Älskade Glitter

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt nattliga nät, din betänkeliga brat i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är. Det som händer, händer.

[00:00:36] Just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. Hej Somna. Hej kära älskliga Somna. Välkommen hit.

[00:01:11] Du har öppnat den lilla dörren till det lilla krypinnet som är ledet till den lilla trånga korridoren som leder rakt in i Aventures vargen. Och nu är du här med mig. Och vi ska tillbringa en timma tillsammans här inne i den här lilla uppvärmda containern.

[00:01:41] Ibland när jag tittar på den utifrån så tänker jag, den ser ju verkligen inte mycket ut för världen. Den är ju bara i stort sett en container. När man går förbi utanför så ser man det som så är det mest bara ett stycke plåt i ett stycke trädgård. Föga anar man vad som händer där inne.

[00:02:10] I linje med allting annat här så tänker man väl kanske att där inne står det trädgårdsprylar, utemöbler, cyklar och cykelredskap, skidor och annat som man plockar fram på vintern. Någon grill kanske. Det är mycket få av dem som dagligen går förbi här med sina hundar och liknande som vet hur det ser ut här inne.

[00:02:40] Och det är ju själva syftet. Det är ju vitsen med alltihop. Jag erbjuder ju väldigt sällan guidade visningar här i Aventures vargen. Vilket ju är, det hade ju gått väldigt snabbt med guidade visningar här i Aventures vargen. Jag hade ju öppnat dörren. Turisterna hade stuckit in sina huvuden. Och sagt, jaha.

[00:03:10] Och sen gått och köpt souvenirer. För jag har ett omfattande souvenirbord nämligen utanför här. Med statuetter av mig. Små byster. En glad byster. Glada byster. Glada bystar. Bystar. Och bistra byster. Så kallade bysterbyster. Krister tillverkade bysterbyster.

[00:03:38] Det var hans jobb. På fädernet. Hans far hade tillverkat bysterbyster innan honom. Hans farfar innan dess. Och sen var det ett långt glapp. 18 000 generationer bak. Till en kille som heter Grock. Som bodde i en grotta. Och tillverkade bysterbyster. Av olika pinnar som han hittade. På marken. När hittade du en pinne senast somna?

[00:04:09] Jag hittade en pinne. Faktiskt idag. Men gud vad det är så intressant. För jag bara tar så här random saker som dyker upp i huvudet. Men så tänkte jag på det idag. För jag gick på gatan. I staden. Och. För jag bor ju där. Och. Då låg det en stor skogspinne mitt på gatan. Och så tänkte jag. Hur kom den hit? Var jag rätta för en skogspinne? Varför ligger den här? På Skarborgsgatan. Eller var det nu var. Och.

[00:04:39] Nu sitter jag här. Och pratar. Frågar dig. Somna. När du hittade en pinne senast. Är det en sån där. Gubbgrej. När man går på en stig. Och så ser man en pinne som ligger på stigen. Så plockar man upp den. Och slänger in den i terrängen. För att den inte ska ligga där och skräpa. För det ska vara rent på vägbanan eller något. Jag har minnen av att jag har sett äldre män göra det när jag var liten.

[00:05:10] Kanske inte på stigar i skogen. Men på oljegrusvägen. Som gick genom hökviken. Som refereras till som stora vägen. Ironiskt nog. Eftersom det var ju inte någon stor väg alls. Det var en liten oljegrusväg. Oljegrusväg genom en liten by. Med kanske. 16-17 hus. Det var stora vägen. Och då kunde Gösta Åkerström. Som bodde i ett av husen. Man gick bakom honom.

[00:05:40] Med honom. Längs med oljegrusvägen. Han var en man i 70-årsåldern. Då kunde han. Se en pinne. Då kunde han ta den. Och kasta ut den i någon av åkrarna. Som löpte jämst med vägen. Uppenbarligen har det gjort något slags intryck på mig. För jag har ju kvar minnet. Och sen har jag också minna av att min pappa gjort så. Och också hans morbror Yngve. Har kastat ut stenar. Inte stenar. Men pinnar i terrängen. För de ska inte ligga på vägen.

[00:06:10] Det där. Jag har svårt att definiera om det är omsorg. Eller om det är. Någon typ av. OCD. Alltså. Att det man måste. Eller det måste vara. Det är kompulsivt. Behov av att det ska vara rent och ordnat. Och städat och så. Eller om det är om att man. Att man tänker att. Det ska inte ligga här och skräpa. För då kan det komma.

[00:06:41] Då kan Agnarsson komma med sin bil. En sån lowrider. Och då fastnar det här belätet. I underredet. I karossen. Under hans bil. Och släpas med. Och river upp det här fina oljegruset. Som vi har lagt här för. Nio kronor. I någonting som är upphandlat. Svåger politiskt. Och som upphandlas på samma sätt varje år.

[00:07:15] Jag tyckte ofta. Pappa gick på de där. Bymötena varje år. Ja det var ju då. Människor som har bott i byn med omnej då. I generation efter generation. Vi var ju nyinflyttade. Så han var ju nobody där pappa. Dessutom så jobbade han ju med böcker. Vilket ju naturligtvis inte heller rimmade särskilt väl. Med alla de andra som hade jobb. Som rörde. Skogen. Och olika typer av motorfordon. Det var.

[00:07:45] Han var den enda som jobbade med ord. Och det tyckte de ju kanske inte var det allra hetaste. Men jag ska också säga att jag faktiskt inte vet hur de såg på honom. Jag vet ju bara hur han sa. Att han mådde när han kom hem. Han sa att han kände sig. Tilltuffsad och liten på de där mötena. Att han inte hade något att säga till om och så. Och det var ju så. Det var väl förmodligen ganska hierarkiskt. Det satt några.

[00:08:14] Det var en släkt i byn som heter Dalin. Som var. Ganska många som bodde i byn. Och överhuvudtaget i hela. Den större delen av byn. Och var på andra sidan bron. Så bodde det ju väldigt många Dalin. Så det var en stor och månghövdad. Och generations. Förankrad. Släkt. Så de hade mycket att säga till om på de här vägmötena. Som skedde en gång eller två gånger om året. Såvitt jag vet.

