Den Svarta Pyramiden

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik. Jättestora gycklarspel. Din kolossala knasboll i natten. Det är jag som är Henrik. Och det är du som är somna. Och det är som det är. Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:00:54] Hej, somna. Hej. Åh vad det är speciellt det här. Nu är det dags igen. Som vanligt så behöver du inte lyssna på vad jag säger utan du kan bara trycka på play-knappen.

[00:01:16] Men jag tänker att det har varit samma symbol i typ 50 år eller något. Ännu mer kanske. Som mina tidigaste minnen av att spela in mig själv på band eller spela upp ett band. Det är en rund symbol för att spela in och en liggande triangel för att spela upp saker.

[00:01:44] Och på gamla kassettbandspelare så var man tvungen att trycka på både play- och räckknappen samtidigt. För att man inte av misstag skulle råka spela in sig själv på de här dyrbara kassettbanden. För mig är det fortfarande förknippat med väldigt mycket positiva känslor. Detta att trycka ner två stycken knappar. En play- och en räckknapp. De satt ofta ganska långt ifrån varandra också. Alltså...

[00:02:13] Man var tvungen att med sin lilla barnhand verkligen glesa på fingrarna. För att man skulle kunna trycka ner dem med en hand. Och så sa det typ katschunk. Och så plötsligt befann man sig i en fantasivärld. Och just den här gången så stod jag i skymningen. Ensam vid foten av...

[00:02:43] En kolsvart... Massiv... Pyramid. Som reser sig... Tyst mot en... Mulen himmel. Om du är ny lyssnare av Sondag med Henriks så vill jag bara säga att det är bara att åka med här nu. Du behöver inte... Analysera.

[00:03:14] Tänka närmare på... Om det jag säger... Eller inte säger det bra eller dåligt. Det är dags att lämna... Överjaget... Därhär. För dagen. Åtminstone jag... För min egen skull. En cool idé är det här med en alldeles svart pyramid. Jag översköljs just nu av... TikTok-klipp.

[00:03:44] Om... Jag undrar varför jag... Blir måltavla för sånt. Men det är sådana konspirationer och lögner och hittepå och... Myter om pyramiderna. Jag kan tycka att det finns ett sånt... Det finns ett sånt... O... Utsläckligt behov av att göra världen mer dramatisk och spännande än vad den faktiskt är.

[00:04:13] Och att det verkar också finnas någon slags bild av att... Om det inte är sant... Så gälls det liksom inte. Jag kan väl sitta här i äventyrsvargen och liksom... Bara grotta ner mig i en fantasi av en alldeles kolsvart pyramid. Utan att för den skull... Utan att för den skull... Känna att det är tvunget att det måste vara sant. Men det är som att de här människorna som helt upphetsat... På TikTok nu pratar med mig...

[00:04:43] Talar om för mig eller andra tilltänkta tittare... Att de har hittat en jättestor... Ett jättestort underjordiskt... Futuristiskt komplex under någon av pyramiderna. Ser det som att det gälls inte om det bara får vara en fantasi. Utan det måste vara sant. Och det måste vara någonting som typ Hillary Clinton har ljugit om. Varför hon nu skulle vilja ljuga om pyramiderna. Som om hon inte hade nog så att säga. Det där tycker jag är roligt.

[00:05:16] Konspirationsteoretiker som hävdar... Att det finns en stor övergripande världsordning. Där en liten grupp människor ljuger om precis allt. Från molnlandningen till... Vart pengarna försvinner. Det förutsätter på något vis att de här människorna är övermänskliga i... Hur mycket de kan hålla i huvudet. Jag tycker det är så intressant. Föreställ dig till exempel då Hillary Clinton eller Bill Gates. Som brukar få klä skott för sånt här.

[00:05:45] Föreställ dig deras dagar. Hur de liksom... I hela sitt yrkesliv har jobbat uteslutande heltid på... Att mörka hundratals grejer som inte har med dem att göra i någon omedelbar väg. Allt från att fejka molnlandningen då. Som de ju antagligen bevisligen då inte ens var gamla nog att kunna göra när det väl skedde.

[00:06:17] Utan de har väl ärvt den här hemligheten då av äldre hemlighetsbevarare. Jag kan tycka att... Om jag var Hillary Clinton skulle jag känna... Det räcker inte med det här med Bill liksom. På 90-talet. Ska jag behöva dela med molnlandningen också så man har i allra ägda rum. Eller gömma att vi har aliens bland oss. Eller ljuga om att det finns en jättestor kammare under en av pyramiderna. Som är två kilometer rakt ner i jorden. Och vars syfte är oklart.

[00:06:45] Men antagligen ska vi väl ha möten där då. Jag ser där allt missförfattar vi inte i sommar. Jag tycker det här är jättespännande. Jag älskar det men det är en fantasi. Och jag tycker inte att det är en mindre värld bara för att den är en fantasi. Jag förstår inte varför måste fantasierna bli verkliga för att de ska vara giltiga.

