Henrik i Neon del 1

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din typiska tv-personlighet, din trasiga tax i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är. Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:00:42] Hej Somna. Jag var ute, det händer ju ibland med jämna mellanrum att jag rör mig på stadens gator som en vanlig man och det gjorde jag nu. Det är kväll när jag spelar in det här och alldeles nyss var jag ute och gick i Stockholm sent på kvällen och så överföljde jag av den där känslan som jag alltid gör när jag går genom Stockholm på natten och det är lite regnigt och rustigt.

[00:01:38] Det är att jag önskar att jag, att det var mer såhär neo-futuristiskt runt omkring mig. Att Stockholm egentligen inte bara var knivsöder liksom utan att det var en neo-futuristisk stad. Du vet som typ i filmen Blade Runner.

[00:02:02] Det finns något romantiskt i allt elande som skildras i de där filmerna. Den där typen av filmer. Och jag lekte, fantiserade.

[00:02:13] Det brukar du göra det ibland när du rör dig i miljöer. Brukar du fantisera somna att du är en person? Jag gjorde det. Jag låtsades att jag var, att jag rörde mig genom en sån neo-futuristisk stad.

[00:02:38] Jag kliver av tåget. Jag är ny i den här neo-futuristiska stan. Kanske den heter Neon. Neon. Och jag heter inte Henrik. Utan jag heter Rick. Inte Rick. Jag heter Rick. R-I-I-K.

[00:03:06] Men jag är ny i den här stan. Jag möts av en vägg av fuktig nattluft. Och neonljusens flimrande sken täcker hela perrongen i ett konstgjort gryningsljus.

[00:03:28] Och det är massa människor runt omkring mig. Deras silhuetter glider förbi. Luften smakar ozon. Bandlån.

[00:03:52] Och sönder bränd elektronik. Kanske lite rost också. Och jag spänner mig. Jag har aldrig varit i den här stan förut. Min hand knyter sig om rämmen till min väska utan att jag tänker på det.

[00:04:15] Från stationshallens, där långt borta, så droppar kondensvatten ner på det spruckna cementgolvet. Och fast jag inte kan det. Det är ju alldeles för mycket ljud runt omkring mig. Men jag tycker ändå att jag kan höra varenda droppe som slår emot betongen. Cementen.

[00:04:44] Mina steg är långsamma. Nästan, jag vet ju inte ens vad jag gör här. Och jag stannar vid en sån här trasig spegelpanel som någon har monterat på en pelare. Och i spegeln så ser jag mitt ansikte. Upplyst av blinkande reklamskyltar bakom mig. Jag har trötta ögon. Men vakna.

[00:05:14] Fortfarande. Det är någonting med stan och neonen. flimrandet och bytet ut av färger som ger människor ansiktet en alldeles särskild karaktär kan jag tänka. Det finns något drömligt över att betrakta sig själv i det här konstgjorda, artificiella ljuset. Det finns någonting romantiskt.

[00:05:40] Trots att allt det det egentligen berättar om är kyla, ensamhet och längtan efter värme. Man går igenom den smutsiga, trånga stationsbyggnaden och på andra sidan så breder hela stan ut sig i ett jättemyllor av ljus och skuggor.

[00:06:09] Stora, oformliga, otympliga, brutalistiska skyskrapor som topparna försvinner i ett dis av smogg och regnmoln. Men tvärs över torget på andra sidan så hänger en enorm sån här skärm där det dansar reklamfigurer ljudlöst.

[00:06:34] En kvinna med sådana robotarmar ler och uppmanar mig att köpa något oidentifierbart piller. Och så står det en text, ett bättre du, en bättre du. Det här är vardag för mig för jag lever ju i den här världen. Det finns någonting så sorgligt men också romantiskt och vackert. Kanske just därför att det enfaserar längtan.

[00:07:03] Det finns ju egentligen ingenting som skapar skönhet så starkt som dess motsats kan jag tycka. Trots att det är mitt i natten så är det, det märks inte på gatorna, de är levande. Flygande bilar och sånt. Flyger mellan byggnaderna. Med svaga elektriska sus.

[00:07:27] Och på gatorna så trängs människor i neonbelysta gångar. Mellan bodar som säljer syntetisk mat och illegala modifikationer. Alltså man kan få en extra stark knytnäve inmonterad och sånt där. Det här är jag ju van vid som en invånare i den här världen.

[00:07:55] En man med trasig rock håller upp ett implantat mot mig. Det ska tydligen fästas som ett extra öga över ögat. Med förgreningar långt in i mitt nervcentra. Det ska kunna göra att jag får röntgensyn. Men jag vill inte ha röntgensyn. Röntgensyn är sällan bra att ha i den här världen.

