här. Ja, det är mycket riktigt. Det har jag gjort. Det tränar både armar. Bröst och kårmuskulatur. Och också i viss mån. Rygg och stussen. Och det är viktigt när man är över 80 som jag. Att man är född.

[00:57:19] 1987. Då är man 87 år nu. Okej. Har du fått liksom. Ut vad du ville av det här besöket. Fru flimmer. Nej. Egentligen inte. Nej, vad ville du. Vad vill du säga något mer då? För nu är det bara en minut och 24 sekunder kvar av avsnittet.

[00:57:51] Ja, jag vill bara passa på att säga till dig Henrik. Att du pratar så ofta om åldrande i den här podcasten att man skulle kunna tro att du är lite smått rädd för det. Du är lite smått besatt av åldrandet på ett sätt som kanske inte är helt friskt. Jag har pratat med alla i din familj och din släkt. Och de säger entydigt med en mun att sån här har du alltid varit också. När du var 18, enligt dina gamla kontakter från den tiden, så tjatade du om hur extremt gammal du var.

[00:58:23] Och detta fortgår då. Och din gamla sambo Nina, hon har också sagt att du hade en precis likadan kris där du förutspådde alltings ände och slut i ditt eget liv. Alltså din karriärs ände, alla dina egna bevekelsegrunder utraderas. Det gjorde du även när du fyllde 40. Så att det är någonting som du borde dela med Henrik.

[00:58:52] Fejsa livet eller dra. Tänk om du hade kunnat gå tillbaka till när du var 18 nu. Men vad hade du sagt till dig själv då? Jag hade väl sagt till mig själv att jag inte skulle tänka på mig själv som gammal. Just det. Tänk dig då att du är 70 nu, Henrik. Och så går du tillbaka i tiden. Vad skulle du säga till dig själv? Ja. Jag skulle säga till mig själv att inte oroa mig så mycket.

[00:59:23] Och att njuta av mitt liv. Just det.