[00:07:14] Men den här alldeles kolsvarta pyramiden. Men du och jag är där. Somna. Vi har blivit ditlockade genom våra drömmar. Och vi har rest tillsammans genom långsträckta, vidsträckta hedar. Muriga skogsbryn.

[00:07:40] Och vi har haft en karta men vi har blivit mer ledda av någon typ av drömsk instinkt. Och mitt i natten så står vi här du och jag. Dit ingen annan egentligen har lyckats ta sig. Det var väl du som började va Somma? Det var du som läste om att det finns en svart pyramid. I en gulnad gammal dammibok. När du var ung.

[00:08:14] Och du har naturligtvis levt i många år och tvivlat på att den här pyramiden verkligen fanns. Men det fanns någonting fundamentalt gripande i den här bilden. Som gjorde att den ändå levde kvar i dig. Och nu så står du här framför den tillsammans med mig då. Denna random podcastare. Vi känner igen silhuetten.

[00:08:41] Du har sett den för din inre syn. I drömmar. Som ett tecken som du inte kunnat tyda. Och nu. I denna verkliga dröm. I denna natt som vilar i vårt undermedvetna. Så är det som att dröm och verklighet glider ihop. Lite grann som det gör i Somn med Henrik.

[00:09:15] I boken så stod det, minns du. I nattens kjolar vilar en form svartare än natten. Nej, det var inte hundra men. Den som inträder där skall vandra bland skuggor. Och finna sanningar som inte hör till dagen. Vi hyttrar lite när det blåser lite kallt.

[00:09:47] Över det vildvuxna daggåta gräset. Vi har såna där fantasy-mantlar på oss. Med huvor. En av mina stora sorgel i livet är att jag inte kan ha huva på mig. För att jag har tinnitus. Och jag har undlåtit att berätta om detta under åren med Somn med Henrik. Och när jag fäller upp huvan. Kaprosjongen, kepsen, mössan med öronlappar.

[00:10:15] När någonting täcker över mina öron så hör jag min tinnitus mer. Och det stör mig. Jag behöver ljud in i öronen. Och den lilla skillnaden i en huva gör att jag mycket sällan har huva på mig. Ibland kan jag känna ett väldigt starkt behov av att gömma mig i en huva. Men icke. Fast det är en lugn och tung nat.

[00:10:45] Så känns det som att det är laddat runt omkring pyramiden. Långt borta hör man åskan. Här är pyramiden. Den stora väderfenomenet på något sätt. Framför oss så kan vi. Den är på något vis helt onaturligt mörk. Även fast det är natt då.

[00:11:13] Man kan tänka att det är klart att den är mörk. Men det är som att den här pyramiden är svarta än natten. Det är som att den svarta ytan slukar allt minsta lilla tillstymelse till ljus. Inga ljud. Inga andra ljud. Inga rörelser i gräset runt omkring. Det är som att det finns en bubbla runt den här pyramiden som gör alla andra ljud och rörelser omöjliga.

[00:11:45] En obeveklig våldsamhet i detta stillastående monument. Du håller mycket hårt om din lykta. Det blinkar svagt från ljuslågan. Det finns något mysigt att tänka att den här lågan är trygg. Trygg. Tryggt. Den är trygg där bakom glaset.

[00:12:18] Vi har inte fördelen att vara bakom glas. Vi är inte rädda eller så. Men det känns som något storslagigt att gå närmare den här jätteformen. Det finns en tung ekdörr med järnbeslag. Halvt gömd. I pyramidens släta svarta sida. För varje steg vi tar så.

[00:12:44] De ljud vi ger ifrån oss blir outplånligt starka i denna tystnad. Våra hjärtans slag. Suset i öronen. Prasslet av våra fotsteg i gräset. Och så stannar vi framför den jättestora dörren. Och tittar oss om en sista gång över axeln. Och det är natt över hedarna.

[00:13:13] Långt bort kan man ana. En liten ljusrand av civilisationen. Och så sträcker du ut handen. Och känner kall blank sten mot fingertopparna. Och sen så far du handen över mot dörren. Och fattar tag i järnbeslaget.

[00:13:37] Och helt oväntat så är det inte någon knirrande, knarrande, jättesvår dörr att öppna. Utan den glider upp som en suck. Som en djup, avgrundsdjup suck. Som fast där dörren antagligen är jättetung. Så känns det knappt. Inget gnissel från några gångjärn.

[00:14:07] Inget knarr från några gräns ekplankor. Utan det är... Den här dörren är gjord för att öppnas. Det gör att det här faktiskt inte är en... Jag vill verkligen påminna dig om detta. Somnat. Det här är en historia om att gå in i en dröm. En drömsymbol. En svart pyramid. Det är inte en spökhistoria om att gå in i någon urgammal gravkammar eller så. Tror jag. Vi får se.