[00:08:42] Är det enda beslut som togs på de här vägmötena. Det var hur man skulle göra med stora vägen. Vad som skulle hända med den. Och då varje år. Så var tvistefrågan då. Ska vi ha asfalt? Eller ska vi ha oljegrus? Och det blev alltid oljegrus då. Eftersom det var billigast. Så har jag i alla fall tolkat i efterhand. Jag kan tycka att det finns något lite gulligt över det här. En massa gubbar.

[00:09:11] För det var det väl bara gubbarna i byn. Som samlades hemma hos någon av de här. Gamla. Förmodligen en Dalin. Satt runt ett bord. Kanske fick man kaffe. Och så pratades de om det på samma sätt. Med allvarliga, rynkade pannor. Ska vi ha asfalt eller oljegrus? Det här är. 250te mötet som vi har. Min far före honom. Min far före mig. Och hans far före honom. I generation efter generation.

[00:09:41] Långt innan oljegrus och asfalt. Var någonting man hade på tapeten. Eller på vägen då. Beroende på var man väljer att lägga oljegruset. När jag flyttade till Högviken. Inte jag själv utan. Min pappa och mamma. Min bror David och min syster Erika. Och min nyfödda lillebror Marcus. Vid det tillfället. Då. Var Högviken en gammal bondby. Som kändes som någonting från.

[00:10:11] Mycket längre tillbaka sen. Än 1982. Som det var när vi flyttade dit. Gamla höhärsker. Jag vill säga häst och vagn. Men det var det inte. Det var ju traktorer. Folk talade en ålderdomlig dialekt. Som min mamma genast snappade upp. Och började prata. Som.

[00:10:43] Och vi barn tyckte ju också att det var väldigt exotiskt. Vi försökte ju också. Men jag kommer ihåg. Jag lekte på en sten. Det var ju en massa stenar då i trädgården. Som jag har berättat om förut. Så ramlade jag ner för stenen. Och då. Kom ihåg att jag sa. Att jag skrapade upp byxorna. Istället för byxorna. Det var ju inte korrekt. Man sa ju inte byxorna. Men jag tyckte det lät korrekt. Och sen.

[00:11:12] Så. Ja det var andra sådana saker också. Jag minns att jag pratat fel sorts dialekt. För att jag ville känna. Att jag liksom passade in. När jag började högstadiet. Så blev det ju svårt för mig då. Jag hade ju fått byta klass. Från sexan till sjuan. För att komma bort från mina gamla mobbar. I mellanstadiet. Det skulle ju visa sig att det inte förändrade någonting. Men det visste jag inte där i början. Någon av de första dagarna i sjuan.

[00:11:42] Så kommer det fram en tjej i åttan eller nian till mig. Som jag inte vet vem det är. Och ryktet har då gått. Att jag är ju en tönt. Henrik är en tönt. Och. Hon. Ser väl att jag är rädd. Så hon går fram till mig. Och så säger hon. Tittar hon mig stint in i ögonen. Jag minns. Hon hade mörkt. Uppsprayat hår. Så här. Som man hade på 80-talet. Någon typ av. Sån.

[00:12:12] Amerikansk high school jacka typ. Tittar på mig. Tittar mig i ögonen. Och säger. Vad ska du göra sen då? Hon är lite så. Hon sykar mig. Skrämmande. Närgången. Och jag blir. Rädd och blyg. Och jag försöker dra mig undan. Och då håller hon fast mig i min hand. Så hon nu. Håller fast mig. Jag kommer inte därifrån. Svara säger hon. Du kan väl berätta sen. Du kan väl berätta vad du ska göra sen då? Vad.

[00:12:43] Vad ska du göra sen? Och hennes kompisar runt omkring henne skrattar. Och jag försöker väl visa att jag. Inte blir störd. Eller skrämd av henne. Så jag tänker säga typ släpp mig liksom. Men jag försöker låta cool. Och jag försöker också låta som jag uppfattar att alla pratar där. Så då säger jag släpp handa. Vad riktigt grovt dalmål då. Jag pratade ju inte så grovt. Pappa är ju vässköte. Och jag hade liksom en annan dialekt.

[00:13:13] Än dem. En blandning helt enkelt av mammas dalmål. Och pappas vässkötska. Och då skrattade de ju väldigt mycket åt att jag sa släpp handa. För så sa ju ingen. Det var ju bara någon slags överslagshandling från min hjärna. Där jag försökte verka cool på något konstigt sätt. Och istället blev det bara värre.

[00:13:43] Hon var ju sen. Hon var ju en helt perifer person. För jag. Sen vet jag inte alls vad som hände med henne. Jag tror till och med att hon gick i nian. Det var väldigt hotfullt med niorna. Man var ju väldigt rädd för dem. Ibland kan jag tänka på det där. Jag upplevde ju verkligen. Ibland när jag tittar på filmer. Amerikanska filmer eller serier. Där någon hamnar i fängelse.

[00:14:12] Och sätts in på. Någon sluten avdelning. Där de värsta förbrytarna är. Och där det är. Hund äter hundstämning. Och folk slår på gallret. När den nya fången förs in. Och säger fresh meat, fresh meat. Och så. Och då kan jag ibland få. En känsla av igenkänning. Och det där tycker jag är otäckt. Det har jag tänkt på faktiskt ganska ofta. Vad otäckt är. Att jag.

[00:14:41] När jag ser en sån här tillspetsad. Mardrömsversion. Av en. Person som sätts i fängelse. Tillsammans med. Riktigt grova. Våldsamma. Oberäkneliga brottslingar. Som lämnas. Vind för våg. I vissa sammanhang. Det är. Det är sorgligt. Att jag. Under. Med de erfarenheter. Jag gjorde i högstadiet. Ändå på något vis. Känner. Att det där har jag varit med om. Jag har ju inte det. Det var ju inte så. Det var ju inte.

[00:15:11] Ett amerikanskt. Death row. Fängelse. Det var det inte. Det spelar liksom ingen roll. Hur mycket man. Förfasas över det som hände med i högstadiet. Det var ju faktiskt en. En. Högstadieskola. Med barn. Och vuxna som. Ibland var närvarande. Och ibland inte var det. Det är klart att. Det ut. Det. Det Det. Det hände en massa saker.