[00:08:20] Där de flesta människorna är mer metall och kretskort än... Innan du nu rusar iväg och säger... Gud vad deprimerande. Han pratar om en dystopi. Så vill jag bara säga att för mig det här är romantiskt och lite vackert. Och jag tycker det är spännande att prata om sånt här. För att jag blir...

[00:08:46] Jag lever mig in i den här världen som är så fjärran egentligen från vår. Det regnar alltid i såna här världar också. Och det gör det nu också. Tunga droppar som... Liksom nästan knäpper till mig som ett pekfinger i ansiktet. Jag drar upp min huva. Väskan dunkar lätt mot höften för varje steg.

[00:09:15] Jag äger inte mycket. Bara det jag kan bära. Datorn i min väska. En röd... Klarröd neonskylt blinkar till ovanför en dörr framför mig. Den heter... Hotel Auroreora. Det brummar från skylten. Sådär svagt som neongör.

[00:09:44] Jag ville ha en neonskylt till äventyrsvargen förut. Och började kolla på olika lösningar tills jag kom på att neon ju faktiskt brummar lite om det ska vara äkta neon. Det brummar ju lite grann. Det kan man inte ha i en studio. Det finns ju andra lösningar men... Det ska ju vara på riktigt tänkte jag. Ja, jag går i alla fall in. Larmet från gatan utanför försvinner.

[00:10:16] En liten och rökig lobby. En gammal servicerobot står orörlig i ett hörn. Ögonlamporna har slocknat. Bakom en disk sitter en kvinna med ett... Ett... Liksom ett hologram som svävar runt någon device på hennes ena öga. Och hon tittar inte upp.

[00:10:44] Och jag harklar mig försynt och frågar efter ett rum. Min röst låter liksom liten och svag. Ovan efter allt. Oväsend och att jag också har varit tyst under den långa holobussresan. Hon sveper med blicken över mig. Bedömer min uppenbarelse. Jag antar att hon avgör om jag har skumt uppsåt eller inte.

[00:11:14] Men tydligen så är min trötthet och mitt vägdamm så att säga. Även om jag ju knappast har hängt i några dammiga miljöer i någon gammeldags mening. Rost och elektronik har omgett mig. Det kostar 200, säger hon. Så jag slår in summan på en sliten betalplatta som hon skjuter fram framför mig.

[00:11:43] En piper till när. Transaktionen går igenom. Ja, det är ännu lite mer av mina sparpengar som går åt nu. Men jag har i alla fall tak över huvudet i natt. Och så får jag en nyckelbricka med ett nummer. Tänk på ett nummer, somna. Mellan 1 och 25.

[00:12:12] Jag tror att jag vet vad du tänker på för nummer. För det står på min nummerbricka. Nummer 17. Jag visste det. Rummet är inte stort alls. Det är bara en liten brits längs med ena väggen. En flimrande skärm i taket som omväxlande visar nyheter och brus och reklam. Och jag lägger ifrån mig väskan på golvet.

[00:12:42] Mina kläder är fuktiga av regnet. Jag sjunker ner på britsen. Och lutar huvudet mot den kalla metallväggen. Ögonlocken tynger. Genom fönstret som är väldigt smutsigt så ser jag neonljus. Ursäkta, men jag kommer säga neon nu ganska mycket.

[00:13:11] Och regn. Det är som långa ränder av färg som rinner ner i mörkret. Stadens avlägsna muller letar sig in. Vad gör jag här? Jag borde försöka sova. Men istället sitter jag kvar och ser ut över stan. Det lilla jag kan se genom det här skitiga fönstret. Tankarna är att virvar.

[00:13:44] Jag kom hit för att börja om. Eller kanske för att hitta något som jag har förlorat. Det är svårt att säga. Kanske söker jag bara efter en känsla av ett liv. Någonting som brinner klarare än mörkret.

[00:14:12] Inuti min klocka. Det finns ett lock. Så när jag pillar upp locket på den så finns det en liten sliten bild. Ett yngre jag. När jag var liten tillsammans med min kompis. Vi ler mot solen. Det känns som ett helt annat liv. Jag blundar och hör hur blodet rusar i öronen.

[00:14:43] Neonljuset dansar över mina slutna små ögonlock. Tänk att så mycket information kan komma in genom två så små hål som ögonen är. Jag är en främling här i stan. Men den omsluter mig redan med sitt dova, mullrande hjärta.

[00:15:13] I drömmen som kommer när jag har somnat så flyter ljus och ljudet ihop tills jag inte längre vet var jag slutar och var staden börjar. Det finns någonting djupt romantiskt över en smutsig, stor, neonglänsande, mulen stad.

[00:15:41] Kanske är det just att den inneboende skönheten i längtan och känslan av att höra till eller längta efter att få känna att man hör till blir så mycket mer, torna fram så mycket starkare.

[00:16:05] Jag sover oroligt men jag vaknar först på eftermiddagen så sömn har jag fått. Min klocka som också är en biosensor känner av att jag har sovit gott så det kan jag tydligt se. Det är alltid förtröstansfullt att läsa när digitala och elektroniska är överens med min fysiska verklighet.