[00:14:37] Men jag är inte ute efter att göra något spöklikt av det här. Men ibland... Alltså det jag tror att jag är ute efter här är den där djupa känslan av mening som man kan få i drömmar. Den där känslan av att man är på väg att avtäcka en sanning som är bara klädd i symboler och... Omöjlig att sätta i riktiga ord. En pust av stillastående luft smiter ut.

[00:15:04] Det luktar instängd tid. Och någonting som du inte riktigt kan sätta fingret på som du ändå minns. Det väcker ändå känslominnen i dig. Det är en... Det luktar gamla söta blommor.

[00:15:27] Och din lyktas ljus fingrar sig försiktigt in i mörkret därinnanför. Och vi kliver över tröskeln. Och i samma sekund som vi kliver in så är det som om världen utanför, där bakom oss försvinner. Med samma typ av suck. Dörren stängs lika ljudlöst. Och vi blir inte rädda.

[00:15:55] För vi förstår att det är den här vägen vi ska gå. Och inuti pyramiden är allting plötsligt väldigt tyst. Inte ens vinden. Det enda vi hör är... Prasslet från tyget i våra kläder. Från våra mantlar när vi rör oss genom mörkret. Det dåvar ekot av våra försiktiga fotsteg. Det är inte kallt, men det är inte heller varmt.

[00:16:23] Det luktar söta blommor och källare. Själva tystnaden känns som att den har som ett svagt sus. Ett tryckande vinande som endast avbyts av vår egen andning. Det finns... Ingenting egentligen att fästa blicken på.

[00:16:52] Jo, ljuset från lyktan. Som är som en liten stjärna i ett hav. Det är som ett... Det lilla värmeljuset inne i lyktan ser ut som... Det ser också så typiskt att vi tog med bara ett värmeljus. Vi behöver ju starkare ljus. Ljuskällor här. Men vi tänkte inte mer. Vi är ju som de flesta människor som lever nu. Väldigt oförberedda på stora omvälvningar.

[00:17:24] Så vi går där med vårt lilla värmeljus. Och det liknar som en liten båt på ett stort hav. Ett stort mörkt hav. Man kan ju se väggar och sånt. Man kan gå närmare. Det är inte som att vi är i en jättestor sal. Utan det är ju ett litet rum. En liten hall typ. Väggarna är släta. Och lika svarta som utsidan. Men här så syns det bokstäver. Som det knappt går att urskilja. Som är relief.

[00:17:55] Det går inte att se vad det är för någonting. Är det hieroglyfer? Är det runor? Eller är det bara naturliga liksom ristningar i stenen? Det verkar nästan som att tecknen liksom rör sig. I ögonbrån. Det känns lite som att väggarna här runt omkring. Inte bara är sten.

[00:18:24] Utan faktiskt andas. Och vi rör oss längre in. Med lyktan. Lyft framför dig. Som vår lilla segelbåt i natten. Och det är en gång. Som sträcker sig rakt fram. Och sen svänger den mjukt åt höger. Och vi är omslutna av tung. Obeveklig sten.

[00:18:53] Men trots allt. Så även fast den är när man lägger handen på den. Så är den sval och glatt. Med undantag då för reliefen av. Ristningarna. Som löper som floder. Över stenen. Utan någon typ av. Synbart. Uppehåll. Men trots att det är så hårt. Det är sten. Det råder ingen tvekan om. Så känns ändå mörkret. Och stenen i förlängningen. Djup.

[00:19:24] Och mjuk. För varenda steg som vi går. Så känner vi den här. Mjuka stenhårda stenen. Genom våra. Sular. Ekot av våra steg. Kommer tillbaka i oregelbundna pulser. Ibland försvinner de bort. Och sen kommer de tillbaks.

[00:19:54] Som om. Rummet växer och krymper. Lite som att vi rör oss i magen. På ett stort djur. Det känns som att. Fast vi vet både du och jag. Att det här är en stenpyramid. Av sten. Och ingenting annat. Så känns det som att. Ja. Den här djupa känslan av mening. Finns kvar över oss. I oss.

[00:20:26] Vi kan inte avgöra om gången lutar. Svagt neråt. Eller om det är bara en illusion. För att. Det är så mörkt. Och att vi börjar bli trötta. Som alltid i mörker. Så blir tidsperspektivet lite osäkert också. Minuter eller timmar. Vi vet inte hur länge vi har varit här inne. Har du gått i komplett mörker någon gång somna.

[00:20:55] Så vet du ju att. Alla andra sinnen skärps. Synen blir hörseln. Alltså hörseln tar synens plats. Doft. Sinnet förstärks. Och. Din. Din. Din sensoriska. Din känsel. Blir livsviktig. Varenda viskning av.