[00:15:40] Där under de åren. Med mig och andra. Som inte borde ha hänt. Om allting hade skötts. Som det skulle. Men det var inget. Amerikanskt fängelse. I någon tv-serie. Ändå när man börjar sjuan. Och hamnar i en värld. Som är otrygg så. Så känns det precis som. Det gör i den här tillspetsade. Situationen i en. Amerikansk. Skildring. Av ett fängelsescenario. Det är samma. Känslor.

[00:16:10] Jag var på riktigt. Jätte. Jätterädd. När jag. Gick genom korridorerna där. Och. Den rädslan har följt med mig sedan i. Andra sådana miljöer. Där. Det har varit tydligt. Var. Att det finns en hierarki. Mina första. Mitt första projekt på Dramaten till exempel. Eller mitt första. Varför sa jag så. Det är ju också mitt enda. Projekt på Dramaten.

[00:16:40] Där var jag rädd på samma sätt. Som jag var i högstadiet. Där. Hade jag inte samma. Skäl till det. Det var inte så att någon. Tryckte upp mig mot väggen. Eller. Skrek öknamn efter mig. Men det var faktiskt en. Känd svensk skådespelare som. Var. Ganska hotfull. Mot mig under de där perioderna. För att jag hade hamn. Jag hamnade i någon slags. Kläm där mellan honom och en kompis till honom.

[00:17:10] Som. Man inte fick röra då. Så det var. Då påminner det lite om. Fängelsevibbarna igen. Men det var ju inte det. Hur länge ska du tjata om de där åren Henrik. Undrar. Tre stycken somna. Hur länge. Hur länge till ska du använda dig av det där som ett. Vill du bara ha sympati Henrik. Eller vad är grejen.

[00:17:41] Men innan du. Sätter dig i bussen. Som stannar där. Nere vid Sverigesjö. Nedanför. Ica. Och tar bussen in till Falun. Och kliver av. I Stortorget. Och klättrar upp i kyrktornet. Och skriker att. Henrik Ståhl han. Försöker profitera på. Något som hände honom för 40 år sedan.

[00:18:10] Så vill jag bara säga att. Jag skulle gärna. Helt släppa taget. Om det som hände. På många sätt har jag ju. Det. Det är inte som att jag tänker på det här varje dag. Men. Gud. Jag kan inte.

[00:18:39] Jag kan inte hitta. Jag. Känns som. Att jag letar efter ett försvar. Jag tycker ju inte om. Människor som fastnar i det förflutna. Detta har jag ju antytt några gånger. Men. Det finns ett bränsle där. I de där åren. Det är som. Ett liv i koncentrat. Allting som ryms under ett liv.

[00:19:08] När man tittar tillbaka på det. Och. Bryter ner det i berättelser. Som man ju gör ibland. Det. Det hände under de här åren. Mellan 1988. Och 1991. När jag gick högstadiet. Det var. Det var som att. Allting ställdes på sin spets. Varje tvivel. Varje rejäl. Motgång. Varje riktigt hot.

[00:19:39] Varje djup. Djup. Förstunda. Förtvivlan. Ställdes mot. Hur det var. Att växa. I huvudet. Som man ju gör. I tonåren. Att börja förstå sig själv. Lite grann. Att börja förstå. Att man inte är sina föräldrar. Att man inte bara är ett barn. Börja. Vakna. För det är ju vad. Vad puberteten ju är. På något sätt. Att vakna. Att vakna upp. Som människa.

[00:20:10] Inte på långa vägar. Hela vägen uppvaknat. Men. Början. Man har precis. Kisande. Yrvaket. Slagit upp ögonen. Och allting som sen slår rot. Och finns kvar i livet. I resten av livet. Alltså. Drömmar. Preferenser. Färger i ens inre. De silar ju fram där. Och slår rot. Och det är ju också.

[00:20:38] Någonting underbart att uppleva. Och därför är det som att. De där åren. De tre åren. Är ju så otroligt intensiva. För jag var så rädd. Och jag var så ledsen. Men jag var också så hoppfull. Och så. Längtansfull. Och så. Lätt förklarlig. På ett sätt. Mina. Mina fantasier. Var som eldar.

[00:21:09] Mina drömmar. Var som. Heliga reliker. Mina tankar. Magi. Inte att jag tyckte dem. Var magiska. I så mått att jag tittade på dem. Och slogs av hur fantastiskt. Bra jag tänkte. Eller så. Men de tog all plats. De svepte med mig. Idag är det som att man är.

[00:21:38] Delvis en betraktare. Och världen har blivit gråare. Ens inre värld inräknad. Världen var ju fortfarande magisk då. Alla de här fantasierna jag hade. Och längtan. Det var också underbart. Och jag kan också sakna det. De här minnena jag har av ensamma friluftsdagar. När alla har valt en aktivitet. Men jag har av någon anledning.

[00:22:08] Hamnat mellan stolarna då. Jag vill inte springa. Jag vill inte. Och klättra. Med någon äventyrs. Barnarrangör. Jag vill inte. Utan då får jag gå då. Kanske att jag hade med mig Matti. Att vi gick. Men det är också möjligt. Att jag gick själv. Jag har också minnen av att jag fuskar. Att vi ska springa någon slinga. På friluftsbanan. Inte friluftsbanan. Eljusspåret heter det.

[00:22:39] En sån torvbelagd. Motionsslinga på några kilometer. Som delvis var upplyst då. Av eljus. Och att jag går där själv. Och det brinner i bröstet. Alltså på riktigt. Inte som det brinner sen när man blir. 20. Eller när jag blev 20. Och det brinner på ett annat sätt. Revansch och. Erövringshunger.

[00:23:08] Man vill växa och bli. Världens största och visa de jävlarna. Och allt det där. Det kom sen. Här är jag. Det är fortfarande ett barns. Vilda fantasier. Och det saknar jag. Och jag sa det till en journalist. För jättemånga år sedan. Att jag saknade det. Och då sa hon. Det där världen kommer tillbaks. När man behöver den. Och det är ju väl det va. Jag skulle behöva den nu.

[00:23:37] Jag skulle behöva den där. Förmågan jag hade. Av att krypa in i mig själv. Och bygga mig ett slott. Där inne. För att. Det har. Oanade fördelar. Att bygga sig ett slott. På insidan. Man kan rida ut. Den värsta storm. Jag tror på allvar. Inte att jag hade klarat mig. Genom de där åren. Om jag inte hade haft.