[00:16:36] Jag känner mig också utsövd. Jag vaknar sent som det brukar vara när jag inte har något särskilt att göra. Det är alltid en mix av oro inför vad man har missat men också en längtan av att få sova i hela dagen. Nyheterna på skärmen ovanför mig rullar utan ljud.

[00:17:06] Någon krishärd i utkanterna av stan. Människor är upprörda, vifta med händerna. En drönare som flyger över stan. Jag gnuggar ögonen och sträcker ut kroppen på britsen. Musklerna är väldigt stela efter resan hit. Jag har inte rört mig särskilt mycket den senaste månaden.

[00:17:35] Jag har varit på resande fot ända sedan jag lämnade Mother Harbor. Som var min plats där jag föddes och växte upp. Jag sätter ner fötterna på det kalla metallgolvet är det väl antar jag.

[00:17:54] Och jag vill återigen betona vad viktigt det är nu att du inte tror att jag försöker skapa någon deprimerad känsla här. Det finns något, lite om du tänker dig Vangelis musik. Det finns som lite, det finns en digital, ett digitalt V-mod i musiken. Som jag tycker är vacker och romantisk.

[00:18:24] Så det är det jag vill åt här. Inte någon deprimerad människa som sitter i en smutsig stad och längtar efter sin barndom. Det är svårt att avgöra om det är eftermiddag eller kväll. Det är samma typ av neonljus och molnen är alltid där. Det skapar liksom en ständig falsk skymning, en förtrollad skymning som en annan värld. I neon.

[00:18:52] Jag tvättar av ansikt med kallt vatten från en rostfläckig kran i hörnet av rummet. Jag möter min egen blick i spegeln. Och jag drar handen genom mitt väldigt tjocka hår. I den här fantasin har jag otroligt tjockt hår. När jag kommer ut på gatan igen så har regnet lättat.

[00:19:22] Men luften är fuktig och tung. Och ljuden från igår natt är tillbaks. Avlägsna sirener. Subbasen från någon klubb. Rop och skratt som studsar mellan väggarna. Jag drar jackan tätare kring kroppen och börjar gå utan något tydligt mål. Låter fötterna leda mig liksom.

[00:19:52] Det var lite så jag gick nu i stan. Alldeles nyss. Och det var så den här fantasin började gro. Och så när jag har gått ett tag så hamnar jag i ett kvarter. Precis som det ska vara i en sån här neofuturistisk stad. Så är ju allting samma samma. Samma slitna ruffa yta.

[00:20:21] Och sen plötsligt dyker det upp skinande högfötteristiska ointagliga jätteskyskrapor. Mitt bland gamla förfallna skjul med tygtak. Här i det här området så sitter neonskyltarna tätare och gränderna är mycket, mycket smala.

[00:20:49] Folkmassan byts ut mot lite mindre grupper som står och pratar, rör sig. Dealar med varandra på olika sätt. Det är en hetsigare, snabbare stämning. Initierad. Jag känner mig väldigt tydligt som en outsider här. Det finns ett särskilt lingo. En särskilt sätt att föra sig. Syntmelodier.

[00:21:17] Och tungt dunkande bit. Ljus i olika färger som kommer ut genom en dörröppning längre fram. Och en liten skylt ovanför dörren. Väldigt slarvigt. Med flit naturligtvis som allting annat. Står det lunar eclipse. Med smutsiga, snea bokstäver.

[00:21:45] Jag stannar en stund och känner basen genom marken. Det är ju någonting djupt lockande med en sån miljö. Fast det inte nödvändigtvis behöver vara så himla mysigt där inne. Det är någonting att stå ute i regnet utanför en klubb. Som lockar med någonting. Någonting intensivt. Pulserande.

[00:22:11] Som en värld som lovar någonting okänt. Utan att tänka på det så har mitt hjärta börjat slå i samma takt som bitet. Och det är ju alltid ett tecken på att jag måste gå in. Så det gör jag. Utan att tänka på det mer så går jag in genom dörren. Snabbt.

[00:22:37] Och inuti är luften tjock av rök och något kemiskt. Och rummet är dunkelt. Olika färger. Roterande neonfärgade projektorer. Som kastar mönster över väggar och ansikten. Och så den här basen då. Som känns i precis hela kroppen. Och jag beställer en drink i baren.

[00:23:04] I den här fantasin så har jag inga problem. Med att ha problem med rusdrycke. Det gör ingenting för mig i den här fantasin. Att min karaktär säkert är lite småalkad i den här drömmen. Detta ska inte ses som någon typ av förslag från min sida. Jag är som privatperson i allra högsta grad.