[00:21:25] Typ. Dina kläder. En. En. Ett andetag. Hörs. Då blir varseligt ditt eget hjärta. Som slår i bröstet. Lugnt och kraftfullt. Och i den här. I den här tystnaden. Så blir det nästan som att. Både ditt och mitt ljud. Och pyramidens omvälvande. Väldighet. Blir en och samma väsen.

[00:21:57] Det finns någonting tröstrikt i det. Fast vi rör oss genom en främmande miljö. Så. Är vi liksom. I magen på oss själva. På något sätt. Oavsett hur skrämmande livet. Och kosmos runt omkring oss. Kan te sig. Så är vi hemma du och jag. Och alltid varit det. Och långsamt börjar. Monotonin i bristen på intryck. Och påverkar våra tankar.

[00:22:29] Rytmen av våra steg. Och våra hjärtan som slår. Blir till någon typ av hypnotiskt. Trumslagande. Lyktan dansar. Skapar skuggor. Oregelbundet men. Så småningom lär vi oss. Att hitta. Återkommande former. I hur ljuset kastar sig på väggarna.

[00:22:58] Formerna i inskriptionerna. Verkar förändras. Hela tiden. På ett sätt. Som att vi rör oss mycket snabbare. Än vad vi gör. Du tycker. Säger att du tycker dig. Ser figurer i ögonblån. Konturer av ansikten. Eller djur som. Som liksom skymtar fram. Ur de här. Snirkliga. Slingrande mönstren. Och så upplöses de upp igen.

[00:23:28] Och. En gång så är du helt säker på att du ser. Ett vänligt ansikte. Ristat i väggen. Som tittar rakt på dig. Men när du vänder dig dit. Så är det bara några. Ja. Så är det blank. Stenvägg. Där ditt eget. Bleka ansikte. Reflekteras i stenen. Den är så polerad. Och. När du ser ditt eget ansikte. I stenen. Så förstår du. Ännu mer. Att den här resan. Är en meningsfull resa.

[00:23:57] In i ditt eget inre. Och. Även om man skulle kunna tänka att. Formuleringen. Ditt eget bleka ansikte. Skulle kunna leda tankarna till. Att det är någonting fult du ser. När du ser dig själv. Någonting anskrämligt. Blekt. Hålökt. Så är det faktiskt. Det vackraste du sett. Och det är. Utan att du. På något vis. Har utvecklat några narcissistiska drag. Du ser det som du menar att vara. Detta.

[00:24:27] Att vandra i dig själv. Du stryker med handen över väggen. Den är sval. Nästan kall. Men. Och mycket slätare då. Än vad sten vanligtvis är. Spåren under fingertopparna. Som skapade det här ansiktet du såg. Som var ditt eget.

[00:24:56] Eknat märkbara. Förutom. På några ställen. Där det är. Det som är ristat. Det är som gamla är i stenen. Liksom. Det där kan fascinera ihjäl mig. När jag ser. Gammal sten. All sten är gammal. Men. Stenstrukturer. Kan ju vara unga. Eller gamla. När jag ser en gammal stenstruktur. För många år sedan. Var jag på Akropolis. Och så gick jag. In till.

[00:25:27] Parthenon. Och tittade på. De här två nivåerna. Sten. Parthenon. Består ju av. Det har ju varit en massa olika saker. Det har stått en moské. Eller. Om det var en minaret. Inuti. Parthenon. Under en period. I historien. Det finns alltså. Så många tidslager. Staplade på varandra. Det finns ett gammalt. Stenfundament.

[00:25:56] Som aldrig blev färdigbyggt. Och på det stenfundamentet. Ligger det som sen blev. Det som vi idag ser som Parthenon. Och. Båda de här stenfundamenten. Är fulla av. Mejselmärken. Och då kan jag bli alldeles. Tossig. När jag ser. De här. 2500 år gamla. Mejselslagen. Jag.

[00:26:27] Eller ännu äldre. Jag älskar dem. Jag älskar det. Det är så vackert att se. För det är ju en människa. Som har gjort. Det där märket i stenen. Det är det ärret i stenen. Det är en människa som har. Som är upphov. Till det här. Meddelandet. Även om det är att. Vad ska man säga.

[00:26:55] Det är inget märkvärdigt i meddelandet. Det finns inga fundamentala sanningar i det. Mer än möjligtvis att. Här fanns en människa förut. Som använder sina muskler. Och ett verktyg. För att orsaka den här stenen. Ett ärr. Men någon stod där. Precis just då. För 2500 år sedan. Och slog. På sin mejsel. Och skapade det här märket.

[00:27:24] Ett av miljontals. Över hela Akropolis. Berget. Det är. Det är.