[00:24:07] Mitt lilla slott där inne. Pappa och mamma var bra. Förstås också. Det. Går nog inte. Att med ord beskriva. Hur de. Hjälpte mig. Genom det. Inte på något konkret sätt. Kanske. Men bara som. Att de fanns där. Att de hjälpte mig. Att sätta ord. På det som hände. Du blir mobbad. Du är utsatt. Det är inte du som gör fel.

[00:24:39] På olika direkta. Och indirekta sätt. Så fick de ju mig. Att förstå det. Så att när jag började nian. Så var jag ju ganska klar. Med. Vem som bara. Skulden. Och att det inte var jag. Och. För det. Det där kan ju lätt att säga. Men det är svårare att få den tanken. Och sanningen att fastna. Och kännas äkta igen. Och. Det var väl en.

[00:25:12] En livsavgörande grej tror jag. För mig. Men. Annars var det ju. De där värdarna. Och jag tror att. För jag har ju värdar nu med. Men jag kan inte fly in i dem. De. De kan inte bä. De kan inte. Jag kan inte gömma mig i dem. De kan inte härbärgera mig. Jag kan. Ha dem. Ha dem.

[00:25:41] Bära omkring på dem. Jag tittar på dem. Men ofta så blir den. Blir jag lite sorgsen. När jag ser dem. För att. Jag kan inte längre. Försvinna in i dem. Som jag kunde. Ibland. Så fick jag för mig. Att jag ville skriva. Mina värdar. Och jag var ju inte mogen nog. Att göra det. Värdarna var för stora. Och det var så förtvivlat. Att varje gång. Uppleva. Upptäcka det.

[00:26:11] Det här kan ju inte jag skildra. Jag. Jag fick någon bild. Av någonting som förde mig med. Som var som en våg i bröstet. Jag fick sånt. Håret reste sig på hela kroppen. Och jag. Jag fick tårar i ögonen av inlevelse. Och att jag blev så drabbad. Av. Vad det nu var för aspekt. Av någon berättelse. Eller en.

[00:26:41] Verklighet jag hade fantiserat fram. Och så tänkte jag att jag ville göra den verklig. Och då fanns det egentligen bara ett sätt. Och det var ju att skriva den. Så hade jag pappas gamla skrivmaskin. Så tog jag den. Satte mig i trädgården kanske om det var sommar eller varmt åtminstone. Eller gick ut i gäststugan. Som sedermera blev kapell. När mina föräldrar konverterade. Och så satt jag där. Och skrev.

[00:27:13] Knackade fram de här. Orden. Som jag tänkte skulle göra den här världen. Eller aspekten av en värld. Eller en situation i en värld. Göra den verklig. Och få den att växa. Göra den sann. Och varje gång. Så blev jag så djupt besviken. För att att skriva. Var inte alls samma som att fantisera. Och det tycker jag fortfarande är jobbigt.

[00:27:39] Det att jag inte verkar kunna skriva egentligen. Jag har ju skrivit böcker. Men. Det är inte samma sak att skriva som att fantisera. Att skriva är liksom. En ointressant sysselsättning. Om jag jämför med. Hur det känns att fantisera. För mig finns inget likhetssäcken. Jag menar. Jag har ju kompisar som är författare som.

[00:28:10] Vars hela. Sinnesro. Springer ur. När de får sitta där. Och skriva ner sina berättelser. Men jag älskar bara att fantisera dem. Men det räcker samtidigt inte. Jag vill ju att de ska bli sanna. Jag vill ju att de ska manifesteras. Jag vill att de ska bli en bok. Få ett liv. För oss vidare. De gånger jag har skrivit pjäser.

[00:28:39] Eller operor och sånt. Det är en lite lättare process. För att. Ganska snabbt. Så blir andra människor involverade. I projektet. Medan en bok sitter man ensam. Kanske med en redaktör. Om man har tur. Jätte, jättelänge. Och då. Är det som att någonting dör för mig. Det var lite lättare i pjäser och sånt. För att. Då fick man på något vis ganska snabbt nytt bränsle.

[00:29:07] Och då minns jag att jag kände en djup tillfredsställelse. Jag kommer ihåg när jag och Ylva Hellen hade skrivit på Mås Piano. Den här tv-serien som gick på SVT. För barn mellan tre säsonger. Precis när Harriet var nyfödd och ofödd. Då minns jag. Första säsongen som vi gjorde. Så minns jag att jag. Kände en sån djup tillfredsställelse. Av att se.

[00:29:35] Mina fantasier bli verkliga. Fast med andra människor. Andra människors kreativa kraft. Som så att säga tog över och manifesterade. Även om jag var med själv också. Det som jag hade. Hittat på mitt lilla. Föttiga huvud liksom. Samma sak när. Jag var på inspelningen av. Det som sen blev. Långfilmen. Ensamma i rymden. Som byggde på min pjäs.

[00:30:06] Vial. Då minns jag att jag. Även om jag sen. Inte blev så himla nöjd med filmen. Så var det fantastiskt. Att stå där och se. Andra människor. Fantisera och bygga. Stora grejer. Kring någonting som bara var. Min lilla fantasi. I huvudet. Då kände jag. Att det var värt det. Då är det. Det kanske är så nära jag kan komma. Den där känslan av. Att man har skapat någonting. Som sen är ens barn.

[00:30:35] Och som sen har blivit sant. Och gått ut i världen. Och fått egna vingar. Men så känns det liksom inte att skriva. När boken är klar kan det kännas så. Men det tar ju så lång tid. Och det känns så. Fruktlöst. Och så tycker ju inte. Riktiga författare. De flesta i alla fall. Som jag känner. De tycker inte det. De tycker det är det som är själva grejen. Sen när boken är klar. Så är det antingen ointressant. Eller. Att man börjar kritisera sig själv.

[00:31:06] Så mycket man vill ändra. Och jag. Det där är en. Jättesvår grej för mig. Och. Komma till rätta med. Som jag har antytt. Så har jag ju. Jag har ju problem med det här. Jag vill skriva så mycket grejer hela tiden. Jag har tänkt att egentligen är jag väl en författare. Så har jag tänkt. Och folk säger det till mig också. Du borde ju skriva mer. Du sitter ju och berättar hela dagarna. Varför skriver du inte?