[00:23:38] emot mitt eget tidigare förhållningssätt till alkohol. Nu känner jag mig töntig att jag var tvungen att säga det. Förlåt. Det var inte meningen. Jag... Gud jag har en sån stämning här. Jag bara kände att det var så onödigt att jag var tvungen att bryta den. Med den här konstiga brassklappen. Det är lite grann som SVT-profiler för. Alltid var så noga med att säga att de inte drack. För det fick man inte göra när man var i tv.

[00:24:08] Jätte... Så himla... Apart på något vis. Jag fick bara en bild av att jag... Om du sitter och har själv... Har ett problematiskt förhållande till den här rusdrycken. Och så sitter du kanske och letar efter tecken på. Får gå och ta dig i en sup. Så vill jag inte vara den som ger dig det här tecknet. Så var det. I alla fall. Men i den här fantasin så är jag...

[00:24:35] Så har jag inga problem med att ta med en liten djävul. I en grönt lysande glas. Det är ett litet dansgolv. Folk dansar. I hörnen sitter människor i djupa samtal. Eller så har de sina egna tankar. Det är också skillnaden mellan sådana här neofuturistiska scenarier. Att det sitter ofta folk och ser ensamma ut.

[00:25:04] På sådana här diskon och sånt. Och det är ingen som lyfter på några ögonbryn. Om man skulle sitta på ett kontemporärt festställe. Och se ensam ut. Då hade man blivit ifrågasatt. Eller människor hade kastat snia blickar. Men här sitter folk som vill vara i fred. I detta dunkande regn av musik och ljud. Jag känner mig som en skugga som har glidit in i den här världen.

[00:25:34] En skugga utan ägare. Det är ingen som lägger märke till mig. Det är jag väldigt tacksam för. Jag lutar mig mot bardisken sådär som jag har sett att folk gör. Och låter musiken skölja över mig en stund. Och då ser jag en äldre kvinna. Som står vid en av väggarna.

[00:26:02] Halvvägs gömd i skuggan mellan två lampor. Som skiftar mellan blått och rosa. Och hon är ensam. Hon har armarna korsade. Som om hon skyddar någonting. Blicken är sänkt mot golvet. Där ljusmönstren rör sig över hennes skor. Det är någonting i hennes hållning. En sorts stillhet. Liksom mitt i allt kaos.

[00:26:36] Och jag tänker att det här kanske kan bli ett intressant samtal. Så jag lämnar glaset. Och då inser jag att det är inte helt lätt att gå över det här golvet. För det är klibbigt liksom. Av saker som har spillts. Och det är så hög volym. Så hon märker mig inte förrän jag är alldeles nära henne.

[00:27:04] Och när hon ser upp så ser det nästan ut som att hennes ögon glöder. För att reflektionerna från alla lamporna får hennes iris att explodera små explosioner i takt med varje basslag. Och jag säger någonting tror jag. Men jag hör inte vad jag själv säger för det är så hög musik.

[00:27:38] Du är ny här va säger hon. Och jag har inga problem att höra henne. Så jag nickar bara. Då pekar hon mot ytterdörren. Och så börjar hon gå dit och jag följer efter. Och det är en otrolig känsla att komma ut från den här kvava stämningen i klubben.

[00:28:07] Ut till den här värmen. Nej ut till kylan. Ut i gränden. Svalare luft. Ljudet av musiken dämpas. Som om någon har lagt ett filter på den. När dörren stängs bakom oss. Men man känner fortfarande basen i bröstkorgen. Hon vänder sig om mot mig.

[00:28:36] Och för första gången så ser jag henne tydligt i neonskenet från skylten ovanför. Hon ser ut att kanske vara i 80 årsåldern. Hon ser blek ut. Och hennes ögon ändrar hela tiden färg. Det är säkert på grund av neonlamporna som också gör det. Men det är omöjligt att bestämma hennes ögonfärg.

[00:29:05] Jag vill inget särskilt säger jag. Jag är ny här i stan. Plötsligt känner jag mig helt för lägen. Hon verkar så klok och streetwise. Hon mönstrar mig liksom. Jag förstår att hon. Utan att jag egentligen tänker tanken så förstår jag att hon är en person som är bra att känna i den här stan. Någon som kan öppna dörrar åt mig.

[00:29:35] Men det är också någonting som påminner henne om. Det jag påminner mig. Det är någonting med henne som påminner mig om det jag har lämnat bakom mig. Mother Harbor. Det där som gör så ont att tänka på. Hon frågar vad jag heter och jag säger att jag heter Rik.

[00:30:00] Och jag frågar vad hon heter och hon säger att hon heter Lunda. Lunda. Det passar henne tänker jag. Lunda. Det påminner om en stad som låg i södra Sverige. Ett land som fanns en gång för länge sedan. Och nu vill jag påficka in här då.