[00:28:11] När jag. När jag. När jag. För att. Av sal kanske. Mycket mer. Space. En gången bakom oss. Luften är lite annorlunda här. Här luktar det lite svagt av jord. blandat med något metalliskt. Och vi står stilla och försöker vänja våra sinnen vid de här nya rymderna av mörker.

[00:28:39] Det finns en tyngd här inne. Och vi går in i salen. Och det är mörkt som i... Det är mörkt som i en tanke. Men ju längre tid vi är här inne desto mera struktur börjar träda fram ur mörkret. Att väggarna försvinner ut i dunklet

[00:29:07] men vi kan se skepnaden av pelare som reser sig mot taket någonstans högt där uppe. Och pelarna är dekorerade med inristade band som slingrar sig uppåt. Som ormar typ. Fast det består av tecken, av skrift. Och när du närmar dig en pelare så håller du lyktan precis nära

[00:29:35] och symbolerna liksom skimrar till i det flackande ljuset. Och du viskar till mig för varandra ljud här blir ju omöjligt högt och starkt. Att du kan se det är guld eller koppar eller någonting som är infällt i de här fårorna. Det är sånt där som fascinerar ihjäl mig då. Någon. Någons hand har varit här.

[00:30:06] Och jag menar, jag pratar Parthenon. I det här fallet så rör vi oss ju i en värld som precis lika gärna skulle kunna vara hundratusen år gammal. Kanske ännu äldre. Mitt i salen så är det som en upphöjning. Kanske en sockel av något slag. Ett altare.

[00:30:35] Vi går dit. Försiktiga steg. Slätt stengolv under fötterna. Ett tungt lag damm har lagt sig över allt. Och puffar upp när vi går. Det är ingen som har gått här på många år. Precis som när man besöker en tanke som har legat orörd i decennier kanske. När lyktan lyser upp den här. Sten.

[00:31:04] Det är alltså en fyrkantig stenkonstruktion. Ungefär i brösthöjd kanske. Och ovanpå den så ligger ett föremål. täckt av massa damm. Du sträcker fram handen. Och stryker försiktigt undan dammet så gott det går.

[00:31:32] Sakta så ser du att det är en spegel som ligger där. Med en ram av svart metall. Och intrikata mönster av slingrande linjer och ansikten som inristade runt kanten. själva spegelglaset är ju sådär mörkt som det kan bli med gammalt glas. Nästan ogenomskinligt av smuts och ålder. Den speglar inte dig fast du håller upp den mot ditt ansikte

[00:32:01] utan bara lyktans gula ljus som en vag liten eldfluga någonstans i det här mångskiftande börkret. Symbolerna på ramen är samma typ av symboler som finns på väggarna och pelarna. Den här spegeln hör hemma här. som om den vore pyramidens öga. Eller en port inåt kanske.

[00:32:34] Du för den lilla lyktan närmare spegeln. Jag är en bit i bakgrunden just då tittar på det. Jag tänker på hur moder du är somna. För det är ändå ett okänt objekt det här. Och jag anar att det nog faktiskt är dig och ditt inre som vi är ute och går i här nu i någon typ av bildig mening. det är en ära att jag får vara med dig här. Somna. Det skimrar liksom

[00:33:04] svagt i glaset. Och då kan du plötsligt se en skymta av ditt eget ansikte i det buckliga sotiga glaset. Men din spegelbild rör sig inte i takt med dig. Reflektionen är otydlig och grå. men du ser dina ögon titta på dig och

[00:33:34] på ett sätt någonting vackert och främmande exotiskt nästan. Du blinkar du rycker liksom till för du blir så tagen. Och ansiktet i spegeln tycks ge ett roat nästan sorgsätt ett melankoliskt roat leende. Och trots att du inte ler så ler din spegelbild.

[00:34:07] Det är som att spegelbilden upptäcker att du tycker den är vacker. Och både känner medlidande med dig som har en så begränsad upplevelse horisont att du överraskas av din egen skönhet när du ju de facto är det vackraste som går i ett par skor. Du sänker ner spegeln och

[00:34:38] jag viskar på dig. Och när jag viskar på dig så är det som att då hör du en röst som inte är min röst som är en välbekant älskad röst som är en barndomsdröm en blandning av hopp och vemod far genom rummet. Det är någon i ditt liv som fanns men som inte längre finns

[00:35:11] som säger ditt namn som ropar på dig från någon gång när du var liten för länge, länge sedan och du får någon typ av rökigt suddigt minne. Du ser någon på tröskeln kanske i huset du bodde när du var liten varmt ljus ängar kanske

[00:35:41] och du har sprungit över gräs och du har blivit lyft och kramad och det är ett sådant ofarmligt minne men det är så levande att du börjar snyfta i mörkret och sen är rösten borta precis som cirklar på en vattenyta som har stannat upp och så är du