[00:31:37] Och så känner jag alltid att. Ja jag borde skriva. Jag borde skriva böcker. Jag borde hitta på världar. Skriva dem. Och trycka dem. Och sprida dem. Men ja. Jag vill inte. Jag vill inte överge den här känslan. Som jag har just nu. När jag bara sitter och fantiserar. Det är helt enkelt. Lite att döda. Det heliga i. När man börjar tänka på en. Struktur och.

[00:32:08] Effektivitet. Att göra val. Och välja bort saker. Alltså jag gillar det också. Jag gör ju det också. Men det är en helt annan sak. Och det går mycket svårare. Mycket trögare. Och jag är stressad över det. Jag är det. För jag skulle så gärna vilja vara. En som bara sprutar ur sig böcker. Det skulle jag ju kunna vara egentligen. Om jag hade ett annat sätt att jobba på. Hela mitt liv. Jag är ju att hitta på saker. Jag skulle ju kunna skriva. Två. Tre böcker om året.

[00:32:37] Om jag bara tog. Det är allt det jag hittar på här. Och på allvar. Började strukturerade det i. Skön litteratur. Men jag har inte kraft. Jag har inte ork. Och det är också delvis ointressant. Så då satt jag där med min skrivmaskin och skrev. Och så försökte jag. Få den här glödande bollen av längtan och lust i mitt bröst.

[00:33:06] Att fästa på papper. Och det blev så fult och hemskt och platt. Och jag såg att det här var inte svaret. Och så dog det. Denna. Den ädla alvprinsessan. Jag hade börjat skriva hon på pappret. Hon var bara papper. Och min fantasi blev fadd. Och dog där. Framför mina ögon. På operationsbordet. Och jag kunde inte rädda henne.

[00:33:38] Och det var. Smärtsamt. Man kan märka i början. På de här små texterna. De är ju väldigt korta. Ofta är de ju bara max en A4 långa. Från Henrik. 11 till 15 år gammal. Och. Man kan se hur. Börjarna är som ett glödande klot.

[00:34:07] Av odefinierbar. Oreglerad längtan. Och sen kommer orden in. Och bristen på ord. Och staplar sönder. Fantasin. Och det blir sämre. Och tunnare. Och svagare. Och mindre och mindre längtan. Skymtas mellan orden. Och till slut så mynnar allting ut i en punkt bara.

[00:34:38] Sen hände någonting när jag började gymnasiet. Då började jag märka att jag var bra på att skriva rim. Då minns jag hur jag tog papper. Och satte mig på stadsbiblioteket i Falun. Och skrev sångtexter. För då hade jag blivit kompis med Andreas. Och han kunde spela synt. Och han gjorde melodier. Och jag skrev sångtexter. Och då blev det lättare. En sångtext har en struktur. Som man måste hålla sig till.

[00:35:08] Och då. Blir det plötsligt. Möjligt att. Rymma stort. Inom litet. Det som alltid fick då dö. När jag skrev mina de här. Längtans bolls fantasierna. Var ju att världen var mycket större. Än jag någonsin kunde herbergera. Som tonåring. Jag kunde inte manifestera en värld. Som egentligen bara byggde på rå känsla. Det kunde jag inte fästa i någonting. Utan så fort jag skrev ner det. Någon alvprinsessa som red.

[00:35:38] Genom ett höstlandskap. Så dog det ju. För det var ju bara en. Fantasi som jag hade. Läst om och sett i en annan bok. Jag kunde inte förmedla min känsla. För att jag var för ung. Jag var för liten. Jag förstod inte vad som var min känsla. Och vad som var faktisk berättelse. Eller vad berättelsen egentligen handlade om. För mig handlade ju om. Precis det jag såg. Men egentligen kanske berättelsen handlar om. Någonting helt annat.

[00:36:07] Det kanske jag skulle kunna få syn på idag. Om jag gav mig själv den tiden. Men med en sångtext så vet jag. Jag måste hålla mig till ett visst versmått. Ofta var det då gammal rim. Gammalt rim. Rimma varannan rad. Rimma. Så två rim. Och så varje vers har fyra rader. Och det är då. Rim. Ett ord. Ett ord. Och sen nästa två rader. Rimma på de två. Slutet på de föregående två raderna.

[00:36:38] Och så byggde jag upp. Och då fick jag plötsligt möjlighet att använda alla ord jag kunde. Och jag kunde också vränga och vrida på saker. Och jag tyckte det var häftigt. För jag började märka att man kunde berätta om större saker. Genom att använda färre ord. Och jag fick också uppskattning för det här. Folk tyckte att det var bra. Och då blev jag ju väldigt sporrad då. Och sen har jag. Sen dess har jag på något vis haft en sån.

[00:37:09] När det gäller att skriva små korta saker. Tal. Sånger. Dikter. Då är det. Jättelätt för mig. Det går på fem minuter för mig att skriva någonting. Ett tal. Eller en låt. Jag vet inte hur bra det blir. Men det har varit lätt. Och folk har historiskt då blivit imponerade. Gud vad snabb du är Henrik. Hur går det här till då?

[00:37:37] Då är det som att där hinner inget dö. Ofta är det ju också för att det inte finns den där stora bollen av längtan. Utan kanske mer en lust över att så här. Skoja till det. Eller kanske ibland förmedlar en känsla som bara är en boll. Men då är det lättare att ha de här små medlen. Än att sätta sig ner och skriva The Fantasinovell. För att man går omkring och är kär i Caroline i parallellklassen.

[00:38:05] Och är alldeles för ung för att beskriva vad de känslorna egentligen tar sig för uttryck. Och hur det känns. Och vad man egentligen vill. Och det där fortsatte sen. Sen började jag scenskolan. Och då skrev jag typ varenda sketch till den här. Vi gjorde någon slags spex. Det skulle alla ettorna göra första året på scenskolan. Och då skrev jag typ halva.

[00:38:35] Jag skrev nog mer. Jag skrev massor av sketcher och sånt. Och allt var på rim. Och då kom den stora chocken. För det gjorde mig inte alls till A-skol. För det var ju töntigt att hålla på och rimma och spexa. Det funkade ju på spexet. Men bara där. Att vara duktig på att rimma. Och duktig på att prata. Formativt och högtravande.