[00:30:25] Att det här är ingen någon slags kritik mot att jag inte tycker att landet Sverige finns längre eller så. Det är ingen politisk statement. Det är bara att jag... Det är en framtidsberättelse det här. Så allting har ändrats. Och det är ingenting att hänga upp sig på. Så det blir lite tyst en stund. Det är inte obekväm tystnad. Det är bara att ingen av oss har liksom bråttom att fylla den.

[00:30:58] Från in vid begrändens mynning ut i den lite rörigare delen av stan som sträcker sig ljuskäglarna från trafiken. Och långt borta kan man höra oska. Eller om det är något industriellt ljud kanske. Lunda lutar sig mot tegelväggen bakom sig. Och ser upp mot den smala remsan av himmel som syns mellan byggnaderna.

[00:31:35] Varifrån... Var kommer du ifrån? Rik. Nykomlingen frågar hon utan att sänka blicken från himlen. Jag märker att hon provande säger mitt namn. Lite som om hon provar, sätter in det i någon typ av scenario. Jag tittar där hon tittar. Det syns inga stjärnor där uppe.

[00:32:06] Det är... Här är en stad. Jag kommer från Mother Harbor, säger jag. Det är en liten plats som ligger så långt bort så det känner ingen till. Har du alltid bott här? Eller... Säger jag. Och jag tycker jag låter så töntig. Hon påminner om min mormor. Det är så det är. Nu vågar jag tänka tanken.

[00:32:37] Lunda skrattar. Ett kort ljud som dör ut. Snabbt i nattluften. I städer skrattar man kort. Det finns bara tid att fylla sysnaden med korta skratt. Om jag har bott här jämnt? Nej, men jag har bott här länge. Du borde vara försiktig med att berätta varifrån du kommer i den här stan, säger hon.

[00:33:04] Den här stan kan vara farlig för främlingar. Det är ju en varning såklart. Men också kanske att hon är orolig för mig. Tror jag kanske. Eller jag kanske... Jag tänder en cigarett. För jag röker också tydligen då i den här fantasin. Och jag blåser ut röken åt sidan för att den inte ska hamna i hennes ansikte.

[00:33:37] Jag märker det, svarar jag. Och jag minns mannen med implantatet. Eller de här slöa, kalla ögonen hos hotellvardinnan. Alla blickar som liksom mäter och väger mig.

[00:34:03] Jag slänger min cigarett på den lilla trappan som vi står på. Och hon stampar snabbt ut den. Släcker glöden. Du ska inte lämna saker brinnande här. Jag förstår att hon menar i symbolisk mening. Det finns så mycket som kan tända till här. Mycket gnistor. Du måste vara försiktig.

[00:34:33] Så att du inte råkar starta bränder. Jag förstår att hon menar på bildligt vis. Ingenting kan nog brinna i den här stan. Där nästan allting är metall. Har du någonstans att ta vägen i natt? Frågar hon. Ja, jag har ett hotell här.

[00:35:03] Jag har glömt bort vad det heter. Men det är ju jättesunkigt. Men det duger. Hon betraktar mig tyst. Ett par minuter känns det som. Men det är bara några sekunder. Sen säger hon. Jag har några frågor till dig. Kan vi gå någonstans? Och utan att tveka säger jag. Fast jag egentligen borde vara försiktig. Och det syns att hon också tänker det.

[00:35:32] Att hon på ett sätt dömer mig. Som är dumdristig nog att följa med en främling. Men vi går tillbaka. Och jag säger att vi kan ta en kaffe i receptionen på mitt hotell. Och tillsammans så börjar vi gå genom gränderna. Hon är 80. Kanske ännu elda. Men hennes steg är väldigt snabba. Bestämda. Och jag märker att hon håller sig ungefär en halv meter framför mig.

[00:36:01] Som om hon inte har bestämt sig än. För om jag går och litar på. Och jag kanske egentligen borde vara tacksam över det. Främling eller inte. Jag borde lyssna på hennes råd och inte starta bränder. Och vi säger inte så mycket när vi går. Om du tänker dig somnas ljudet av en djup stad som omger oss.

[00:36:30] Och det känns liksom naturligt att bara vandra i det tillsammans. Lunda är vaken på ett sätt som ingen annan verkar vara i den här stan. De flesta ser ganska slöja ut. Lite Dosila.

[00:36:58] Fingrarna på hennes högra hand trummar lätt mot handflatan. Med en melodi som hon måste ha i huvudet tänker jag. Hotellets automatiserade kaffe smakar bränt. Och inte kaffe alls. Men det är varmt. Och det håller oss vakna.

[00:37:27] Och glunda sitter mittemot mig på en nötsoffa i lobbyn. Hennes händer är kaffe.

[00:38:08] Hennes händer är kupade runt den ångande pappersmuggen. Och jag pressar inte henne om hennes förflutna heller. Så frågar hon om jag är modig. Plötsligt. Frågan kommer så plötsligt att jag ironiskt nog blir rädd. Men jag är modig nog att svara och säga att det beror väl på omständigheterna. Jag ser ju på dig att du flyr från någonting, säger hon.