[00:36:10] ensam i tystnaden igen. Jag försöker ju få kontakt med dig då för jag hör inte den där rösten men jag ser ju att du genomgår någonting starkt känslomässigt och så börjar du gå och jag följer efter du börjar gå åt det håll som det lät som att rösten kom från

[00:36:39] längre in i mörkret förbi spegelens spegelens spegelens stenkonstruktion ekot av ditt namn ligger kvar i luften som dimma och sen blir det tyst och du höjer lyktan igen och framför dig på andra sidan salen så finns det en

[00:37:09] smal öppning i väggen som vi inte har sett förut en väldigt smal passage som fortsätter inåt och vi vet ju inte om den alltid har varit där eller om den plötsligt uppstått men någonting driver oss båda vidare jag följer mest med dig i det här läget för mig är det här en mycket mindre sinlig upplevelse än det är för dig det här är en fundamental djup

[00:37:38] livsomvälvande upplevelse att för dig träda in i den svarta pyramiden med en sista titt på spegeln där det enda du ser nu är fläcken av ljus som är din lykta så går du och jag efter med försiktiga steg mot den där smala passagen och den

[00:38:07] det som att gå in i ett ännu större mörker det är mindre här svalare och en smal trappa leder neråt uthuggen direkt i pyramidens svarta sten och varje steg nedför trappan så tar vi oss längre ner

[00:38:36] i någonting okänt men hela tiden viskar en förvissning i oss framförallt i dig att allt som sker är meningen att allt som sker har en djup underliggande innebörd det känns som att gå ner för en spiral av natt ner i jordens hjärta eller kanske in i din egen dröm eller in i din egen dröms

[00:39:06] mörkaste vrår här finns inga tecken och ristningar på väggarna eller också så är det så att mörkret är så kompakt så att du inte ser dem eller jag inte jag heller och du håller upp lyktan framför dig men ljuset liksom känns som att inte orkar som att mörkret är vatten som kastas över lyktans eld om du inte visste bättre skulle du

[00:39:35] kunna svära på att du hör ett svagt fräsande ljud när mörkret kastas över ljuset luften blir lite fuktigare också något här nere lite varmare för det var svalare först men i takt med att man går neråt så blir det liksom varmare doften av jord blir starkare

[00:39:56] vi försöker räkna trappstegen för att behålla något slags grepp om verkligheten men vi tappar snart räkningen båda du och jag efter 400 så är vi båda två helt bortkollade tankarna börjar driva iväg lite som att vi sover delvis och du undrar om du egentligen rör dig alls eller om det är

[00:40:26] trappan som rör sig uppåt och i huvudet dyker upp konstiga fragment av minnen ljudet av vagnshjul på grus doften av en brasa i en stor hall på en herrgård bilden av stjärnhimmel över hedarna en klar natt

[00:40:59] bilder från ett liv som inte är ditt i en tid som inte är din det är som om pyramiden väver ihop dina minnen med andras minnen det känns som att de är dina men det vet du att de inte är i en kort sekund så är du inte längre i pyramiden utan du är i pappas bibliotek men istället för

[00:41:28] en filial i Svärdsjö så är det en stor gammal anrik byggnad med en knastrande brasa och det är vinter utanför en bekant bokhylla doften av böcker gammalt bokdam sprakande ved du är liten jätteliten och somnar

[00:41:58] och sen är du tillbaks igen i den mörka trappan och vi stannar plötsligt eller du stannar och jag stannar efter dig slår näsan i din skuldra det är på väg att bli lite bråk du är lite osäker på om du faktiskt sover eller om du är vaken din kind rör vid den kalla väggen

[00:42:28] och det skarpa verkliga intrycket av den kalla stenen väcker dig lite och du mumlar några ord rakt ut i mörkret du säger ditt eget namn du säger dagens datum och jag svarar att det vet jag väl lite vresigt liksom det blir ju lätt så när man har gått i mörkret en lång stund och inte vet vart man är på väg det känns lite löjligt att behöva viska sitt eget namn

[00:42:58] för att vara säker på att man är kvar men det är också trösterikt att höra någonting mänskligt igen om så bara ett eko av sin egen röst och så fortsätter vi neråt igen och stegen blir till slut grundare avståndet mellan trappstegen blir mindre trappan tycks plana ut och i det svaga lyktljuset så ser vi

[00:43:27] att vi har nått botten av nedstegningen alltså det är en liten avsats eller för rum och här mitt i rummet så finns det en valvlik öppning i golvet som en dörr nedåt inte en brunn utan det är en öppning till en sal under oss ett nytt djup i pyramiden

[00:43:55] och vi hoppar ner där rakt ner nej vi klättrar det finns en stege av järn som vi klättrar ner den är rostig ärgad av tiden det flämtar ett ljus där nere ett svagt ljus inte en lyktas sken utan lite kallare ton blåaktigt