[00:39:05] Som jag var. Det var inte så krädligt då. Och sen. Så har det ju varit så här. Att jag är duktig på det där. Men för att skriva längre och större saker. Så behöver jag en form som är större än bara jag.

[00:39:34] Jag behöver ett bokförlag som säger. Det här vill vi göra. Vi behöver det här och det här. Vi vill ha det här och det här levererat inom tid. Då går det. För då kan jag spalta upp det i mindre block. Som sen fogas samman. Men det blir ju aldrig. Som min glödande boll säger. Ingenting. Inte ens det jag är som allra nöjdast med. Av det jag har hittat på genom åren.

[00:40:03] Har blivit som jag kände det. I bröstet. När jag skrev den här pjäsen Vial. Till profilteatern i Umeå. Så frågade de mig. Om jag ville skriva en pjäs. Och jag sa ja. Så hade jag ett möte med dem. Och då sa de. Du får välja. Antingen skriva en pjäs om en vattendroppes tankar. På väg från ett mål och ner till marken. Eller en science fiction pjäs för barn.

[00:40:32] Den här vattendroppentanken. Den var redan halvt färdig. Från någon i teatergruppen. Så jag valde science fiction pjäsen för barn. Jag har redan jättemycket idéer ljög jag. Det var med flit som jag ljög och sa så. För då kände jag att då måste jag göra det här. Och sen så satt jag och skrev i flera dagar. Och då började jag i mitten av pjäsen. För jag tänkte att om jag låtsas att jag redan har en pjäs. Då blir det ju väldigt spännande.

[00:41:01] Och då blir det väldigt spännande att hitta på hur det kunde bli så här. Och jag var på turné med den här teatergruppen med en annan pjäs. Och en natt så hade jag en dröm. Där de här namnen på dem som var med. Som sen är med i pjäsen. Och sen filmen och sen boken. Gladys och Keaton. De var med i den här drömmen.

[00:41:32] Och jag vaknade och skrev ner namnen. Då hade jag inte fått pjäsbeställningen än. Men jag bestämde mig intuitivt för att de här namnen skulle vara en del av pjäsen. I början finns bara ett ordlöst moln av längtan. Någonting som går djupare i mig än vad jag kan förstå. Eller förmedla med ord. Sen är det som att det finns kanske ett ord.

[00:42:01] Och då tar man det ordet. Och så börjar man utveckla det. Och då måste man forcera lite grann. Och det är ju det som gör ont då. Man vill ju inte. Det gör ont att forcera. För då blir man cynisk. Och det känns tråkigt. Och platt och ointressant på en gång. Det är oftast här som allting dör. Och sen. Men om man har tålamod då. Eller i mitt fall då.

[00:42:30] Press för att man har ju lovat. Och ljugit och sagt att man har idéer. Då kommer det fler ord. Och fler ord. Och man är snäll och ger sig själv frihet också. Och så. Och det här tyckte jag var roligt. Det här längtar jag efter faktiskt. Men det har jag inte. Det har jag bara känt när jag. Senast jag kände det var nog när jag skrev. Jag kommer inte ihåg.

[00:43:00] Kanske när jag skrev operan. Hi-on om natten som jag gjorde. 2014 någon gång. Då kände jag nog så. Men då var det också så att det fanns deadlines. Och jag hade en kompositör som jag jobbade ihop med. Och då hade jag liksom krav på mig. Som gjorde att jag var tvungen. Men jag hade också sinnesron att ge mig själv fullständig frihet. Och det var väldigt mysigt kommer jag ihåg. Men när jag skrev boken. Som bygger på pjäsen Vial.

[00:43:29] Då kände jag inte alls sådär. Då var jag ganska. Jo lite grann faktiskt. Jag åkte ju bort kom jag ihåg. Jag åkte ju till Lund och skrev. Satt på ett hotell över en påsk. Men det kändes inte lika ofta så. Jag drevs ju också då av någon slags revanschlust. Och den är ju aldrig riktigt. Den är ju bra som en motor. Men den är inte. Den är inte så behaglig att vara i.

[00:43:58] Jag var ju så besviken på hur filmen blev. Alltså det var inget fel på dem som gjorde filmen eller så. Det blev som det blev. Som filmer blir. Men det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Och då var jag väl revanschsugen när jag skulle skriva boken. Och så hade jag ju fått lov att skriva boken. Jag hade ett avtal med ett förlag och allt sånt. Nej det hade jag inte då. Just det.

[00:44:26] Nej det var bara på revanschlust där jag satt på det här hotellet. Men sen är det. Det går att räkna på ena handens fingrar. Hur många gånger det faktiskt har känts så. När jag skrev boken som bygger på min högstadietid tillsammans med Titti Persson. Då jobbade vi på ett jättespecifikt sätt. Att Titti är ju en sån som älskar skrivandet. Hon lever när hon skriver.

[00:44:56] Eller jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag vet inte exakt hennes process. Men hon tycker om att sitta och fundera på hur hon med ord ska förmedla någonting. Och det har jag inte. Det dör någonting hos mig. Så jag spillade in ljudfiler så här som jag gör nu till henne. Och hon skrev. Så den boken är liksom en kombo av våra olika sätt att arbeta.

[00:45:28] Och naturligtvis pjäsen som jag skrev om min egen högstadietid. Så det kändes inte alls på samma sätt. Det var också rofyllt men det var inte alls den där typen av att ha en berättelse som sen blir. Får ben och vingar. Men så känner jag mig glad i psykiaton. Huvudkaraktärerna i vialhistorien. Jag känner att de är mina barn. Jag har skapat dem. Gett dem liv.

[00:45:58] Och det är någonting heligt. Jag är färdig med berättelsen. Den finns inte kvar i mig och ältas fram och tillbaks. Men jag är väldigt stolt över dem. Jag känner så också med operan jag skrev. Hi on om natten. Eller jag skrev librettot. Till den. Där är det två tjejer. Signa och Agnes.

[00:46:27] Och lite annat skrotfolk runt omkring. Och Signa och Agnes är ju två levande varelser i mig. Som jag är klar med. Som jag har släppt ut i världen. Och som flyger. Nu. Och det är en djup. Känsla av. Enighet. Inre enighet. Och så skulle jag gärna vilja göra igen. Jag skulle gärna vilja ha den känslan igen.