[00:38:37] Och jag blir tyst. Följ med mig en bit så ska vi testa det, säger hon. Jag reser mig upp och följer henne ut i regnet. Nu regnar det igen.

[00:39:08] Fina nålar av vatten i gatlyktans sken. Hotellets dörr glider igen bakom oss med ett pys. Luna drar upp. Lunda drar upp sin jackkrage mot regnet. Gatan är nästan tom nu utanför hotellet. Bara en och annan skuggfigur som skyndar förbi under. Någon typ av drönare som flyger ovanför huvudet och agerar paraply.

[00:39:44] Jag går vid hennes sida. Känner plötsligt ett litet obehag som... Inte obehag men en vaksamhet. Vad ska vi frågar jag? Du kommer snart att få se sig, säger hon. Fråga inte så mycket nu. Var bara tyst och vaksam. Och efter några kvarter så tar hon av in på en smalare sidogata. Här är en genväg, säger hon lågt. Och jag följer efter och jag bestämmer för att inte ställa några frågor.

[00:40:13] Någonting med hennes person gör att frågor blir meningslösa. oviktiga. Här inne i gränden är det inte så mycket neonljus. Det är något enstaka trasigt, lysig rör som blinkar ovanför någon igenbommad butik. Mina sinnen är på hel spänn fast jag var så lugn i hotellobbyn.

[00:40:43] Det känns som att det här är en betydelsefullstund men jag vet ännu inte varför. När vi har nått halvvägs genom gränden så hörs plötsligt ett motorljud bakom oss. Och så skriker det till sådär av gummi mot asfalt. Jag vänder mig om snabbt och då är det två stycken motorcyklar där.

[00:41:14] Låga. Med neon under chassit. Jättekitschigt men det är helt kutym här. De har svängt in bakom oss och strålkastarna bländar mig för ett ögonblick. Och Lunda lägger en hand på min arm. Jag känner hur de spänner sig. Och motorcyklarna stannar några meter från oss. Förarna eller vad man ska säga.

[00:41:42] De som satt på motorcyklarna kliver av nästan synkront. De är Båda klädda i mörka jackor med lysande symboler på ryggen. En Skalle Väldigt stiliserad Som är genomborrad av en blixt. Så himla Klisché. Den ena mannen är lång och mager. Så har som ett insjunket ansikte.

[00:42:11] Och ögonen är täckta av röda visirglas. Och den andra är kortare men bredaxlad. Och har en neonblå mohawk frisyr som trots att det regnar står bara rakt upp i regnet. Men Lunda säger en långsmaler. Vart ska du ta vägen? Jag saknar dig på klubben.

[00:42:39] Jag känner att Lunda får en annan hårdhet över hela sin uppenbarelse. Hon släpper mina arm och så tar hon ett steg fram. Jag är på väg hem nu Scooby-Doo. Han heter Scooby-Doo. Innan du nu rusar iväg. Och i den här sagan. I den här världen. Så vet Ingen vem den här tecknade hunden är. Han är ett badass Scooby-Doo.

[00:43:13] Låt oss passera Scooby-Doo. Hon har spänn röst men hon låter påtvingat lugn. Mohawk mannen skrattar hest. Ja då ska du gå hem. Efter all den tid som du har gömt dig för oss. Breaker. Trodde nästan att du hade smitit och gömt dig för gott.

[00:43:40] Han kliver närmare. Och då är det någonting som tänder till i mig. Så jag förflyttar mig reflexmässigt så att jag står halvvägs framför Lunda. Och så höjer jag händerna en aning. Och försöker visa att jag inte söker bråk. Men att jag kommer att ta emot honom om han väljer den vägen.

[00:44:09] Och jag är jätterädd. Vem är det här då frågar Scooby-Doo. Och nickar åt mitt håll. Hans röda visirögon riktas mot mig och reflekterar mitt ansikte. Förvrängt och rött. Är det en ny livvakt? Lunda. Lunda säger ingenting. Jag kan nästan känna hur hon väger alternativen.

[00:44:39] Vad hon ska sitta på och säga. Och så säger hon. Han har inget med det här att göra. Han är bara en turist här. Jag sväljer. Men jag säger ingenting. Men kanske bäst att spela ovetande här.

[00:45:13] De tittar på varandra. De här gubbarna framför oss. Så drar han in. Mohawk-mannen drar in luft. Och spottar på gatan. Tror du att Breaker bryr sig? Eller utbrister han? Allting som rör dig är hans problem nu. Breaker.

[00:45:45] Alltså jag vet ju inte vem Breaker är. Det låter som. Det låter ju inget kul. Det låter ju inte som. Det låter ju inte som. Någon man har lust att. Ha picknick. I parken med. Hälsa Breaker. Att jag inte är hans problem längre. Säger hon. Jag håller mig undan. Scooby-Doo. Flinar.