[00:44:25] som månljus på is och du håller lyktan i tänderna så du har båda händerna fria du liknar en pirat som klättrar upp för en repsteg med sabeln eller din dolk mellan tänderna och så klättrar vi ner för stegen och det är väldigt sträv och oförsonlig

[00:44:57] metall under våra fingrar den gamla stegen knirrar och knarrar men inga problem vi kommer ner i tiotal pinnar kanske så kommer vi ner på en underjordisk vallformad kammare och över oss så ser vi öppningen som vi kom in genom

[00:45:26] som en som en portal uppe i taket och det blåaktiga ljuset som vi såg verkar komma från själva väggarna glest utspridda på den här svarta stenen så finns det kristaller eller mineraler något som glöder svagt som stjärnor i bergväggen stenen här är också slät

[00:45:57] inte skrovlig som man skulle kunna tro när man kommer under pyramiden och nu har vi faktiskt ljus som inte är från vår egen lykta det är så vackert så vi får tårade ögonen både du och jag försiktigt går du fram till en av de här glittrande kristallerna på väggen den är liksom inpräntad i den hårda väggen och den är inte större

[00:46:27] än din lillfingernagel men skenet från den ser ut som det är något vackraste du har sett faktiskt men det är som att vad det är med som lyser befinner sig långt bort från dig fast du de facto kan ta på den det är som att ljusets källa kommer från en plats långt långt bort från dig både tid och rum det kommer ingen värme kanske är att det

[00:46:56] vibrerar lite lätt mot fingertopparna eller så är det bara du som inbillar dig och då släcker du luktan vi blåser ut det lilla värmeljuset och det svaga stjärnljuset i kammaren är vackert att få vila i vi blir båda två väldigt avskalat snygga i det där rummet

[00:47:28] nu upptäcker vi att golvet är täckt av en liten vattensamling det är ett tunt lager vatten som nätt och jämt lyckas hålla sig ytspänt över kanten och det speglar kristallerna eller mineralernas ljus varje försiktigt steg som vi tar skapar ringar på ytan men det är så pass lite vatten att vi blir inte blöta om fötterna utan det räcker inte

[00:47:58] över sulorna en gång men det plaskas lite lite rart ljudet känns heligt i den här himmels i det här himmelsrummet långt ovanför oss försvinner taket i mörker förutom kupolen som eller förutom

[00:48:27] portalen som vi kom genom så vi rör oss långsamt genom kammaren mot mitten av det stora rummet där mörkret fortfarande på grund av att den är så långt från alla väggar så vilar mitten av rummet i mörker fortfarande det är något som sticker upp där är det en sån platå som i kammaren där ovanför

[00:48:54] när vi är nått fram så ser vi att det är en låg pedestal kanske en som en liten pulpet typ blank och svart som obsidian liknar en litet mini-altare på ytan så finns det ingraverade cirklar och linjer som påminner om stjärnkartor eller

[00:49:27] någon typ av kompassanvisning och försiktigt så sträcker du ut handen och rör vi stenen den känns som glas och förvånansvärt varm som om den alstrade värme av sig själv på något sätt och i samma ögonblick som du rör vid den här obsidian

[00:49:56] pedestalen så börjar de glödande kristallerna på väggarna att pulsera svagt och ett doft ljud hörs först så tror vi att det är våra egna hjärta men nej det är en resonans i luften liksom ett utdraget tonande djupare än någon någon annan något annat tonande

[00:50:27] den det grundade vattnet på golvet krusar sig av tonen du tar inte bort handen det är inget hotfullt ljud det är som en ton från själva jorden ett urljud vad vackert ord ett urljud som funnits sen tiden började vibrationerna fort plantar sig genom den lilla

[00:50:57] pedestalen och upp i din arm och vidare in i ditt bröst och ditt hjärta svarar i samma rytm det slår harmoniskt lugnt och stadigt i harmoni med den här tonen och det känns som att pyramidens hela pyramiden vaknar omkring dig och att den erkänner att du är där och att du har en plats där

[00:51:19] och ljuset i kristallerna blir mer och mer intensivt för varenda pulsslag från dig det står nu tydligt både för mig och för dig att du på något vis synkar med den här väldiga byggnaden de spridda lysande prickarna på väggarna bara kopplas ihop

[00:51:48] av tunna strimmor av ljus som osynliga band liksom som plötsligt blir synliga att de är förbundna med varann och du ser att afton mönstret som avtecknar sig är just stjärnbilder på väggarna konstellationer väcklar ut sig över väggarna och taket som om natthimlen utanför pyramiden återges här nere men i en annan