[00:46:55] Jag får inte de känslorna av. Som de är Henrik. Det är behagligt i nuet. Men så fort jag är klar. Så är det ju borta. Fullständigt försvunnet för mig. Jag kommer inte komma ihåg det här. Efter jag har tryckt på stopp. Jag blir påmind ibland. Men det är ingenting jag känner. För det är inte fram. Processat på det sättet. Det är som vatten. Det jag gör. Det här.

[00:47:25] Det rinner ut bara. Och det betyder inte att det är mindre värt. Eller så. Men det har ju ett annat syfte. Det har ju. Det är ju inte menat att. Bära en berättelse. Om det inte råkar bli så. Som nu till exempel. Jag hade någon slags bild av att. Jag ville berätta en saga idag. När jag började. Ofta har jag det. Och sen kommer det något sånt här. Och sen tycker jag. Det var jättedumt att ställa sig i vägen. För det som flyter. Det som flödar.

[00:47:58] Jag får frågan ibland. Vad min kreativa process är. Och jag tycker att det är en svår fråga. Att svara på. Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag tror att. Precis som jag har sagt här nu. Så är. Det är en ganska ojämn. Och intuitiv process. Som är svår att beskriva i ord. Det betyder ju inte att den är magisk. Eller överlägsen. Eller något. På något vis. Det betyder bara att. Jag är väldigt luststyrd. Och väldigt.

[00:48:28] Jag kan en massa ord. Men egentligen så tycker jag inte om ord. Jag tycker att ord förstör. Så mycket också. Just nu till exempel. Så sitter jag och känner en. Någon sorts kärna i mig. En kärna av. En djup. Längtan. Jag ska inte säga. Jag ska inte beskriva den här längtan. Jag har.

[00:48:58] Därför den går djupare än ord egentligen. Och det blir banalt. Jag vet inte om jag pratar om den. Men den har. Rötter som sträcker sig djupare. Än någonting jag kan nå. Jag kommer inte åt. Vad det är som egentligen är. Det som verkar. Och det som. Strålar och driver. Och pirrar och glittrar. Det är på något sätt. Som att jag har en djup. Djup förälskelse. I.

[00:49:29] Livet. På något sätt är det så. Jag har. En djup. Stundtals obesvarad kärlekshistoria. Med livet. Och jag. Jag vill inte säga. Det i kontexten av att det här gör mig lycklig. Eller så. För det tycker jag. Inte faktiskt inte. Lycklig är ju inte något jag går omkring och är jämt. Men det är ju onekligen någonting fint ändå.

[00:49:59] Att vara förälskad i livet. Det är det ju faktiskt. Men det är inte så att jag tycker mitt liv är. Så bra. Jämt. Eller att det är. Det är en så himla eftersträvansvärt i många avseenden. Men det är som att. Det bär. Ett värde som jag inte kan utröna. Vad det är. Jag vill. Jag vill omfatta vad det är för någonting.

[00:50:27] Också med alla förälskelser. Så det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Som gör att jag älskar det. Det där var nog det närmaste jag kan komma. För att beskriva vad det är. Som tar fast. Som får fäste i mig när jag känner den där. Lilla bollen av. Den lilla glödande bollen av längtan. Den har ju tagits i många former genom åren. Mina fantasier handlade väl inte om.

[00:50:57] Livet i någon typ av rejäl mening. Det var ju flyktmekanismer för att jag hade det jobbigt i högstadiet. Eller. De tjänade ju som det i alla fall. Men det är som att de har ett annat värde. Det är som att de har ett annat ursprung egentligen. Det är som att en liten del av mig. Det finns en kanal kvar till någonting som var jag innan jag var jag. Och jag menar inte riktigt. Att det finns en odödlig själ eller så.

[00:51:27] Det är jag verkligen inte säker på. Att jag tror i den bemärkelsen. Att jag skulle vara något unikt som bara fortsätter. Det tror jag faktiskt inte alls. Men jag känner att det finns någonting i mig. Ett spjäll som är öppet och som har varit öppet hela livet. Och som inte har stängts. Men det är massa skit i vägen. Så är det ju. Det är ju massa grejer. Som det innebär att vara en människa. Som sätter sina käppar i det hjul.

[00:51:56] Som är ens öppna spjäll. Mellan någon typ av ursprungsupplevelse av livet. Och det som är nu. Men stundtals så är det. Eller inte stundtals heller. Jag skulle säga allt som oftast så känner jag. En. Ja det är liksom en kärlekshistoria.

[00:52:27] Men det är ingen kul jämt. Det är det ju inte. Häromdagen. Jag har ju det här med min ångest. Som kommer och går. Häromdagen så. Åkte jag tunnelbana. Jag skulle till Östermalm. Och stannade. Tåget stannade till vid gamla stan. Dörrarna öppnas. Och jag. Just den dagen. Så kände jag. Den här molande. Obeskrivbara.

[00:52:56] Lågfrekventa ångesten. Som jag drabbas av ibland. Det är som ett. Regn. Som drar in över mig. Och jag kan inte. Beskriva det med ord. Det finns inga ord. Det här skrämmer mig inte längre. På samma sätt. Och det gör ju hela skillnaden egentligen. När jag var yngre. Blev jag så rädd. När det kom. De här känslorna. Som jag inte kunde förklara. Det är som att det är en färg. Man aldrig har sett förut. Det var otäckt. Jag blev rädd. Jag trodde jag var galen. Ingen förstod heller. Ingen fattar ju.

[00:53:26] För jag fattar ju inte. Men. Så satt jag i alla fall på tunnelbanan. Och det är ju lätt att man blir lite dyster då. När man mår sådär. Så sitter jag ut på den där platsen. Så jag har åkt. Flera tusen gånger har jag åkt där. Och då fick jag ett minne från sommaren 1995. Jag hade precis kommit in på senskolan. Skulle börja sen till hösten. Och. Den sommaren hade jag fått. Mitt första skov av den här ångesten.

[00:53:56] Som sen skulle komma och följa med mig. I perioder. Och jag var ju. Jätterädd. Och. Helt. Upptagen av de här känslorna. Och så. Ringde Melika. Som skulle börja i min klass på senskolan. Hon och jag hade jobbat ihop med någon. Typ av provövning. Så vi hade lärt känna varandra lite grann.