[00:46:14] Du vet att det inte räcker. Han vill prata med dig. Och din lera turistvän här. Skulle nog kunna må bra av att lära sig. Att det finns regler i den här stan. Och då blir jag arg då. För det är precis det här som hände i Mother Harbor. Olika våldsamma aggressiva män som bestämmer. Vilka regler som gäller på olika platser.

[00:46:47] Jag tänkte precis svara någonting. Men Lunda lägger en hand på min rygg. En antydan om att nu får du hålla dig lugn. Och jag är klok och lyssnar på henne. För det är som sagt någonting hos henne som påminner henne om mormor. Mormor som hade alla svaren. Mormor med sin cigarr. Och sitt ögonimplantat. Som hon kunde vrida rakt runt.

[00:47:17] För det fanns en spärr som hade lossat. Så hon kunde titta även inåt i skallen. Och det brukar hon projicera sådana bilder. Och sätta upp på väggarna. Till allas förnöjelse och fasa. Ja, nu måste vi gå. Vi har inte tid för det här, säger Lunda. Flytta på er nu. Men då tar de tag i henne.

[00:47:47] Och så blir det bråk då. Ja, och Lunda rycker till för att slita sig loss. Men Scooby-Doo grepp är för hårt. Och då blir det fight. Och då hoppar jag på Scooby-Doo. Och så skriker jag så här. Släpp henne. Släpp mormor, skriker jag. Rör henne inte ditt vidunder. Då vänder han blicken mot mig. Han blir väl lite paff då.

[00:48:18] Och i ögonblån så ser jag hur Mohak-mannen stannar upp några steg bort. Och betraktar oss. Alltså Scooby-Doo har ju inte släppt Lunda. Han håller i henne fortfarande. Vad tänker du göra åt det då? Säger han.

[00:48:52] Jag har för sanningen redan att jag har ju aldrig varit i slagsmål. Jag har ju alltid sökt mig bort från sånt. Men innan jag hinner reagera mer. Så hör jag ett nytt motorljud. Från skuggorna längre ner i gränden så glider en tredje motorcykel fram.

[00:49:21] Mycket större än de andra två. Någon kliver av och går mot oss med tunga steg. Och under de flimrande ljusrören så ser jag en massiv gubbjävel om jag får säga så va. Mycket bred, rakat huvud, halva ansiktet, lyser konstgjort. En implantat. Platta i metall täcker käken och det ena kindbenet.

[00:49:51] Ögat på den sidan är elektriskt rött. Resten av hans ansikte är orobbligt med ett tunt R som löper över näsryggen. Och han behöver ju inte presentera sig för dig heller somna. Allting i den här presentationen skriker ju att det här är ju Breaker. Scooby-Doo släpper Lundas arm och backar undan ett halvt steg.

[00:50:21] Både han och Mohawk-mannen räta på sig som om de var soldater. Som de var värnpliktiga. Mannen med det metalldekorerade ansiktet. Breaker. Ser först på Lunda. Lunda, säger han, med en röst som låter lite grann som om vi i den här världen visste vad ett gammalt träd var

[00:50:49] så hade vi sagt att det låter lite grann som när ett gammalt träd rör sig ända ner i rötterna. Är det du som har dragit ut mig på den här långa promenaden? Säger han. Lunda står stel. Jag ser att hennes händer knyter sig vid sidorna. Hon svarar inte. Men hon tittar snabbt mot mig.

[00:51:19] Som får att avgöra om hon kan lita på mig eller inte. Och sen tillbaka till Breaker. Breakers enda biologiska öga vänder sig mot mig nu. Och granskar mig uppifrån och ner. Och vem är du då? Frågar han. Är du en ny kund? Eller är du bara en dum liten pojke som inte vet vems territorium han har snubblat in på?

[00:51:52] Och jag pressar ihop käkarna. Rädslan vrider sig i magen. Men jag är bara en turist säger jag. Och en vän till Lunda. Har jag säga Luna eller Lunda? Hon heter Lunda. Men ibland kan man säga Luna.

[00:52:20] Du får låt henne vara säger jag. Och försöka se modig ut. Han är ju en och en halv meter längre än jag. Breaker. Breaker höjer på ögonbrynet. Över sitt biologiska öga och skrattar. Ett kort, hårt hundskall nästan. Och Scooby-Doo och Mohawk-mannen flina bakom honom. Låta henne vara, upprepar Breaker.

[00:52:48] Tror du att du kan säga till mig vad jag ska göra i min egen stad? Det luktar olja och bränd metall från hans implantat. Lunda är inte din säger jag. Förvånad över att jag plötsligt låter så stark.