[00:52:17] de är konfigurerade på ett annat sätt än hur du minns dem en bild liknar ett stort öga en annan en vinge eller kanske en pyramid ställd upp och ner tonen i rummet ändras långsamt från det djupa mullret till en högre klang ett slags musik utan källa

[00:52:48] du vet ju inte och jag vet inte om vi hör den med öronen eller om den bara hörs inuti huvudet melodier om man ens kan kalla dem för det åker som dimmslöjor genom luften det det är liksom som om varenda eller hur ska jag det är som att varenda stjärn varenda punkt lysande punkt på väggarna sjunger med en alldeles

[00:53:17] egen röst en kör av ljus som väver ett mönster som du nästan men absolut inte fullt ut förstår och att detta nästan ändå är så långt från den slutgiltiga sanningen det kan komma om det ens är möjligt att göra en sån jämförelse det är som om själva universum försöker säga någonting till dig på ett språk som din själ

[00:53:47] kan prata men som du aldrig har hört och du känner en enorm stillhet i dig och rädslan är som bortblåst istället känner du häpnad och du får tårar i ögonen aldrig somna kunde du föreställa dig någonting liknande det här en bubbla av en stilla ordlös glädje växer inom dig

[00:54:18] och du inser att du står och ler och gråter och jag står på håll och tittar på dig och jag ser det är det vackraste som jag har sett jag ser en människa komma hem det är som om du står i hjärtat av själva verkligheten där alla slöjor mellan världarna plötsligt har dragits åt sidan och det är någonting i dig som lösas upp i det här ögonblicket du känner det som om din kropp blir viktlös

[00:54:48] att gränsen mellan dig och rummet sådras ut att gränsen mellan dig och allt sådras ut du svävar eller alltså jag ser inte att du svävar men du känner att du svävar men du ser stjärnorna runt om i mörkret och du kan inte längre urskilja vad golvet och väggarna är tvagisvägen det är som om rummet har blivit gränslöst och mörkret och stjärnorna

[00:55:17] omslutar dig från alla håll och du är nu mer än bara en besökare i pyramiden du är en del av allt en gnista i universum och tid och rum upphör att existera och gåtfulla tillstånd skimrar förbi skepnader och bilder

[00:55:47] kanske från ditt eget liv men kanske också från saker som inte alls har med dig att göra ändå är de dig mycket angelägna musiken och ljuset fortsätter runt dig och du hör ord fast de inte är ord inte på något språk som du kan prata men i hjärtat förstår du du är välkommen här det är ungefär budskapet

[00:56:16] du har nått din svarta pyramidens innersta och funnit det du inte visste att du sökte en djup tröst strömma genom dig och i de ordlösa klangerna anar du också att att du blir försäkrad om att du aldrig har varit ensam att det som du trodde var förlorat

[00:56:45] alltid har funnits kvar i mörkret dolt men alltid där och att själva mörkret bara har bevarat det åt dig allt som du trodde dig har förlorat har alltid funnits här mörkret är i själva verket bevararen av allting mörkret är som ett shoreguard förråd som man inte behöver betala någon månadsavgift för att behålla

[00:57:14] och nu gråter både du och jag såklart förstås därför att det är ju vi känner oss lättade förstås och glada men också av att vi är fullständigt överväldigade både du och jag och sen så klingar den djupa tonen av

[00:57:41] som de sista ekorna av en kyrkklocka som har rungit ljuset från kristallerna på väggarna dämpas tillbaka till sin ursprungliga bleka stillastående avlägsna ljus konstellation det blir enskilda stilla ljusprickar igen symfonin är över

[00:58:10] och vi står kvar i mörkret där delvis är mörkret men på insidan så har vi ett lugn och en visshet fastän rummet är tyst igen och orörligt så känner vi båda två att någonting viktigt har hänt pyramiden andas i tystnad igen men den mörka tyngden som hela tiden har legat över oss

[00:58:42] känns nu lätt beskyddande närvaro det är som att vi båda två har blivit en del av pyramidens hemlighet och den har blivit en del av vår och det här var historien om du och jag i den svarta pyramiden och när vi har klättrat upp ur den igen vilket är förvånansvärt enkelt nu med vår nya förvissning om att allt det som det ska

[00:59:12] att allt är okej att allt är i sin ordning att det inte finns någonting oavsett hur mycket det skrämmer som är farligt på riktigt för att farligt är också bara ett ord och allt beror på vad man lägger i det ordet lek med tanken somna på att ingenting är farligt absolut ingenting är farligt alltså bara lek med tanken på att

[00:59:42] det inte finns någonting som är hotfullt eller skadligt att det inte finns någonting som kan förstöra något allt bara är och du är också och i den sanningen finns någonting okränkbart och heligt det faktum att du befinner dig i alltings centrum mitt i den svarta pyramiden som du hela ditt liv har känt finns

[01:00:12] och som du nu har fått se på riktigt att