[00:54:25] Och hon och en tjej som heter Linnea. Skulle göra en film. Som skulle gå till studiefrämjandet. Den skulle handla om våld. Och hur lätt det är. Att våld bryter ut. När man är ung och dum och full och så. Det var en informationsfilm om våld. En diskussionsfilm om våld. Som sen skulle visas i skolor och sånt. Tänker jag. De skulle spela in den här filmen. Sommaren innan vi skulle börja i senskolan. Jag och Melika. Och Melika ringde och frågade om jag ville vara med.

[00:54:56] Och jag fick mitt livs första filmroll. Och var 19 år. Och blev ju naturligtvis jätteglad för det. Men jag mådde också jättedåligt. Jag var ju också i svår kris. Men jag åkte i alla fall till Stockholm. Bodde i en lägenhet. På Östgötagatan. Tror jag. Gick till Konsum. Eller Coop som det heter nu. Mittemot. Låg där då också. Köpte. Supek. Kreps alla prins Bertil. Som fanns då.

[00:55:26] Köpte dem. Värmde i mikron eller någonting. I lägenheten. Och tyckte det var det godaste jag hade ätit i hemmet liv. Satt i den här lägenheten. Och mådde väldigt dåligt. Och på dagarna och nätterna. Så filmade vi till Simparken. Och då åkte jag i alla fall. Den tunnelbanelinjen. Så då fick jag det här minnet. Hur jag sitter på samma tunnelbanelinje. Fast det är sommar 1995.

[00:55:55] Och dörrarna öppnas. Och jag tittar ut på perrongen. Och jag mår. Inte likadant. Men det är samma ursprungskänsla. Fortfarande. Flera decennier. Senare. Och då tänkte jag. Att det är ju ändå bra synd. Det är ju en sorglighet med mig. Att jag aldrig. Att jag har burit det så många år.

[00:56:25] Att jag fortfarande kämpar med det. Att jag har kämpat med det. Sen jag var 19 år. Och. Att jag trots att jag idag kan. Se det. För vad det är på ett sätt. Blir inte rädd på samma sätt. Ja. Det går heller inte lika djupt. Och pågår inte lika länge. Den här första gången pågick ju nästan två år. I varierande styrka. För att jag helt enkelt inte hade några verktyg att förstå.

[00:56:55] Och ingen annan fattar ju vad jag. Jag kunde inte prata med någon om det heller. Jag försökte. Men. Idag och idag så är det ju nästan ibland. Som att jag kan känna mig lite inspirerad när det kommer. För att då får jag ännu en chans att liksom. Vila i det och försöka se vad det är. För jag vill ju somna. Jag vill ju. Lägga det bakom mig. Och.

[00:57:26] Så. Då slog det mig i alla fall när jag satt där. Att det är jävligt synd. Att jag. Ännu inte har kunnat det. 19-åriga Henrik mådde så. 50-åriga Henrik mår också så. Och. Man kan ju hålla på och säga. Hur mycket förmildrande saker som helst. För det finns ju. Jag är ju alltså i det närmaste lycklig idag. Får man väl ändå säga.

[00:57:56] Och har väl egentligen alltid varit det. just på grund kanske av att det finns en känsla av. att jag är nära någonting som pålar. Någonting som rör sig och glittrar. som är heligt som en stor lysande röd. Inte röd kanske. Vitglödgard boll. Som är större än jag. Men som jag ändå hör ihop med.

[00:58:30] Så det tänker jag på. Kanske är det det som också gör att det känns värt. Jag tror inte heller att jag. Är unik i någon bemärkelse. Jag tror att det här är något som alla. Har. Det kanske är svårare för en del. Att känna det. Det är det ju för mig också. Det är ju verkligen inte så. Att jag går omkring och känner mig glittrig hela dagarna.

[00:59:00] Tvärtom tror jag. Lite av det svåraste. Just nu i mitt liv. Är att förlika sig med. Att plötsligt blev allting ganska grått. Saker hände. Och sen blev allting ganska grått och tomt. Och. Det är svårt att förlika sig med. För jag var ju på en våg liksom. Och.

[00:59:33] Men det är som att det har. Det spelar ingen roll. Alla de här känslorna. De är där. Och de är hur riktiga som helst. Men de ändrar inte det faktum. Att precis samma grej som fick mig att gå omkring. På eljusspåret. 1989. Och. Känna den här vågen av längtan. Efter något odefinierbart. Som tog sig olika uttryck. Beroende på vad jag hade för tillfälliga behov. Just då.

[01:00:02] Just då i mitt liv. Att utifrån den vågen av. Djup förälskelse. Fortsätta för att se vad som finns runt nästa kräk. Och det är min kreativa process tror jag. Om jag har någon. Som går att sätta i skrift. Min kreativa process är.

[01:00:31] Att vara nära det där glittret. Och. Vänta och se vad det ger mig. Och så fort som jag. Måste låtsas. För det är lite vad det är då. Man måste forcera sin kreativitet. På olika sätt. Då känns det lite som. Att göra slut med någon. Det här vackra som är så.

[01:01:02] Rakt igenom heligt på något sätt. Blir. En fadd. Ganska praktisk. Logistisk uppgift. Som handlar mer om hur man distribuerar olika saker. Rent tekniskt. Det är därför som jag tycker så mycket om amaturism. Det är därför jag tycker så mycket om människor. Och aspekter av världen och konsten. Som inte är sönderproffsad. Det är därför jag tycker om.

[01:01:32] Saker som är ofärdiga. Som är opolerade. Som är. Som ett barn. Liksom. Här är ett fråga mig idag. Om jag ville vara barn igen. Och jag hörde mig själv säga ja. Med en fas. Lite för starkt nästan. Som att jag. Inte riktigt. Var beredd på.

[01:02:02] Styrkan i min egen röst. Men. För jag vill ju inte vara barn i någon typ av mental. Mening. Jag tycker ju om allt jag vet och lärt mig. Allt jag förstår. Allt jag kan. Men. Det är någonting med det här. Att få tillbaka intensiteten i drömmarna. Och världarna. Och bilderna.

[01:02:30] När jag på riktigt kände som att jag åkte vattenrörsbana. Eller föll ut för ett vattenfall. Det skulle jag gärna vilja känna igen. Som att jag kan. Jag kan.