[00:53:18] Breakers ansikte faller en stund. Och sen låter han plötsligt väldigt lugn. Vad sa du? säger han. Och så blir det slagsmål då. Oj vad vi bråkar. Det blir riktigt råkurr. Och jag drar hans skägg och håller på. Eller hade han skägg? Jag glömt bort. Släpp på honom. Och så börjar Luna sparka värsta karate-sparken.

[00:53:48] Och han drar i mitt öra och jag drar i hans näsa. Så plötsligt så är det som att all rädsla rinner av. Och adrenalinet skärper världen omkring mig. Så att jag ser varenda detalj. Och jag ser att Lunda går igenom samma typ av metamorfos. Vi ser varenda detalj.

[00:54:15] Jag hör ljuden från musiken och trafiken. Utanför den lilla avskilda gränden. Och jag hör hur regnet trummar mot taken. Och med ett enda utbrott av någon slags magisk kraft så vrider jag mig ur Breakers grepp. Hans hand halkar av min våta jacka. När jag plötsligt sätter fötterna mot väggen bakom mig. Och skjuter ifrån med all kraft mot honom.

[00:54:45] Och han vacklar bakåt. Överrumplad. Och under tiden så gör Lunda det med de här två andra belackarna. Och så landar jag på fötter. Och utan att tänka så kastar jag mig sen direkt mot Breakers bröst. Och tacklar honom. Och så han. Det gör jätteont i axeln. Men.

[00:55:14] Och det är som att kasta sig in i en vägg. Han är väldigt bastant då. Men. Jag får ändå lite momentum. Jag ser att han snapplar till. Hans cyberöga blinkar till. Och. Jag ser att han. Tappade kontrollen under några sekunder. Och han. Blir jätteförbannad över det. Och såklart. För han är väl en kille som är van att ha kontroll då.

[00:55:45] Samtidigt så har Lunda brottat ner Scooby Doo och Mohawk mannen. Bakom dem ligger utslagna. Breaker. Justera sig själv. Och. Ser på sina två kompaner. Att de är satta ur spel. Och sen så börjar hans underläpp. Liksom själva. Och så säger han. Du borde inte ta i så hårt.

[00:56:15] Och sen går han och sätter sig på sin. Motorcykel. Och sticker därifrån. Och. Scooby Doo och Mohawk mannen. Samlar ihop sina penaler. Och drar sig därifrån. Det var det här jag ville testa. Säger Luna. Lunda. Det var det här jag ville testa. Om du har vad som krävs.

[00:56:44] Och det har du. Tack. Ung man. Nu måste vi hoppa.

[00:57:25] Va? ansträngning. så glider locket åt sidan med ett gnissel. här. säger hon. Du måste hoppa här. Och nicka mot den svarta öppningen där under. Ska jag verkligen hoppa ner i avl? Mer hinner jag inte säga. För hon ger mig en kraftig knuff mellan skuldbladen. Och jag faller ner i hålet och försvinner i mörkret.

[00:57:57] En unken lukt slår emot mig. Jag landar klumpigt i knähögt vatten som luktar skunk och av lejonhona. Sekunden efteråt så har jag Lunda landat bredvid mig med en duns. Och då hör vi motorcykeldjur utanför. Ovanför.

[00:58:25] Och ljusstrålar sveper förbi där uppe. De hoppar ner hörs en grov mans röst ropa. De hoppar ner i kloakerna. Vi får gå ner efter dem hör vi breakers röst. De ska inte komma undan.

[00:58:58] Lunda tar tag i min arm och vi börjar röra oss snabbt genom kloakvattnet. Djupare in i mörkret. Ovanför hörs ljudet när de avlägsnar. Gallret där uppe. Just det för Lunda har dragit igen gallret efter sig när hon hoppar ner. Nu är det verkligen riktigt äventyr här. Det var inte det här jag hade väntat mig. Men samtidigt känner jag att det här kan vara vägen.

[00:59:29] Det här kan vara vägen in i någonting. Ett nytt jag. Mitt nya jag. Mörkret sluter sig omkring oss som en näve. Och världen ovanför förvandlas till ett avlägset brus. Och här nere finns bara... Våra andetag, våra egna hjärtslag och ekot av vattnet som skvalpar mot våra ben.

[01:00:01] Mörkret är kompakt. På ett sånt där sätt som man inte vet vad det innebär förrän man har varit i ett alldeles kompakt mörker. Vi vadar fram genom kloakvattnet. Vet du, somna? Nu har det gått en timme. Jag måste sluta här. Okej, men vet du vad jag gör då?

[01:00:30] Jag gör ett extra avsnitt av... Eller jag gör ett till avsnitt av fortsättningen. För jag känner mig ju sugen på att fortsätta här. Och det får vi lyssna på en annan gång. Okej. Så jag fortsätter spela in, men nu stänger jag av det här avsnittet. Godnatt somna. Och vi hörs i del två. Det kommer säkert inte direkt, men... En annan gång. Godnatt somna.